Jag har bara haft väldigt lite tid.
Eller brist på idéer.
Och prestationskrav.
De flesta bloggare har ju något slags tema de återkommer till i sina inlägg.
Jag har inget tema.
Ja, i så fall mina barn.
Kruxet är att äldsta dottern börjar bli så stor och medveten att hon inte vill att jag lämnar ut henne.
Hon uttrycker inte det så, men det är så hon menar.
Så allt roligt mina barn säger eller hittar på, känner jag att jag inte kan skriva om lika självklart längre...
Jag känner också ett krav på mig att jag måste vara rolig.
Och för tillfället tycker jag inte att jag är så rolig ;)
Visst händer det roliga saker - och tråkiga med för den delen - men det är liksom inte ha-ha-roligt...
(Jämför fun - funny...)
På jobbet är det roligt, händer en massa nya spännande saker, men inget jag kan berätta.
Älskar mitt jobb, det är oftast full rulle, den ena dagen är inte den andra lik, men att återge en arbetsdag.
Nä.
Så.
Vad återstår att berätta?
Jo.
En klassiker.
Vädret.
Jag längtar till våren.
Liksom alla andra vintertrötta glåmiga själar.
Man är liksom alltid så trött i februari, det känns som att det varit vinter i evighet.
Varje år likadant.
Och så kommer mars, lite trevande, och så april och så tjoff! och sen rullar det på med fågelkvitter och lövsprickning och vårskor till flickorna och utflykter och skolavslutning och midsommar och så är semestern plötsligt här.
Jaha.
Vart tog tiden vägen?
Mars börjar emellertid bra.
Tre helger i rad med inbokade roligheter.
Jag behöver roligheter.
Vem gör inte...?
Har inte varit så mycket sjuka barn (mina syftar jag på då alltså) i vinter - peppar, peppar - och jag hoppas att det inte blir det heller.
Försäkringskassan har jag bara behövt ringa ett fåtal gånger.
En sak jag undrar över angående just denna myndighet.
När man ringer, och har knappat in cirka hundra val för att komma rätt, säger en röst (eller åtta olika):
"Välkommen till Försäkringskassans kundtjänst. Du är samtal nummer 384, beräknad väntetid är ca 12 min. Just nu är vi 78 handläggare som arbetar för att ta emot ditt ärende."
Paus.
"Du är samtal nummer 279, beräknad väntetid är 11 minuter. Just nu är vi 83 handläggare som arbetar för att ta emot ditt ärende."
Paus.
"Du är samtal nummer 211, beräknad väntetid är 10 minuter. Just nu är vi 72 handläggare som arbetar med att ta emot ditt ärende."
Men alltså.
Hur kan det tillkomma 5 handläggare på en minut för att ytterligare en minut senare försvinna 11???
Vad gör de då??
När jag äntligen kommer fram till en handläggare och framfört mitt ärende är det mer regel än undantag att de avslutar med:
"Du vet väl att du kan logga in på Mina sidor för den här tjänsten?"
Oh yes.
Det vet jag.
Men jag vill inte;)
Hahahahahaha!
Mitt hus.
Kan jag också skriva om.
Det ser ungefär likadant ut som när jag flyttade in i oktober.
Utemiljön ligger i träda eftersom jag alltid är inomhus.
Men jag trivs bra och har landat.
Så kan jag nog sammanfatta det.
Man hinner inte så mycket när man kör iväg till jobbet klockan sju på morgonen och kommer hem tio timmar senare.
Men.
Upptäckte av en händelse en sak idag.
Stod i köksfönstret med en kopp kaffe i handen och tittade ut på gatan.
Grannarna mitt emot hade fått nya soptunnor!!
Plural ja.
SoptunnOR.
Gick ut och kastade en blick på övriga grannars uppfarter.
ALLA hade två sopkärl, märkta "1" och "2".
Fast inte jag.
Jag har samma gamla smutsiga tunna.
Hm.
Vad har jag missat??
Är det straffet för att jag inte sorterar?
Så.
Nu var det erkänt.
Nu skulle jag ju i och för sig kunna lätta på principen att inte sortera i och med att jag inte har några blöjbarn längre - för då var det omöjligt att sortera...
Plus att jag fick reda på hur det egentligen gick till med det där sorterandet.
Var ju bara bluff från början.
Det är säkert annorlunda nu.
Men jag kan ändå inte släppa att jag är utesluten ur sorterarsällskapet...
Värre saker händer ju.
Till exemepel att jag försover mig i morgon om jag inte omedelbart slutar blogga och går och lägger mig...
Så...god natt :)
