"Den som har en trädgård och en boksamling saknar intet"

 

/sagt av filosofen Cicero 100-talet f.kr.

(Sägs det. Svårt med källgranskning här.)

 

 

eller en strykhög

 

 

eller en Iphone

 

 

eller en familj

 

eller en vän som säger:
"Jag vill hämta dina barn i morgon och göra något kul!"
Be my guest.
"Då kan ju jag...." tänkte jag ".............gå till.....tandläkaren var det ja... Just det."
Så festligt.
790 kronor senare.
Rena fina tänder.
Inga hål.
Hm.
Hade glömt att det var så dyrt...

 

Efter strykpartyt (fotnot: På ett strykparty tar gästerna med sig tvätt som ska strykas, en strykbräda, ett strykjärn och flaska bubbel.) blev det studerande av "Höstens hetaste frisyrer" i något magasin med blanka papper.

Och test.

Av het frisyr.

Jag hade provat en avancerad kreation samma morgon (trots rekordkort tid blev den ganska bra - måste börja stiga upp en kvart tidigare!!!) och då ville min fina vän S också prova.

Det gick väl sådär.

För mycket strykande, tror jag...

Eller för mycket av något annat ;)

För när hon sedan skulle kommentera en tjej som testsjöng i Idol sa hon:

"Men kolla - hon har ju piercing i skrattvårtorna!"

"VAD sa du?"

"OJ!! Vad satt jag och tänkte på???"

"Mmmmm, kan man undra..."

I reklampausen såg vi den beryktade ICA-reklamen.

Ja.

Så hemskt beryktad kan den förstås inte vara eftersom det är nya teman varje vecka, men man har ju hört reaktioner på "Ät ICAs fisk om du inte vill bli en tjockis!"

Jag och min vän är ganska öppna i såna här frågor så vi spann vidare på detta istället för att bli upprörda.

Och hade hysteriskt kul.

Kanske så man ska göra...?

"Fan också, där har vi förklaringen, jag har ju köpt fisk på City Gross";)

 

Vardagen är i gång.

Med allt vad det innebär.

Handbollsträningar, väskor som ska packas och packas upp, föräldramöten och läxor.

E gjorde sin första läxa.

Bokstaven L.

"Phu, det här var jobbigt."

????

Att spåra L, att skriva L några gånger, ringa in L och färglägga ett L!!!???

VERKLIGEN skitjobbigt!!

Allt är ju relativt.

Själv tyckte jag det var lite jobbigt när en av grannarna undrade om inte jag också tyckte att vi behövde byta ut brädorna på våra gemensamma gavlar.

"Måste vi?" sa jag och såg för mitt inre sedlarna flyga iväg.

"Tja" fortsatte han "det är ju risk att det tränger in fukt annars, det är ju lite murket."

Mhm.

I den här radhuslängan på sju hus är det bara vi två som har lite trä på våra gavlar.

Vilken otur...

Sen undrade han om jag inte skulle göra en infart framför huset.

"Nja" sa jag "jag tycker om min lilla gräsplätt och alla perenner."

Gillar ju att ha lite grönt.

Och vad skulle jag annars sjunka in i de där stunderna jag inte riktigt vet vad jag ska hitta på (se citat i rubriken...)?

Men han har delvis en poäng.

Den lilla stenbelagda ytan med fult staket framför förrådet är anskrämlig.

Det skulle jag kunna ta bort.

Nån gång...

Mitt i vår diskussion kom grannen mitt emot ut och vi bytte raskt samtalsämne eftersom en bil krånglade sig förbi våra blomlådor.

Vi förfasade oss över alla fortkörare.

Vi såg bilar passera i ena riktningen för att en stund senare återkomma i andra.

Fast då med minst ett litet förskolebarn i baksätet.

Ett av kommunens största dagis ligger på vår gata.

Och vilken kategori av människor kör mest stressat?

Just det.

Sedan undrade båda grannarna om det var jag som lagat den ena blomlådan som blev påkörd av en lastbil igår.

JAG??? HAHAHA! Knappast.

Jo, jag tog givetvis alla mina fyra verktyg och stegade ut för att reparera ;)

Nej.

Måste varit chauffören som återvänt senare....

Men dagisföräldrarna körde exemplariskt så länge vi i medborgargardet stod stationerade iklädda "arga blicken" på trottoaren....

 

 

Har nu sett två av fem avsnitt av "En klassiker".

Vansbrosimningen förra veckan och Lidingöloppet denna.

I Lidingöloppet fick man följa en femte deltagare, Lennart, som inte varit med i de tidigare avsnitten.

Jag trodde det var ett skämt när man i första inslaget fick möta Lennart och hans jämnårige vän sittandes på en pub och dricka öl :)

Vännen var "coach" och han hade två riktigt goda råd inför loppet:

1) Ät pasta. Det ska vara bra har jag hört. Mycket pasta.

2) Vila om du är trött.

Verkligen heta tips måste jag säga!!

Sen fick man se de båda herrarna checka in på ett hotell i Stockholm dagen före tävlingen.

De fyllde minibaren på rummet med öl och medan Lennart stretchade lite för syns skull - "Asch, jag tror det är överreklamerat att stretcha" - öppnade kompisen var sin öl åt dem...

"Du ska ju inte springa förrän i morgon!"

Men Lennart tog sig minsann runt.

På drygt fyra timmar!

När han pustat ut i cirka tre sekunder sa han till kompisen som troget väntade vid mållinjen:

"Jag kan få en hamburgare eller nåt så kan vi ta en pilsner sen!"

En sann idrottsman... :)

 

Anders, min hjälte, är Lennarts raka motsvarighet.

Han har gjort klassikern 35 gånger (!!!!!) och det här var hans 39:e Lidingölopp!!

För att han tycker det är så vansinnigt roligt!!

Imponerande.

Framförallt nu, med tanke på hans svåra sjukdom.

Och fantastiska optimism.

Vid en dryckeskontroll saktade han enbart in för att få muggen i handen och sa entusiastiskt - på sin Stockholmsdialekt - till kameran:

"Aaa, nu tog vi drickan flying, så sparade vi 27 sekunder."

Tog drickan FLYING?

Coolt.

Ska jag också börja säga.

 

Boksamling.

Har jag.

Tredje delen av "Femtio nyanser" till exempel ligger fortfarande orörd.

Inte blivit mycket läsning sen vardagen gjorde sitt återintåg...

Men snart nog...

Just nu har jag ett större behov av att skriva än av att läsa.

Jag har alltid skrivit.

Om allt möjligt.

Viktigt.

Oviktigt.

Skrivandet är som en ventil.

Ibland blir det bra, ibland dåligt.

Spelar ingen roll.

Tankarna måste sättas på pränt.

Tyvärr måste jag censurera mig själv ständigt.

Finns saker jag skulle vilja skriva om men inte kan.

I det här officiella rummet.

Av olika anledningar.

Borde skrivit dagbok kanske?

Det gjorde jag i många år men det ger inte riktigt samma kick som att skriva för andra.

Känns märkligt att skriva "kick".

De flesta människor får nog kickar av betydligt mer spännande upplevelser ;)

 

Jag följer Broadchurch på TV.

Var misstänksam i början men nu är jag fast.

Något fångar.

Eller så behöver jag bara något att hänga upp vardagskvällarna på.

Men jag är kräsen.

Kan inte se vad som helst.

Amerikanskt går bort.

Svenskt, danskt, brittiskt helst.

När barnen är här rullar det på.

När de inte är det får jag anstränga mig för att få någonting gjort.

Asch, åt helvete med censuren....

Jag är en skugga.

Av mitt forna jag.

Jag är inte lycklig.

Mitt självförtroende har fått sig en ordentlig törn.

De få drömmar jag har går inte att förverkliga.

Så känns det i alla fall.

Jag är handlingsförlamad och klarar inte av de minst komplicerade ting.

Som en så simpel sak som att brista ut i gapskratt.

Naturligt.

Alltså utan att jag gör det för att det förväntas.

Det finns inte.

Jag ler.

Men leendet kommer inte inifrån.

Det sitter utanpå.

Det är en påklistrad mask.

Jag kan det.

Jag är socialt skolad.

Jag använder det mest i mitt arbete.

Och jag gör det så bra.

Trodde jag åtminstone.

Men flera av mina -underbara - arbetskamrater har röntgensyn.

En av dem stegade in på mitt rum och slog armarna om mig.

Till mitt frågande ansiktsuttryck sa han bara enkelt:

"Det såg ut som att du behövde en kram!"

Ja.

Ja!

Det behövde jag!

Det behöver jag.

Tack <3

Emellertid börjar det hända saker igen på jobbet.

Har varit lite dött.

Å andra sidan får man gjort väldigt mycket av det där - ofta lite mindre stimulerande - som man skjutit upp innan...

Men en dag började telefonen ringa så där galet som den kan göra ibland.

Medan jag var ute i ett ärende fick jag minst tre nya.

Via telefon.

Härligt.

Det blev rentav stressigt.

Skönt då att jag väljer att trycka ner pausknappen en stund.

Ungefär som när man förr spelade in Trackslistan på sin bandspelare.

Man tryckte ner "Play", "Rec" och "Paus" samtidigt.

Och släppte bara upp "Paus" när det var något man riktigt gärna ville ha.

Ibland hände det att man fick med något som man inte gillade så mycket.

Till en början.

Men man vande sig.

Man vänjer sig.

Det gör man.

Tyvärr.

 

Här är jag lika ung som min fina väninna S :)
En nybakad oerfaren småskolefröken...

 

But don't forget

I'm also just a girl

standing in front of a boy

asking him to love her

 

 

 

Cicero, med all respekt, du och jag hade haft mycket att diskutera....

 

Bland annat hur jag - en hel dag utan att jag själv eller någon annan upptäckt det - haft blusen ut och in....

Läckert.

Mammas dag!

Släng dig i brunnen: Kräftskivan - Johan Glans, Måns Möller, Thomas Järv...

Radhusmammans bekännelser....

 

Brottsbalken 12 kap §2 Om skadegörelsebrott

 

"Den som i skog och mark olovligen tager växande träd eller gräs eller, av växande träd, ris gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller och vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant som ej är berett till bruk, dömes för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter är att anse som ringa."

 

Jahapp.

Då räknas man som kriminell...

Några stenar.

Vem kunde tro det?

Det är ju inte så att man backar ner ett släp till stranden (vilket jag å andra sidan aldrig hade klarat) och skyfflar upp ett ton sten för att lägga på garageuppfarten!

Men att det är så BROTTSLIGT...

Hjälp!

Men jag menar.

Ett knippe björkris till påsk?

Lite vitmossa till jul?

Jag visste ju i och för sig att man inte får bryta grenar så redan där har jag gjort övertramp tidigare.

Men visst.

Jag kan ju förstå.

Att om alla plockade vackra släta stenar med sig från stranden, så skulle det ju så småningom inte finnas några kvar.

Nåja.

Jag tänker inte köra och lämna tillbaka dem.

(Kåda?? Vem fan plockar med sig kåda hem??)

 

På väg till gårdagens tjejgalej begick jag emellertid inget brott mot naturen.

(Och det är väl en himla tur att man inte gör det dagligen...)

Jag, S och M, något försenade, stånkade upp för berget på cykel på vår färd mot kalaset.

I ögonvrån hann jag notera, för det gick ju inte så fort det där trampandet, något gult.

"STOPP!"

Mina medresenärer undrade förvånat?

"TITTA!! Kantareller!!" tjoade jag och skuttade lyckligt in i skogen.

M fick tömma sin gåbortspåse så att jag kunde samla ihop mitt fynd, säkert TIO små svampar.

Och så stod jag där och log fånigt innan M och S fattat vad som hänt.

"Eeeeeeeeeeeeeeh" sa de "Ska du gå på svampjakt eller ska vi gå på fest?"

Värdinnan blev dock glad åt spontangåvan.

Hon stekte dem till frukost imorse :)

Poängtering:

Svampar.

Är lovligt byte.

(Fast hur är det med Stensopp?)

 

 



 

Mycket trevlig kväll!

Och som tur var kunde S cykla hela vägen hem på natten.

På fälgen.

Däcket hängde nämligen lite bredvid...

"Äh" sa hon "Jag testar."

If it goes, it goes som vi brukar säga...

 

Jag brukar inte sticka ut hakan i offentliga forum, eller ta ställning.

Men jag sticker gärna ut handen.

För något jag tycker är alldeles självklart.

Och står för stensäkert.

Utanför 50-skyltarna...

Jodå.

Vi tog tåget till stora staden.

När vi gör sån't här, jag och A, så blir vi liksom 20 år yngre.

Vi hann knappt lösa biljett förrän vi korkat upp varsin cider (Cider? Bara det...)...

Micael Wiehe lyssnade vi lite på.

Han pratade som vanligt om fattiga och rika:)

A ville äta langos.

Så langos Café Opera blev det.

Jag har aldrig ätit det tidigare.

Det var gott men räckte med en halv.

Medan vi inväntade huvudattraktionen - målet med resan - letade vi upp ett bord att sitta vid.

Var inte alldeles enkelt.

Men mycket trevligt!

Så trevligt att vi höll på att missa henne.

Eva Dahlgren.

A tyckte det var dåligt att vi inte hade några vinglas med vin i, i handen, så vi satte oss på en uteservering;)

Vi såg och hörde nästan bättre därifrån.

Jag skulle jobba idag.

Därför var jag mycket tydlig med att vi skulle ta tåget hem 23.34.

Inte tillräckligt tydlig.

Tydligen.

För plötsligt var jag övertalad - av A, hennes svägerska och svägerskan kompis - "För vi har ju så TREVLIGT, synd att åka hem REDAN och HUR ofta gör vi sån't här?"

Inga motargument.

Hade jag.

Så strax efter två var vi hemma.

Klockan sju steg jag upp.

STÖÖÖÖÖÖÖÖN!!!

Och vad är det för dag idag??

Det är fredag minsann.

Och inte kan man ligga i soffan efter jobbet och slappa då?

Nej nej.

Livet är kort.

Och sömn?

Vem behöver det?

Nya äventyr ikväll.

Innanför 50-skyltarna.

  

...hon har. Mycket att sköta. På kvällarna.

Jag kan inte förstå!!
VAD äter de människorna?
HUR tränar de och HUR förbereder de sig?
Kan de verkligen tänka att "Gud vad det ska bli ROLIGT att göra en Ironman!!"
Simma 3,86 km, cykla 18 mil och springa ett maraton!!
I följd!!
Liksom, den ena aktiviteten direkt efter den andra!
För det första hade man ju varit helt slut efter simningen.
Och att sen hoppa upp på en cykel och cykla arton MIL hade ju redan där gjort en självmordsbenägen...
Och som om det inte hade varit nog så ska man springa ett nätt litet lopp på 4,2 mil så fort man ramlat av cykeln.
Jag är imponerad.
Men oförstående.

Själv avverkade jag 7,71 km efter jobbet.
Kan säga att det var med mycket övertalning av mig själv.
Har varit sjukt trött de senaste dagarna.
Mina kära grannar undrade om jag försov mig idag eftersom min bil stod kvar när de körde till sina jobb.
Nej, nej, bara liiiiiite sen;)
Bra tempo.
5.20.
Ska vara mitt mål inför nästa lopp.
M cyklade med mig hela vägen.
Kul med sällskap.

Sedan kunde jag inte skjuta upp det längre.
STRYKNINGEN.
Så går det.
När man hittar på annat på kvällarna.
Så denna afton fick jag straffa mig själv med hushållsnära tjänster...
Dock med underhållning av först "En klassiker" på Svt Play, sedan nåt konstigt program som var en mix av "Bonde söker fru" och "Mästerkocken", därpå följde "Idol" och sedan en brittisk kriminalserie jag följt varje kväll den här veckan.
Under SÅ lång tid höll jag på med tvätten!
Nåja.
En liten paus inne hos grannarna;)
Bara en kopp kaffe, en cigg och lite babbel.
"Vilka fina koppar" sa jag när frun i huset serverade kaffe.
Vi pratade om loppisar bland annat och jag berättade om Esplanaden i Lund och vad som går att sälja och vad som inte går.
Efter en kvart var jag tvungen att rusa tillbaka till strykbrädan och kriminalserien som just börjat.
Men jag hann inte utanför deras tomt förrän jag kände att något var fel.
Javisst ja.
Koppen.
Den bar jag med mig...(ungefär som på jobbet, där man går omkring med kaffemuggen i handen....)
Skamset smög jag tillbaka till grannarnas terrass och viftade i fönstret.
"Jaha ja" sa mannen "Den hade vi hittat på Esplanaden!"

 

 

 

Sådan mor, sådan dotter, sådan dotterdotter...

 

Till skillnad mot när första dottern började första klass var det ingen som skämdes för mig idag...

När jag första skoldagen följde M - den äldsta - till skolan, stannade hon plötsligt mitt i ett steg och tittade uppfordrande på mig.

Jag stannade också.

Men mer av förvåning.

"MAMMA" sa hon "Måste du ANDAS så högt?? Det är PINSAMT!"

What?

Andades jag högt??

Och är det pinsamt i så fall?

E verkade trivas i skolbänken.

Vad jag hann uppleva.

Vi föräldrar fick nämligen bara vara med en liten stund i klassrummet.

Sen fick vi stå på skolgården och invänta rektorns välkomsttal och lärarnas välkomstsång.

Det var glatt och trevligt.

Men varje hösttermin jag "slipper" att vara lärare känns det som om jag gjorde rätt val.

När jag bytte bana.

Ja.

Jag är imponerad och full av beundran inför varje pedagogs outtröttliga entusiasm och hängivenhet inför läraryrket.

Men jag saknar det inte.

Alls.

När E:s klass sedan hade rast promenerade jag till nästa skolgård och var med M en stund.

Hon är kvar på samma skola som hon gått i tidigare men har fått en ny lärare.

Shit, hon har ju börjat i MELLANstadiet!

Så fort skoldagen var till ända tog jag flickorna med till länge önskat utflyktsmål: STAAAA'N!!

Eller rättare sagt, Emporia.

(E förstår fortfarande inte att Emporia ligger i Malmö, för "Det ser ju inte ut som det gör i Malmö...")

Jag har bara varit på Emporia en gång innan (nej fel, en gång på studiebesök med jobbet också men det räknas inte eftersom det var före öppningstid....) och då var jag på jakt efter en klänning.

Galet mycket på jakt.

Och kom knappt ihåg nu hur det såg ut eftersom jag då bara hade fokus på en sak!



 

Kusligt.

Är det.

Men inte underligt.

Att en dotter kan bli så lik sin mamma.

I vissa avseenden.

När jag var fyra år, och bodde i staaa'n, överraskade min pappa mig med en helikoptertur.

Vi satt bredvid piloten, jag i pappas knä, och tittade ner på Malmö genom glasgolvet.

Pappa började ambitiöst peka ut var vi bodde, var mormor och morfar bodde, parker och muséer.

Det var jag inte intresserad av.

Istället rabblade jag exalterat: "Titta pappa!!! Där är Mobilia, där är Tempo, där är NK, och titta...Engelbrektsboden!"

Att jag som fyraåring ens kunde uttala det sistnämnda berodde kanske inte på att jag var ett ovanligt språkbegåvat barn;) utan snarare var det ett resultat av alla shoppingrundor jag redan vid denna späda ålder avverkat med min mor:)

Shoppingrundor bestod vid den tidpunkten förstås inte så mycket av inköp, utan "tittande".

Alltså, man går in i en butik och "tittar".

Köper inget.

Men man liksom kollar läget.

Numera tycker jag det är alldeles värdelöst att "åka och shoppa" om man inte just "shoppar".

Det har mina flickor anammat.

Med råge.

Således var tanken idag att vi skulle åka och shoppa för att shoppa.

Jag tycker om Emporia.

Fastän jag går vilse mestadels.

M tycker som jag, och hade redan butikerna hon ville besöka på en lista i huvudet.

E tycker sådär.

"Jag är JÄTTEHUNGRIG" eller "Jag är JÄTTEKISSNÖDIG" blev det några gånger.

M och jag stirrade vid de tillfällena på henne som om hon kommit från en annan planet.

"Hungrig?? Kissnödig?? Vad är det för trams?"

Efter ungefär en timme på H&M tog vi dock en paus och gick ut på taket.

Där var det jätteskönt i solen och en fantastisk utsikt.

Sedan var rasten slut och vi gick tillbaka till arbetet....

När vi bestämt oss för att vi var nöjda, och då hade vi inte hunnit igenom hälften av butikerna, sprang vi rakt på Myrorna!

Myrorna?

På Emporia?

Verkligen otippat.

Jag hade gärna, som av en händelse, hittat den där champagnebaren istället jag hört talas om men där stod vi alltså utanför en Second Hand-butik.

Tja.

Jag gillar Second Hand.

Också.

Och eftersom det inte finns så stort utbud i barnsortimentet för en 10-åring som vill ha likadana kläder som sin mamma (!) så föreslog jag att vi kunde titta på klänningar på XS-stället...

Det fanns mycket roligt!

Både jag och M var i extas.

Det var inte E.

Hon hade nog hellre önskat att hon var jättestark så hon kunnat ta oss under varsin arm och bära ut oss till bilen...

Jag hittade plagg från Twist&Tango, Cream och Marc'o'Polo och skulle just gå in i provrummet när M dök upp med triumferande blick.

På fingret dinglande en galge med en blus.

"Titta mamma, en Odd Molly!" sa hon nöjt.

DET är mammas tös det!

"SSSSScchhhh" väste jag "Hit med den innan någon annan hör dig...."

Så jag gjorde fynd;)

Det gjorde M också - köpte jättefina klänningar för mellan 60-80 kr.

Nästa gång styr vi stegen direkt dit.

Och utan småsystrar ;)

 

Imorgon är det dags att arbeta igen.

På mitt jobb.

Inte på Emporia.

Vet inte om jag vågar gå dit på grund av måndagens usla golfrunda med en arbetskamrat...

Tydligen hade mina andra icke-golfspelande arbetskamrater slagit vad om vem som skulle vinna.

Det var ju fullständigt onödigt.

Kan ju jag tycka.

Resultatet kunde jag talat om för dem på förhand;) 

Men det var en trevlig runda ändå.

Fint väder, frisk luft och motion.

Jag sa till min kollega att vi lika gärna kunde gått en halvmil på Skåneleden.

Så meningslöst att släpa med sig en massa järnbitar på en promenad i skogen...

 

Och nu skulle jag egentligen strukit min enorma tvätthög.

Men batterivattnet var slut.

Så synd.

Hänger upp mina nytvättade fynd istället:)

Oh vilket party!!

 

 

 

Kräftskiva igår och Fredagsmys i....ja....fredags naturligtvis.

Trött och sleden radhussingel idag.

Ja, för nu är det den här veckan.

Det växlar liksom.

Party Animal/Knytblusmorsa.

I fredags var vi en trevlig liten församling på min terrass.

Barn och hundar, fina grannar och fin väninna, kladdkaka med vispgrädde och Fiskefjäs....

Jag sov på rygg den natten.

Ja.

Det kanske många gör.

Men jag gör det bara.

Efter vissa kvällar.

Tydligen numera även efter sådana med Fiskefjäs.

Vaknar i samma ställning som jag somnade.

Munnen uttorkad.

Ögonlocken förbannat tunga.

Och så var barnen kvar!

Javisst ja.

Det blev en bonusnatt:)

Bara att stiga upp och göra frukost och packa väskor och pussa och krama flickor och köra till tippen och gräva ner växter och rensa ogräs och byta till rena sängkläder och....

Ja.

Sen tog det slut.

Tänkte springa.

Men somnade.

Och sov.

I TVÅ timmar.

Och skippade den tänkta fördrinken hos vänner för att hinna duscha, sminka, föna och fluffa hår och måla naglar.

Måla naglar hinns sällan med.

Så jag brukar alltid förbereda cykeln så den står på rätt håll, packa ut väskorna, sätta nyckeln i dörren som jag låter stå öppen medan jag lackerar naglarna det sista jag gör.

De torkar liksom under cykelfärden...

Jag kom lite sent till festen.

Men jag var inte sist.

Så det märktes inte...

Vilken ljuvlig kväll det blev!!

Och värdparet hade verkligen lagt ner hela sin själ för att vi alla skulle ha det toppen och inte sakna något.

Ja.

Vi fick förstås inte bada, sa värden när han hälsade oss välkomna och drog lite regler.

De var väl mest för barnen men jag kunde inte låta bli att säga:

"VA?? Får vi inte bada?? Och jag som har bikini med mig. Fy fan vicken dålli' fest!"

Tur man är bland vänner.

Sådär hade man kanske inte sagt bland okända;)

Inte jag i alla fall.

Värden skrattade artigt...;)

När jag och värdinnan smög iväg för att se om skogen växte som den skulle sa hon att hon inte läst min blogg på ett tag.

Hon menade att hon inte ville läsa om mitt liv när vi inte hunnit prata, att det skulle kännas konstigt.

Hm.

Det har jag inte funderat på.

Att det kan vara så....

Nu får hon i alla fall vara huvudperson i halva det här inlägget :) <3

 



Gårdagens kräftkalas.

Spa. Nån gång, nåt årtal jag inte minns. Lugg?? Inte genomtänkt.

Bröllop, 2-3 år sedan.

40-årskalas i fjor.

After Städ. Min lägenhet.

Midsommar i fjor.

Club Begagnes. När? Hmmm. några år sedan...

Spritfest. I fjor. Kåt blick och röda läppar. Grrr.

Tjejdag i mars.

Midsommar. I år:)

Grisfest. 3 år sedan?

 

Hoppas att hon blir glad nu, min fina A.

Fast troligast blir hon arg för att hon inte tycker hon är fin på bilderna.

Men hon har fel!!!

Är alltid fin <3

På irrvägar...

 

Jag kan inte skylla på någon annan.

Fast jag inte förstått hur det gått till.

Precis innan jag släckte sänglampan kontrollerade jag att väckarklockan på mobilen var aktiverad.

På 05.50.

Och inte 06.00 som någon ändrat till igår morse (undrar vem...?)

Och ändå - vaknade jag med ett ryck i morse av att L stod vid sängkanten och undrade något med Ipaden.

07.07!!!!

Iiiiiiihhhhhhhhh!!!

Fanshitfanshitfanshit!!!

Vid den tiden ska L vara lämnad och jag och E ska precis ha lyssnat klart på Painted By Numbers med The Sounds och stiga av bilen på Fritids.

Omöjligt.

Det blev några samtal med önskan om att spara frukost till flickorna.

En timme senare var jag på jobbet.

Inte så farligt sen.

 

Varken gummistövlar eller regnjacka behövdes idag, så jag tog bara min pärm, telefoner och lilla bilen och körde ut på mitt uppdrag.

Kartan i knät.

Skulle ganska långt ut i obygden men jag har varit på flera sådana ställen tidigare och alltid hittat.

När jag svängde in på en av de där grusvägarna som gud glömde så tyckte jag det var konstigt att alla anslutande små vägar var på höger sida istället för på vänster...?

Jag irrade bort mig fullständigt och var precis på väg att slå numret till mannen jag skulle träffa när jag fick syn på en person som såg ut att stå och vänta på en vilsen kommunaltjänstekvinna.

Jag parkerade och efter att vi skakat hand började jag "Eh, alltså, jag följde kartan men den måste var fel, eh..."

Det var den förstås inte.

Och det kan ju var och en räkna ut..

Jag trodde att jag kört in den södra infarten när jag i själva verket kört in den norra...

Enough said.

Jag slog upp min pärm ovanpå soptunnan och började pladdra men mannen frågade om vi inte skulle gå in så kunde han få bjuda på en kopp kaffe samtidigt.

"Ja tack, trevligt!" sa jag glatt eftersom jag missat fikan på jobbet och gick efter mannen uppför en backe genom en något halvfärdig trädgård.

När jag klev över tröskeln for en tanke genom mitt huvud som jag genast av skam slog bort igen.

Tänk OM...

Där var jag, långt ute i ingenstans, ensam med en person jag aldrig träffat, och jag gick med IN!!

Och inte hade jag meddelat någon arbetskamrat heller om vart jag skulle.

När jag kom in i köket satt det ytterligare en man där....

Nej.

Man kan inte tänka sådana tankar jag tänkte.

Verkligen inte.

Men...

Givetvis var det trevliga människor och jag fick gott kaffe och vi diskuterade det jag kommit för att diskutera.

Men...

Nästa gång.

Ska jag lägga karta och telefonnummer till någon kollega så att de vet var jag befinner mig.

(Det här skulle du egentligen inte läsa mamma;)

 

 

 

När jag lagar mat så lagar jag mat.

Det betyder att jag inte håller på att städa samtidigt.

Det ser ut som ett bombnedslag efteråt med skräp och grönsakshack ungefär överallt....

Mamma skulle säga att jag har det efter pappa...

 

 

 

Men efteråt gör jag alltid fint :)

I kväll åt vi L:s "önskemat": Lasagne.

Den blev vrålgod!!

Och stor.

Så i morgon slipper jag laga mat ;)

 

Efter att ha vilat kroppen i nästan fem dygn kände jag att jag var mogen för lite fysisk aktivitet efter jobbet.

Innebandy!

I några år har jag varje torsdag - utom under sommaren - spelat innebandy en timme efter jobbet.

Vi är i stort sett samma gäng, det vill säga jag och en hög med grabbar :)

Det är riktigt roligt.

Och riktigt jobbigt.

Kände inte det minsta av varken ljumske eller mage, juuuuhuuuu!

På torsdagkvällarna är jag således extra trött och min "belöning" brukar bli:

 

 

 

 

En arbetsdag kvar den här veckan.

Och semestern känns redan avlägsen...

Dagens rätt (i dubbel bemärkelse) - Currysoppa!

 Nej-sägare.

Jaaaaa.

Jag vet.

Det är några månader kvar.

Fyra-och-en-halv.

Men lite höstkänsla är det allt.

När man läser "11,6" på termometern på morgonen.

Höst kan innebära regn.

Regn innebär gummistövlar för utomhusaktiviteter.

Och innegymnastikskor för inomhusaktiviteter.

Så idag - efter jobb och uppsamling av döttrar - körde vi till sportaffären.

Det tyckte jag var en fenomenal idé.

Det tyckte jag i och för sig inte en särskilt lång stund.

Att åka till en affär med tre trötta barn är ALDRIG en fenomenal idé.

E högg en fotboll ur en korg direkt och började studsa frenetiskt.

Tills expediten sa till att man inte fick göra så.

Själv var jag upptagen med att säga "Nej, det ska vi inte." och "Nej, det ska vi inte." och "Nej, det ska vi inte."

Som svar på minst 27 förslag om vad vi skulle kunna köpa... 

Efter cirka en halvtimme hade vi i alla fall fixat tre par fina gympaskor och lite gympakläder.

Och mina "nej" hade för tillfället tagit slut så vi lämnade butiken.

Och gick till nästa.

För att leta efter gummipjucks.

Det fick vi också tag i.

Efter en hel del tårar och oäääändligt många fler "Nej, det ska vi inte."

 

 

Schemat följdes, dock med tre kvarts tidsförskjutning.

Att göra kyckling i currysås tar sin lilla tid.

Orutinerat av mig.

Men det var värt varenda minut, varenda gul curryfläck på mitt förr ganska vita köksbord...

Oj, vad det åts!!

Till sist hade alla telningarna tagit fram varsin djup tallrik och slevat upp sås och åt med sked!!!

M föreslog sedan själv - som straff för att hon var lite olydig tidigare idag - att hon skulle duscha sina systrar (?)

Perfekt.

Och somnade gjorde de direkt, antagligen tack vare mättnad ;)

 

 

Kanske inte currysoppa, men förmodligen en hel del andra godsaker, stoppade den lilla köttbullen nedan i sig, när hon var liten;)

Köttbullen.

Var pappas smeknamn på mig.

Riktigt rart.

Och påverkade säkert inte alls att jag drömde (woohoo, en dröm!!) om smal midja ;)

Han var ironisk (eller....?) men det löste sig ju till slut...

Nuförtiden är förhållandena de omvända.

Pappas midja är borta sedan många år...

Och som straff - för att han så fort han kom åt grabbade tag i min kind, log och sa "Mmmm, lilla köttbullen" så får han då och då vara mig behjälplig som vaktmästare.

Nu behöver jag till exempel få min nya brevlåda monterad (min förra blev sprängskadad i somras...), sätta upp en fågelholk (jag missade det den här våren men det kommer förhoppningsvis en ny och som Rulle mycket riktigt påpekade "Nu är det vår - nu pippar alla fåglarna i skogen!") samt skruva upp alla mina brandvarnare som trillat ner och numera ligger i en byrålåda...

 



Köttbulle.

 

Jag var väl fyra-fem år när bilden togs.

Det var när vi bodde i staaaan, men när jag var fem och min lillebror föddes flyttade vi ut på landet.

Tänk om mamma och pappa hade haft lägenheten kvar!?

Bra läge, både nära stranden, parken med fina caféet och sta'n :)

Jag minns dock inte så mycket av när jag var stadsbo.

Bara att jag brukade äta GB:s puckstång (de flesta av mina minneskrokar är...vad jag åt...) när vi var på stranden, att jag kunde namnen på de flesta butiker och varuhus i och omkring centrum (shoppingintresset härstammar väl därifrån), att morfar - när han hämtat mig på kyrkans barntimme - brukade planera in ett besök i matbutiken där mormor jobbade och så fick jag en zig-zag-ask (ätbara minnen var det ja...) och att jag fastnade i hissen (därav tror jag hiss-, höjd- och fartskräck fick sin grogrund...) en gång och att jag tappade min nalle ner i hisschaktet....

 

 



"Jag måste äta för två" ser det ut som om jag säger.

Mina väninnor ser inte helt övertygade ut...

 

Men det finns två tillfällen.

När man får.

När man är gravid.

Eller när man ska springa en halvmara...

Fast idag har jag och en arbetskamrat diskuterat en annan taktik.

Vi ska springa ett lopp tillsammans - eller nja, vi ses väl vid starten och vid målet - och han delade med sig av sin strategi.

Hm.

Den har jag aldrig hört.

Vi får väl se ;)

 

Vi för alltid så intressanta diskussioner vid fikabordet på jobbet.

Idag penetrerade vi även huruvida om man med en modern bil kan lyckas låsa in nycklarna.

Vi kom nog fram till att det inte går.

Ingen var dock villig att vara försökskanin...;)

Jag tog upp mitt "problem" med att centrallåset vägrar fungera på två ställen på orten (två ställen som jag hittills upptäckt).

Det ena är på ena halvan av parkeringsplatsen utanför ICA.

När jag parkerar där vägrar bilen att bli låst.

Och de gånger jag lyckats - ja då har det inte gått att låsa upp med knappfunktionen!

Så mer än en gång har jag fått lasta av matkassarna preciiiis bakom bakluckan, gått för att ställa kundvagnen, öppnat förardörren med nyckel - vilket startar larmet - och sen blixtsnabbt fått hiva in kassarna i bagaget för att sedan kasta mig in och starta bilen så att larmet tystnar. 

Känns lika fånigt varje gång.

Men numera har jag slutat upp med att le urskuldande och liksom nickat förklarande åt andra människor på parkeringen...

Men jag vet nog.

Hur folk ruskat sina huvuden i smyg och tänkt: "Alltså, kärringar och bilar...."

 

För EN gångs skull.

Är klockan inte tolv.

För EN gångs skull.

Kanske jag får mer än fem timmars nattsömn.

Hur gick det till klurar jag?

Med försenad middag och allt...

Nej.

Jag tänker inte fördjupa mig i det.

Jag hoppas bara, att jag lyckas somna;)

För imorgon ska jag ut på uppdrag.

Inga paljettprydda kilklackssandaler då inte.

Gummistövlar.

Regnrock.

Pärm under armen.

Och jobbil med manuell växellåda.

Kommunaltjänstekvinna på äventyr.