Radhusmamman på nattklubb!

Typisk nattklubbsbesökare.

Igår var jag på nattklubb.

Jag tycker om att gå på nattklubb trots att jag fyller 39 år om 14 dagar.

Mina två goda vänner som följde med fyllde 39 för några år sedan.

Vakten vid entrén som kontrollerade legitimationer fick en paus i sitt arbete, om än en kort sådan.

Han la armarna i kors, backade ett steg så att vi kunde passera och log som om han tänkte:

"Ojdå, här har vi några från PRO som förirrat sig..."

Han fick därefter återuppta sitt kontrollerande så att ingen under 18 lyckades smita in...

Mitt manliga sällskap hade valt alldeles rätt dresscode: shorts och t-shirt.

Det hade de allra flesta killar.

Det var lite mer blandat för de kvinnliga gästerna: korta jeansshorts och top eller lilla klänningen.

Förra året hade jag korta jeansshorts.

Så korta att min mamma utbrast: "Ska du gå SÅDÄR?" (Och då skulle jag ju ändå bara fylla 38 herregud.....)

Shortsen hade jag smakfullt matchat med svart glansig tubtop och svart kavaj.

Hallå mamma!! Kavaj!!

Det är stil det ;)

Men.

Man vill ju inte se likadan ut år efter år, så därför föll valet igår på den lilla svarta.

En elegant modell.

Och snuskskor, haha!

Fast det dumma med de skorna är att i kombination med träplanksgolv med hyfsat breda springor så fanns det hela kvällen en överhängande risk att fastna.

Det löste vi genom att klättra upp på en liten estrad för att dansa.

Perfekt!

När man kommer upp en liten bit över dansgolvet får man bra utsikt.

Det är väldigt roligt att studera andra människor;)

Medelåldern låg väl på......22?

Och de flesta var ganska berusade...(absolut inte vi.....;)

Märktes inte minst i toalettkön.

Herrejisses.

Där fick man stå ett tag för att komma in i ett litet bås.

Det hojtades bakom mig: "Nu går vi in tre och tre tjejer så att det går snabbt!"

What??

Nej minsann.

Skulle aldrig få för mig att klämma in mig på en toalett med två totala främlingar.

Och varför skulle det gå snabbare??

Man kan ju bara kissa en åt gången ändå, eller hur tänkte hon där...?

Det fanns två dansgolv, ett med hipp ny musik och ett annat med ännu hippare och nyare musik.

Vi varvade.

Inne på det ultrahippa var det varmt som i en bastu.

De killar som - smakfullt nog - valt långärmad skjorta ångrade sig nog bittert.

Eller så tyckte de att det var lite mysigt att vara helt plaskvåta på ryggen.

Vad vet jag?

Besöker inte nattklubbar så ofta.

Kan också varit ett taktiskt drag av nattklubbsägaren.

För när man är varm och svettig så blir man ju törstig!

Till en början var vi så ordentliga att vi satte våra urdruckna glas och flaskor på bardisken.

Alltså, vi lämnade estraden och gjorde oss besväret att gå ett par-fyra meter.

Min vän H tog till och med ur sugröret och la bredvid eftersom han tänkte på källsortering :)

Sedan blev vi som alla andra, haha, och ställde flaskorna hur som helst!

(Så busigt;)

När klockan var kvart i tre - precis kvart i tre - och vi stod på det hippaste golvet och stuffade kom det fram en liten kille och drog bort mig från mina vänner.

Han hade tandställning!!!!!

Snacka om kvart-i-tre-ragg.....

Jag artikulerade "Hjälp! Hjälp!" och mina bodyguards kom snabbt till undsättning.

På hemvägen blev H jättehungrig och fantiserade om hamburgare.

"Lycka till" sa jag "Här finns bara en värdelös kiosk och den stänger väl typ åtta på kvällarna..."

Döm om min förvåning när jag såg att det var tänt i kiosken!!!??

Så strax därefter gick vi och mumsade på varsin 150 grams...;)

Trots sen kväll var jag uppe tidigt.

För att jag blev väckt.

Av mina kära vänner;)

Hurtigt ropade F in i min stuga: "Nu blir det frukost! Dags att gå upp!"

Hm.

När mina yngre vänner var här några dygn blev det inte så tidiga morgnar...;)

(Eller tidiga kvällar heller för den delen;)

Men då kanske jag somnar i tid i kväll.

Kan ju vara hälsosamt att göra det någon gång också.

Och på tal om hälsosamt så var jag faktiskt ute och sprang 7 km i kväll...

Varmt.

Och lite segt.

Men skönt. 

Har legat ensam på stranden idag.

Eller.

Fel.

Ensam var jag definitivt inte.

Men, jag hade inget sällskap som tillhörde mig:)

Så jag lyssnade på Monica Ahlberg i Sommar i P1.

Det är väldigt rogivande att ligga på stranden och lyssna på sommarpratare.

Dagens program var lättsamt och bjöd på en del bra musik.

Bland annat Ave Maria som framfördes av Monica Ahlbergs dotter.

Jag fick gåshud trots att det var stekhett.

Och sedan sa hon sina barns namn och att hon älskade dem.

Sån't får mig nästan alltid att börja gråta.

?

Ja.

Jag vet.

Blödigt.

Men det påminner mig alltid om att jag älskar mina egna barn så mycket.

Självklart.

Och jag är noga med att säga det till dem - var och en - varje kväll.

Men när man är skild och bara träffar barnen varannan vecka så missar man många "Jag älskar dig".

Det låg jag och tänkte på.

För ett ögonblick.

Lite jobbigt.

Så då slutade jag att tänka på det.

Det är strategin.

Och styrde om tankarna på de senaste dagarna som gått.

Och på allt roligt jag haft med mina vänner <3

Nattklubbsbesök inkluderat:)

Kvällens kommentar: "Spelar de inte lite högt?"

Hahahaha!

Pappa Pohlman och toppdottern!

Nej.

Vi hamnade inte överst på pallen.

Inte nästöverst eller nästnästöverst heller.

Faktum är att vi överhuvudtaget inte alls var i närheten av den.

Det var vi i och för sig fullt införstådda med från början :)



Vi har i två dagar - 36 hål totalt - deltagit i SM Två generationer mixed.

Spelform var foursome (varannat slag) och handicap existerade inte alls.

(Ja, pappa kanske hade svarat att han hade mig...)

Alla deltog därför helt utan extra slag.

Jobbigt.

Om man som jag brukar ha sisådär 31 slag extra och pappa 13.

I själva verket - så lite som jag spelar - skulle jag nog behöva 4 slag extra per hål;)

Så, de som i vanliga fall har lågt handicap, "drabbades" inte så mycket.

Första speldagen, 18 hål, spelade pappa väldigt bra.

Punkt.

Blev "After golf" hos mamma och pappa med grillat och fotbollsmatch.

SJU - ett till Tyskland.

Makalöst.

Jag förstår precis hur Brasilien känner sig;)



Dag 2, 18 hål, träffade jag bollen vid nästan varje slag.

Stor förbättring.

(Och, förmodligen en grundförutsättning för att kunna spela golf.)

Trots det, slutade vi på ett sämre resultat än dagen innan.

Orsak kan ha varit att jag just träffade bollen och slog både out och i vatten;)

Då får man några extra slag på köpet.

Att skriva in i protokollet.

Knasigt, men så är reglerna.



Jag vet vad jag behöver.

Förutom att slå ett par-trehundra hinkar.

Om dagen.

Och kanske 28 privatlektioner.

I veckan.

Jo.

Jag behöver en sån där driver som alla andra har!!

En sån där megabigsupersizegiant-driver.

Med ett klubbhuvud stort som en melon och som låter så där "kling" när man slår.

Inte "klonk" som det låter när jag träffar bollen med min pyttelilla Spalding-standarddriver.

Japp.

Tror det skulle göra underverk:)

I alla fall sa en dam som gick med oss på dagens batalj det.

"Du skulle ha en sån där som alla andra har! Skulle bli mycket lättare för dig."

Och så strök hon med handen över klubbhuvudet på min lilla antika Spalding som man brukar stryka med handen över någons huvud som man kanske tycker synd om.

Så.

Vi hamnade väldigt långt ifrån topplaceringarna.

Trots att jag faktiskt är väldigt bra på att toppa.

I alla fall golfbollar.

Men.

Har haft två fantastiskt trevliga dagar.

Umgåtts med min pappa - som för en gångs skull haft alldeles rätt angående väderleken - i två hela dagar.

Njutit av väldigt trevligt sällskap på båda rundorna.

Och vädret.

Igen.

Kunde inte varit bättre.

Och.

Icke att förglömma.

Vi har deltagit i ett svenskt mästerskap!

DET är jag ganska nöjd med.

Vi är ju bland de bästa i landet :)



Ketchupeffekten/Catch-up-effekten!

Inte negativt menat.

Som det kan låta.

Att först kommer ingenting, sedan ingenting, och sedan kommer det mycket ganska fort och på en gång.

Men lite kan man jämföra min första semestervecka med just ketchupeffekt :)

Fast då en positiv sådan!

Jag vill - som alla andra - ha tid för mina underbara vänner.

I vardagen är det nästan omöjligt.

Alla har så mycket annat för sig.

Än att bara vara.

Och umgås.

Vi jobbar, hämtar och lämnar barn på skola och aktiviteter, försöker hinna med våra egna aktiviteter etc etc.

I min närmaste umgängeskrets är vi alla inne i just jobba-hämta-lämna-period.

Så när semestern kommer - då vill vi bara vaaaaaara och prata och skratta och umgås.

Fast jag har vant mig vid att det får bli ganska komprimerat och kollektivt då de allra flesta har minst en resa bokad per sommar.

Mitt sätt att uppnå det här är att bjuda in mina vänner till mina stugveckor på sommaren.

Stugveckorna är mitt sätt att fira semester.

Brukar bli fantastiskt bra.

Så även veckan som gått.

Sex nära vänner har jag hunnit med!

Plus åtta barn (exklusive min egen flock) och en hund;)

Bara kvalitetstid, lek och stoj, långa samtal, djupa samtal och sena samtal.

Det ger mig så mycket energi och styrka.

Så mycket att när jag ser tillbaka på veckan som passerat bara tycker att det varit sol från en klarblå himmel!

Regnat?

Har det?

Inte vad jag kan minnas....

Igår var det emellertid första riktiga stranddagen.

Det var väninna M som kom med det vädret.

Gör hon varje år.

När hon parkerat bilen så tittar solen fram och det blir minst 28 grader i skuggan;)

(Hon är nästan lite mallig över det;)

Eftersom vi spenderade hela dagen på stranden hade vi inte mycket lust att klä på oss, köra till affären, handla mat och laga mat.

Vi beslutade oss således för att äta på restaurang.

(Fast klä på oss fick vi ju för anständighetens skull göra;)

Strandkrogen såg ut att ha nya ägare.

Igen.

Eller i alla fall var det en ny meny.

En mycket simpel meny, med simpla priser.

Perfekt.

Vi begärde ingen gastronomisk utsvävning, enbart lite varm mat till ett hyfsat pris.

"Kinabox 79 kr" läste vi på skylten.

Vi gick in, eller ut eftersom vi ville sitta vid ett bord med utsikt mot havet, möblerade om så att vi fick plats med hela vår klass och därefter fram till disken för att beställa.

Först beställde M till sig och sina barn, gick ganska snabbt och smidigt då hennes flickor visste vad de ville ha.

Hon betalade cirka 250 kr, samlade ihop sina tallrikar och gick och satte sig.

Sedan skulle jag beställa.

Tog nåååågot längre tid.

Mina tjejer är EXTREMT bra på att ändra sig hela tiden.

Den stackars flickan bakom disken antecknade och strök, antecknade och strök, den stackars mamman framför disken fick ett alltmer spänt drag kring munnen och fick svårigheter att prata vänligt till sina döttrar.

Till slut.

Fick vi dock också mat.

"Då blir det 505 kronor tack!"

(Shit. Det blev lite dyrare än vad jag tänkt mig för lite ris och nudlar, hmmmmmmm.)

Jag betalade och såg glad - nåja -ut.

Vid bordet granskade jag kvittot.

Jag hade betalt för sex portioner!!

Jag gick iväg och påtalade detta för personalen, och det var givetvis inga problem, jag fick pengar tillbaka.

Och helt ärligt.

Det var inte bara deras fel.

Vår beställning var kanske inte alldeles kristallklar.

Så jag kände mig trots allt tvingad att ge lite dricks.

Med betoning på lite....  

När barnen rört runt lite i sin mat och konstaterat att det inte var så gott så fick de tillåtelse att lämna bordet för att gå till lekplatsen.

M och jag lutade oss tillbaka, smakade våra kalla öl och njöt en lång stund.

Barnen lekte samtidigt alldeles stillsamt och kamratligt på lekplatsen.

HAHAHAHA!!!!

Nej.

Varför skulle de göra det?

Varför skulle det bli annorlunda just igår?

M och jag mindes räkfrossan på samma ställe för två år sedan.

DET var hetsätning i sin ädlaste form.

Så när första ungen hojtade genom hela serveringen:

"Maa-maaaaa, jag måste bajsa!!"

så förstod vi att de där ölen måste njutas kvickt.

Två toalettincidenter och ett getingstick senare gav vi upp och vandrade hem till stugan.

Med fem jättearga ungar dessutom.

Vi hade nämligen gjort en deal som bestod i att man skulle bete sig ordentligt för att kunna handla något gott i kiosken på hemvägen.

Dealen bröts, av min yngsta, och alla var arga på alla när vi gick hem.

Ja, jag och M var förstås inte arga på varandra;)

Men två rundor kubbspel lättade upp stämningen och sedan var allt frid och fröjd igen.

Dags för veckans fjärde, långa, djupa och sena samtal!

Veckans fjärde "Catch-up".

Underbart!

Vi talade bland annat om M:s första anställning.

Den historien hade jag aldrig hört?

Och ändå tycker jag att vi pratat om allt!?

Under de här 20 åren vi känt varandra!

I vilket fall så fick hon ett säljjobb efter gymnasiet.

Hennes första uppdrag var att ta tåg till Stockholm där en Jeep stod parkerad och som hon skulle köra till ett industriområde där hon skulle bo under vistelsen.

Alltså.

Min kära väninna kan inte ens höger och vänster.

Och det var på den tiden man körde runt med telefonkatalogens gula sidor i knät.

Mobiltelefon?

Knappast.

Men hon hittade, blyg och försagd är inte egenskaper som kännetecknar henne.

Just då höll också hon och hennes sambo, numera make, på att renovera sitt första gemensamma hus.

I närheten av där M inkvarterats under sin Stockholmsvistelse låg ett kakelförsäljningsställe.

Hon hittade givetvis det kakel hon letat efter.

Backade till Jeepen men blev alltmer tveksam till sitt infall när hon insåg att Jeepen inte skulle följa med till Skåne....

Bagaget var proppfullt från golv till tak.

Hmmmmm.

Det resulterade i att hon haffade två andra tågresenärer - två biffiga killar - på perrongen och bad dem hjälpa henne att lasta kaklet från Jeepen till tåget.

Och sen fick hennes sambo lasta av det jävligt kvickt när hon anlände till hemorten, ett stationsstopp varar ju kanske inte så lång tid som det tar att lasta av ett par pallar kakel....;)

---

Jag har känt alla mina gäster i 15-20 år - ja, alla utom unga väninnan förstås eftersom det skulle varit lite underligt om vi börjat umgås när hon började i förskoleklass samtidigt som jag blev sambo med flickornas pappa;) - och de är mina genuina pålitliga riktiga vänner!

Vi behöver inte höras av varje dag eller varje vecka eller ens varje månad.

Vi känner varandra.

På riktigt.

Vi vet att vi har varandra.

På riktigt.

Så fina <3

Men nu är vi hemma en sväng.

Dels för att vi (läs jag) har drivor med smutstvätt att ta hand om och dels för att min pappa anmält mig och honom till en tvådagars golftävling.

Hm.

Jag vet inte hur noga han tänkt igenom det där.

Ett krav för att ställa upp i tävlingen är att man tillhör två generationer i samma familj.

Där hade han faktiskt två val.

Men ett annat krav var att man ska vara av två olika kön.

Inte så värst många alternativ kvar.

"Har du hämtat ner golfklubborna från vinden?" frågade han när han ringde i kväll.

"Jadå" svarade jag.

"Bra. Vi kanske får slå en hink på rangen innan tävlingen. Eller trettioåtta......?"

"Jag har tränat mentalt, så det är lugnt pappa."

"Bra. För golf sitter i huvudet. Tänk lugn sving och ögonen på bollen. Det ska förresten bli ruskigt varmt båda dagarna."

"Jaså" sa jag något skeptiskt "Är du säker på det?"

"Ooooh ja, ska bli fantastiskt väder!"

Min pappa är en obotlig väderoptimist.

Trots att han alltid är online på minst tre vädersajter och de faktiskt inte alltid kan visa strålande solar så skulle han aldrig säga att det skulle bli "dåligt väder".

Inte ens när man stått på en golfbana, varit genomvåt in på bara skinnet, klubborna halkat ur händerna och han inte kunnat se ut genom glasögonen skulle han erkänna att det var ett jävla skitväder.

"Äsch, det är bara några stänk, det drar snart förbi. Ser du hur det ljusnar där borta?"

---

Jag hittade faktiskt mitt gamla golfregnställ, från 1990 typ, på vinden.

Det är inte alldeles modernt.

Det är......typiskt 1990-tal över det.

Men på bröstet finns ett litet emblem med en man som svingar en golfklubba så det är ju trots allt ett golfregnställ.

Och var säkert helt inne.

1990.

Jag hoppas emellertid att pappa har rätt angående väderleken den här gången....

För säkerhets skull avslutade han samtalet med: "Vi får ha solskyddsfaktor på armarna och i nacken annars kommer vi att bränna oss!"

Jag sa inte att det vore fullständigt onödigt.

Eftersom jag redan bränt mig;)

Efter en solskensvecka.

Med catch-up-effekt!

Bufo bufo

"MAMMA!!! MAMMA!!! MA-MAAAAAAAA!!!!"

L?

Vad hade hänt?

Slagit sig??

Snubblade yrvaket upp för trappan, in till den illvrålande dotterns rum, flämtade förskräckt:

"Vad har hänt?? Vad är det?????"

"Titta på det här klippet mamma! Kolla! Hahahaha!"

Klipp?

Ha ha ha???

L låg i sängen med sin Ipad, helt oskadd och glad.

Jag blev tokig.

Trodde verkligen att det hänt något allvarligt.

Suck.

Efter frukosten började jag packa.

Det tar tid att packa för fyra personer till två veckors vistelse i stugan.

Det tar tid för att man hela tiden blir avbruten samt för att det är svårt att packa för en semester i Sverige.

"MAMMA!! MAMMA!!! MA-MAAAAAAAA!!!!"

Följt av skrik, gråt och handgemäng.

(Here we go again.....)

Jag rusade uppför trappan.

E var i upplösningstillstånd och tårarna sprutade.

L var som uppslukad av jorden....

E hulkade fram någon förklaring om Ipad och spel och nån "jävla lillasyster som hon skulle döda".

Okej.

Jag hade också blivit väldigt irriterad om jag kämpat för att samla ihop 3500 pengar och jag haft en lillasyster som suttit bredvid mig och av ren neslighet helt plötsligt tryckt på knappen "Köp" på min Ipad och köpt gula öron för 2000......

Jag stod på E:s sida i den konflikthanteringen.

Samt konfiskerade Ipads.

Suck.

Och så var jag ganska trött igår.

Den här fotbollen.

I söndags kämpade jag för att hålla mig vaken hela matchen.

Och så slutade den oavgjort!!

Mäh!

Oavgjort = förlängning i trettio minuter.

Toppen.

Men jag ställde in "Sleep 30 min" på sovrumstelevisionsapparaten.

Oavgjort.

Fan.

Fick öka sleep-tiden en aning.

Men.

Såg inga straffar ändå.

ZZZZZZZZZ.

Hur som helst - trots några utredda världskrig och kilovis med grus i ögonen vilket i sin tur kanske innebar en något förkortad stubin hos undertecknad så var bilen mot alla odds packad och klar tre timmar efter att frukostdisken ställts i diskmaskinen.

Jag är världens sämsta på att packa.

Bagageutrymmet var proppfullt.

Och då hade ändå mamma och pappa kört cyklarna till stugan innan....

Bara en enda gång har jag packat snålt.

När vi var i Thailand för sisådär 14-15 år sedan.

Då hade vi inga barn.

Och vi hade vant ressällskap.

Som berättade vad som skulle packas och inte.

Så jag hade en fet back-packerryggsäck som jag knölat ner allting i.

Sommarkläder mest.

Men även en tjocktröja (alla som varit i Thailand vet att just tjocktröja är en fullständigt onödig sak att packa) och hårfön.

Yes box.

Dock inte plattång.

Ingen hade ännu tagit patent på denna utomordentliga uppfinning.

Vilket innebar att jag med mitt självlockiga hår i hög luftfuktighet gick omkring med konstant knullrufs under två veckors tid.

Väl framme i stugan försökte jag så förflytta innehållet i bagaget till stugan.

Det gick sådär.

"Vi är hungriga!!!! Vi vill äta lunch!!!"

Äta?

Lunch?

Suck.

Jajadå.

Lämnade allt, promenerade till kiosken och åt varsin strut med två delade kulor = fyra smaker.

Barnen noterade surt att kulstorlekarna minskat avsevärt i omfång.

Mamman noterade ungefär lika surt att glasspriset däremot ökat i omfång.

Nyttig lunch.

Ibland kanske jag inte förtjänar utnämningen "Veckans husmor"....

Man handlar inte rationellt när man är stressad och pressad!!!

Men.

Man blir en ganska populär mamma.

I åtminstone en kvart eller hur lång tid det nu tar att äta en kulglass.

När allt var inhängt, nervikt och undanstuvat anlände min fina väninna A med sina tre barn.

Vi vuxna satte oss ner och tog en kopp kaffe medan barnen rusade ner till havet.

Aaaaah.

Och så skyndade vi oss att undanröja sex Ipads.

Haha.

Nej.

Men vi skulle gjort.

Om vi haft facit i hand;)

Spenderade några sköna timmar vid havet och sedan ytterligare några på en väldigt trevlig restaurang vid hamnen.

Vi promenerade både dit och hem - tog 30 minuter enkel resa - vilket visade sig vara ett mycket klokt fattat beslut.

Både jag och A lever i villfarelsen att vi är "småbarnsmammor".

Det är vi inte.

Längre.

Den yngsta i vår skara är 6 år.

Och klarar mycket väl av att gå.

Vi sjöng nästan hela vägen - blir roligare då - och emellanåt fördes små kloka insiktsfulla samtal mellan halvlingarna.

I, 7 år: "Jag vill bli pensionär. Då behöver man inte göra någonting!"

L, 6 år: "Då kan man bara slappa!"

(Okej...? För ni jobbar ju verkligen hårt just nu....)

Efter det gemytliga restaurangbesöket försvann barnaskaran in i lillstugan, kopplade ihop sina paddor och var borta flera timmar utan minsta skrik, bråk eller slagsmål.

Jag och A slog oss ner på verandan, tände stearinljus och förlustade oss på ostbricka och rött vin.

Idyll:)

Idag utbröt dock stora Bufobufokriget.

Det var då vi ångrade att vi inte dragit upp riktlinjerna för våra små gullungar lite tidigare.

Aja.

Man kan inte alltid vara en perfekt mor:)