torsdag 28 augusti 2014

Ett halvt kexchoklad så har man halva inne...






Mamma har fyllt år och bjöd på kalas!
Maten hon bjöd på gick hem hos samtliga småttingar;)
Och maten som blev över förpackades prydligt i små lådor och gick med mig hem!
Riktigt toppen!





Det första vi introducerar för nya medarbetare på jobbet, är kaffekokaren.
Det är enormt viktigt att man kan sätta på en kanna kaffe.
Den som stämplar in först på morgonen har nämligen skyldighet att gå raka vägen från stämpelklockan till kaffebryggaren, oavsett om man är ny eller inte och oavsett om man har bråttom.
Tyvärr har jag inte ensamrätt på kaffebryggarlektionen.
Hade jag haft det, hade vi aldrig råkat ut för alldeles för svagt kaffe vissa morgnar.
Svagt kaffe är........uuuuuäääääähhh.
Jag måste i fortsättningen övervaka de här lektionerna noggrannare.
(I morse var det inte en av mina elever som gjort kaffe. Så mycket kan jag säga.)

Igår, när jag skulle göra eftermiddagskaffe (starkt givetvis), kom jag på en arbetskamrat med att stå och mumsa på en överbliven tårtbit liksom på stående fot, lite i smyg.
Vi blev lika paffa båda två!
Jag - för att han inte brukar äta tårta, han - för att han så att säga blev påkommen med handen i kakburken;)
Idag fick jag skulden för att ha skvallrat för en annan arbetskamrat!
Denne andre arbetskamrat hade varit sur och muttrat: "Jaha, hörde att du tog sista tårtbiten...mutter, mutter......"
Men det är inte jag som "skvallrat"!!!
Och jag vill inte imorgon också bli kallad "goltupp".
Tack:)



Några timmar före tårtincidenten befann jag mig på torget för att hälsa en torghandlare välkommen samt gå igenom lite praktiska detaljer.
Vid torgståndet stod en man och prutade - utan skam - på ett plagg.
Jag, som har svårt att bara vara åskådare och tycker det är lite kul ibland att småprata, sa:
"Jaså, här står du och gör business?"
För sent upptäckte jag att han inte var alldeles nykter.
Han strök förbi mig och mumlade att han skulle hämta pengar.
Jag fortsatte prata med torghandlaren.
Strax kom köparen tillbaka med näven full av skrynkliga sedlar.
Och ett kexchoklad.
Hade jag vetat hur samtalet skulle fortlöpa hade jag aldrig sagt:
"Oj så bra, fick du ett kexchoklad också i automaten? Så praktiskt då det snart är lunchdags!"
Torghandlaren och jag log mot varandra i samförstånd.
Köparen, som hade lite svårt med balansen, vred sitt ansikte mot mitt och försökte fokusera, sedan strök han sin hand över min mage.
"Ooooooh, det var en fin liten mage du har...."
Och innan jag hann reagera borrade han ner sitt dimmiga tryne i min axel och utbrast:
"Ooooooh, och gott luktar du ockschå!!!
(Tyvärr kunde jag inte säga detsamma.)
Han sänkte rösten:
"Du. Schka du följa med mig och ha lite myschigt. Du kan få halva kexchokladet...hehehe."
(Majjjjj gaddddd. En kommuntjänsteman på allmän plats som blir uppraggad av en fyllesnuda mitt på blanka dagen!!)
"Tack. Men nej tack. Det ska jag definitivt inte" svarade jag med myndig (vad annars) stämma och satte händerna bestämt i sidorna.
Jag tror att budskapet gick fram för han lommade strax iväg till sina kamrater på bänken....
Najjs trajj;)


Ibland, eller i sanningens namn ganska ofta, tycker jag att jag har för lite pengar att röra mig med.
(Vem tycker inte det förresten? Oavsett liksom...Läs ovan;)
Men.
Handen på hjärtat.
Om jag verkligen hade ansträngt mig så hade jag kunnat ordna ett extrajobb.
Jag hade fått jobba på obekväma tider, men jag hade fått mer pengar.
Men skulle jag verkligen vilja jobba mer?
Skulle jag verkligen vilja jobba kvällar och helger?
Nej.
Jag tänker på människor jag möter i min vardag som jobbar och sliter i princip dygnet runt, en arbetsplats på kvällen/natten och en på dagen.
De människorna hinner knappt träffa sin familj, sina barn, men jobbar gör de för att få ihop ekonomin och för att göra rätt för sig lika ofta.
För att bevisa.
Den som är skicklig på att läsa mellan raderna förstår precis vad och vilka jag syftar på.
Och jag beundrar arbetssamma människor.
Jag kan inte skriva mer om detta - men jag vill bara betona att anledningen till att inte jag jobbar dygnet runt är att jag har det bra.
Och därför behöver jag inte anstränga mig mer.
Jag är inte lat, men jag värnar om min fritid och mina barn, för att jag har möjlighet.
Och borde sluta gnälla.


För är det något jag tycker illa om.
Så är det gnällrövar.
Shit vad det finns många gnällrövar.
Som gnäller på allt och alla och verkar oförmögna att vilja göra något åt situationen.
Gnäll föder också ilska och agg och det är alltid någon speciell kategori, det varierar, som utgör måltavla.
Varför gnäller man?
Varför tar man inte reda på fakta innan man häver ur sig all denna ilska?
Obegripligt.
Speciellt på sociala medier, där väldigt många kan läsa, blir man mörkrädd emellanåt när man läser.
Visst.
Vi har ju det väldigt bra i det här landet där vi får tycka och tänka nästan precis vad vi vill.
Vi har det väldigt bra.
Jämfört med hur väldigt många andra har det i andra länder.
Speciellt tänkte jag på det när jag skummat igenom en harang av så-in-i-helvetes mycket gnäll på ett forum om en skitsak och strax efter såg en bild från en sönderbombad stad i något krigshärjat land.
Bilden föreställde en man - en pappa kanske - som bar en livlös pojke, i 7-8-årsåldern, i sina armar.
Mannens ansikte uttryckte så mycket djup förtvivlan och pojken hängde alldeles slapp och täckt av aska i hans famn.
Jag bara stirrade, med blanka ögon, oförmögen att scrolla vidare.
DEN pappan.
Kunde rimligtvis ha lite mer att beklaga sig över.
Så lägg ner det meningslösa gnällandet.
Jag är medveten om att man inte kan jämföra äpplen och päron.
Men.

Demokrati.
Har vi i det här landet.
Min äldsta dotter hade demokratiläxa i veckan.
Vi diskuterade begrepp och att det snart är val.
Jag har ingen aning om hur insatt jag var i politik när jag gick i femte klass men om jag skulle gissa så visste jag nog inte särskilt mycket.
Plötsligt, mitt i läxförhöret, sa M:
"Mamma, du röstar på X-partiet."
"Eeeeh, ja det gör jag."
"Det gör pappa också."
"Jo. Det gör han."
Hur.
Vet.
Hon.
Och vill jag att hon ska veta det?
Vill jag påtvinga henne mina värderingar och val.
I viss mån ja.
Jag vill att hon, och hennes systrar, ska ha sunda värderingar.
Men vems sunda värderingar?
Det jag tycker är sunda värderingar kanske inte min granne tycker är det?
Mitt sunda förnuft är inte samma som ditt sunda förnuft.
Godtyckligt.
Hur som helst, så vill jag ju inget hellre än att mina barn ska växa upp till att bli förnuftiga vuxna, tillåtande, fördomsfria och med egna åsikter.
Och de får absolut inte sälla sig till gnällrövarna;)
(Det kommer jag att lägga mig i;)

Tidigare samma kväll, ett av mina barn:
"Mamma, jag är ihop med X."
(WHAT??????)
Jag, samlad, och med ansträngning att inte låta för intresserad och angelägen om detaljer:
"Mhm. Jaså. Ihop? Mhm. Vad...eh....vad....gör man då?"
"Vadå? Vi är bara ihop. Man gör ingenting. Hallååååå! Vi är barn. Vi håller inte på att pussas och sån't som vuxna gör. Vi är bara ihop. Man bara säger det liksom."

Idag när jag pratade med bästis M i telefon skrattade hon och sa:
"Men det kommer du väl ihåg??? Man skickade lappar och sån't. Man vågade ju knappt titta på personen man var ihop med. Man gjorde ingenting. Pratade mindre än när man inte var ihop!"
"Hm. Jag fick aldrig några lappar. Ingen ville vara ihop med mig. Jag var blek och ful."
"Javisst ja. Men du, var inte ledsen, du peakar ju nu...."
Hahaha!
Puss på dig M.

Och.
Så diskuterade vi låten.
Som jag la ut i mitt förra blogginlägg.
Bästis M är en otrolig hithittare.
Låten nedan skrevs i juni och den klättrar redan i rask takt uppåt på Billboardlistan.
Hon har fel jobb.






Because you know
I'm all about that bass
'Bout that bass, no treble
I'm all about that bass
'Bout that bass, no treble
I'm all about that bass
'Bout that bass, no treble
I'm all about that bass
'Bout that bass

Yeah, it's pretty clear, I ain't no size two
But I can shake it, shake it
Like I'm supposed to do
'Cause I got that boom boom that all the boys chase
And all the right junk in all the right places

I see the magazine workin' that Photoshop
We know that shit ain't real
C'mon now, make it stop
If you got beauty, beauty, just raise 'em up
'Cause every inch of you is perfect
From the bottom to the top

Yeah, my mama she told me don't worry about your size
She says, "Boys like a little more booty to hold at night."
You know I won't be no stick figure silicone Barbie doll
So if that's what you're into then go ahead and move along

Because you know I'm
All about that bass
'Bout that bass, no treble
I'm all about that bass
'Bout that bass, no treble
I'm all about that bass
'Bout that bass, no treble
I'm all about that bass
'Bout that bass
Hey!

I'm bringing booty back
Go ahead and tell them skinny bitches that
No I'm just playing. I know you think you're fat
But I'm here to tell ya
Every inch of you is perfect from the bottom to the top

Yeah my mama she told me don't worry about your size
She says, "Boys like a little more booty to hold at night."
You know I won't be no stick figure silicone Barbie doll
So if that's what you're into then go ahead and move along

Because you know I'm
All about that bass
'Bout that bass, no treble
I'm all about that bass
'Bout that bass, no treble
I'm all about that bass
'Bout that bass, no treble
I'm all about that bass
'Bout that bass

onsdag 27 augusti 2014

Meghan Trainor - All About That Bass




The song has been praised for its catchy beat and body positive lyrics such as: "Every inch of you is perfect from the bottom to the top" and “It's pretty clear I ain't no size 2, but I can shake it, shake it like I'm supposed to do". The song depicts the "ideal" skinny body type as overrated and promotes body acceptance and celebrates men and women of all sizes and shapes. Trainor says, "I wrote this song because I myself struggle with this concept of self-acceptance. It was written from a real place so I’m glad that other people can relate to it."

måndag 25 augusti 2014

Grattis på födelsedagen!


Här sitter min lilla mamma, 5 år gammal!




Här sitter min lilla mamma igen, några år efteråt, men inte så värst många.
Man talar inte om en dams ålder;)
Det är alldeles oväsentligt.
Det som däremot är väsentligt är att hon är världens bästa mamma!
Och hon är min:)
Ja.
Inte bara min förstås.
Jag delar henne med min lillebror;)
Mamma finns alltid där för oss - i vått och torrt, i glädje och sorg, dygnet runt.
Jo.
Pappa finns också naturligtvis.
Men idag är det mammas födelsedag och det ska vi fira!!!

Pussåkram, vi ses senare <3

Tvåhundraåttioåtta...

...timmar.
Eller tolv dygn.
Hur ska jag hinna?
 

















"Wooohoooo, idag ska vi göra en utflykt barn!" utropade jag glatt efter frukosten i lördags.
"Vart då??"
"Vi ska till djurparken. Och vi ska cykla dit!"
"CYKLA??? Det är ju skiiiiiiitlångt!!"
(Barn har en skev avståndsuppfattning.....Skiiiiiiiiitlångt är det till Ulan Bator. Typ.)




Tja.
Knappt en halvmil är avståndet mellan radhuset och djurparken.
Tror jag.
Att cykla till djurparken tog drygt 30 minuter.
Att cykla från djurparken och hem tog bara drygt 20.
Skillnaden kan bero på att det var uppför nästan hela ditvägen.
Och då blir det rimligtvis nedför åt andra hållet:)









Vi hade i alla fall tur med vädret.
Bara en enda skur.
(Ganska blöt skur dock.)
Dessutom hade vi flyt med djurparkens dagliga program.
Vi såg björnmatning, lodjursmatning, älgmatning, rovfågelsuppvisning och provade ponnyridning.
(Shit, vad de måste dra in pengar på den där aktiviteten. Lättförtjänta. Ett varv tar en minut. Och kostar 40 kronor. På en timme hinner man kanske med 20 barn? Lite av- och påstigning och sån't och ibland något litet barn som ångrar sig i sista stund och klamrar sig fast vid sin mammas hals istället för att kliva upp i sadeln....Och de som står i kö blir otåliga i väntan på sin tur. Men 20 små telningar hinner man säkert med. 800 kronor i timmen!!!)
Ja.
Inte alla av oss provade ponnyridning.
Och definitivt inte jag.
Jag gillar mest djur på avstånd.
En gång när M gick på ridskola och hennes pappa inte kunde följa med - det var liksom hans uppgift - så fick jag.
Alla andra föräldrar - mest mammor - störtade in i stallet och in i hästboxarna och borstade och kammade och kratsade och spände på sadlar och grimmor och pratade ridtermer.
Jag.
Stod kvar utanför.
Lätt vilsen.
Och höll för näsan.
"Mamma, kom nu. Du får hjälpa mig!" sa M och drog i min arm.
"Jag?? Hmmm, finns det inte någon annan som kan hjälpa till lite här?" sa jag besvärat och såg mig omkring.
Nähäpp.
Och så stod vi plötsligt där.
M och jag.
Bredvid det där stora djuret som jag lite tafatt klappade på mulen samtidigt som jag kämpade med att bara andas genom munnen.
"Mhm, vad ska vi göra nu då?" sa jag till M och såg förmodligen helt lost ut.
En annan mamma noterade min ovana (och kanske ovilja;) och skyndade till undsättning.
Väl inne i ridhuset ville M att jag skulle springa bredvid henne och hästen.
HELA lektionen.
DET blev ett träningspass som heter duga;)
Trots att det var typ nollgradigt den dagen rann svetten längs ryggen...
På mig.
Inte på hästen.
 






Efter fyra timmars supertrevligt djurparksbesök, med förutom alla matningar även god lunch och lek på hinderbana, så blev det dags att cykla hem.
"Jag är SÅÅÅÅ trött! Jag tänker INTE cykla. Du får faktiskt beställa en TAXI mamma!!" krävde E.
Mina barn har, vad ska jag säga, en smula...luxuösa vanor....








Igår påbörjade jag mitt "högläsning-för-barn-för-att-de-ska-upptäcka-tjusningen-med-böcker-som-alternativ-till-Ipad".
Jag är redan ganska hes.
För L och E läser jag "En ettas dagbok" av Viveca Lärn.
E tycker den är bra och rolig medan L skriker och protesterar med "Den är ju skiiiiiiittråkig, jag vill inte höra!!!"
Och sedan skrattar hon ändå högt åt alla roliga skämt.
Igenkänningsfaktor.
Har den boken.
Min lilla L.
Så att du vet.
Mamma kommer inte att sluta läsa.
Hon har bara börjat;)
Ja.
Jag har alltid läst för flickorna vid sängdags men nu var jag trött på bilderböckerna.
Och tänkte påbörja ett nytt kapitel.
Ha. Ha.
För M har jag valt - för jag är lite av en envåldshärskare vad gäller val av litteratur;) - "Anne på Grönkulla" av Lucy Maud Montgomery.
Jag ÄLSKAR böckerna om Anne Shirley.
Och nu vill jag att M också ska göra det.
Och jag tror att hon redan trillat dit, för hon uttrycker ett besviket "Neeeeej" när jag slutar läsa;)
Men boken är tjock och texten mikroskopisk.
Får börja dricka te med honung på kvällarna.
Om jag inte ska tappa rösten...
Verkligen tur att jag inte behöver ligga och läsa "Midvinterblod" av Mons Kallentoft högt för mig själv...



fredag 22 augusti 2014

Från landet till staaaan till landet igen.





Jag slog inte en enda hink.
Eller rättare sagt, inte en enda boll, på driving-rangen innan jag gick ut.
Det var dumt.
Men det är lätt att vara efterklok.
Sedan är ju inte det viktigaste att spela bra eller träffa bollen varenda gång;)
Nej nej nej.
Golf är så mycket mer.
Social samvaro, frisk luft och motion - en naturupplevelse helt enkelt:)



Först kom jag sist.





Men efter att jag påtalat för mina medspelare att jag faktiskt är kvinna - i alla fall var jag det senast jag kollade - och inte man, så blev mina poäng riktiga.
Det hjälpte dock inte.
Att uppgraderas till kvinna.
Jag kom sist ändå på grund av att jag hade högst handikapp....



För exakt ett år sedan tog A och jag tåget till storstan och Malmöfestivalen.
Mitt i veckan.
Jag skulle arbeta dagen efter.
Det skulle inte A.
Vilket gjorde att hon övertalade mig att vi inte alls behövde åka hem halvtolv - vi hade ju så treeeeeeeevligt - utan klockan ett!
Och det hade ju fungerat ganska bra om det inte var så, att när vi skulle stiga av på vår station så gick inte dörrarna att öppna!!!
Så vi fick snällt åka med och vidare.
Allt löste sig emellertid till sist och jag kom säkert i säng redan strax efter två.....eller i alla fall halv tre....

Det här året.
Skulle vi båda upp och jobba dagen efter.
Så det blev tåget hem halv tolv;)





Punkt ett: Mat.
Det var oändligt långa köer och ett täcke av grillos i luften och människor precis överallt.
A:s svägerska, som bor i staaaaaan, tyckte vi kunde tugga i oss lite snabbt för hon hade ju missat förfesten på tåget;)
A hivade nämligen upp en flaska bubbel, duk och tre glas på tåget.
Mycket trevligt.
Vi skålade och skrattade utan att tänka på att det fanns andra människor ombord.
En ensam äldre man log och tittade flera gånger åt vårt håll och till sist sa han:
"What are you celebrating?"
"Oh....just life" svarade jag....





Punkt två: The Bishops Arms
(Gladare)




Punkt tre: Mosaiks uteservering och Timbuktu på scenen bredvid.
(Gladast:)




Punkt fyra: Dags för hemfärd;)

Men som alltid, vid de här tillfällena, undrar vi varför vi inte har en övernattningslägenhet?
Och som alltid, kommer vi på, att vi absolut inte skulle ha råd med det....;)
"Jag vill också ha ett jobb" sa A "där man kan säga att man ska 'jobba hemifrån'...."
Tyvärr kan ingen av oss "jobba hemifrån".
Så vi kör kompromisslivet istället.
Gör saker trots att man vet att man kommer att vara halvdöd på jobbet dagen efter.
Asch.
Man lever bara en gång.
Sova kan man göra sedan.

 

Det var i alla fall underbart att få uppleva lite storstadspuls.
Både jag och A behöver det ibland.
I den by där vi bor....är det inte så värst mycket puls.
Kanske i centrum på lördagar fram till klockan ett.
Då Systembolaget stänger;)
Förr när A och jag tog en shoppinglördag i staaaaan klädde vi upp oss till tänderna, åt finlunch och drack vin och försökte "smälta in";)
Vi passade liksom på att glömma vardagen med dagishämtningar, fiskpinnar och tvätthögar.
Och när man inte gör det så ofta så blir liksom en tågresa in till staaaaan ett riktigt äventyr.
För lantlollor som oss.
(Fast vi båda faktiskt har bott i staaaaaan....)
 

Dagen efter - då jag var sjukt mööööööör - hann jag inte mer än utanför jobbet förrän jag cyklade på den här snofsan;)
SÅ ska man se ut när man är ute och rastar vovven.
Det är klass:)
Så vi kan.
Även vi kusiner från landet...


Igår blev jag bjuden på middag med efterföljande filmvisning.
Perfekt!
Behövde således inte gör för många knop.
Dessutom blev det mat över som jag fick med mig till en lunchlåda!
När jag tog fram lunchen idag kommenterade tre av mina manliga arbetskamrater min burk med bearnaisesås.
En av dem läste innehållsförteckningen högt:
"Mhmmm, 100 gram innehåller 720 kalorier...."
En annan flikade in, bara upplysningsvis:
"Jaha, så om äter du hela burken på 245 gram har du täckt in en hel dags energibehov!"
Men tack.
Var väldigt sugen på bearnaisesås efter det.
"Du får slänga den helt enkelt." sa han som läst om innehållet "Vaska den liksom!"
"Vaska? Det gör man väl inte med bearnaisesås? Inte med någonting skulle jag vilja understryka!"
"Det gjorde man ju med champagne!"
"Idiotiskt. Skulle aldrig i mitt liv hälla ut någonting så gott och dyrt...."
"Men man kan traska. Hamburgare till exempel."
"Hamburgare???"
"Ja, man går in på typ Max och beställer en hamburgare, betalar och går därifrån, hahaha!"
"????"
Sedan urartade diskussionen så mycket när vi började rimma på vaska, traska, fnaska och snaska att jag fick stämpla in och gå och sätta mig vid datorn:)

Barnveckan.
Började ikväll.
Det är bara en vecka sedan jag träffade flickorna men jag tyckte att de blivit så....stora!
Är det för att de börjat skolan:)
Både M och E har fått några nya klasskompisar.
M bjöd hem en av sina igår., trots att de bara träffats i två dagar!
Det tyckte jag var väldigt stort och fint.
Framförallt som den nya flickan inte känner någon här.
Det är ju aldrig lätt att byta ort och skola i den åldern.
Jag vet för jag har gjort det själv.
Jag blir stolt som mamma!

Vi tittar på Doobidoo.
Plötsligt visas ett inslag i svartvitt.
"Va, vad hände nu??" utbrast L 6 år förvånat.
"Hahaha, så såg TV:n ut förr, då var allting svartvitt!"
"Va? För 100 år sen??"


 

Fin form?
Jodå. Efter en burk bearnaisesås.

To be continued....




tisdag 19 augusti 2014

Fit....vad sa du??




Det är väl alltid så här efter semestern.
Mycket prat om träning och kost runt fikabordet på jobbet.
Säkert inte bara på mitt jobb?
Fyra-fem veckors lättja med bearnaisesås, trekulorsglassar med vispgrädde och sylt och kylda drycker i höga glas har satt sina spår.
Efter semestern är det LCHF, det är 5:2, det är sallad, det är löpning och det är en uppsjö av app:ar som hjälper en med både det ena och det andra.
"Jag sprang en mil igår" säger någon och vi kollar denne någons app och får se statistik och kurvor och förbrända kalorier.
"Vill du se min fitbit?" sa min kollega M.
"Om jag vill se din....vad sa du?"
"Kom, följ med in på mitt rum, jag har en påse Polly också!"
Polly?
Jamenvisst:)
"Fitbit" är en app - åff kårrs - som mäter allt man kan tänka sig.
Ett armband som man bär dygnet runt som mäter allt som går att mäta.
Till och med sömnen på natten, alltså till och med hur man sover registreras i något diagram!!
Sjukt.
Men gott med Polly.
Tror inte "Fitbit" kan registrera vad man stoppar i munnen....;)


Fitbit + Polly = Dubbelmoral:)
Nytta + Nöje = Den gyllene medelvägen

 


Barnen började i skolan idag!
Alla tre!


Upptäckte att ett av mina favoritprogram började ikväll - "En klassiker".
Tyvärr missade jag det mesta men noterade att en trollkarl, som jag glömt namnet på, syntes i rutan.
Ska han vara med?
Han lurade av mig bh:n en gång;)
Vi var på en stor företagsfest där han skulle uppträda.
Och plötsligt ville han ha upp "medhjälpare" på scenen.
"Tur att man sitter långt ifrån" hann jag tänka men i samma sekund riktades strålkastaren mot mig.
Fan.
Jag skulle inte valt den där illgröna nästan självlysande kavajen.
Så det var bara att kliva upp på scenen.
"Vad jobbar du med då?"
"Jag är lärare" svarade jag blygt och med mesig röst.
(Pappa skämdes där han satt i publiken och sa att jag skulle dragit till med "Stridspilot" eller "Hjärnkirurg" eller nåt annat coolt.)
Och så började den där trollkarlen trolla och trixa och jag fick stå där som ett fån.
Plötsligt snurrade han en bh runt pekfingret medan publiken skrattade och applåderade.
Instinktivt tog jag mig lite åt bystregionen - precis som han tänkt - och då blev det förstås ännu lite mer jubel.
Fast min bh satt precis där jag placerat den före festen.
Piuh.

Snart dags att sova min skönhetssömn.
Fast igår gick jag också och la mig i tid.
Och vad hände då?
Väcktes av att telefonen ringde.
HALVÅTTA!!!
"SOV du mamma?? Ska inte du vara på jobbet nu?"
Faaaaaaaaaaaaaaan.
Hann inte göra vare sig frukost och lunch att ta med så slängde ner lite vad jag hittade i kylen, i en plastpåse.
Resulterade i en lunch bestående av en burk tonfisk, ett kokt ägg och en tomat.
Det halva salladshuvudet, slanggurkan och avocadon åkte i soporna.
Hade definitivt passerat bäst-före-datum....
Kändes ungefär som att äta kattmat.
Mums.
Men säkert helt i linje med "Fitbit" :)



måndag 18 augusti 2014

Ordning på torpet!


Mitt förråd.
Som det såg ut i fredags.
(Och som det sett ut de två senaste åren...Och nej, jag har inte stylat det speciellt för att kunna ta en bild;)
En bedrövlig syn.
Att tillämpa "Jag lägger allting ytterst/överst" är inte världens smartaste system;)
Tyckte inte min käre far heller.
Därav att jag vaknade till borrmaskinsljud i lördagsmorse.
Yrvaket tassade jag ut i hallen och stack ut huvudet genom ytterdörren.
Där var pappa i full gång med att sätta upp hyllor på väggarna!
"Eh, god morgon, har du varit här länge??"
"Näääee, inte så värst...." svarade han.





Eller hur??


Vi åt frukost och sedan jobbade vi på.
Jag klippte gräsmattan, rensade ogräs och städade hela huset.
Av bara farten.
Vi fyllde ett släp med en massa mög jag råkade ha i förrådet.
Vems mög?
Mitt mög.
Uppenbarligen.



Och titta så fint det blev!!
Jag kan se väggar!
Jag kan se golv!
Jag kan se vad jag har för saker i mitt förråd.
Fantastiskt!









En hel del löpning har jag också hunnit med.
26,16 km för att vara exakt.
Är lite trött i benen...
Absolut inget bra tempo.
Men behöver tappa i vikt.
Påstår min arbetskamrat J.
För varje kilo man tappar springer man några sekunder snabbare per kilometer.
Hm.
Jag vet inte hur man "tappar".
Men om det är sant så är jag villig att prova.
Har ju hela tre veckor på mig;)
Så det är bara att kuta på...

Lugn helg annars.
Förutom löpning och hushållsnära tjänster.
Tittat på film och ätit köbemad med goda vänner.
Det är mysigt det också.



Familjemiddag hos mamma och pappa i torsdags <3
Mammas goda lasagne.
L åt tre portioner!!!!
Jag blir inte klok på den ungen:)






Och så här såg hon ut!
När hon kom ut ur garderoben, min fina M;)
Klänningen är bekant (se ovan), jackan och hatten är också mina.
Sedan hade hon valt lite från A och lite från sina egna hyllor.
Gorgeous woman!
(Snygg bakgrund också. Förutom hennes mans arbetskläder där på golvet...Alltså.....)
Så stolt jag är att hon kan klä sig själv nuförtiden!
Förr parkerade jag henne i ett provrum medan jag samlade ihop en hög med lämpliga (enligt mig lämpliga naturligtvis:) plagg.
Hon provade snällt igenom klädberget.
Som ett litet truligt barn.
"Nej" sa hon ibland. "Det här tycker jag inte om. Bort."
Men även "Åååååh, det här gillade jag."
(Oftast kom det där förtjusta utropet när hon såg att det var kläder som inte behövde strykas...)
Någon gång sa hon: "Nu ser jag ut precis som du!! Jag vet inte om jag vill vara du. Jag vill nog vara jag."
Fan också.
Inte lättlurad precis:)
Vad är det för fel på att vara jag;)?


Pappa och jag skulle egentligen spelat golf ikväll.
Men pappa Pohlman sa redan i gårkväll att det nog inte skulle bli av på grund av regn.
Och han fick såklart rätt.
Synd.
Men det blev lite hopp och skutt istället.
Eller Step som det heter.
Skönt.
Och svettigt.
Därför är jag nu väldigt mycket värd att ligga i min soffa och skratta åt Idoluttagningen.
Jag förundras varje år över de som ställer upp utan minsta självkritik.
Har de inte sett Idol på TV tidigare år?
Eller vill de bli förnedrade offentligt?
Obegripligt.
Jag menar.
Det är ju pinsamt när man gör bort sig bara inför en person.
Hur många gånger har jag liksom inte bara råkat köra in med en backspegel eller en kofångare i något.
Bara lite men såååå jobbigt att förklara för min dåvarande man.
Eller när vi köpt en byrå på IKEA och han tyckte att jag kunde montera ihop den.
"Hur får man i de här pluggarna?" ropade jag ut till honom i köket.
"De kan du trycka i med tummen!" ropade han tillbaka.
Med tummen?
Hm.
"Nej, det går inte!?"
"Slå lite lätt med hammaren då! Lite LÄTT alltså."
Ok.
"Duuuuuu....ska det verkligen bli sprickor runtomkring hålet?"
"Sprick....or?" sa han samtidigt som han kom och tittade.
"Eh, lilla gumman, du kan väl gå ut och hämta ved som du är så bra på, så tar jag över här."
Jag hade tagit fel pluggar.
Det fanns två storlekar.
En annan gång skulle jag limma remmen till min armbandsklocka.
"Ta superlimmet, men var mycket försiktig så du inte får limmet någon annanstans än där det ska vara!"
Innan han avslutat meningen hade jag limmat fast både tumme och klocka i diskbänken.
Det gjorde ont att slita loss tummen...
Så.
Att ställa sig inför främmande människor och TV-publik när man absolut inte kan sjunga.
Hur.
Kan.
Man.
Komma.
På.
Tanken.
Antagligen har de aldrig backat in i en lyktstolpe, monterat ihop en Billy eller använt superlim.






Tack mamma och pappa för all hjälp i helgen och för all hjälp alltid!
Hade aldrig fixat det annars <3