Äntligen ska bröllopsklockorna ringa :) Och sist men inte minst - ett litet husmorstips!

Jag känner mig lite som en kändis!

De ringde från växeln och sa "Här är ett paket till dig!"

Till mig?

Jag ilade ner för trapporna.

Haha, en bloggläsare med humor;)

Jag vet vem du är!

Tack så mycket :)

Helgen försvann på ett kick.

På radion läste man imorse upp "Sju tips för att liva upp en måndag".

Det var nog en av de sämsta listor jag hört.

Faktiskt.

Känns som att någon rafsat ihop några punkter i all hast under tvång.

Men här är den i alla fall:

1. Gör något du inte brukar göra! Kör go-cart till exempel. (Wow! Helt crazy!!!)

2. Se dagen som ett tomt ark och skissa upp ditt liv! (Nja.)

3. Lura systemet - kör fredagsmyset idag istället! (Shit så BUSIGT!)

4. Låt måndagen bli ett experiment! Säg ja till allt! (Jaha. Och vad är skillnaden om man redan gör det hela tiden ändå?)

5. Googla på söta saker som söta kattungar! (PLEASE!!)

6. Bjud några på jobbet på en överraskningsshow -till exempel en dans! (HAHAHAHA! Denna var faktiskt rolig! Fast. Det har jag provat.)

7. Lyssna på New Orders Blue Monday...... (Mmmmmmm......)

En av mina bästisar - A - ska gifta sig!

Tja.

Efter 18 års samboskap, tre barn (oäktingar såklart;), husbygge, hund, kaniner, hönor och Volvo så.....är det kanske dags:)?

För några år sedan när både jag och min andra bästis M var gifta (ja, M är ju det fortfarande) så skojade vi med A om möhippa - så fort hon började prata bröllop - och blev därmed utskällda efter noter.

"NI ska INTE ordna någon MÖHIPPA för mig! Jag hatar överraskningar! Så det gör ni INTE!!"

M och jag bara tittade på henne och sen på varandra och nickade i samförstånd efter att A sagt det kanske 347 gånger.

Klart som fan att man ordnar möhippa!!

Hon var ju med på våra där vi fick gå runt i pinsamma kläder och göra pinsamma saker.

Payback time!!

"Och OM ni ordnar en möhippa så ska vi göra det och sen ska vi göra det och jag vill ha det så....." fortsatte A.

Då kunde inte M vara tyst längre. (Det kan hon sällan. Vara tyst alltså.)

Hon skrattade A hånfullt rakt upp i ansiktet och sa:

"DET bestämmer inte DU! Det fattar du väl att ingen arrangerar SIN EGEN möhippa?? Det kan du fan glömma!"

Och så föll jag in i M:s skratt.

A fick något väldigt svart i blicken och väste:

"Ni. Ordnar. Ingen. Möhippa. För. Mig. Punkt."



Så.

Med det hotet i färskt minne vågade varken jag eller M ens andas möhippa när det blivande brudparet förkunnade att bröllopsklockorna ska ringa i höst.

Åååååååh nej.

Men efter att A:s sambo varit på TVÅ svensexor (samma helg, starkt jobbat) och A själv blivit utsatt för TVÅ (fast inte av oss) kände någon i väninnegänget att jo, det är ju alldeles för dåligt av oss om vi inte hittar på någonting!!?



Så i elfte timmen - bröllopet är på lördag - så ordnade vi "Bubbel & Babbel".

En tjejkväll med möhippeliknande drag.

Men samtidigt inte.

Inga kycklingdräkter, inga pinsamma uppdrag, ingen kondomförsäljning.

Nej.

Vi fokuserade på de stora glädjeämnena i livet.

En himla massa god mat och en himla massa goda drycker!!

Och närmaste väninnorna!

Och en massa utstyrslar att byta mellan under kvällens gång.

Bara en "pinsam" (och bild på A i den stannar i mitt privata arkiv tills vidare;) och resten snygga!



"03-gänget"

Vi var ju ändå tvungna att spexa lite;)

Både jag och M fick glädjen att erhålla strippshow på våra möhippor....

Så när dörrklockan ringde och A fick en ögonbindel blev hon nog liiiiiite nervös;)



Men det var ju "bara" en dansare:)

Så vardagsrummet förvandlades till danshak.

Jädrar vad vi var duktiga på höftrullningar och bröstskakningar efter några timmars intag av bubbel:)

Och omdömeslösa.

I alla fall jag.

Som skulle böja mig ner över soffbordet för att blåsa ut några nästan nedbrunna stearinljus och istället satte fyr i håret.

"DU BRINNER!!! DU BRINNER!!" skrek K som stod bredvid.

"WAAAAAAAA, JA DET GÖR JAG, IIIIIIIIII!!!" skrek jag också och slog som en galning på det brinnande håret.

Shit vad bränt hår luktar....äckligt....

Lite ögonbryn försvann också.

Snyggt.

Tja.

Det hade man ju glömt vid halvfem när man gick och la sig :)

Glömt att sätta in all god mat som blev över, i kylen, gjorde vi också...

Det var bara ostbrickan och kakorna som hamnade där.

Vilket innebär att jag får äta ostbricka till lunch i en hel vecka.

Och citronpaj.

Och kladdkaka med vispgrädde.

Lördagen gick i städningens tecken.

I alla fall halva dagen.

Senare skulle jag ta tåg till Malmö för att gå på restaurang.

Tåg.

Alltså.

Två byten behövdes på grund av något spårarbete.

I Eslöv fick vi reda på att tåget bara skulle ta en liiiiiiiiten extra sväng till Teckomatorp innan det körde till Lund.

Varför då liksom?

Man hann i alla fall bekanta sig med de andra tågresenärerna.

Mannen som satt bredvid mig sa att han pendlade med tåg varje dag och att tågen sällan går som de ska.

(Tell ME...)

Jag drog med liv och lust alla mina tåghistorier.

Om tåg som blivit inställda, om tåg som inte kunde öppna dörrarna i Höör så man fått åka vidare, om tåg som "dött" i Hjärup och alla fick ta taxi därifrån etc etc.

När jag var klar sneglade han på mig:

"Du ska åka hem från Malmö ikväll också va?"

"Javisst" svarade jag glatt.

"Vilket tåg ska du ta? Så att vi inte hamnar på samma menar jag. Du känns som ett dåligt omen...."

Man tackar.

Sedan råkade jag förolämpa honom för hans jackval också....

Jag noterade nämligen att han hade en exakt likadan jacka som jag, en jacka som jag fått i samband med en golftävling, och som bara fanns då.

"Jättebra jacka" sa jag "Jag har den när jag springer! Riktigt bra!"

"Ja. Och jag har den när jag ska gå på fest..."

God natt.

Behöver jag nämna att tågresan hem tog två timmar? (Istället för 40 minuter....)

För.

Att tåget glömde stanna i Höör...

Jag blev riktigt förvånad när jag klev av och läste "Hässleholm".....

Så om du någon gång ser mig väntandes på en perrong - för din egen skull - välj annat färdsätt :)



Världens snabbaste shopping.

Vissa saker finns tyvärr inte att få tag i på landsbygden.

Då får man ta bilen - tåg var inget alternativ;)

Jag tror vi satt mer i bilen än sprang runt på stan.

Men en liten fika hann vi med.

Såklart.

I ett underbart septemberväder.

Jag har lovat ett litet husmorstips.

Eftersom jag tänkt skicka in det till Allers och få en trisslott så berätta inte för någon.

Jo.

Här kommer det:

I lördags innan jag skulle ta tåget så blev diskmaskinen färdig.

Jag var klädd och klar och gick således med mina högklackade stövlar på inomhus. (Det gör väl alla?)

Shit så smart!

I och med att jag blev en knapp decimeter längre kunde jag med lätthet nå upp och sätta porslin på de översta hyllorna!!

Liksom utan att ta en stol!

Jag tycker att det var en fantastisk upptäckt!

"När du ska tömma diskmaskinen, och råkar vara lite kort i rocken, ta på dig högklackat så når du även de översta hyllorna i köksskåpen!"

Det kan väl vara värt en trisslott?



Fredagsmyset fyller 20 år idag!

Mitt absolut bästa fredagsmysklipp :)

"Do something else to impress the ladies"

Vart tar de 385 skratten vägen?

Arbetskamrater som fyller 50 år och bjuder på tårta är bra arbetskamrater;)

Är det sant?

Att barn skrattar i genomsnitt 400 gånger om dagen?

Och vuxna bara 15?

I så fall är det ju väldigt sorgligt att vi vuxna är så tråkiga.

Finns det verkligen så få tillfällen som får oss att skratta?

Mina barn är vakna cirka 13-14 timmar/dygn.

Det innebär att de skrattar 28,57 gånger i timmen...varannan minut typ...

En kollega jag hade en gång kom en morgon till jobbet med en t-shirt där det stod:

"Did you already smile today?"

Mungiporna åkte oundvikligt upp;)

Men man vill ju inte heller gå omkring med ett fånigt flin på läpparna dagarna i ända.

Folk skulle ju ta en för idiot.

"Vad går hon omkring och ler för, jävla smilfink....?"

För ett tag sedan lovade jag mig själv att jag skulle skratta mer.

Det var liksom ett mål.

För jag insåg att jag gick omkring och var alldeles för allvarlig för mitt eget bästa.

Jag har kommit en bra bit på vägen.

Jag skrattar dagligen och det är välgörande.

Det måste ligga någonting i "Ett gott skratt förlänger livet!"?

Om man inte skrattar vid fel tillfälle förstås.
Åt någon som provoceras av skratt och som slår ner en så att man får livshotande skador.

Fast det är nog inte så vanligt....

Skratt brukar ju för det mesta istället smitta av sig.

Man hör, ser och läser så mycket där man inte kan kontrollera källan.

Som exempelvis att barn skrattar 400 gånger om dagen och vuxna bara 15.

Var kommer det ifrån?

Är det någon som genomfört en vetenskaplig studie i ämnet?

"Sanningar" sprids och till sist vet man inte.

"Jo det är sant, det har forskats om det!"

Eller "nyheten" som "Ju större mage - desto bättre älskare" som jag fick från flera kanaler idag.

Vad är det för typ av "undersökning" :)?

"Forskarna studerade relationen mellan BMI-värdet (body mass index) och mäns sexuella förmåga och kom fram till att överviktiga män - med en uppenbart större mage - höll fem minuter längre i sängen än de smalare männen."

En vild gissning är att "forskarna" möjligtvis kanske eventuellt begåvats med ett midjemått något lite över medel...;)

Men det kom en förklaring:

"Anledningen till detta är att män med höga fettnivåer också hade högre nivåer av det kvinnliga könshormonet - östradiol - vilket stör den kemiska balansen i kroppen och får dem att prestera längre under sex."

Det där med östradiolet kanske man som man inte vill tala så högt om:)

Det görs studier, det forskas, om allt.

I morse sprang jag förbi tv:n när någon expert gav rådet:

"Morgontrött? Stig upp klockan fem."

Ja.

Det känns ju helt logiskt....

Tyvärr hörde jag inget mer men jag blev bra nyfiken på att veta vad hon menade?

Någon "forskning" som låg bakom?

Om det varit jag som satt där i rutan skulle jag nog snarare sagt:

"Morgontrött? Gå och lägg dig i tid människa!"

Jag skulle lagt mig i tid.

Om det inte varit så att jag har så fruktansvärt mycket som ska skötas på kvällarna.

Och om det inte varit så att jag suttit och hängt framför datorn.

Eller datorerna.

Jag har två.

En gammal och en ännu lite äldre.

Den som hostat upp sig först av de två blir den som får äran att användas.

De är så seeeeeeeeeeeega.

Och med min Iphone som internet så kan vem som helst räkna ut att det går lite trögt:)

Jag kanske skulle ta och införskaffa en Ipad?

När jag får råd.

Men läste precis en annan "forskningsrapport".

(Dessutom om ett ord som nog kan bli aktuellt för SAOL.)

Paddnacke.

Paddnacke?

Det vill jag fan inte ha.

Ser framför mig att man liksom får en slags puckel från nacken till ryggen?

Njaaaaa......

Tårta idag på jobbet.

Gott!

Man vågar ju knappt äta frukt längre.

Om man ska tro "forskningen".

Hur gör man bäst för att inte få i sig besprutningsmedel på vindruvor?

Svar: Sköljer dem sju gånger och kastar dem i papperskorgen.

Det var päron på tårtan.

Så lite nyttigheter fick jag i mig:)



Snabbpussas i en buske.

En lite typisk bild.

Stressad som fan, på väg till jobbet (vet inte vilket barn som fotograferat, har ju så många...)

och i bakgrunden ser man vad som väntar efter arbetets (det avlönade) slut;)

Så skönt.

Aldrig sysslolös:)

 

FROST!!??

Tur att vi cyklade igår.

Eller tur...?

Men inte så många rutor att skrapa på en cykel i alla fall....

Rytrunda.

Finns inte upptaget i SAOL.

Men om ett ord används tillräckligt frekvent och av ett flertal så kan det kvala in.

Tills dess.

Så tar jag på mig uppgiften att definiera.

En rytrunda är något en radhusmamma utför när hon, trött och sliten, kommer hem från jobbet.

När det första hon ser när hon kliver in på hallmattan - om hon lyckas hitta något ledigt utrymme på den vill säga - är väskor, papper, jackor, skor, cykelhjälmar, nyckelknippor, hårborstar, hårsnoddar, gympapåsar m.m. utspridda ÖVERALLT i hallen.

När det andra hon ser - om hon lyckas forcera hallhindren - är skålar med intorkad filmjölk, Ipads, smutsiga strumpor, fler hårsnoddar, soffkuddar på golvet istället för i soffan, uppslagna läxböcker på golvet, pennor, suddgummirester, tilltufsade trasmattor m.m. på hela nedanvåningen, lagom fördelat på lediga ytor.

Helst ska någon ha varit och rafsat runt i hennes klädkammare också som en extra liten krydda....

DÅ.

Blir det rytrunda.

En radhusmamma som knappt orkar hälsa på sina barn.

En radhusmamma som blir sjukt irriterad på en halv sekund över att det måste se ut som en KRIGSZON i hela jäkla huset!!

Och så går hon runt och plockar, samtidigt som hon gnatar och gnäller och ondgör sig över slarviga barn och "Det är ju fan att det ska se ut så här varenda dag man kommer hem!! Tänk om man för en enda gångs skull kunde få komma hem UTAN att börja med att städa???"

Så småningom lugnar radhusmamman ner sig.

Men då har det gått en halvtimme av ryt.

Som kunde använts till något så mycket trevligare.

Frekvent - ja.

Flertal - nej.

Rytrunda kommer nog inte att bli ett begrepp.

Mer än i mitt radhus:)

När gårdagens rytrunda var överstökad - och den innefattade även ett smärre utbrott över att äldsta dottern kommenterat radhusmammans "Det-här-ska-du-gör-efter-skolan"-lista med ett antal spydiga skriftliga kommentarer - fick radhusmamman dåligt samvete.

Äldsta dottern försökte nämligen få sin mammas uppmärksamhet när den senare morrade runt i sin ordning-och-reda-iver.

(Jag är väldigt tacksam över att det inte finns några utomstående vittnen till detta bisarra skådespel...)

"Mamma......jag har en present till dig!"

"En......present?"

Och så tog hon fram en virkad halsduk som hon haft gömd bakom ryggen och sa stolt:

"Den här har jag gjort till dig!"

Världens finaste färggladaste virkade halsduk!!

Jag blev jätteglad naturligtvis.

Och fick jättedåligt samvete naturligtvis.

Suck.

Jag jämför mig själv med Cecilia Torudds "Ensamma mamman".....

Som gråter av glädje för att hennes son en enda gånga torkar smulorna av bordet när han satt i sig en halv limpa.

Jag kan vara lika patetisk.

Över sådana skitsaker.

Som borde vara helt självklara.

Återigen suck.

Det blir en hel del relationsprat runt middagsbordet nuförtiden.

"Mamma, jag är kär i X" sa L, förskoleklassgammal.

"Jaså" log jag rart och gulligt.

"Vi har pussats, hihi." fortsatte hon.

"WHAT???????" utbrast jag inte alls lika rart och gulligt.

Storasystrarna fnissade.

"Vänta, vänta, vänta... Vad då PUSSATS??" fortsatte jag nervöst.

"Ja, alltså, vi gömde oss i en buske och pussades, hihi."

"GÖMDE er i en BUSKE??? (Hold your horses!)

"Ja? Och så snabbpussades vi, hihi. Vi är ihop."

Storasystrarna låg vid det här laget under köksbordet och vred sig av skratt.

"IHOP?? Du är SEX år!! Snabbpussades? Vadå ihop? Hur blev ni det??" sa jag oroligt.

"Ja? Vi bara sa det och så blev vi det!"

Och så demonstrerade hon glatt hur en snabbpuss går till.

Jahaaaaaaaaa, det är SÅ det går till?

Att bli ihop.

Så jävla simpelt.

Att jag inte fattat det...

Jag ska genast kalla den lille förföraren och hans föräldrar till förhör.

Ambitioner och mål i livet och annat väsentligt.

HERREGUD!

Jag glömde bort att L hade namnsdag i lördags.

Dåligt av mig.

Eftersom jag är en sådan som har koll på sådant.

Igår fyllde en av M:s bästa vänner år.

M ringde direkt på morgonen och gratulerade.

Senare under dagen träffade jag mamman till födelsedagsbarnet - tillika en av mina bästa vänner.

Hon sa: "Äpplet faller inte långt....;)"

Nej.

Men jag har blivit sämre.

Mycket sämre.

Förr gratulerade jag alltid ett par av mina andra bästa vänner på bröllopsdagen.

Det tyckte framförallt mannen i förhållandet var toppen.

Då blev han själv påmind om att det kanske skulle vara bra för familjefriden att han kom hem med en bukett rosor på kvällen;)

Ett år glömde jag.

Mannen ringde och var besviken.

"Alltså, du får inte glömma sådana viktiga dagar. Förstår du hur det blev när jag kom hem utan blommor??"

Ja.

Förlåt.

Det ska inte upprepas:)



Mina fina gamla kursare <3

Mina fina unga väninnor <3

Och barn naturligtvis <3

E, brorsonen och mamsen <3

L ville inte ställa upp på bild.

(Hon hade väl fullt upp med att tänka på annat. Typ snabbpussande;)

La familia <3

Ettåringen <3

Matvägraren <3

"Men pannkakor gillar du väl?" frågade hennes faster.

"Ja. Fast inte bär."

"Men ta bort bären då!?"

"Fast det är fortfarande rött på pannkakorna...."

Suck.

Jag och min arbetskamrat på fotbollsläktaren.

Unika på så sätt att vi inte var patetiskt partiska.

Som väldigt många andra runtomkring oss;)

E stukade foten under en fotbollsmatch på rasten igår.

Så hon fick vara med sin mamma på jobbet ett par timmar.

E:s mamma har nämligen varken råd eller tid att vara hemma från jobbet.

Och så måste hon jobba så att hon orkar med sin dagliga rytrunda.

Hade varit så mycket trevligare att smygpussas i en buske än att ryta;)

 

Radhusmammans gnällspalt.

För elva dagar sedan drömde jag om en sovmorgon.

Den drömmen har ännu inte blivit verklighet.

Av olika anledningar har jag blivit väckt alldeles för tidiga morgnar efter alldeles för sena kvällar.

Sedan den drömmen uttrycktes i text - vid senaste tillfället, den är nämligen ständigt återkommande;) - har dygnen liksom haft för få timmar och det har inte funnits tid att sova.

Den ena aktiviteten har avlöst den andra och inte förrän i gårkväll ställde jag mig undrande till varför jag inte hunnit klippa gräset?

Gräset finns förvisso kvar, men stråna blir lite för långa att kapa med min handgräsklippare, och det kommer att ta ännu längre tid att klippa...

Ja.

Jag vet.

Jag har två pyttesmå gräsytor.

Men det tar en stund ändå.

Framförallt för att understa lagret består av tjock härlig mossa som hjulen gärna slirar runt i och knivarna måste sparkas fria från mossa med mina trätofflor, men också för att jag måste frakta gräsklippare och andra trädgårdsredskap genom hela (det enooooormt stora) huset och därför även måste dammsuga bottenvåningen efter avslutade trädgårdsgöromål....:)

Jag stiger upp tidigt, jobbar mina åtta (förra veckan dock nio, hade mycket att göra och tiden bara rusade iväg) timmar om dagen och beroende på om det är barnvecka eller inte ser kvällarna olika ut.

När barnen är här är barnen här.

Då handlar det bara om dem.

När de inte är här.

Handlar det bara om mig.

Och då.

Kan det hända.

Att jag är så in i h******s slut när jag kommer hem från jobbet att jag bara sparkar av mig skorna, slänger väskan på golvet och stupar rakt ner i sängen och sover en kvart.

Den lilla tuppluren ger oväntad energi och strax därefter skuttar jag runt i ett par svarta trikåer och i ett brett leende på gymmets aerobicsgolv:)

Tankar ny energi och är vaken alldeles för länge.

Ytterligare en kväll.

Helgen som gick hade jag oroat mig för en hel vecka i förväg.

Dumt.

Att oroa sig alltså.

Mest destruktivt.

Men oro är inget jag kan styra.

Jag fungerar så.

Väldigt mycket logistik.

Kursarträff, handbollsläger, barnkalas x 2, simskola, veckohandling, handbollsmatch, tjejkväll och en fotbollsmatch som avslutning.

Plus alla vanliga sysslor.

Som gräsklippning som inte blev av till exempel;)

Längesedan jag såg en fotbollsmatch i verkligheten.

Solen sken på oss på läktaren och hemmaklacken sparade inte på röstresurserna.

Det är något visst.

Det är stämning.

Men.

Jag blir lite irriterad på allt trillande, grimaserande och gnällande.

Det sistnämnda från både spelare och publik....

Kunde inte låta bli att sitta och jämföra ett framgångsrikt allsvenskt fotbollslag med min äldsta dotters handbollslag, alltså småflickor födda 2003;)

Så mycket smällar även dessa småtjejer får, de flyger i golvet, får armbågar på näsorna och blir allmänt påpucklade.

Men inte med en min, ännu mindre med en tår, röjer de att det skulle göra ont.

De reser sig upp, borstar av sig något osynligt, och fortsätter att spela.

Jag har sett det så många gånger och jag är imponerad.

Imponerad blir jag inte av fotbollsspelare som ligger ner i gräset mer än de spelar fotboll och imponerad blir jag sannerligen inte av vuxna människor i publiken som på något sätt legitimerar sina svordomar och förolämpningar mot både motståndare och domare.

"Domarjävel!" hörde jag någon vråla vid ett tillfälle.

Mmmm.

Känslorna kan svalla över även för en hängiven fan.

Men.

Det "domarjävel" jag hörde skreks av ett barn.

Ett barn.

Ska det vara accepterat?

Jag blev därför inte särskilt förvånad när min 6-åring idag vid middagsbordet berättade om en jämnårig pojke hon träffat på, på skolgården.

Hon känner honom inte, vet bara vem han är till namn och utseende.

Han hade frågat henne: "Hur många barn tror du att du får när du blir stor?"

L: "Vet inte."

Varpå gossen slickade på sitt långfinger och pekade det mot henne och sa: "Så HÄR många!!"

Och E fyllde i, med liknande historier, om vad som försiggår på skolgården.

Tja.

Ska jag, återigen, låta flickorna peka ut förövarna i fotokatalogen och ringa de senares föräldrar?

Är det ens lönt?

Är det ens lönt när föräldrar - till synes helt oberörda sådana - låter sina barn skrika domarjävel?

Svar ja.

Det måste vara lönt.

Annars accepterar vi.

(För att inte framstå som en provocerande "Bror Duktig" så känner jag mig tvingad att flika in att mina barn givetvis också kan. En hel del. Men jag låtsas aldrig att jag inte hör eller ser. Aldrig. Det är min uppgift att lära mina barn vad som är rätt och vad som är fel. MIN.)



To tie a tie or (k)not - det är ju ändå fredag!

Valfeber.

Jag längtar till lördag.

Då ska jag sova ut.

Det har varit MYCKET den här veckan.

Mycket på jobbet, mycket hemma.

Fast bättre det.

Än att inget ha att göra.

Om jag får välja.

Välja ja.

Snart är det dags.

Jag har redan gjort mitt val.

Förtidsröstat.

Smidigt.

Så jag inte missar.

Det var nära en gång.

Kom på det tio i åtta den söndagen.

Helt otroligt att jag kunde glömma.

Allt handlar om valet, var man än står, går och sitter och tittar.

Val, val, val.

Till och med flickorna pratar om det vid middagsbordet.

M: "Jag ska inte vara moderat längre..."

(Nej, det har du ju säkert varit i tre dagar nu, så det är dags att byta...;)

M fortsatte: "Jag hejar på Folkpartiet, tycker att dom är bättre!"

"VA? Är dom?" sa E förstrött och fortsatte tugga på sitt grillade kycklinglår...

L: "Folkpartiet??? VA??? Jag trodde att vi hejade på Malmö FF!!!"



2012: Obligatorisk incheckningsbild i stugan.

2013: Den obligatoriska incheckningsbilden är försnillad (?) men en bilbild hittades.

(Jag ser förfärligt glad ut förresten....)

2014.

 

6, 4 och 9.

År.

 

 

8, 6 och 11.

År.

Tiden går fooooort.

Snart är de röstberättigade;)

Undrar vilka val de kommer att göra?

Ja.

Jag är inne i en period då jag tänker extremt mycket på just detta.

Hur jag påverkar mina barn.

Hur jag formar mina barn.

Och det är ju inte bara jag som gör det.

Det är lite läskigt.

Jag hade önskat att jag var envåldshärskare i deras liv:)

Say after me, please!

En vecka går så fort.

Ja, jag är medveten det kan låta lite underligt.

Det är ju trots allt bara onsdag.

Men mina veckor börjar med fredag och inte med måndag som för de flesta andra.

På fredagar antingen hämtar eller lämnar jag mina flickor, därav anledningen till att en ny vecka "börjar" eller "slutar".

Pannkakorna ovan åt jag i torsdags, det vill säga för mig - i söndags.

 

 

På söndagskvällen, eller då torsdagskvällen för alla andra, blev det familjemiddag i mammas och pappas hemtrevliga kök.

Brorsan och svägerskan var också där.

Och lille brorsonen.

Som inom en alldeles snar framtid fyller ett år!!

Förra veckan ägnades åt träning varje kväll.

Var tvungen att höja pulsen inför det som komma skulle......

Och det gick ju bra kan jag säga nu med facit i hand.

Midnattsloppet alltså.

En mil på 50 minuter och 59 sekunder.

Plats 333 av totalt 2439 kvinnliga deltagare.

Vinnaren sprang på 34:22!!!!!

Vad blir det?

Under tre och en halv minuter per kilometer??

Galet!

HUR klarar man det?

Hm.

Kanske några fler träningspass och färre pannkakor och familjemiddagar;)

Den här veckan har också bestått av väldigt mycket träning.

Dock inte för mig.

Bara för flickorna.

Min träning har bestått i att få ihop livspusslet.

(För övrigt hatar jag moderna klichéer som "få ihop livspusslet", men det passade in....;)

Handbollsträning måndag, tisdag, onsdag, skolidrott tisdag, onsdag, torsdag, ett utvecklingssamtal, en friidrottsdag och en utedag.

En hel del väskor som ska packas, packas upp, packas om.

Och så ska jag helst ha hunnit jobba lite, laga några middagar och tvätta ett par åtta maskiner tvätt också.

Jag har givetvis ringt in back-up:en - mamma och pappa.

Annars hade jag lika gärna kunnat dra täcket över huvudet och kapitulerat....

Utvecklingssamtalet hade jag i ärlighetens namn missat att skriva in i kalendern.

Flickornas pappa ringde i förmiddags - och det var en jäkla tur - och avslutade samtalet med:

"Ja, men vi ses i eftermiddag!"

"Eeeeh, jaha?"

"Utvecklingssamtal för M, 15.45, har du väl koll på?"

"Ja oooooh ja, naturligtvis" svarade jag lögnaktigt.

Elfte utvecklingssamtalet.

Eller något.

Vi vet ungefär vad som ska sägas.

Att M är duktig och framåt och har lätt för att lära.

Men.

Att hon kanske pratar för mycket;)

(Var kan hon ha fått den egenskapen ifrån;)?)

Fast det blev inte sagt idag?

M:s lärare är väldigt målinriktad och det tycker vi, M:s pappa och jag, är mycket bra.

Vi pratar om skolarbetet, om ämnena, om vad som uppnåtts hittills och vad som ska uppnås.

FOKUS på skolarbetet.

För skolan är ett arbete, skolan ska skötas, det är viktigt.

M tycker att engelska är svårt.

Inte att lära sig glosor eller förstå.

Men att PRATA engelska.

Hon tycker det är pinsamt och att det är svårt att uttala orden rätt.

Därför har jag ägnat kvällen, efter den sena handbollsträningen, åt att bara prata engelska med henne:)

Det var inte superpopulärt.

Men för att lära sig ett nytt språk måste man prata det.

Jag menar, jag har läst tre språk utöver svenska, men hur många av dem kan jag egentligen?

Engelska.

Ja.

Men franska?

Och spanska?

Tre gånger har jag varit på familjesemester i Frankrike.

1989, 1991 och 1993 i Normandie och Bretagne.

1989 var jag 14 år och hade läst franska i två terminer.

Pappa gick en kvällskurs under våren bara "för att det skulle vara så kul att kunna lära sig lite innan man åker till Frankrike".

Naturellement.

Första kvällen i den lilla byn, som jag glömt namnet på, behövde vi proviantera lite innan vi flyttade in i vårt hyrda hus på den normandiska landsbygden.

Pappa och jag stod framme vid disken i en liten speceriaffär där engelska inte var gångbart.

Pappa pekade glatt och sa "Fromage" och "Jambon" och "Merci" medan jag stod bredvid som ett generat tonårsfån utan att yppa ett ord.

När vi betalat sa flickan bakom disken glatt:

"Vous parlez francais tres bien monsieur!"

Pappa log triumferande och var gaaaaaanska stöddig resten av semestern.

Suck.

Men det handlar om att våga.

Skita i att grammatiken inte är korrekt och bara prata på.

Jag tog igen det när jag var ett par år över tjugo och åkte med min före detta svärmor på en weekendresa till Paris.

Från flygplatsen skulle vi ta en taxi till vårt hotell.

Det fixade jag!

Nyligen hade fotbolls-VM gått av stapeln i Frankrike och taxichauffören pekade ut arenor och andra sevärdheter och jag babblade på utan att tänka.

En francais!!!

Hur kunde jag?

Har glömt allting nu....

Så därför.

Kommer jag.

Att prata engelska med M på kvällarna hädanefter:)

Say after me, please!



Mina barn får inte vara ute och springa på nätterna!

Men mamma får:)

I fredags fick jag tröjan.

Den var väldigt....färgstark.

Jag vet ännu inte säkert om den är orange eller rosa.

Illorange eller illrosa rättare sagt.

Förra året var den neongrön.

Lyckades emellertid ganska bra i min matchning;)

Jag började springa när jag var sisådär 13-14 år.

Och har aldrig slutat.

(Alltså borde jag vara JÄTTETRÖTT nu för att referera till en variant av en gammal dålig vits...)

Både mamma och pappa sprang vid den tiden, kanske mest pappa när jag tänker efter.

Vet inte varför jag fastnade för löpning?

Kanske för man såg resultat förhållandevis fort?

För som tonårstjej ville man det.

Framförallt som jag var en blek oformlig plugghäst i mina tidiga tonår;)

Näringslära var också ett av mina specialintressen....

Gick kanske något till överdrift när det visade sig att både underhudsfett och menstruation försvann...

Men det ordnade tack och lov upp sig och jag hittade en balans.

För tio år sedan kom jag på att det var roligare att springa med musik i öronen.

Hm.

Men eftersom jag varken då eller nu är något teknikgeni så nöjde jag mig med en liten fickradio.

En väldigt trendig fickradio dock, inte större än en tändare men med fantastiskt ljud.

Bara en sak.

Det var ju inte alltid musik på de radiokanaler man lyckades ratta in, typ P1, P2, P3 eller P4.

Så det gällde att pricka in en löprunda då till exempel Trackslistan gick på lördagar.

Radiosporten var något av det mest omotiverade programmen att springa till....



Unga väninnan hämtade flickorna före lunch i lördags.

Jag ställde in mat- och sovklockan.

Åt rejäl frukost, lunch och middag och till och med ett litet mellanmål.

Satt ute i solen och kopplade av med fjärde delen av Mons Kallentofts deckare, "Vårlik".

Det har sin charm att bo i radhus.

I trädgården till vänster höll paret som bor där på med något trädgårdsarbete, i trädgården längst bort i raden hörde jag kvinnan som bor där diskutera musik med grannen till höger om mig.

(Gemytligt och hemtrevligt på något vis.)

Grannen till höger om mig satt också ute och lapade sol och spelade bra låtar.

Plötsligt sa han till grannkvinnan, han hade inte noterat mig bakom planket:

"Lyssna, denna är BRA!"

Jag kände genast igen introt, och smög lagom till refrängen bort till staketet och stämde upp:

"Ajjj wanna nöööååå wadd lavv izzzzzzz, ajj wannnt juuu tuuu tjööööååå miiiiii."

Sen fortsatte han sjunga, och han sjöng riktigt bra, till alla låtar.

"Jag spelar inte för högt väl??" hojtade han bakom planket.

"Nej nej nej, underbart, bara spela, själv har jag ju ingen stereo:)"

Och som vanligt, när man sitter sådär i solen och bara slappar, så blir man lite trött.

Det blev jag och gick in och sov en timme.

Jag var därmed taggad till tänderna.

För ett Midnattslopp med starttid 21.35 :)



Tåg.

Jag har sagt det många gånger förut och jag kommer att säga det igen.

Tåg.

Är.

Ett.

Opålitligt.

Färdmedel.

Har sällan varit med om en helt felfri tågresa.

Så varför skulle jag kunna lita på tåg just i lördags?

Nä.

Exakt.

Det kom inga tåg.

"Försenat".

"Lite till försenat."

"Vi har inte en jävla aning om hur mycket försenat tåget är."

Kunde man läsa på tv-skärmen på perrongen.

Och så slutligen:

"Elfel."

Och

"Inställt."

Så, jag fick cykla hem till mina föräldrar och låna pappas bil, eftersom min egen var på vift, och ta oss till staaaaan med den.

Nåja.

Vi kom i god tid före start.

Värmde upp i bästa Friskis & Svettis-stil och så plötsligt stod jag där.

I startfållan.

Med nervös mage och laddade ben.

Pang!

Så rusade vi iväg i natten!

Jag hade troligtvis fått en ännu bättre tid om jag inte stannat och uppdaterat min status där i halvtid.

Och på ENGELSKA dessutom.

Men fejjsbuck är viktigt...;)



Belöning är också viktigt.

Den här kvällen bestod den i en kall öl och en gammal fralla med ost och skinka.

I sängen:)

Lite busigt;)

Att äta i sängen.

Kan man bara göra när inte barnen ser.

"Mamma, får vi sitta och äta framför tv:n???"

"Nej, nej, nej, det blir fullt med smulor och kladd överallt. Kommer icke på fråga!"



Fick mail från växeln i eftermiddags.

"Här är ett paket till dig som du får komma och hämta."

Jaha, tänkte jag, det är väl något jag beställt som inte kom med posten?

Det var det inte.

Det var en blomma!!

Avsändare okänd!

"Så mycket tack" stod det bara.

Vem tackar mig?

Och för vad?

Jag blev rörd.

Hör inte till vanligheterna nämligen.

Att man får blommor stup i kvarten.

Och sen hände det en gång till!

På samma dag!

Fick blommor av mamma också!

Jag måste varit snäll:)

Kanske inte mina barn skulle hålla med fullt ut.....

Igår hade jag en dust med äldsta donnan och idag med de andra två.

Och jag har blivit kolossalt ursinnig två kvällar i rad.

DET är nackdelen med radhus;)

Mina rytanden kan inte ha undgått någon.

Jävlar vad jag var arg.

Jo.

Jag kan bli det.

Tänder inte till helt lätt, men när jag tänder, DÅ gör jag det med besked.

Framkallar oanade krafter och röstlägen och vem som helst hade nog darrat om de sett min galna uppsyn.

(Har jag efter pappa skulle mamma säga;)

Så det är inte alldeles lätt att vara dotter till mig.

Inget mjäkande och duttande här inte.

Jag kommer att springa efter dem när de börjar ränna ute om nätterna.........

Ja.

De kommer förmodligen att slå min tid i Midnattsloppet.

Jag nästan längtar tills de gör det faktiskt.

Och då ska jag sitta och säga:

"När JAG var i er ålder........"

Och de kommer att titta på varandra och himla med ögonen och säga saker som:

"Yeah, right mamma" och "Here we go again".....