Snuskiga varelser och oplanerad troschock!

 

"Bananflugan förökar sig snabbt, och eftersom den trivs i rumstemperatur och klarar sig bra på matrester och dylikt som föda ses den ofta som ett skadedjur. Den som önskar bli av med dem i bostaden eller liknande kan med fördel blanda till ett glas med en del vatten, några droppar diskmedel, en del vinäger och två delar honung. Flugorna dras till blandningen och drunknar i den. Det enklaste sättet att bekämpa dem är dock att se till att de inte kan föröka sig, genom att inte ha gammal frukt eller dylikt tillgängligt."


Jaha!?
JAHA!?!?!?!
De trivs JÄVLIGT BRA hos mig kan jag tala om!!
Och jag har ändå den renaste diskbänken av alla jag känner!!
Inte en endaste liten vindruveslarv förvaras utanför kylskåpet.
Dödsbrygden har jag blandat till ett oändligt antal gånger och placerat strategiskt på olika platser i huset.
ÄNDÅ DYKER DET BARA UPP FLER OCH FLER!
Jag blir i min renlighetsiver alldeles tokig!
Var kommer de ifrån?
Igår fick jag tips att hälla salt i alla avlopp.
Hjälpte det?
Nej.
I morse var det fler än någonsin av de här små snuskdjuren.
Usch!
"Bananflugan förökar sig snabbt /.../"
Jo tack.
De måste ligga (i) något så in i h-e!
"/.../ och eftersom den trivs i rumstemperatur /.../"
Mmm.
Jag har i och för sig tropiskt klimat i radhuset för tillfället.
Och inte blev det bättre igår av att unga väninnan tvättade och hängde upp tvätt från sex maskiner och körde torkskåpet i tre...
(Mitt hår kröp upp en halv decimeter vilket är en bra indikator på hög luftfuktighet....)
Även ikväll har vi haft det extremt varmt.
Visserligen tände jag åtta stearinljus på middagsbordet, och värmde några kanelsnäckor i ugnen men ändå......?
(Har inte haft någon värme på sedan i mars!)
Tjugofem grader!
Visade termometern i köket...
Okej.
Jag har jagat bananflugor också.
(Något svettframkallande)
I min blommiga tantklänning.
Och med ett perfekt - men förbannat tungt - mordvapen i händerna: dammsugaren!
Jag märkte nämligen att de små djuren inte bara är vidriga och äckliga utan även enormt slöa och saktfärdiga.
Så jag har sprungit runt med dammsugaren i hela huset, fram och tillbaka, upp och ner, och MÖRDAT!
Måste ha sett alldeles galet ut.
Och alstrat en hel del värme.
Men kände sådan otrolig tillfredsställelse;)
"Sug på den! HA!! Föröka er nu om ni KAN era små äckel!!!"
Barnen gav mig lite märkvärdiga blickar.
Men sa inget.
Man ska ju inte reta upp galna mammor - i tantklänningar och som springer runt med mordvapen - i onödan måste de ha tänkt....

 

I fyra dagar har jag jobbat med ett och samma projekt.

Suttit försjunken och räknat och sammanställt och skrivit, varit på plats och fotograferat, studerat kartor m.m. m.m.

Kanske inte så konstigt att jag haft lite överskottsenergi när jag väl kommit hem?

Mitt projekt handlar om gatubelysning.

Jag har inventerat en mindre ort på belysningsstolpar och jag har bekantat mig så väl med var och en att jag känner stolparna som mina egna vänner.

"Stolpe nummer fyra på Hittepåvägen" Jaså den!

Känns lite nördigt;)

(När jag uttalar ordet "nörd" tänker jag alltid på Tiffany Persson från Staffanstorp den gången hon åkte stadsbuss och frågade ett par killar - på sin breda skånska - "E ni såna därra NÖRDAR?")

Det har sina risker att vara så inne i sitt projekt att man glömmer vissa väsentliga saker.

Som till exempel att se till att man klätt på sig ordentligt efter ett toalettbesök.

När jag gick från toaletten till kopieringsrummet - en lagom liten sträcka genom korridoren - uppfattade jag plötsligt ett: "Psssssssst, K, klänningen...."

Bakom mig gick en manlig kollega och pekade lite försiktigt åt min bakdel.

Amen shit!!

Jag hade stoppat ner klänningen i strumpbyxan!!

Smakfullt.

Verkligen.

"Det är lugnt" sa han "De andra sitter i fikarummet."

Men.

Jag skämdes ändå.

TÄNK om jag istället varit på väg ner till receptionen för att ta emot ett besök?

DET hade varit riktigt pinsamt....

 

Min mamma, en riktig bullmamma:)

Inte nog med att vi fick kanelbullar häromdagen.

Nej, igår kom hon med ett lass supergoda köttbullar, färdigskalade potatisar i en kastrull och sky att göra sås på! Det är guld värt <3

Och unga väninnan hämtade barnen och lagade middag <3

"Bonde söker fru"

Framkallar skämskuddetvång;)

(Men Big Brother och Paradise Hotel - som går på kanaler jag inte har och det var därför valet föll på de kärlekstörstande bönderna - verkar vara heeeeeelt okej i jämförelse enligt unga väninnan...... Hmmmmmm.)

Sanitär olägenhet.

I allra högsta grad.

Bananflugor i vinet!!!

Där går definitivt gränsen....

Nej.

Det blir en liten jaktrunda med dammsugaren imorgon innan jobbet:)

Ur fotoalbumet

 

Vacker - nygift - väninna.

 

 

Mammas snäckor.

Smaaaaaaart att sälja kanelbullar på simskolan.

 

Hallååå!!! Det är MIN säng....

 

Den som aldrig misslyckats kastar första bullen...

Eller varför inte tre hela plåtar...

 

Lördagsmys.

 

Min personliga väckarklocka.

Alltid pålitlig.

 

Min personliga ordningskvinna.

Alltid pålitlig.

 

Höstpynt.

 

 

Höstutflykt.

 

Min personliga nanny.

Alltid vid min sida.

 

"Dom HÄR var goda!!"

(Ja, ja, ja.....Budskapet har nått fram....)

 

 

Världens bästa mormor fixade världens coolaste mössor.

Så coola att man måste ha dem på även inomhus;)

 

M var med unga väninnan på ett köpcenter för att byta en tröja.

M återvände med unga väninnan och cirka 25 påsar med lite varierande innehåll...

I en av påsarna fanns en present, ett mobilskal, som ska överlämnas till en av M:s bästa vänner på fredag som värdinnegåva.

Men en present måste givetvis provas, så man ser att den fungerar, eller hur??

Och helst ska den provas på sin mammas jobbmobil preciiiiiiiiiiiis innan den ömma modern är på väg att lämna hemmet på morgonen, något försenad, ganska stressad och med ont om tålamod för oförutsedda händelser... 

"Mamma. Jag kan inte ta av det igen......."

"Men vad f-a-a-a-n. Ge mig telefonen. Den får se ut så!"

Vem kan nu påstå att vi kommunalanställda är beige och tråkiga....?

Radhusmamman och de tre små rövarna.

När man stiger upp halv sju på morgonen och går och lägger sig ungefär 17 timmar senare blir dagarna ganska långa.
Inget ovanligt på vardagar men något ovanligare på helger.
Helgen som snart är förbi har varit en sådan.
Ovanlig.
Den ena aktiviteten har avlöst den andra och jag har verkligen bara varit förälder till 100%.
För första gången på länge kan jag känna att det är riktigt skönt att helgen är över och att jag ska få gå till jobbet imorgon:)
Anledningen till det heter L och är 6 år gammal;)
Är ALLA 6-åringar så oerhört envisa och krävande??
Kan inte komma ihåg (eller så har jag förträngt väldigt väl) att storasystrarna var så extreeeeemt tålamodsprövande och kaxiga?
Eller är det mig det beror på....?
Har jag inte varit lika konsekvent, har jag blivit en lat låt-gå-morsa gentemot henne helt omedvetet?
Aaaahhhrrrrggggh, hon kan verkligen locka fram mina värsta sidor, detta charmiga lilla sexårstroll!!!!


Jag är oändligt trött på makaroner.
Denna smaklösa, intetsägande mjölprodukt.
Kokte därför potatis till fiskpinnarna - de näringsriktiga och vitaminberikade;), kokte broccoli och gjorde remouladsås och serverade till lunch.
Varpå min yngsta lilla älskling skrapade av och åt upp enbart paneringen på sina tre fiskpinnar och lät de grå rektangulära fisk(tveksamt)bitarna och den ynkligt lilla potatisen ligga kvar på tallriken.
Broccoli och remouladsås avfärdades bestämt i ett tidigt skede av måltiden.
"Är det allt du tänker äta till lunch? Paneringen på tre fiskpinnar?" frågade jag.
"Japp!" svarade hon och sköt bort tallriken.
"Då vill jag bara att du ska vara medveten om att vi ska åka på utflykt och äta kanelbullar och äter du inte din potatis så, sorry, blir det ingen kanelbulle till dig!"
"JO-O!"
"Jag kan lova dig att det inte blir någon bulle. Välj själv."
(Hon visste då att det skulle bli andra kanelbullar än de jag gjorde igår, annars hade hon säkerligen svarat "Det skiter jag i....")
Svart blick och skitsur mun blev svaret på det.
Systrarna dukade av och lämnade köket.
Sexåringen reste sig blixtsnabbt och satte även hon sin tallrik på diskbänken.
"Då har du gjort ditt val ser jag. Ingen kanelbulle alltså. Men det är ok. Man måste inte äta kanelbulle."
Sexåringen vände i steget, tog tallriken samtidigt som hon gav mig en surmulen blick och satte sig vid bordet igen.
Jag vände ryggen åt henne en halv sekund men snodde runt när jag hörde att något landade på golvet med en dov duns.
En potatis!!??
Intakt och utan en skråma i och för sig (kanske på grund av att den legat en halvtimme på en tallrik och torkat....) men ändå!!
"TA UPP DEN!! VAD HÅLLER DU PÅ MED??"
Hon tog upp den.
Men sa (den lilla tuffingen): "Jag kan inte äta den när den har legat på golvet. Örrrrrrrk."
AAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHH, hade jag velat skrika men sa istället någorlunda behärskat:
"Inga problem", tog golvpotatisen och slängde och placerade en ny potatis från kastrullen på tallriken.
ICKE att jag skulle förlora det här slaget....
Sedan hände något som nog aldrig hänt.
Jag fick vända mig bort och låtsas plocka med disken därför.
Ett skratt som inte gick att hejda bubblade upp i kroppen.
Och jag var tvungen att försöka kväva det.
Det gick skitdåligt.
Jag kände hur hela kroppen skakade av ansträngning för att hålla tillbaka men till sist GICK DET INTE.
Jag skrattade så jag grät.
Systrarna stämde in.
Synen av L med jävligt trumpen min, det vill säga utskjuten underläpp och korslagda armar, och potatisen på golvet blev bara för mycket.
Men hon åt upp.
Det blev nog oavgjort.


Det finns ett naturreservat i närheten som heter Rövarekulan.
Jag har inte varit där på många år och idag föreslog unga väninnan att vi skulle åka dit.
Namnet Rövarekulan sägs komma ifrån en sägen att rövare höll till där förr i tiden, gömde sig i skogen och överföll förbipasserande.
Barnen fnissade när jag berättade vart vi skulle åka.
Och namnet verkade vara svårt att komma ihåg.
L: "Rövskogen?? Jag vill inte åka till någon rövskog!! Vad....finns det där...?."
E, i bilen: "När är vi framme i den dära rövhålan?"
Vi gick en lagom lång och skön promenad i skogen, bitvis lite läskig på grund av höga höjder och branta slänter, och sedan mumsade vi på kanelbullar (egenhändigt bakade av Willy....).
L: "Dom här är inte gröna."
Jag: "Gröna?"
L: "Som dom du gjorde igår!"
Jag: "Hm. Nej. En korrekt iakttagelse mitt lilla hjärta."
Här var det unga väninnan som hade lite svårt att hålla sig för skratt.
Var tvungen att ge henne onda ögat.
Efter att den ej gröna kanelbullen ätits upp skuttade barnen ner till ån för att testa sina kunskaper i att "kasta macka".
För L bör det inte ha varit något större problem.....
Dock.
Tog hon ett litet ofrivilligt dopp.
Så vi fick köra hem.


Väl hemma kom min mamma förbi med en överraskning!
Fyra påsar nygräddade kanelbullar!!
L: "Mormor, igår gjorde mamma GRÖNA kanelbullar! Dom här ser MYCKET godare ut!"
(Nämen tack min lilla älskling;)
Och så åt både hon och L tre var innan jag hann blinka!!
För jag var fullt upptagen med att tömma E:s jackfickor på skiffersten (hon hade hunnit vara ruskigt effektiv i sitt samlande), slänga samma jacka i tvättmaskinen, rengöra L:s gympaskor från gyttja etc. etc.
När kvällsmaten - som blev en fars trots goda intentioner - var över kan jag säga att allt vad pedagogiskt bemötande och moget beteende var som bortblåst.
L blev arg över något och kallade sin mamma något väldigt dumt.
DÄR.
Rann bägaren över.
Mamman - som blev kallad något väldigt dumt - blev rosenrasande!!!
L fick omedelbar rumsarrest.
Tills imorgon bitti.
DAMN.
Ibland önskar jag att jag hade en "snickeboa" :)

Kanelbullens dag?? Sån't trams;)

 

Blev inte ostbricka till lunch varje dag;)

Ett par av mina bästa vänner blev äkta makar idag!!

Just nu tror jag att bröllopsmiddagen pågår för fullt, min väninna har säkert förbrukat ett tiotal paket pappersnäsdukar hittills och allt är sådär romantiskt och rosenskimrande.

I morse bistod jag och äldsta dottern frisörskan med håruppsättningar på brudens döttrar.

Solen hade knappt gått upp när lock- och våffeltänger for genom flickornas hårsvall.

Direkt ifrån salongen till simskolan, pust, och därefter sov alla mina tre varsin dryg timme!

Hade jag också behövt.

Istället klippte jag gräs, rensade ogräs, satte en vetedeg och förberedde en köttgryta.

E ringde hit en klasskamrat och det blev, minst sagt, fullt ös i radhuset...

Kanske var det på grund av att tre av fyra lekte tagen runt mina ben och byttor som jag glömde ta socker i degen?

Inte en millimeter hade degen höjt sig när det var dags att baka ut.

"Fan" tänkte jag irriterat "Men det går kanske ändå?"

Fyra kanelbullesugna barn kretsade som hökar runt ugnen.

Fyra kanelbullesugna barn blev grymt besvikna.

När det visade sig att ca 50 kanelbullar inte dög annat till än att kastas i papperskorgen...

Och jag som alltid bakar så goda kanelbullar!!

Med mycket mer än rekommenderade mängder av smör - framförallt smör;) - och socker.

Shit.

Så besviken jag blev.

M sa plötsligt att hon skulle cykla en sväng?

Och kom tillbaka med en enda kanelbulle i en påse!

"Jag har varit i tre butiker och överallt var bullarna slut, utom på ett enda ställe där de hade EN kvar! Den får du mamma!!" flåsade hon glatt.

Det är kärlek <3

Även om det kanske inte var så att jag bakade för min egen skull...

"Nåväl" sa jag hurtigt "Då äter vi köttgryta istället, den är ändå klar!"

Jag borde förstått att om man är sugen på kanelbulle så är man inte sugen på köttgryta....

(Ungefär som man säger till en godissugen att ta en frukt. Frukt ÄR inte godis. Är man sugen på godis är man sugen på godis...)

"Varför har vi ingen lördagsmat?" sa E besviket "Köttgryta liksom....?"

Den gick alltså inte hem.

Köttgryta av en fin bit högrev som kokts mör i vin och buljong, kryddad med lök, vitlök, rökt skinka och timjan, och till sist en skvätt grädde.

Nej.

Det var ingen lördagsmat.

Skjutsade E och kompisen hem till kompisens bostad efter maten eftersom de ska sova där i natt och jag förklarade för föräldrarna att barnen inte ätit särskilt mycket.

"Asch, vi har inte ätit ännu, vi beställer några pizzor!"

"JAAAAA!!!" skrek barnen lyckligt.

Hmm.



 

Var med på E:s handbollsträning i tisdags.

Och på M:s i onsdags.

För övrigt kommer jag knappt ihåg vad jag gjort i veckan som gått.

När det blir för mycket glömmer jag saker, missar saker, tar fel på saker.

Det är som att hjärnan har ett begränsat utrymme...minnet sviker på något sätt.

Kommer bara ihåg två diskussioner från fikarasterna till exempel;)

En handlade om baguetter, eftersom vi åt baguetter den dagen.

Baguetter med ost, skinka, skinkröra och en massa krusidull som sallad och persiljekvistar.

Att äta en sådan baguett går inte att göra elegant.

Inte på något vis i världen.

Dels måste man gapa jättestort och dels så hamnar alltid det där kladdet där det inte ska hamna.

Baguette - kom vi fram till - är definitivt ingen första-dejten-mat!

Men ser ut som en idiot när man äter en...

Andra samtalsämnet jag kommer ihåg kommer jag ihåg just därför att det är ständigt återkommande.

Det handlar om en arbetskamrats kaffemugg.

Som alltid försvinner.

När den inte står på sin plats i köksskåpet blir han vansinnig.

Det är alltid bara hans mugg som försvinner.

Ingen annans.

Han får något svart i blicken och går runt och morrar in på alla kontor tills han hittar den.

Häromdagen blev det lite svårare att få tillbaka den.

När min arbetskamrat kikade in genom en glasvägg såg han en besökare, till en annan arbetskamrat, sitta med hans mugg i handen!!

Det blev droppen.

Muggen är numera märkt:



Kära grannar, som jag nu lånat bullformar, "drömpeppar" och curry av - det blir inga kanelbullar till kaffet ikväll.

Inte heller får ni några mitt över gatan....

Det får bli nästa gång bakandan faller på.

Och med tanke på att resultatet blev lussebullar sist jag bakade, så lär det kanske dröja....;)

Ren och skär dansglädje!