Tjugohundrafjorton.

Och julen varar än' till påska...

På allmän begäran:

(Eller kanske inte.

Men det låter flott:)

Som om man vore värsta kändisen.

Jag reviderar:)

På mitt största fans begäran;)

Radhusmamman summerar år 2014.

Hm.

En av mina brister (jo, jag har faktiskt sådana;) är att jag har ett USELT minne.

Ett katastrofalt dåligt kom-ihåg.

Eller så minns jag helt enkelt bara onödiga grejer?

Liksom fyller hjärnan med irrelevant material som istället kunde lämnat plats åt andra viktigare saker.

Tack gode gud för post-it-lappar!!

Men jag anar vad han vill höra.

Han.

Min försteföljare;)

Han vill höra om......

Snart.

Det kommer snart:)

Efter ett par-tre år av förvirrat energislukande sökande efter.....mig själv?

Så har jag funnit.

Mig.

Själv.

Och det bär mig emot.

Att ens erkänna.

För jag hatar sådant K-L-Y-S-C-H-I-G-T.

Men.

Eftersom den där klassiska livskrisen drabbade mig där för några år sedan nånstans - och den har jag ju inte direkt varit ensam om att drabbas av - så är det ju tvunget att liksom förkunna att jag nu åter är på fötter.

Äntligen.

2014 har fått mig på rätt bana.

Jag bara bestämde mig.

Nu får det vara bra!

Nu ska jag må bra!

Så då gör jag det:)

Piiiiiis åvv kejjk.

Utan psykologer.

Utan Sertralin.

Men MED ett öppet sinne och en positiv inställning.

(Nej, nu måste jag snart svära ordentligt innan någon tror att jag gått och blivit religiös....)

Min ambition med detta blogginlägg var att göra några nedslag, liksom redogöra för några viktiga ögonblick under året som haft betydelse.

Men fan.

Jag är värdelös på att göra just det....

Sommaren, eller mina fem veckors semester rättare sagt, kan jag dock summera som: FANTASTISK!

Underbara veckor med mina döttrar.

Underbara veckor med de flesta av mina vänner och min familj.

Sol i mängder.

Bad i mängder.

God mat (och alkohol;) i mängder.

Ja.

Jag "laddade verkligen batterierna" som det så modernt heter.

(Jag ber om ursäkt för alla töntiga trendiga uttryck...)

Av en slump.

(Nu kommer det:)

Av en ren slump.

Sådär nånstans mitt i sommaren.

Jag i jeansshorts och stråhatt, energitankad, solbränd och sorglös.

En restaurang en sommarkväll med ett sällskap där jag bara kände en person vid det tillfället.

Stor uteservering, trubadur och en rodnande solnedgång.

Fötydilgande: en otroligt fin svensk sommarkväll.

(Sådär fin som man alltid önskar att svenska sommarkvällar ska vara.)

En kille var med.

Som jag aldrig träffat.

Som inte, förrän jag nämnde "Tougher than the rest" (låten av Bruce Springsteen alltså, inte min blogg... för den senare är ju inte så känd...;) fångade mitt intresse.

Han började sjunga - och kunde texten!!!

Majj gadd!

INGEN - förutom jag själv och Bruce naturligtvis - kan sjunga den!!

Men han kunde.

Den där killen.

Och det imponerade på mig.

Så pass att vi träffades igen efter ett tag.

(Var kanske inte bara därför...;)

Och igen.

Och nu träffas vi hela tiden.

Jag är fantamajj förälskad.

Och det är helt underbart och ljuvligt och härligt och alltihop på en och samma gång!

Radhusmamman summerar år 2014:

Kärlek <3

(För er som önskar en seriös krönika rekommenderar jag seriösa "SVT Nyheters årskrönika" från en seriös informationskälla som SVT1....;)



 



Mina fina barn <3 <3 <3 (och lille brorson <3).

Som jag älskar förbannat mycket.

Så det gör ont i kroppen.

Utom när de slåss.

Och spelar handboll inomhus.

Och provar limstiftet på parketten.

Nån stabo bler ja' aldri'

"Jaha, ni ska till Sumpan" konstaterade konduktörskan på käck rikssvenska medan hon kontrollerade våra biljtter.
"Javisst" bräkte jag till svar på en inte lika käck skånska.
Kort därefter informerades vi om att resans komfort inte skulle komma att vara till full belåtenhet eftersom kurvinställningarna inte fungerade.
"Kurvinställningarna??"
Jag tittade frågande på min kollega, tillika trafikexpert.
"Vi kommer att känna varje rörelse, varje krängning tåget gör. Som förr i tiden."
Aha.
Det kan man ju leva med.
Dock kunde det slutat illa för en medresenär snett mittemot mig, då min tunga bok liksom inte höll sig kvar på mitt lilla bord i just en kurva.
"Eeeeh, ursäkta, det var inte meningen att nästan krossa din fot...."

I sin helhet fungerade hela tågresan utmärkt, inga toalettintermezzon som senast det begav sig.
Toaletten på det här tåget var utrustad med ett ordentligt hederligt lås att vrida om och inte ett sån't där modernt som regleras med en löjlig handviftning.
(För två år sedan satt jag nämligen med byxorna nere då en sån där toalettdörr med modernt lås plötsligt öppnades!! Inte så himla roligt. Jag ropade "Hjälp! Hjälp!" och så kom det en kvinnlig medresenär och ställde sig i dörrhålet så att jag liksom kunde avsluta mitt ärende...)
Dock.
På grund av de icke fungerande kurvinställningarna, blev även något så enkelt som ett toalettbesök en något lutande tillställning...

Centralstationen i Stockholm.
Guuuud, så mycket människor överallt.
Guuuud, vilket tempo.
Guuuud, så rörigt att orientera sig när man inte är van.
Det lyser turist.
Måste en tunnelbanevärd tyckt när han såg mig och min arbetskamrat stå och titta på ömsom tunnelbanekartan på väggen och på våra utskrivna kartor samtidigt som vi kliade oss huvudena.
"Behöver ni hjälp?" sa han vänligt.
ÅÅÅÅÅÅÅHH.
Fan.
Jag som ville se ut som en världsvan resenär.
Men det var ju i och för sig kört redan sekunden efter.
När jag ställde mig till vänster i rulltrappan...
G-e-n-e-r-a-l-f-e-l.
En gång lantlolla.....
"Psssssssst" sa min kollega finkänsligt "Du måste stå på högersidan...."
Javisst ja.
Attans.

Imorgon blir det kurs dagen lång så det gäller att sova länge och rejält.
Efter en god middag ligger jag nu i en fluffig säng med fluffigt täcke och fluffiga kuddar.
Jättestor TV på väggen och en sån där fin kudde att ha datorn på.
"Ta för dig vad du vill i minibaren, det ingår."
What?? Är det sant?
Shit, så lyxigt!
Men vad ska jag välja??
Pepsi Cola, Carlsberg Non Alcoholic eller varför inte en Ramlösa Original.........?
MiniBAR?
Bah.
Nåja.
Jag jobbar ju.
Och imorgon ska jag göra mitt yttersta för att "smälta in".
Resväskan kaaaaaan dock kaaaaanske avslöja mig...:)

Mmmm.
Ramlösa.
Gott.

Skuggor i skymningen men snart kommer änglarna att landa

Skuggor i skymningen

faller

som spindelväv

fåglar mot brutna moln

formar sej

tyst o mjukt

dansa

för livets lust

skåla

för friheten

skuggor i skymningen

i änglarnas tid

Jag sjunger med, högt och glatt, trots att jag inte känner texten.

Lite som barn gör.

Hittar på lite där de riktiga orden fattas.

Spelar ingen roll.

Det är så härligt att sjunga när man kör bil:)

Jag håller på att slutföra ett projekt, mitt första egna projekt för övrigt, och platsen där detta pågår ligger en bit utanför centralorten.

Det har blivit en hel del turer dit med bil.

Vi har en ny bil på jobbet.

Jag har blivit riktigt förtjust i den.

Den smyger ljudlöst fram över asfalten och är lättmanövrerad.

Jo, jag har snurrat runt i de smalaste (icke-)vändzoner, så jag vet;)

Fast annars sträcker sig mina bilkunskaper till att det är en plåtbit med fyra hjul, motor, ratt och växelspak.

Typ.

Jag kör med lätthet den där sträckan till projektplatsen.

Med Guldkanalen som enda - men väldigt gott - sällskap.

Och jag skrålar med till Skuggor i skymningen, 25 minutes too late, Santa Claus is coming to town och It's a heartache.

För det är det jag gillar med Guldkanalen.

Mycket musik, blandad musik och lite prat.

Dessutom har jag gjort det till en sport att inte sänka volymen när jag parkerar utanför kontoret;)

Mest som straff till den eller de som skiftar kanal till Radio Kristianstad eller något annat mög....

Jag skrev för ett bra tag sedan att jag aldrig eller sällan hade dåligt samvete för mina barn.

Alltså dåligt samvete för att jag inte hinner med dem så mycket som jag skulle vilja.

Det uttalandet får revideras.

Det känns som att jag knappt träffar mina barn.

Men det är inte mycket jag kan påverka.

Jobbar man till halvfem varje dag och kvällarna är fyllda med handbollsträningar och helgerna med handbollsmatcher och simskola blir det liksom inte mycket tid kvar.

Tid att umgås, tid att prata.

Skäll- och gnälltid finns det dock utrymme för?

Underligt.

November segade sig fram och verkade aldrig ta slut och plötsligt kom första advent och knackade på dörren.

Nu är det bara en vecka kvar till julafton!!!

Hur gick det till?

Flickorna är i Sälenfjällen och åker skidor med sin pappa.

På "min" vecka.

Igår ringde mellantjejen när jag satt på jobbet.

Jag fick ont i bröstet av saknad och fick skärpa mig för att låta käck när E med tjock röst sa:

"Mamma.....jag saknar dig...."

"Jag saknar dig också, men tänk så roligt ni har! Eller hur, visst är det roligt?" svarade jag tillkämpat glatt och hurtigt.

"Ja. Fast jag saknar dig ändå."

Julklappshögen under min minigran växer.

Tills det är dags för flickorna att riva och slita i paketberget (nåja, så högt är det förstås inte, men i relation till granen...) jobbar jag på, rattar in Gulkanalen och vrålar mina påhittade texter för snart, snart, är det dags för änglarna att landa....

Snart kommer änglarna att landa

Snart står morgonen i brand

Törs jag säga att vi har varandra

Törs du lägga kinden i min hand

Vi är människor och det är märkligt

och kanske svårt och omöjligt ibland

Var inte rädd för det som är verkligt

Fred och lugn inatt i människoland