fredag 13 februari 2015

Drömvärld?

I natt var jag hemma hos farmor och farfar.
Jag tog köksingången, precis som jag brukar, ställde skorna i den lilla entrén och gick in i köket.
En svag doft av kryddpeppar och lagerblad mötte mig där, precis som vanligt.
Ingen verkade vara hemma.
Den gamla radion stod på.
Jag gick upp för trappan.
Dörrarna till rummen och garderoberna var stängda.
I TV-rummet var det svalt, likaså i den lilla sovalkoven.
(Man behöver inte i onödan värma upp rum man inte vistas i...;)
I sovrummet stod farmors symaskin framme på skrivbordet, men lampan släckt.
Inget pågående arbete.
Plastpåsen med vällästa Kalle Anka-tidningar på plats i garderoben.
Jag gick ner till bottenplanet igen, öppnade källardörren och fortsatte ner för den branta källartrappan.
Liksom i övriga huset rådde en extrem ordning - var sak på sin plats - och välstädat.
Skafferiet fyllt av syltburkar, inläggningar av olika slag och hembakat.
Ute i trädgården.
Den pedantsikt skötta - utan att för den skull sakna charm och lummighet - trädgården visade sig från sin bästa blommiga sida.
De mörkbruna trädgårdsmöblerna bland de låga knotiga äppleträden.
Ingen saftbringare på bordet, inga urdruckna kaffekoppar, inga dynor i stolarna.
Ingen hemma.
Nej.
Såklart.
Det är längesedan min farmor och farfar bodde där.
Men jag minns varje vrå, varje smak, varje doft.
Min farmor var fenomenal på att sköta ett hushåll, på att laga mat och inte minst på att baka.

Undrar vad hon hade tyckt om nymodigheter som "Semmelwraps"?
I och för sig var hon inte rädd för att prova nya saker.
Mer än vad man kan säga om hennes äldsta barnbarn...
En semla är en semla.
Punkt.
En rund vetebulle med kardemummasmak, fylld med mandelmassa, vispad grädde och med ett litet lock pudrat med florsocker.
Ett korvbröd med en cigarrformad mandelmassesträng, med slingor av grädde och sylt ovanpå?
Som en korv-med-bröd.
Bah....
Vad är det för strunt?

Men världen är sig inte lik.
(Så varför skulle semlorna vara det?)
Som konservativ vanemänniska har jag stagnerat.

Jag är skeptisk.
Jag står med tyngden på mitt högra ben, håller armarna i kors över bröstet och stirrar.
Med förvånad blick.
Med förfärad blick.
Med en vart-i-helvete-är-världen-på-väg-blick.
Lite rädd är jag också.
Samtidigt som jag låtsas som ingenting i min egen begränsade radhusbubbla.
Världen krymper, världen kommer tätt inpå.
Obehagligt.
Som mamma till tre.
Som mamma till tre känner jag oro, ängslan och stundtals även panik.
Jag kan inte fortsätta att stå med armarna i kors.
Hm.
Jag kanske kan låsa in dem?
"Göra av med" deras pass?
Göra dem fullständigt beroende av mig?
Nej.
Det är inte rätt väg att gå.
Mina barn måste upptäcka världen.
"Vidga sina vyer".
Lättare idag.
Än när jag själv var barn.
Världen ligger nästgårds.
Runt hörnet bara.


Körsbärsträdets grenar håller på att ge vika för tyngden av de mogna bären.
Jag stoppar munnen full av den söta frukten, spottar ut kärnor genom ena mungipan, och hör den vita nykrattade singeln krasa under mina skor när jag lämnar mina farföräldrars hus.

Lånad historia.


Tisdagen den 20 januari blev för mig ganska hektisk.
Ärende i Kristianstad under förmiddagen gick bra.
Eftermiddagens besök på ICA i Hörby gick inte så bra.
Jag blev påkörd (min subjektiva bedömning), på vänster framskärm, när jag
skulle köra ut från parkeringen.
Plåt- och plastskador i fronterna förstås samt utlöst krockkudde i andra bilen, en BMW kombi.
Av en händelse råkade en polispatrull stanna till, hissa ner rutan och sådär i förbigående och påstående tonfall konstatera att "Det här klarar ni väl själva?".
Vi båda inblandade gav tydligen ett lugnt och civiliserat intryck.
Det blev lite trafikkaos så jag sa att vi gärna såg att de hjälpte till.
("Om ni råkar ha lite tid över alltså...?" Man vill ju inte hindra ordningsmakten i onödan...)
De steg ur bilen och förklarade pedagogiskt att polisen vanligtvis inte reder ut olyckor där inga personskador uppstått och att deras insats skulle medföra formell polisanmälan, förhör o.s.v.
Men som det hela utvecklade sig försvann det där med "vanligtvis".
BMW:n började nämligen brinna!
Mest i bakändan!!!
Jag backade undan och satte min Volvo några p-rutor bort.
Publik strömmade till.
(Det verkade finnas ett visst underhållningsvärde i den här lilla incidenten. Speciellt för ICA-kunder en vanlig grå januaridag på landsorten.)
Poliserna, mixad patrull, fick göra en tempoväxling.
En liten pulversläckare från deras bil tömdes, via bakdörren, utan synbart resultat.
Sedan kom hjälp från flera håll.
Flertalet olika typer av släckare serverades.
Lågorna  växte därinne.
En skumsläckare hade avgörande effekt.
Kyligt skum fick en ruta i kras.
Pulver och skum kunde bättre komma åt och fick ner lågorna så att när brandbilen väl kom handlade det mest om eftersläckning.
De båda poliserna kände sig nu väl motiverade att tillmötesgå vår önskan.
Det togs utandningsprov, frågor och anteckningar om ägandeförhållanden, försäkringsbolag, händelseförlopp osv.
Min bil gick att köra och jag åkte hem för att lägga av mina inköp.
Därefter fortsatte jag till Volvoverkstaden.
Jag kör nu en hyrbil, ej utrustad med värmare.
Hur man skrapar rutor hade jag nästan glömt.
BMW blir nog aldrig något för mig.
Kanhända att jag någon gång framöver vågar handla på ICA igen.


(Den här lilla berättelsen har jag lånat av en vän.
Ovanstående har alltså inte hänt mig själv - även om det hade varit ganska troligt att det gjort det :)
Jag har faktiskt några egna parkeringsplatsanekdoter att berätta. En annan gång dock ;)