Mitt ödesdigra misstag innebär att jag för all framtid kommer att hamna lite vid sidan av, inte räknas, ses som lite suspekt och inte riktigt få vara delaktig i gemenskapen.
Och detta övertramp leder otvivelaktigt till att min brevlåda framledes inte kommer att få ta emot fler trevliga små handskrivna middagsinvitationer.
Tusan också.
Föreställ er en middagsbjudning på en solig altan, säg i juli, i goda vänners lag.
Stämningen är uppsluppen, folk konverserar glatt om väder och vind "Dom har visst lovat regn på måndag?" och båtluff i Grekland "Ja, vi bokade redan i december." och delfinshow på Kolmården "Vilken föreställning - helt fantastiskt!" och det senaste projektet i den egna trädgården "Jag fick en idé när jag bläddrade i Vi och villa och nu är jag minsann igång!".
Barnen stojar och leker medan föräldrar sippar på sitt bubbel, balanserar en assiett med tilltugg, samtalar med en annan vuxen samtidigt som de försöker - i alla fall inledningsvis - hålla ett halvhjärtat öga på sina telningar.
Kolbitarna i grillen börjar förvandlas till en perfekt glödbädd så värdinnan klingar i glaset och uppmanar gästerna att ta plats vid det rikt sommardekorerade bordet.
Eftersom solen strålar från en klarblå himmel och välkomstbubblet har haft den förväntade effekten och inga ungar har råkat i luven på varandra är stämningen på förmodad god topp.
Vad skulle kunna sabotera en glädjens sommarkväll som denna ;)?
När den muntra församlingen så småningom funnit sina sittplatser och sorlet dämpats tillfälligt placeras en liten förrättstallrik ut på var och en gästernas platser.
När min tallrik ställs framför mig blir jag nästintill mållös.
"WOW!" utbrister jag "Det var längesen jag åt detta, detta är en av mina absoluta favoriter, herregud så gott det ska bli!!" och så söker jag ögonkontakt för att få medhåll av mina bordsgrannar.
Jag får bekräftelsen jag önskat och hade jag bara stoppat mig själv där så hade allting fortgått som vanligt.
Men det har jag inte smakfullheten att göra och det som sker härnäst önskar jag ogjort.
Alltmedan jag skär upp en bit av förrätten och börjar föra gaffeln i rätt riktning fullkomligt forsar en kaskad av ivriga frågor, adresserade till värdparet, ur min förbannade mun:
"Sååå gott med smörstekta kantareller! Har ni plockat dom själva? Här i närheten? Var hittar man dom? Har ni några tips?"
Det blir knäpptyst.
All aktivitet stannar upp.
Övriga gäster skruvar besvärat på sig, någon låtsasvisslar och stirrar upp i skyn, några börjar prata om vädret igen (har vi inte redan avhandlat det?) och ingen, jag säger INGEN, gör minsta ansats att besvara mina frågor eller ens nedlåta sig till att låtsas om min existens.
För. Jag. Har. Begått. Den. Åttonde. Dödssynden: FRÅGA ALDRIG NÅGON VAR DOM HAR HITTAT SINA KANTARELLER!
Det är nästan det värsta etikettsbrott man kan göra och att be någon röja sina kantarellgömmor kan likställas med att be någon råna en bank, begå skattebrott eller sälja sina barn.
Ett kantarellställe är en statshemlighet!
Således är mina frågor fullkomligt omöjliga att besvara och jag förtjänar inget annat straff än de oundvikliga spekulationerna som "Hur mår du egentligen?", "Har du det tufft på jobbet?", "Är du kanske lite överansträngd?" följt av en total utfrysning.
"Skogens guld"
