Övningskörning med överträdelser...

"App-app-app-app!!! Bilstereon tillhör bilen, så var snäll och lämna kvar den fröken....Bilstereon alltså...."
Va??
Är det så himla petnoga?
Vi skulle ju tömma bilen......


Jag backar bandet.
(Också ett uttryck som kanske inte kommer att vara användbart särskilt länge till. "Backa bandet". Vilket band liksom? Kassettbandet? Videobandet? Nåja.)


Vi skulle byta ut en av våra bilar på jobbet idag.
Min kollega och jag.
Hon bad mig - lite skamsen såg hon allt ut när hon kom in på mitt kontor och frågade - om jag kunde följa med för att instruera henne om hur man kör just den här nya bilen.
(Ja. Vi har en likadan sedan tidigare och den har jag kört mycket. Annars är det kanske inte jag som är förstahandsvalet i just sådana här frågor. Att visa andra hur bilar fungerar...)
När vi kommit fram och hade parkerat den gamla bilen öppnade jag bagageluckan eftersom jag kom på att vi nog hade en massa grejer i bagageutrymmet.
Suck.
Det hade vi.
Jag stängde luckan igen (=sköt upp problemet) och vi gick in för att kvittera ut det nya vrålåket;)
Pedagogiskt förklarade jag för min kollega hur man startade den nya bilen och så körde vi ut och parkerade bredvid den gamla.
För att lasta över.
Mäthjul, varselvästar, burkar med sprayfärg, ett (jävla tungt och långt) spett, en spade, några konstiga lampor med långa sladdar, en varningstriangel...
"En varningstriangel?" sa min kollega uppmärksamt. "Men du, den ska väl ligga kvar i bilen? Den tillhör väl bilen...?"
Hm.
Javisst ja.
Och precis när jag skulle flytta över en grön kabel kom bilhandlaren halvspringande och informerade vänligt att den där kabeln faktiskt också tillhörde den gamla bilen.
Hoppsan!
Men hur ska man kunna veta att just en grön kabel tillhör en speciell bil...?
Kollegan lyckades få igång den nya bilen igen - alltmedan hon påpekade "Säg nu ingenting, säg nu ingenting, jag måste få komma på det själv!" - men till slut kunde jag inte hålla tyst eftersom jag inte var så himla tänd på att hon skulle köra rakt in i slänten framför istället för att backa fint och snyggt ut där vi kom ifrån.....
"Ojdå, la jag inte i backen?"
Försäljarna, som nog följt hela proceduren, andades alldeles säkert lättat ut när vi lämnade området:)
Nja.
Vi hade i och för sig lovat att komma tillbaka meddetsamma med reservnyckeln till den gamla bilen...


Innan vi hämtade reservnyckeln körde vi emellertid och tankade samt tog en sväng och tittade på några felparkeringar som jag ändå skulle titta på. (Så jobbar vi, många bollar i luften, många flugor på smällen etc. etc.)
Mitt utanför skolområdet, där det råder både stopp- och parkeringsförbud, skrek jag till min kollega: "Stanna!".
På trottoaren satt en flicka och grät, hon gned sina handflator mot varandra och en liten cykel låg på gatan.
Jag rusade ut och frågade hur det var fatt men såg ganska snart att hon bara skrapat sina händer.
Det kom lite blod, men det var bara några skrapsår.
Jag lyfte upp cykeln på trottoaren och frågade om hon hade långt hem och om hon skulle klara att ta sig hem.
Som tur var hade hon en kompis med sig också och de skulle ha sällskap, så när hon lugnat sig lite började de att gå så sakta.
Piuh.


Reservnyckeln lämnades och jag hade bara ett sista prov kvar för min kollega.
Nämligen att BACKA in i parkeringsfickan;)
"Neeeeej, måste jag?"
"Japp! Det är inte så svårt. Vi har ju backvarnare och sidospeglar och allt. Prova nu!"
Och den som passerade vår parkeringsplats i eftermiddags har haft nöjet att se en väldigt snyggt parkerad bil :)


(Undrar hur det kommer att gå när jag ska övningsköra med var och en av mina döttrar? Eller. När de ska övningsköra och jag ska sitta bredvid. Det kommer aldrig att gå. Vi kommer att bli fruktansvärda ovänner. Tur att det är några år kvar. Fyra, vid närmare eftertanke. FYRA? Ja. Hehehehe.)

Finfina fynd

"Hej! Var blir du av?? Vi är utanför nu!!" (Fem i nio igår morse.)




"Mamma!!! Det är fem minuter kvar!! Ska jag gå ut med ett osminkat öga ellårrr??"




"Nej, men vi sa nio!"




"NIO ja. Kommer ut strax."




Klick.
(Eller inte klick. För så låter inte telefoner nuförtiden.... Men ändå. För att illustrera att jag bytte ut mobilen mot mascaran.)




För några år sedan var jag loppisentusiast.
Inte lika entusiastisk som riktigt riktiga loppisentusiaster men en bra bit på väg.
Men plötsligt försvann intresset och jag går därför nästan aldrig på loppis längre.
Fast i söndags.
Blev jag lite sugen.
När mamma berättade att hon tänkte gå på "Lyx-loppis".
Och PAPPA hade lovat att följa med!!!




När vi kom till staaaan var det tio minuter kvar tills loppisen skulle slå upp portarna.
Vi noterade en lååååång kö utanför mässhallarna.
"Där måste det vara!!" konstaterade vi nöjt.
Pappa stannade kvar i bilen medan vi andra två halvsprang i regnet bort till kön.
Jag hade virat min halsduk runt hela huvudet för att skydda frisyren.
(Mycket viktigt. När man är självlockig med nyplattat hår.)
Både mamma och jag saktade in - utan att säga något till varandra - men vi tänkte samma sak: Var det inte ovanligt många MÄN i kön?
Män. Och barn. Mest pojkbarn.
Inte för att män och pojkbarn inte får gå på lyxloppis men det kändes lite....otippat.
Mamma knackade därför lite försiktigt på axeln på en man som stod framför oss och frågade:
"Står du i kö till lyxloppis?"
"Ja" svarade han.
Okej.
Ja då så.
Så här i efterhand kan man förmoda att han nog inte riktigt uppfattat frågan.
När vi stått i blåst och regn i cirka fem minuter och kön fyllts på med ännu fler MÄN.
Trots att jag hade flera lager halsduk för öronen råkade jag plötsligt höra diskussionen som pågick bakom mig.




"Shit alltså, det var bara zombies överallt. Hur mycket man än rensade så kom det bara nya zombies!! Vi pratade om det på jobbet. Jag sa, liksom det är som när man går ner i tvättstugan va, och lägger in en tvätt va, så ska man öppna dörren och då står där en ZOMBIE. Så skjuter man den och stänger dörren, men när man öppnar den igen så s-t-å-r där en NY!! Bara zombies överallt!!!"


Hm.
En minut återstod.
Mamma gjorde ett nytt försök med killen framför:
"Ursäkta mig igen, men ÄR detta kön till lyxloppisen?"
"Öh, lyxloppis?? Nej, detta är Sci-fi-mässan...."
Men vad f-a-a-n??
I samma ögonblick svepte en dam i vit kappa, perfekt page och paraply förbi.
Mamma och jag tittade på varandra och jag utbrast (möjligtvis med liiiiiite panik i rösten eftersom mitt gamla loppisbegär vaknat till liv):
"Vi följer efter henne!! Hon är på väg nånstans!! Och hennes mål verkar inte vara zombierelaterat...."


Mycket riktigt.
Efter en kort promenad i regnet - ja vi förföljde vita-kappan-damen helt ogenerat och helt utan fördomar om hur lyxloppisbesökare antas se ut - hittade vi rätt kö.
Röd matta låg utrullad och röda band i guldstolpar ledde oss in.
Yes!!!
Men.
Vi var ganska snart ute på trottoaren igen.
Besvikna.
LYX-loppis??
Knappast.
Det såg ut som en helt vanlig loppis där folk öst upp sitt vanliga gamla mög på vanliga bord och vanliga klädställningar.
Sunkigt och ostruket.
En enda skillnad mot en "vanlig" loppis bara.
Det var apdyrt.
"Good luck!" sa vi till en tjej som ville ha 1500 spänn för en väska, och vände på klacken.


Men mamma lät sig inte nedslås.
"Nu åker vi till en bakluckeloppis där jag gjort fantastiska fynd tidigare!!"
Ok. Kör till.
Pappa rattade lydigt efter mammas vägbeskrivning.
Parkerade i ett parkeringsgarage och så gick vi en våning upp.
"Är det verkligen här mamma?" frågade jag förvånat eftersom det var alldeles tomt!?
Nej.
Inte r-i-k-t-i-g-t tomt faktiskt.
Längst bort, i ett hörn, noterade jag cirka åtta bilar med bagageluckorna öppna....
"MEN vad märkligt" sa mamma "Här brukar ju vara FULLT!"
Medan mamma gick igenom säljare efter säljare - trots allt - stod pappa och jag passiva och tittade på.
Jag för att jag frös ("Varför har du en sån tunn jacka då??" undrade mamma som om jag vore snart tio år och inte snart fyrtio...) och pappa för att han helt enkelt inte är så värst intresserad av bakluckeloppisar.
Däremot var det nära att han sålde en stekpanna för tio spänn.
Dock inte sin egen eftersom han inte hade någon stekpanna med sig.
Men för att han råkade stå nära en öppen bagagelucka och misstogs för att vara en försäljare.
Efteråt kom han på att kunde tjänat en slant:
"Men du, ta du allt som ligger på filten. Du får det för 50 spänn. För 100 kan du ta bilen också!"


Vi gjorde inga fynd i garaget heller.
Så vi körde till ett varuhus i närheten för att dricka en kopp kaffe.
(Brorsan och svägerskan skulle bjuda på lunch men vi hade oväntat fått lite tid över att förbruka...)
"Jag tycker att vi dricker kaffe på McDonalds!" sa pappa.
Eeeeh, fick jag ur mig och sneglade misstänksamt på honom.
"Sa du McDonalds pappa???"
Till min pappa GOURMÉN.
"Ja???" sa han och betraktade mig som om jag inte alls var hans dotter utan någon som kommit från en annan planet.
(Men hallåå!!! Det är inte JAG som går på "Thzze zzzlajjjding kjuuuuuub"-restauranger:)
"McDonalds har det absolut godaste kaffet" fortsatte han förnärmat "Mamma och jag har minsann provat en del såna här fiiiiiina caféer och blivit sååååå besvikna. Specialrostade bönor som fraktats i specialbåtar och sedan specialmalts men kaffet var trots det specialdyrt och specialblaskigt som diskvatten. Sån skit."
Aha.
Fast jag är beredd att hålla med.
McDonalds kaffe är gott.
Och billigt.
Ja.
Det behövde jag i och för sig inte bry mig så mycket om.
Men billigt för pappa alltså.
Eftersom han betalade....
När vi hade satt oss frågade mamma: "Har du smakat sån't där chailatte?"
Innan jag hann svara sa pappa blixtsnabbt: "Eller...sån't där kill-latte? Höhöhö!!"
Suck.
Mamma gick iväg åt ett håll för att köpa en grej, pappa åt ett annat och jag till ett tredje.
Vi lämnade köpcentrumet med vars ett "fynd".
Ett läppstift, en barnbok och en kabellist.
Gissa vem som köpt vad....?