lördag 13 augusti 2016

Livslång berg- och dalbana

Som att vi köpt Stora Guldpasset på Liseberg.
För att kunna välja och vraka bland attraktionerna, närhelst vi vill.
Vi går hand i hand, strosar med synkade steg, ingen stress, solen värmer "Aaaah, detta är livet på en pinne!"


Plötsligt säger du:
"Jag vill åka Helix! Följer du med?"


Nej tack. Jag väntar här på dig.


"Wooow, så häftigt! Jag åker en gång till! Ok?"


Okej. Jag provar Blomsterkarusellen så länge. Mer på min nivå;)


Lunchen är god, vi njuter, studerar övriga lunchgäster beståendes av grabbgäng med alldeles för stora ölsejdlar och barnfamiljer med alldeles för stora ambitioner.
"Så mysigt detta är!" säger du med en belåten suck och tillägger "Jag trivs så bra med dig och livet!"
Jag nickar och ler.
"Nu blir det Lisebergsbanan!" och innan jag hunnit blinka har du sugits upp i den långa kön...
Själv roar jag mig med Farfars bilar under tiden.
"Jag måste ha mer utmaningar!" säger du efteråt. "Kom! Följ med upp i Hanghai!"
Jag skakar på huvudet.
"Tråkmåns!! Jag åker i alla fall!"
Och vips, så är du borta.


Mina försök att få dig att spela på mesiga chokladhjul är lönlösa, dina tankar har redan ställt sig i kö till nästa adrenalinkick.
Jag ser dig knappt mer den dagen.
Faktum är att jag inte ser dig alls på några dagar.
Jag tar mitt gigantiska Kexchoklad under armen och lämnar dig, nöjesparken och de annalkande molnen och du märker det inte ens.
Jag har fått nog för tillfället, jag orkar inte mer berg- och dalbana i ditt tempo just nu.


När jag efter en tid återvänder hittar jag dig sittandes ensam på en bänk i Kaninlandet.
Du har landat och fallet var hårt.
Håglös, med trötta ögon, ett uns av övergiven panik i blicken och med grötig röst viskar du:
"Var blev du av? När gick du? Jag har saknat dig!"
Jag klappar dig på kinden, tar din hand, vi strosar med synkade steg, ingen stress, solen värmer och glassen krönt med jordgubbssylt och grädde är god.






http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Manodepressiv-sjukdom---bipolar-sjukdom/





torsdag 28 juli 2016

En väl bevarad hemlighet.

Hur kunde jag vara så urbota dum och tanklös att jag gjorde ett sådant makalöst klavertramp?
Mitt ödesdigra misstag innebär att jag för all framtid kommer att hamna lite vid sidan av, inte räknas, ses som lite suspekt och inte riktigt få vara delaktig i gemenskapen.
Och detta övertramp leder otvivelaktigt till att min brevlåda framledes inte kommer att få ta emot fler trevliga små handskrivna middagsinvitationer.


Tusan också.


Föreställ er en middagsbjudning på en solig altan, säg i juli, i goda vänners lag.
Stämningen är uppsluppen, folk konverserar glatt om väder och vind "Dom har visst lovat regn på måndag?" och båtluff i Grekland "Ja, vi bokade redan i december." och delfinshow på Kolmården "Vilken föreställning - helt fantastiskt!" och det senaste projektet i den egna trädgården "Jag fick en idé när jag bläddrade i Vi och villa och nu är jag minsann igång!".
Barnen stojar och leker medan föräldrar sippar på sitt bubbel, balanserar en assiett med tilltugg, samtalar med en annan vuxen samtidigt som de försöker - i alla fall inledningsvis - hålla ett halvhjärtat öga på sina telningar.
Kolbitarna i grillen börjar förvandlas till en perfekt glödbädd så värdinnan klingar i glaset och uppmanar gästerna att ta plats vid det rikt sommardekorerade bordet.
Eftersom solen strålar från en klarblå himmel och välkomstbubblet har haft den förväntade effekten och inga ungar har råkat i luven på varandra är stämningen på förmodad god topp.
Vad skulle kunna sabotera en glädjens sommarkväll som denna ;)?


När den muntra församlingen så småningom funnit sina sittplatser och sorlet dämpats tillfälligt placeras en liten förrättstallrik ut på var och en gästernas platser.
När min tallrik ställs framför mig blir jag nästintill mållös.
"WOW!" utbrister jag "Det var längesen jag åt detta, detta är en av mina absoluta favoriter, herregud så gott det ska bli!!" och så söker jag ögonkontakt för att få medhåll av mina bordsgrannar.
Jag får bekräftelsen jag önskat och hade jag bara stoppat mig själv där så hade allting fortgått som vanligt.
Men det har jag inte smakfullheten att göra och det som sker härnäst önskar jag ogjort.
Alltmedan jag skär upp en bit av förrätten och börjar föra gaffeln i rätt riktning fullkomligt forsar en kaskad av ivriga frågor, adresserade till värdparet, ur min förbannade mun:
"Sååå gott med smörstekta kantareller! Har ni plockat dom själva? Här i närheten? Var hittar man dom? Har ni några tips?"


Det blir knäpptyst.
All aktivitet stannar upp.
Övriga gäster skruvar besvärat på sig, någon låtsasvisslar och stirrar upp i skyn, några börjar prata om vädret igen (har vi inte redan avhandlat det?) och ingen, jag säger INGEN, gör minsta ansats att besvara mina frågor eller ens nedlåta sig till att låtsas om min existens.
För. Jag. Har. Begått. Den. Åttonde. Dödssynden: FRÅGA ALDRIG  NÅGON VAR DOM HAR HITTAT SINA KANTARELLER!
Det är nästan det värsta etikettsbrott man kan göra och att be någon röja sina kantarellgömmor kan likställas med att be någon råna en bank, begå skattebrott eller sälja sina barn.
Ett kantarellställe är en statshemlighet!
Således är mina frågor fullkomligt omöjliga att besvara och jag förtjänar inget annat straff än de oundvikliga spekulationerna som "Hur mår du egentligen?", "Har du det tufft på jobbet?", "Är du kanske lite överansträngd?" följt av en total utfrysning.




"Skogens guld"

Men.....att tugga i sig en burk konserverade champinjoner ensam vid köksbordet en novemberkväll är inte fy skam det heller.















torsdag 10 mars 2016

Kalles kamp

13 elever i åk 7 (av 30) kom till idrottslektionen.
Av dessa 13 elever hade 0 elever gymnastikskor.
Lektionen inleddes med en löprunda i skogen. I regn.
En tjej hade högklackat.
"Men varför har du HÖGKLACKADE skor på gympan?" frågade programledaren Kalle Zackari Wahlström förvånat.
"Vi har inte hunnit köpa skor" svarade eleven.
(Anmärkningsvärt eftersom alla svenska barn i grundskolan har två idrottslektioner i veckan, läsår efter läsår i nio år. Kan därför inte komma som en överraskning för föräldrar att barn behöver gymnastikskor eller att barns fötter växer...)
Kalle upptäckte snart att ingen annan heller hade skor för ändamålet.
En del hade inte ens gympakläder utan joggade runt i sina vanliga.
En del ville inte vara ute i regnet för att det förstörde frisyren!
Och ingen unge verkade speciellt sugen på att röra sig eller ens förstå meningen med att göra det!


Emellertid.
Hade alla mobiltelefoner.
Inga gamla tjocka skruttiga med knappar.
Utan Iphones och liknande naturligtvis.
Men ett par gympaskor - det hade ingen....
(Spelar således ingen roll om jag drabbas av benskörhet vid 30 års ålder - jag kan ju leva mitt liv genom telefonen, där finns ju allt! Perfekt!)


Egentligen tittade jag på "30 grader i februari" på SVT Play igår men fångades
av "Gympaläraren" :)


Jag gillar Kalle Zackari Wahlström.
Han verkar vara en så god och fin människa och jag blir glad när jag ser honom på TV.
Men jag blev också lite ledsen när jag såg hur många barn som inte tyckte om idrottslektionerna eller som inte ens hade ett par shorts, en t-shirt eller ett par gympaskor med sig till lektionen....
Kalle gjorde en punktinsats och det var fint men...


Idag läste jag detta:


http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-svts-serie-gympalararen-ar-sorglig-i-ordets-riktiga-bemarkelse/


"Det första avsnittet av sju är en sorglig historia. Det Kalle möter är en skolmisär som vi misstänker är alltför vanlig, men som ingen riktigt orkar ta tag i. Men prata om det kan och gör vi. Har inte skolan stått i centrum för den politiska debatten i åtminstone 20 år – men ser vi några konkreta resultat?"


Jag ställer mig samma fråga.
Och ska givetvis följa Kalles kamp sex tisdagar framöver.

fredag 26 februari 2016

Fredagsrys


Så här vill jag känna!
Det är fredag - wooohoooo!
Livet leker, allt är toppen!


Men i själva verket känner jag mig så här....
Som små - minimala - glimtar av gryende vår som försöker kämpa sig upp genom en tung våt filt....


onsdag 24 februari 2016

Inte utan mitt filter

"Men du är ju alltid så glad och pigg!!" sa en arbetskamrat trots att jag sagt att jag sover väldigt lite och grubblar väldigt mycket.


Så mycket ledset inuti.
Så mycket obearbetad massa.
Så mycket odefinierbar röra.
Utanpå är jag en - inuti en annan.
Ibland förstår jag inte själv hur jag orkar.
Förra veckan var hysterisk.
Inte en, inte två, utan TRE stora förändringar/separationer.
Dessutom sådär i förbifarten fanns VARDAGEN.
Vardagen med läkarbesök, tandläkarbesök, utvecklingssamtal, barnträningar, middagar, gympapåsar, disco, läxor, tvätthögar - i en aldrig sinande ström!
Just det.
Jag jobbade mina 40 timmar också....
Jag är trött.
Jag är så jävla trött.
Jag är så jävla trött både psykiskt och fysiskt.
Men jag håller mig på stigen.
Den väldigt smala.
Små steg framåt, blicken fäst mot horisonten, händerna stadigt på sidräckena.
Inga blickar bakåt, inga blickar åt sidorna.
Då tappar jag fotfästet.
Inget grävande i mitt inre.
Inga känsliga tankar, ingen känslig musik, inga känsliga platser.
Näsan ovanför vattenytan.
Men hur gör man för att det inte ska rinna över?
Allt det där som bubblar inuti, som bara väntar på att få pysa ut och svämma över.
Jag orkar inte.
Jag vill bara knäppa med fingrarna och vara någon annanstans.
Det enda jag ber om är en liten förflyttning framåt några futtiga veckor, eller kanske en månad...
För jag står inte ut med skuggan.
Den där skuggan som är jag.
Alldeles suddig i konturerna, blek och hålögd och med ett leende som aldrig når ögonen.
Som ständigt måste omge sig med skyddsbarriärer i form av familj och vänner.
Ibland vill jag bara gömma mig under täcket och gråta floder.
Men jag kan inte.
Jag är alldeles avstängd och tom.
Och har för många förpliktelser.
Lojalitetskonflikt.
Kroppen känns som bly, armarna värker, nacken är stel.
Hjärnan är seg och trög och de få tankar jag lyckas tänka är grumliga och helt utan rimlig struktur.
Syns det?
Syns det utanpå?


"Men du är ju alltid så glad och pigg!!"















söndag 14 februari 2016

Extra lycklig idag?

Nu orkar jag inte se ett enda förbannat hjärta eller höra ett enda förbannat "Jag är så lycklig" till.
Jag har försökt att förtränga och hålla mig undan hela dagen.
Men misslyckades så här i slutspurten.
Alla hjärtans dag.
Alla?
Hjärtans?
Dag?
Haha.
Jag har uppvaktat hjärtan men aldrig uppvaktats själv.
(Förutom av mamma ❤️️ och av barnen ❤️️❤️️❤️️)
Jag har låtsats att jag inte bryr mig, ända sedan den fåniga traditionen med rosutdelning i gymnasiet uppfanns (och man aldrig fick någon ros själv) men det gör jag.
Det är oundvikligt att undkomma.
Varenda butik man kommer in i bombarderar en med budskapet dagarna före "Dagen".
Och är det inte meningen att man ska uppmärksamma sin partner?
(Inte någon annans partner;)
Nej.
14 februari - jag är glad att du snart är över👍🏻