Så här vill jag känna!
Det är fredag - wooohoooo!
Livet leker, allt är toppen!
Men i själva verket känner jag mig så här....
Som små - minimala - glimtar av gryende vår som försöker kämpa sig upp genom en tung våt filt....
fredag 26 februari 2016
torsdag 25 februari 2016
onsdag 24 februari 2016
Inte utan mitt filter
"Men du är ju alltid så glad och pigg!!" sa en arbetskamrat trots att jag sagt att jag sover väldigt lite och grubblar väldigt mycket.
Så mycket ledset inuti.
Så mycket obearbetad massa.
Så mycket odefinierbar röra.
Utanpå är jag en - inuti en annan.
Ibland förstår jag inte själv hur jag orkar.
Förra veckan var hysterisk.
Inte en, inte två, utan TRE stora förändringar/separationer.
Dessutom sådär i förbifarten fanns VARDAGEN.
Vardagen med läkarbesök, tandläkarbesök, utvecklingssamtal, barnträningar, middagar, gympapåsar, disco, läxor, tvätthögar - i en aldrig sinande ström!
Just det.
Jag jobbade mina 40 timmar också....
Jag är trött.
Jag är så jävla trött.
Jag är så jävla trött både psykiskt och fysiskt.
Men jag håller mig på stigen.
Den väldigt smala.
Små steg framåt, blicken fäst mot horisonten, händerna stadigt på sidräckena.
Inga blickar bakåt, inga blickar åt sidorna.
Då tappar jag fotfästet.
Inget grävande i mitt inre.
Inga känsliga tankar, ingen känslig musik, inga känsliga platser.
Näsan ovanför vattenytan.
Men hur gör man för att det inte ska rinna över?
Allt det där som bubblar inuti, som bara väntar på att få pysa ut och svämma över.
Jag orkar inte.
Jag vill bara knäppa med fingrarna och vara någon annanstans.
Det enda jag ber om är en liten förflyttning framåt några futtiga veckor, eller kanske en månad...
För jag står inte ut med skuggan.
Den där skuggan som är jag.
Alldeles suddig i konturerna, blek och hålögd och med ett leende som aldrig når ögonen.
Som ständigt måste omge sig med skyddsbarriärer i form av familj och vänner.
Ibland vill jag bara gömma mig under täcket och gråta floder.
Men jag kan inte.
Jag är alldeles avstängd och tom.
Och har för många förpliktelser.
Lojalitetskonflikt.
Kroppen känns som bly, armarna värker, nacken är stel.
Hjärnan är seg och trög och de få tankar jag lyckas tänka är grumliga och helt utan rimlig struktur.
Syns det?
Syns det utanpå?
"Men du är ju alltid så glad och pigg!!"
Så mycket ledset inuti.
Så mycket obearbetad massa.
Så mycket odefinierbar röra.
Utanpå är jag en - inuti en annan.
Ibland förstår jag inte själv hur jag orkar.
Förra veckan var hysterisk.
Inte en, inte två, utan TRE stora förändringar/separationer.
Dessutom sådär i förbifarten fanns VARDAGEN.
Vardagen med läkarbesök, tandläkarbesök, utvecklingssamtal, barnträningar, middagar, gympapåsar, disco, läxor, tvätthögar - i en aldrig sinande ström!
Just det.
Jag jobbade mina 40 timmar också....
Jag är trött.
Jag är så jävla trött.
Jag är så jävla trött både psykiskt och fysiskt.
Men jag håller mig på stigen.
Den väldigt smala.
Små steg framåt, blicken fäst mot horisonten, händerna stadigt på sidräckena.
Inga blickar bakåt, inga blickar åt sidorna.
Då tappar jag fotfästet.
Inget grävande i mitt inre.
Inga känsliga tankar, ingen känslig musik, inga känsliga platser.
Näsan ovanför vattenytan.
Men hur gör man för att det inte ska rinna över?
Allt det där som bubblar inuti, som bara väntar på att få pysa ut och svämma över.
Jag orkar inte.
Jag vill bara knäppa med fingrarna och vara någon annanstans.
Det enda jag ber om är en liten förflyttning framåt några futtiga veckor, eller kanske en månad...
För jag står inte ut med skuggan.
Den där skuggan som är jag.
Alldeles suddig i konturerna, blek och hålögd och med ett leende som aldrig når ögonen.
Som ständigt måste omge sig med skyddsbarriärer i form av familj och vänner.
Ibland vill jag bara gömma mig under täcket och gråta floder.
Men jag kan inte.
Jag är alldeles avstängd och tom.
Och har för många förpliktelser.
Lojalitetskonflikt.
Kroppen känns som bly, armarna värker, nacken är stel.
Hjärnan är seg och trög och de få tankar jag lyckas tänka är grumliga och helt utan rimlig struktur.
Syns det?
Syns det utanpå?
"Men du är ju alltid så glad och pigg!!"
söndag 14 februari 2016
Extra lycklig idag?
Nu orkar jag inte se ett enda förbannat hjärta eller höra ett enda förbannat "Jag är så lycklig" till.
Jag har försökt att förtränga och hålla mig undan hela dagen.
Men misslyckades så här i slutspurten.
Alla hjärtans dag.
Alla?
Hjärtans?
Dag?
Haha.
Jag har uppvaktat hjärtan men aldrig uppvaktats själv.
(Förutom av mamma ❤️️ och av barnen ❤️️❤️️❤️️)
Jag har låtsats att jag inte bryr mig, ända sedan den fåniga traditionen med rosutdelning i gymnasiet uppfanns (och man aldrig fick någon ros själv) men det gör jag.
Det är oundvikligt att undkomma.
Varenda butik man kommer in i bombarderar en med budskapet dagarna före "Dagen".
Och är det inte meningen att man ska uppmärksamma sin partner?
(Inte någon annans partner;)
Nej.
14 februari - jag är glad att du snart är över👍🏻
Jag har försökt att förtränga och hålla mig undan hela dagen.
Men misslyckades så här i slutspurten.
Alla hjärtans dag.
Alla?
Hjärtans?
Dag?
Haha.
Jag har uppvaktat hjärtan men aldrig uppvaktats själv.
(Förutom av mamma ❤️️ och av barnen ❤️️❤️️❤️️)
Jag har låtsats att jag inte bryr mig, ända sedan den fåniga traditionen med rosutdelning i gymnasiet uppfanns (och man aldrig fick någon ros själv) men det gör jag.
Det är oundvikligt att undkomma.
Varenda butik man kommer in i bombarderar en med budskapet dagarna före "Dagen".
Och är det inte meningen att man ska uppmärksamma sin partner?
(Inte någon annans partner;)
Nej.
14 februari - jag är glad att du snart är över👍🏻
fredag 12 februari 2016
Kvinnan på ICA
Jag hälsar på henne flera gånger i veckan.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg.
Vad driver henne att sitta där dagligen, 13 timmar om dagen, i ösregn eller minusgrader?
Hur försörjde hon sig tidigare om detta ses som ett bättre alternativ?
Jag är en kvinna som har barn.
Hon är en kvinna som har barn.
Jag har ett arbete, ett hem, en bil, en fritid, familjen och vännerna nära - ett liv.
Vad har hon?
Vad gör hon på kvällarna när hon lämnar sin sittplats utanför Ica?
Vad tänker hon om sin framtid, vilka är hennes mål och drömmar?
Jag hälsar på henne flera gånger i veckan.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg.
Å ena sidan gör det ont i mig varje gång jag passerar henne, för jag är en humanist och en medmänniska.
Jag skulle visst kunna sticka till henne en hundring någon gång eller ge henne min gamla avlagda vinterjacka eller bjuda henne på en fika för jag tycker ju synd om henne.
Men hjälper det?
Hjälper det henne?
Å andra sidan tycker jag att det är så fruktansvärt fel att hon ska behöva sitta där och förnedra sig och tillåts att göra det.
Hon måste ha förlorat all sin värdighet och stolthet.
Men det skulle kännas meningslöst att visa medmänsklighet för endast en när det finns så många kvinnor utanför Ica-butiker.
Jag hälsar på henne flera gånger i veckan.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg.
Nu anser säkert någon att jag är en kallhjärtad jävel som väljer att inte ge.
Nu anser säkert någon att jag inte bryr mig om andra människor.
Men se.
Det är precis tvärtom.
För jag tror inte att jag hjälper kvinnan utanför Ica ett enda dugg om jag lägger en peng i hennes pappmugg.
Det skulle kännas gott i mitt samvete - kännas bra för mig - om jag gjorde det, jag skulle kunna klappa mig själv på axeln, men det skulle inte hjälpa henne.
Det skulle bara uppmuntra henne att sitta kvar.
Och hon sitter kvar.
För det finns andra som väljer att lägga en slant i hennes pappmugg då och då.
Och jag säger inget om det, var och en väljer själv, så länge det inte finns riktlinjer, bestämmelser, lagar om man så vill, som talar om för oss vad som är rätt och riktigt.
Det enda som inte är rätt och riktigt är att en människa ska behöva tillbringa sina dagar sittandes på en smutsig asfaltsplätt och tigga...
Och vad som är mycket viktigt att understryka är att ingen har rätt att döma någon annan för vilket beslut man fattat, vare sig det gäller att ge eller inte ge.
Jag hälsar på henne flera gånger i veckan.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg. Ännu.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg.
Vad driver henne att sitta där dagligen, 13 timmar om dagen, i ösregn eller minusgrader?
Hur försörjde hon sig tidigare om detta ses som ett bättre alternativ?
Jag är en kvinna som har barn.
Hon är en kvinna som har barn.
Jag har ett arbete, ett hem, en bil, en fritid, familjen och vännerna nära - ett liv.
Vad har hon?
Vad gör hon på kvällarna när hon lämnar sin sittplats utanför Ica?
Vad tänker hon om sin framtid, vilka är hennes mål och drömmar?
Jag hälsar på henne flera gånger i veckan.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg.
Å ena sidan gör det ont i mig varje gång jag passerar henne, för jag är en humanist och en medmänniska.
Jag skulle visst kunna sticka till henne en hundring någon gång eller ge henne min gamla avlagda vinterjacka eller bjuda henne på en fika för jag tycker ju synd om henne.
Men hjälper det?
Hjälper det henne?
Å andra sidan tycker jag att det är så fruktansvärt fel att hon ska behöva sitta där och förnedra sig och tillåts att göra det.
Hon måste ha förlorat all sin värdighet och stolthet.
Men det skulle kännas meningslöst att visa medmänsklighet för endast en när det finns så många kvinnor utanför Ica-butiker.
Jag hälsar på henne flera gånger i veckan.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg.
Nu anser säkert någon att jag är en kallhjärtad jävel som väljer att inte ge.
Nu anser säkert någon att jag inte bryr mig om andra människor.
Men se.
Det är precis tvärtom.
För jag tror inte att jag hjälper kvinnan utanför Ica ett enda dugg om jag lägger en peng i hennes pappmugg.
Det skulle kännas gott i mitt samvete - kännas bra för mig - om jag gjorde det, jag skulle kunna klappa mig själv på axeln, men det skulle inte hjälpa henne.
Det skulle bara uppmuntra henne att sitta kvar.
Och hon sitter kvar.
För det finns andra som väljer att lägga en slant i hennes pappmugg då och då.
Och jag säger inget om det, var och en väljer själv, så länge det inte finns riktlinjer, bestämmelser, lagar om man så vill, som talar om för oss vad som är rätt och riktigt.
Det enda som inte är rätt och riktigt är att en människa ska behöva tillbringa sina dagar sittandes på en smutsig asfaltsplätt och tigga...
Och vad som är mycket viktigt att understryka är att ingen har rätt att döma någon annan för vilket beslut man fattat, vare sig det gäller att ge eller inte ge.
Jag hälsar på henne flera gånger i veckan.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg. Ännu.
torsdag 11 februari 2016
VVD
Den ena programledaren, Henrik, på Guldkanalens morgonprogram gav den andra, Anna, en uppgift tills idag.
Uppgiften bestod i att Anna skulle skriva ner vilka dieter, alltså vilka bantningsmetoder, hon provat.
Idag redovisades resultatet.
Flygvärdinnedieten...
Rigshospitalet...
Atkins...
Stenålders...
Kålsoppedieten...
GI...
5:2....
etc. etc.
Typ alla.
Efter redogörelsen ställde Anna en fråga ut i etern: "Har DU provat en diet som vi inte tagit upp? Mejla gärna till oss och berätta om den."
Ja.
Jag har en.
Högst omedveten.
Jag kallar den "Varannan-vecka-dieten".
Varannan vecka bor mina tre döttrar hos mig.
Då är kylskåpet fullt med mat. (Tycker i alla fall jag. Flickorna saknar alltid något...)
När vi tuggat oss igenom en vecka flyttar barnen till sin pappa och jag bor återigen ensam i sju dagar, med mitt länsade kylskåp.
Inte för att jag vet hur en ungkarls kylskåp ser ut, men jag skulle tippa på att det ser ut som mitt.
Den veckan jag är utan barn så handlar jag inte så mycket.
Jag äter upp det som finns kvar.
Vilket gör att mina lunchlådor kan se mycket märkliga ut.
Vad sägs om en låda med 1 fiskpinne, 1 kokt ägg, 5 kvadratcentimeter smörgåstårta, en halv semla och en deciliter fruktyoghurt?
Man kan också kalla dieten "Jag-tar-vad-jag-kommer-över";)
Men den funkar.
Jag håller vikten. (Och budgeten.)
Tummen upp på den:)
Uppgiften bestod i att Anna skulle skriva ner vilka dieter, alltså vilka bantningsmetoder, hon provat.
Idag redovisades resultatet.
Flygvärdinnedieten...
Rigshospitalet...
Atkins...
Stenålders...
Kålsoppedieten...
GI...
5:2....
etc. etc.
Typ alla.
Efter redogörelsen ställde Anna en fråga ut i etern: "Har DU provat en diet som vi inte tagit upp? Mejla gärna till oss och berätta om den."
Ja.
Jag har en.
Högst omedveten.
Jag kallar den "Varannan-vecka-dieten".
Varannan vecka bor mina tre döttrar hos mig.
Då är kylskåpet fullt med mat. (Tycker i alla fall jag. Flickorna saknar alltid något...)
När vi tuggat oss igenom en vecka flyttar barnen till sin pappa och jag bor återigen ensam i sju dagar, med mitt länsade kylskåp.
Inte för att jag vet hur en ungkarls kylskåp ser ut, men jag skulle tippa på att det ser ut som mitt.
Den veckan jag är utan barn så handlar jag inte så mycket.
Jag äter upp det som finns kvar.
Vilket gör att mina lunchlådor kan se mycket märkliga ut.
Vad sägs om en låda med 1 fiskpinne, 1 kokt ägg, 5 kvadratcentimeter smörgåstårta, en halv semla och en deciliter fruktyoghurt?
Man kan också kalla dieten "Jag-tar-vad-jag-kommer-över";)
Men den funkar.
Jag håller vikten. (Och budgeten.)
Tummen upp på den:)
torsdag 4 februari 2016
Inte hela sanningen...
"Tre gånger mer psykisk ohälsa bland unga" kunde man läsa på SVT Nyheter den 6 juni 2014.
"- Andelen unga med psykiska problem som oro, ångest eller sömnproblem har nästan trefaldigats sedan 90-talets början, berättar Sven Bremberg, docent i socialmedicin vid Karolinska institutet och en av Sveriges ledande experter på ungas psykiska hälsa.
Enligt SCB:s statistik låg andelen unga i åldrarna 16-24 år med sömnproblem, oro eller ångest under 80-talet på nivån 7-8 procent. Sedan dess, och framför allt under 90-talet, har andelen stigit till 20 procent."
Sven Bremberg fortsätter:
"- Vi vet att det sedan efterkrigstiden funnits en trend mot ökad psykisk ohälsa i hela västvärlden. Men utvecklingen för unga i Sverige de senaste 20 åren saknar motstycke internationellt sett."
Som skäl till varför den psykiska ohälsan ökat hos unga, och ökad dödlighet som han också berör, nämner han skolprestation och arbetslöshet. Bremberg visar på statistik kring hårdare utbildningskrav och en tuffare arbetsmarknad och att unga tycker det är svårt att leva upp till alla krav.
Ja.
Så här är det säkert.
Oro och ångest och sömnsvårigheter har väl de flesta haft inför en viktig tenta eller inför en jobbintervju och säkert har kraven både ökat och hårdnat.
Du ska vara skräddarsydd och passa in överallt och ha läst minst 1000 poäng i ett ämne, ha en fin examen, tala fem språk flytande, ha 20 års arbetslivserfarenhet och helst ha rest jorden runt och förverkligat dig själv. (Och så gör det ingenting om du därutöver är oerhört socialt kompetent, gärna i god kondition och är vältränad, äter ekologiskt och närodlat och har ett för övrigt fördelaktigt yttre.)
Men.
Jag menar att det finns fler faktorer.
För vad finns nu som inte fanns för 20 år sedan??
Jo.
Sociala medier gjorde sitt intåg på 2000-talet.
Lunarstorm, Facebook, Youtube och Instagram och personliga bloggar för att bara nämna några.
Kan dessa ha något att göra med psykisk ohälsa...?
Ja.
Jag tror bestämt att det finns en koppling.
Men vad handlar de sociala medierna om egentligen och vilket var syftet när de skapades?
Visst var det att bilda nätverk och knyta kontakter? (Inte att visa upp sina magrutor eller hur mycket champagne man dricker?)
Att delta i grupper och forum där man delar samma intressen, eller i reklamsyfte för företag.
Jag har ingen aning, jag bara spekulerar fritt.
Men idag känns det som att sociala medier framförallt blivit en plattform för uppvisning och dolt skryt.
Allt ska vara så jävla perfekt och fancy.
Och kan man inte sålla och kritiskt granska, då sväljer man allt med hull och hår.
Vilket jag tror väldigt många gör.
Och för unga människor, som inte utvecklat något kritiskt förhållningssätt, är det förödande.
(Jämför med varför det finns åldersgränser på film, barn kan inte skilja på saga och verklighet. Finns förstås vuxna som inte har den förmågan heller....)
Det blir som en slags skev verklighet.
Där man invaggas i tron att så här ska det vara, så här ska man se ut, så här ska man göra för att uppnå fullständig lycka!
Jag kan inte kasta första stenen.
Jag deltar själv i sociala medier.
Men jag vet ju med säkerhet att en 13-årig "Youtuber" som filmar sig själv medan hon utförligt talar om hur hon lägger sin make-up inte är en särskilt bra förebild för mina döttrar.
Vilka signaler sänder ett sådant klipp?
Eller vad ger en Instagrambild på en tjej - yngre eller äldre för alla åldrar förekommer - med upptryckta bröst, pussmun och förföriskt långa ögonfransar, för prestationskrav?
Vad försiggår bakom det där klippet, bakom den där bilden...?
Jag tror att all denna utseendefixering och påhittade lycka är en bidragande orsak till psykisk ohälsa bland unga.
(Både för sändaren och mottagaren. En negativ win-win.)
Sedan tror jag också att vår ständiga uppkoppling är en annan bov i dramat.
Iphones och Ipads har inte funnits särskilt länge i våra liv men har ändå lyckats erövra och överta dem.
Vi är sjukligt beroende av att kunna nå och att bli nådda.
Vad vi än gör, var vi än befinner oss.
Vi vill ha omedelbar respons och bekräftelse.
Vi kan liksom inte koppla av, koppla ur, koppla bort.
Vi orkar inte vänta på svar, vi vill ha svar nu, genast, meddetsamma! (Som om vi alla hade en liten släng av ADD/ADHD...)
Får vi inte svar på ett sms sekunderna efter att vi tryckt "Skicka" så börjar tankarna vandra iväg, "Varför svarar inte personen?", "Har jag gjort något fel?" etc.
Det är ju inte hälsosamt.
Det skapar stress och oro och ett ifrågasättande av sig själv.
Mina barn tycker inte om när jag sms:ar.
Jag tappar fokus totalt, jag hör inte vad de säger, jag är inte med.
Numera gör jag så att jag lägger bort telefonen när jag kommer hem efter jobbet.
Och resonerar som så, att om någon verkligen behöver min omedelbara respons, så ringer vederbörande upp.
Eller skickar ett vykort;)
Som man gjorde förr;)
Även på jobbet, runt fikabordet, förekommer ibland en febril mobilaktivitet.
Vi kan sitta och diskutera allt mellan himmel och jord men istället för att resonera oss fram till vad delfinens ungar kallas eller hur gammal Roger Moore är så uppstår en tävling i vem som googlar fram svaret först...
Min mellantjej löste korsord häromkvällen.
"Mamma, om jag inte kommer på ordet, kan jag googla då eller är det liksom fusk?"
"Nja" svarade jag "Kom hellre till mig med korsordet så hjälps vi åt att komma på det." (Två syften: Dels får vi använda våra hjärnor - som vi borde lära oss att göra igen - och dels så kommunicerar vi med varandra och kanske höjer snittiden på de där minuterna som föräldrar pratar med sina barn.)
För om inte jag som förälder sätter stopp för det här osunda fibblandet med mobilen, vem ska då göra det?
Vi är barn av vår tid.
Men jag har på senare tid verkligen ansträngt mig för att inte pilla på mobilen i tid och otid.
Jag har suttit i väntrum på vårdcentralen, på perronger och väntat på tåg, utan att ta fram mobilen.
(Sjukt konstig känsla - prova gärna;)
Jag har varit en ganska udda fågel vid de tillfällena.
ALLA runtomkring stirrar på sina telefoner....
Det värsta jag kan se är när jag hämtar mina barn på handbollsträningar och hela raden av föräldrar på läktaren sitter och glor i sina telefoner istället för på sina barn (barn som inget hellre vill än att deras föräldrar ska uppmärksamma dem...)
Budskapet man som förälder då sänder ut är att "Du är inte så viktig för mig, det är viktigare att jag svarar på det här sms:et eller kollar senaste Facebookstatusen."
Inte konstigt att barn känner sig oviktiga och osedda.
Och i förlängningen - utvecklar psykisk ohälsa.
Jag hårddrar och har inga belägg utan det är bara min teori.
Och nej, jag kan som sagt inte svära mig fri från skuld, jag tar också foton och "Checkar in"...
Men - jag har medvetandegjort fenomenet för mig själv.
Vi måste stoppa bandet;)
Vi måste dra ner på tempot.
Vi måste sänka kraven.
Vi måste go back to basic.
Gällande allt.
Gällande barn OCH vuxna.
Även i en rapport från Socialstyrelsen utgår man ifrån skolprestationer och arbetslöshet som de största bakomliggande orsakerna till psykisk ohälsa bland unga.
Men jag vill hävda att det inte är hela sanningen...
Jag får kanske göra en egen studie.
Men först.....ska jag bara tillreda en fantastisk måltid och lägga upp på designad tallrik, placera några dyra ljusstakar bredvid tallriken, nonchalant slänga fram ett par flashiga inredningsmagasin, hälla upp ett glas vin och - OBS! ställa flaskan bredvid så man säkert ser vad det är för vin - och shit, har jag några färska snittblommor? och arrangera värsta bilden:) Pust! Allt för att visa att "Så-här-lyckligt-och-idylliskt-är-det-i-radhuset-varje-kväll!" :)
"- Andelen unga med psykiska problem som oro, ångest eller sömnproblem har nästan trefaldigats sedan 90-talets början, berättar Sven Bremberg, docent i socialmedicin vid Karolinska institutet och en av Sveriges ledande experter på ungas psykiska hälsa.
Enligt SCB:s statistik låg andelen unga i åldrarna 16-24 år med sömnproblem, oro eller ångest under 80-talet på nivån 7-8 procent. Sedan dess, och framför allt under 90-talet, har andelen stigit till 20 procent."
Sven Bremberg fortsätter:
"- Vi vet att det sedan efterkrigstiden funnits en trend mot ökad psykisk ohälsa i hela västvärlden. Men utvecklingen för unga i Sverige de senaste 20 åren saknar motstycke internationellt sett."
Som skäl till varför den psykiska ohälsan ökat hos unga, och ökad dödlighet som han också berör, nämner han skolprestation och arbetslöshet. Bremberg visar på statistik kring hårdare utbildningskrav och en tuffare arbetsmarknad och att unga tycker det är svårt att leva upp till alla krav.
Ja.
Så här är det säkert.
Oro och ångest och sömnsvårigheter har väl de flesta haft inför en viktig tenta eller inför en jobbintervju och säkert har kraven både ökat och hårdnat.
Du ska vara skräddarsydd och passa in överallt och ha läst minst 1000 poäng i ett ämne, ha en fin examen, tala fem språk flytande, ha 20 års arbetslivserfarenhet och helst ha rest jorden runt och förverkligat dig själv. (Och så gör det ingenting om du därutöver är oerhört socialt kompetent, gärna i god kondition och är vältränad, äter ekologiskt och närodlat och har ett för övrigt fördelaktigt yttre.)
Men.
Jag menar att det finns fler faktorer.
För vad finns nu som inte fanns för 20 år sedan??
Jo.
Sociala medier gjorde sitt intåg på 2000-talet.
Lunarstorm, Facebook, Youtube och Instagram och personliga bloggar för att bara nämna några.
Kan dessa ha något att göra med psykisk ohälsa...?
Ja.
Jag tror bestämt att det finns en koppling.
Men vad handlar de sociala medierna om egentligen och vilket var syftet när de skapades?
Visst var det att bilda nätverk och knyta kontakter? (Inte att visa upp sina magrutor eller hur mycket champagne man dricker?)
Att delta i grupper och forum där man delar samma intressen, eller i reklamsyfte för företag.
Jag har ingen aning, jag bara spekulerar fritt.
Men idag känns det som att sociala medier framförallt blivit en plattform för uppvisning och dolt skryt.
Allt ska vara så jävla perfekt och fancy.
Och kan man inte sålla och kritiskt granska, då sväljer man allt med hull och hår.
Vilket jag tror väldigt många gör.
Och för unga människor, som inte utvecklat något kritiskt förhållningssätt, är det förödande.
(Jämför med varför det finns åldersgränser på film, barn kan inte skilja på saga och verklighet. Finns förstås vuxna som inte har den förmågan heller....)
Det blir som en slags skev verklighet.
Där man invaggas i tron att så här ska det vara, så här ska man se ut, så här ska man göra för att uppnå fullständig lycka!
Jag kan inte kasta första stenen.
Jag deltar själv i sociala medier.
Men jag vet ju med säkerhet att en 13-årig "Youtuber" som filmar sig själv medan hon utförligt talar om hur hon lägger sin make-up inte är en särskilt bra förebild för mina döttrar.
Vilka signaler sänder ett sådant klipp?
Eller vad ger en Instagrambild på en tjej - yngre eller äldre för alla åldrar förekommer - med upptryckta bröst, pussmun och förföriskt långa ögonfransar, för prestationskrav?
Vad försiggår bakom det där klippet, bakom den där bilden...?
Jag tror att all denna utseendefixering och påhittade lycka är en bidragande orsak till psykisk ohälsa bland unga.
(Både för sändaren och mottagaren. En negativ win-win.)
Sedan tror jag också att vår ständiga uppkoppling är en annan bov i dramat.
Iphones och Ipads har inte funnits särskilt länge i våra liv men har ändå lyckats erövra och överta dem.
Vi är sjukligt beroende av att kunna nå och att bli nådda.
Vad vi än gör, var vi än befinner oss.
Vi vill ha omedelbar respons och bekräftelse.
Vi kan liksom inte koppla av, koppla ur, koppla bort.
Vi orkar inte vänta på svar, vi vill ha svar nu, genast, meddetsamma! (Som om vi alla hade en liten släng av ADD/ADHD...)
Får vi inte svar på ett sms sekunderna efter att vi tryckt "Skicka" så börjar tankarna vandra iväg, "Varför svarar inte personen?", "Har jag gjort något fel?" etc.
Det är ju inte hälsosamt.
Det skapar stress och oro och ett ifrågasättande av sig själv.
Mina barn tycker inte om när jag sms:ar.
Jag tappar fokus totalt, jag hör inte vad de säger, jag är inte med.
Numera gör jag så att jag lägger bort telefonen när jag kommer hem efter jobbet.
Och resonerar som så, att om någon verkligen behöver min omedelbara respons, så ringer vederbörande upp.
Eller skickar ett vykort;)
Som man gjorde förr;)
Även på jobbet, runt fikabordet, förekommer ibland en febril mobilaktivitet.
Vi kan sitta och diskutera allt mellan himmel och jord men istället för att resonera oss fram till vad delfinens ungar kallas eller hur gammal Roger Moore är så uppstår en tävling i vem som googlar fram svaret först...
Min mellantjej löste korsord häromkvällen.
"Mamma, om jag inte kommer på ordet, kan jag googla då eller är det liksom fusk?"
"Nja" svarade jag "Kom hellre till mig med korsordet så hjälps vi åt att komma på det." (Två syften: Dels får vi använda våra hjärnor - som vi borde lära oss att göra igen - och dels så kommunicerar vi med varandra och kanske höjer snittiden på de där minuterna som föräldrar pratar med sina barn.)
För om inte jag som förälder sätter stopp för det här osunda fibblandet med mobilen, vem ska då göra det?
Vi är barn av vår tid.
Men jag har på senare tid verkligen ansträngt mig för att inte pilla på mobilen i tid och otid.
Jag har suttit i väntrum på vårdcentralen, på perronger och väntat på tåg, utan att ta fram mobilen.
(Sjukt konstig känsla - prova gärna;)
Jag har varit en ganska udda fågel vid de tillfällena.
ALLA runtomkring stirrar på sina telefoner....
Det värsta jag kan se är när jag hämtar mina barn på handbollsträningar och hela raden av föräldrar på läktaren sitter och glor i sina telefoner istället för på sina barn (barn som inget hellre vill än att deras föräldrar ska uppmärksamma dem...)
Budskapet man som förälder då sänder ut är att "Du är inte så viktig för mig, det är viktigare att jag svarar på det här sms:et eller kollar senaste Facebookstatusen."
Inte konstigt att barn känner sig oviktiga och osedda.
Och i förlängningen - utvecklar psykisk ohälsa.
Jag hårddrar och har inga belägg utan det är bara min teori.
Och nej, jag kan som sagt inte svära mig fri från skuld, jag tar också foton och "Checkar in"...
Men - jag har medvetandegjort fenomenet för mig själv.
Vi måste stoppa bandet;)
Vi måste dra ner på tempot.
Vi måste sänka kraven.
Vi måste go back to basic.
Gällande allt.
Gällande barn OCH vuxna.
Även i en rapport från Socialstyrelsen utgår man ifrån skolprestationer och arbetslöshet som de största bakomliggande orsakerna till psykisk ohälsa bland unga.
Men jag vill hävda att det inte är hela sanningen...
Jag får kanske göra en egen studie.
Men först.....ska jag bara tillreda en fantastisk måltid och lägga upp på designad tallrik, placera några dyra ljusstakar bredvid tallriken, nonchalant slänga fram ett par flashiga inredningsmagasin, hälla upp ett glas vin och - OBS! ställa flaskan bredvid så man säkert ser vad det är för vin - och shit, har jag några färska snittblommor? och arrangera värsta bilden:) Pust! Allt för att visa att "Så-här-lyckligt-och-idylliskt-är-det-i-radhuset-varje-kväll!" :)
onsdag 3 februari 2016
Snus...?
"Är du sugen nu på lite fika?"
"Ja tack, jag tar gärna kaffe och en semla! Och du, du råkar inte ha en snus ;)....?"
Jag hade inte ätit något på cirka 20 timmar så jag borde varit vrålhungrig.
Det var jag inte.
Men sjukt sugen på en kopp kaffe och en snus.
Sköterskan kom med en liten bricka med typisk flygplansmat, dvs en liten kompakt bulle, ett litet paket smör, ett litet paket apelsinmarmelad och ett litet paket med två skivor ost.
En kopp kaffe - YES! - men inget snus;)
Vilken dubbelmoral egentligen.
Före operationen fick jag en hel godisskål med blandade karameller, lite annan dunderhonung under själva ingreppet men efteråt.... SNUS? Icke och uteslutet;)
Lite lagom dizzy tuggade jag i mig den delikata måltiden alltmedan jag förberedde mig på att den ändå skulle komma ut samma väg den kom in.
Jag tog fram mobilen för att se hur jag såg ut.
Jo, precis så jävlig som jag kände mig så stängde av den igen.
Sedan tvingades jag lyssna på redogörelsen av en medpatients operation.
Det hade jag helst sluppit men draperier skärmar inte av något förutom synfältet.
Jag tog av mig den vita särken (den måttsydda klädsamma) de långa vita strumporna (de längsta långstrumor jag skådat) och la på sängen.
Skönt att ta på sig sina egna kläder.
Men lukten.
Sjukhuslukten.
Den klär man inte av sig lika lätt.
Igårkväll och imorse duschade jag i klorhexidin.
Doftar inte riktigt Jane Hellen eller Family Fresh;)
Och håret blev allt annat än silkeslent och följsamt.
(Nu utlovades det emellertid ingenting sådant på förpackningen heller;)
Det blev mer som ett stort fågelbo mitt uppe på skulten.
Jag är glad att de sommarstugesökande flyttfåglarna ännu inte vänt hemåt:)
Som på alla traditionella kalas fick jag gottepåse, tackade artigt för sammankomsten och gick ut till min väntande väninna.
Eftersom bullen och kaffet bestämt sig för att delta i matsmältningsprocessen beslutade vi oss för att ta en fika (Samt leta upp en kvällsöppen kiosk vilket visade sig inte vara alldeles enkelt på den orten....)
Förutom morotsmuffin med kardemumma med vit frosting (MUMS!) drack jag kopiösa mängder vatten.
(Det där caféet får väl kontakta sin kommun imorgon och be om reservdunkar;)
Men jag är så torr i munnen och halsen!
Jag lyckas inte dricka mig otörstig!
Men, vansinnigt trött är jag, så nu ska jag snusa (med betydelsen sova;)
Och jag önskar mig själv en god natt och en snabb återhämtning....
P.S Skulle man bara behöva ett enda tillfälle att motivera spray-tanning....då skulle det vara efter en sjukhusvistelse. Och då dubbel dos. I ansiktet;)
"Ja tack, jag tar gärna kaffe och en semla! Och du, du råkar inte ha en snus ;)....?"
Jag hade inte ätit något på cirka 20 timmar så jag borde varit vrålhungrig.
Det var jag inte.
Men sjukt sugen på en kopp kaffe och en snus.
Sköterskan kom med en liten bricka med typisk flygplansmat, dvs en liten kompakt bulle, ett litet paket smör, ett litet paket apelsinmarmelad och ett litet paket med två skivor ost.
En kopp kaffe - YES! - men inget snus;)
Vilken dubbelmoral egentligen.
Före operationen fick jag en hel godisskål med blandade karameller, lite annan dunderhonung under själva ingreppet men efteråt.... SNUS? Icke och uteslutet;)
Lite lagom dizzy tuggade jag i mig den delikata måltiden alltmedan jag förberedde mig på att den ändå skulle komma ut samma väg den kom in.
Jag tog fram mobilen för att se hur jag såg ut.
Jo, precis så jävlig som jag kände mig så stängde av den igen.
Sedan tvingades jag lyssna på redogörelsen av en medpatients operation.
Det hade jag helst sluppit men draperier skärmar inte av något förutom synfältet.
Jag tog av mig den vita särken (den måttsydda klädsamma) de långa vita strumporna (de längsta långstrumor jag skådat) och la på sängen.
Skönt att ta på sig sina egna kläder.
Men lukten.
Sjukhuslukten.
Den klär man inte av sig lika lätt.
Igårkväll och imorse duschade jag i klorhexidin.
Doftar inte riktigt Jane Hellen eller Family Fresh;)
Och håret blev allt annat än silkeslent och följsamt.
(Nu utlovades det emellertid ingenting sådant på förpackningen heller;)
Det blev mer som ett stort fågelbo mitt uppe på skulten.
Jag är glad att de sommarstugesökande flyttfåglarna ännu inte vänt hemåt:)
Som på alla traditionella kalas fick jag gottepåse, tackade artigt för sammankomsten och gick ut till min väntande väninna.
Eftersom bullen och kaffet bestämt sig för att delta i matsmältningsprocessen beslutade vi oss för att ta en fika (Samt leta upp en kvällsöppen kiosk vilket visade sig inte vara alldeles enkelt på den orten....)
Förutom morotsmuffin med kardemumma med vit frosting (MUMS!) drack jag kopiösa mängder vatten.
(Det där caféet får väl kontakta sin kommun imorgon och be om reservdunkar;)
Men jag är så torr i munnen och halsen!
Jag lyckas inte dricka mig otörstig!
Men, vansinnigt trött är jag, så nu ska jag snusa (med betydelsen sova;)
Och jag önskar mig själv en god natt och en snabb återhämtning....
P.S Skulle man bara behöva ett enda tillfälle att motivera spray-tanning....då skulle det vara efter en sjukhusvistelse. Och då dubbel dos. I ansiktet;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)