Som att vi köpt Stora Guldpasset på Liseberg.
För att kunna välja och vraka bland attraktionerna, närhelst vi vill.
Vi går hand i hand, strosar med synkade steg, ingen stress, solen värmer "Aaaah, detta är livet på en pinne!"
Plötsligt säger du:
"Jag vill åka Helix! Följer du med?"
Nej tack. Jag väntar här på dig.
"Wooow, så häftigt! Jag åker en gång till! Ok?"
Okej. Jag provar Blomsterkarusellen så länge. Mer på min nivå;)
Lunchen är god, vi njuter, studerar övriga lunchgäster beståendes av grabbgäng med alldeles för stora ölsejdlar och barnfamiljer med alldeles för stora ambitioner.
"Så mysigt detta är!" säger du med en belåten suck och tillägger "Jag trivs så bra med dig och livet!"
Jag nickar och ler.
"Nu blir det Lisebergsbanan!" och innan jag hunnit blinka har du sugits upp i den långa kön...
Själv roar jag mig med Farfars bilar under tiden.
"Jag måste ha mer utmaningar!" säger du efteråt. "Kom! Följ med upp i Hanghai!"
Jag skakar på huvudet.
"Tråkmåns!! Jag åker i alla fall!"
Och vips, så är du borta.
Mina försök att få dig att spela på mesiga chokladhjul är lönlösa, dina tankar har redan ställt sig i kö till nästa adrenalinkick.
Jag ser dig knappt mer den dagen.
Faktum är att jag inte ser dig alls på några dagar.
Jag tar mitt gigantiska Kexchoklad under armen och lämnar dig, nöjesparken och de annalkande molnen och du märker det inte ens.
Jag har fått nog för tillfället, jag orkar inte mer berg- och dalbana i ditt tempo just nu.
När jag efter en tid återvänder hittar jag dig sittandes ensam på en bänk i Kaninlandet.
Du har landat och fallet var hårt.
Håglös, med trötta ögon, ett uns av övergiven panik i blicken och med grötig röst viskar du:
"Var blev du av? När gick du? Jag har saknat dig!"
Jag klappar dig på kinden, tar din hand, vi strosar med synkade steg, ingen stress, solen värmer och glassen krönt med jordgubbssylt och grädde är god.
http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Manodepressiv-sjukdom---bipolar-sjukdom/
lördag 13 augusti 2016
torsdag 28 juli 2016
En väl bevarad hemlighet.
Hur kunde jag vara så urbota dum och tanklös att jag gjorde ett sådant makalöst klavertramp?
Mitt ödesdigra misstag innebär att jag för all framtid kommer att hamna lite vid sidan av, inte räknas, ses som lite suspekt och inte riktigt få vara delaktig i gemenskapen.
Och detta övertramp leder otvivelaktigt till att min brevlåda framledes inte kommer att få ta emot fler trevliga små handskrivna middagsinvitationer.
Tusan också.
Föreställ er en middagsbjudning på en solig altan, säg i juli, i goda vänners lag.
Stämningen är uppsluppen, folk konverserar glatt om väder och vind "Dom har visst lovat regn på måndag?" och båtluff i Grekland "Ja, vi bokade redan i december." och delfinshow på Kolmården "Vilken föreställning - helt fantastiskt!" och det senaste projektet i den egna trädgården "Jag fick en idé när jag bläddrade i Vi och villa och nu är jag minsann igång!".
Barnen stojar och leker medan föräldrar sippar på sitt bubbel, balanserar en assiett med tilltugg, samtalar med en annan vuxen samtidigt som de försöker - i alla fall inledningsvis - hålla ett halvhjärtat öga på sina telningar.
Kolbitarna i grillen börjar förvandlas till en perfekt glödbädd så värdinnan klingar i glaset och uppmanar gästerna att ta plats vid det rikt sommardekorerade bordet.
Eftersom solen strålar från en klarblå himmel och välkomstbubblet har haft den förväntade effekten och inga ungar har råkat i luven på varandra är stämningen på förmodad god topp.
Vad skulle kunna sabotera en glädjens sommarkväll som denna ;)?
När den muntra församlingen så småningom funnit sina sittplatser och sorlet dämpats tillfälligt placeras en liten förrättstallrik ut på var och en gästernas platser.
När min tallrik ställs framför mig blir jag nästintill mållös.
"WOW!" utbrister jag "Det var längesen jag åt detta, detta är en av mina absoluta favoriter, herregud så gott det ska bli!!" och så söker jag ögonkontakt för att få medhåll av mina bordsgrannar.
Jag får bekräftelsen jag önskat och hade jag bara stoppat mig själv där så hade allting fortgått som vanligt.
Men det har jag inte smakfullheten att göra och det som sker härnäst önskar jag ogjort.
Alltmedan jag skär upp en bit av förrätten och börjar föra gaffeln i rätt riktning fullkomligt forsar en kaskad av ivriga frågor, adresserade till värdparet, ur min förbannade mun:
"Sååå gott med smörstekta kantareller! Har ni plockat dom själva? Här i närheten? Var hittar man dom? Har ni några tips?"
Det blir knäpptyst.
All aktivitet stannar upp.
Övriga gäster skruvar besvärat på sig, någon låtsasvisslar och stirrar upp i skyn, några börjar prata om vädret igen (har vi inte redan avhandlat det?) och ingen, jag säger INGEN, gör minsta ansats att besvara mina frågor eller ens nedlåta sig till att låtsas om min existens.
För. Jag. Har. Begått. Den. Åttonde. Dödssynden: FRÅGA ALDRIG NÅGON VAR DOM HAR HITTAT SINA KANTARELLER!
Det är nästan det värsta etikettsbrott man kan göra och att be någon röja sina kantarellgömmor kan likställas med att be någon råna en bank, begå skattebrott eller sälja sina barn.
Ett kantarellställe är en statshemlighet!
Således är mina frågor fullkomligt omöjliga att besvara och jag förtjänar inget annat straff än de oundvikliga spekulationerna som "Hur mår du egentligen?", "Har du det tufft på jobbet?", "Är du kanske lite överansträngd?" följt av en total utfrysning.
Men.....att tugga i sig en burk konserverade champinjoner ensam vid köksbordet en novemberkväll är inte fy skam det heller.
Mitt ödesdigra misstag innebär att jag för all framtid kommer att hamna lite vid sidan av, inte räknas, ses som lite suspekt och inte riktigt få vara delaktig i gemenskapen.
Och detta övertramp leder otvivelaktigt till att min brevlåda framledes inte kommer att få ta emot fler trevliga små handskrivna middagsinvitationer.
Tusan också.
Föreställ er en middagsbjudning på en solig altan, säg i juli, i goda vänners lag.
Stämningen är uppsluppen, folk konverserar glatt om väder och vind "Dom har visst lovat regn på måndag?" och båtluff i Grekland "Ja, vi bokade redan i december." och delfinshow på Kolmården "Vilken föreställning - helt fantastiskt!" och det senaste projektet i den egna trädgården "Jag fick en idé när jag bläddrade i Vi och villa och nu är jag minsann igång!".
Barnen stojar och leker medan föräldrar sippar på sitt bubbel, balanserar en assiett med tilltugg, samtalar med en annan vuxen samtidigt som de försöker - i alla fall inledningsvis - hålla ett halvhjärtat öga på sina telningar.
Kolbitarna i grillen börjar förvandlas till en perfekt glödbädd så värdinnan klingar i glaset och uppmanar gästerna att ta plats vid det rikt sommardekorerade bordet.
Eftersom solen strålar från en klarblå himmel och välkomstbubblet har haft den förväntade effekten och inga ungar har råkat i luven på varandra är stämningen på förmodad god topp.
Vad skulle kunna sabotera en glädjens sommarkväll som denna ;)?
När den muntra församlingen så småningom funnit sina sittplatser och sorlet dämpats tillfälligt placeras en liten förrättstallrik ut på var och en gästernas platser.
När min tallrik ställs framför mig blir jag nästintill mållös.
"WOW!" utbrister jag "Det var längesen jag åt detta, detta är en av mina absoluta favoriter, herregud så gott det ska bli!!" och så söker jag ögonkontakt för att få medhåll av mina bordsgrannar.
Jag får bekräftelsen jag önskat och hade jag bara stoppat mig själv där så hade allting fortgått som vanligt.
Men det har jag inte smakfullheten att göra och det som sker härnäst önskar jag ogjort.
Alltmedan jag skär upp en bit av förrätten och börjar föra gaffeln i rätt riktning fullkomligt forsar en kaskad av ivriga frågor, adresserade till värdparet, ur min förbannade mun:
"Sååå gott med smörstekta kantareller! Har ni plockat dom själva? Här i närheten? Var hittar man dom? Har ni några tips?"
Det blir knäpptyst.
All aktivitet stannar upp.
Övriga gäster skruvar besvärat på sig, någon låtsasvisslar och stirrar upp i skyn, några börjar prata om vädret igen (har vi inte redan avhandlat det?) och ingen, jag säger INGEN, gör minsta ansats att besvara mina frågor eller ens nedlåta sig till att låtsas om min existens.
För. Jag. Har. Begått. Den. Åttonde. Dödssynden: FRÅGA ALDRIG NÅGON VAR DOM HAR HITTAT SINA KANTARELLER!
Det är nästan det värsta etikettsbrott man kan göra och att be någon röja sina kantarellgömmor kan likställas med att be någon råna en bank, begå skattebrott eller sälja sina barn.
Ett kantarellställe är en statshemlighet!
Således är mina frågor fullkomligt omöjliga att besvara och jag förtjänar inget annat straff än de oundvikliga spekulationerna som "Hur mår du egentligen?", "Har du det tufft på jobbet?", "Är du kanske lite överansträngd?" följt av en total utfrysning.
"Skogens guld"
torsdag 10 mars 2016
Kalles kamp
13 elever i åk 7 (av 30) kom till idrottslektionen.
Av dessa 13 elever hade 0 elever gymnastikskor.
Lektionen inleddes med en löprunda i skogen. I regn.
En tjej hade högklackat.
"Men varför har du HÖGKLACKADE skor på gympan?" frågade programledaren Kalle Zackari Wahlström förvånat.
"Vi har inte hunnit köpa skor" svarade eleven.
(Anmärkningsvärt eftersom alla svenska barn i grundskolan har två idrottslektioner i veckan, läsår efter läsår i nio år. Kan därför inte komma som en överraskning för föräldrar att barn behöver gymnastikskor eller att barns fötter växer...)
Kalle upptäckte snart att ingen annan heller hade skor för ändamålet.
En del hade inte ens gympakläder utan joggade runt i sina vanliga.
En del ville inte vara ute i regnet för att det förstörde frisyren!
Och ingen unge verkade speciellt sugen på att röra sig eller ens förstå meningen med att göra det!
Emellertid.
Hade alla mobiltelefoner.
Inga gamla tjocka skruttiga med knappar.
Utan Iphones och liknande naturligtvis.
Men ett par gympaskor - det hade ingen....
(Spelar således ingen roll om jag drabbas av benskörhet vid 30 års ålder - jag kan ju leva mitt liv genom telefonen, där finns ju allt! Perfekt!)
Jag gillar Kalle Zackari Wahlström.
Han verkar vara en så god och fin människa och jag blir glad när jag ser honom på TV.
Men jag blev också lite ledsen när jag såg hur många barn som inte tyckte om idrottslektionerna eller som inte ens hade ett par shorts, en t-shirt eller ett par gympaskor med sig till lektionen....
Kalle gjorde en punktinsats och det var fint men...
Idag läste jag detta:
http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-svts-serie-gympalararen-ar-sorglig-i-ordets-riktiga-bemarkelse/
"Det första avsnittet av sju är en sorglig historia. Det Kalle möter är en skolmisär som vi misstänker är alltför vanlig, men som ingen riktigt orkar ta tag i. Men prata om det kan och gör vi. Har inte skolan stått i centrum för den politiska debatten i åtminstone 20 år – men ser vi några konkreta resultat?"
Jag ställer mig samma fråga.
Och ska givetvis följa Kalles kamp sex tisdagar framöver.
Av dessa 13 elever hade 0 elever gymnastikskor.
Lektionen inleddes med en löprunda i skogen. I regn.
En tjej hade högklackat.
"Men varför har du HÖGKLACKADE skor på gympan?" frågade programledaren Kalle Zackari Wahlström förvånat.
"Vi har inte hunnit köpa skor" svarade eleven.
(Anmärkningsvärt eftersom alla svenska barn i grundskolan har två idrottslektioner i veckan, läsår efter läsår i nio år. Kan därför inte komma som en överraskning för föräldrar att barn behöver gymnastikskor eller att barns fötter växer...)
Kalle upptäckte snart att ingen annan heller hade skor för ändamålet.
En del hade inte ens gympakläder utan joggade runt i sina vanliga.
En del ville inte vara ute i regnet för att det förstörde frisyren!
Och ingen unge verkade speciellt sugen på att röra sig eller ens förstå meningen med att göra det!
Emellertid.
Hade alla mobiltelefoner.
Inga gamla tjocka skruttiga med knappar.
Utan Iphones och liknande naturligtvis.
Men ett par gympaskor - det hade ingen....
(Spelar således ingen roll om jag drabbas av benskörhet vid 30 års ålder - jag kan ju leva mitt liv genom telefonen, där finns ju allt! Perfekt!)
Egentligen tittade jag på "30 grader i februari" på SVT Play igår men fångades
av "Gympaläraren" :)
Han verkar vara en så god och fin människa och jag blir glad när jag ser honom på TV.
Men jag blev också lite ledsen när jag såg hur många barn som inte tyckte om idrottslektionerna eller som inte ens hade ett par shorts, en t-shirt eller ett par gympaskor med sig till lektionen....
Kalle gjorde en punktinsats och det var fint men...
Idag läste jag detta:
http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-svts-serie-gympalararen-ar-sorglig-i-ordets-riktiga-bemarkelse/
"Det första avsnittet av sju är en sorglig historia. Det Kalle möter är en skolmisär som vi misstänker är alltför vanlig, men som ingen riktigt orkar ta tag i. Men prata om det kan och gör vi. Har inte skolan stått i centrum för den politiska debatten i åtminstone 20 år – men ser vi några konkreta resultat?"
Jag ställer mig samma fråga.
Och ska givetvis följa Kalles kamp sex tisdagar framöver.
fredag 26 februari 2016
Fredagsrys
Så här vill jag känna!
Det är fredag - wooohoooo!
Livet leker, allt är toppen!
Men i själva verket känner jag mig så här....
Som små - minimala - glimtar av gryende vår som försöker kämpa sig upp genom en tung våt filt....
torsdag 25 februari 2016
onsdag 24 februari 2016
Inte utan mitt filter
"Men du är ju alltid så glad och pigg!!" sa en arbetskamrat trots att jag sagt att jag sover väldigt lite och grubblar väldigt mycket.
Så mycket ledset inuti.
Så mycket obearbetad massa.
Så mycket odefinierbar röra.
Utanpå är jag en - inuti en annan.
Ibland förstår jag inte själv hur jag orkar.
Förra veckan var hysterisk.
Inte en, inte två, utan TRE stora förändringar/separationer.
Dessutom sådär i förbifarten fanns VARDAGEN.
Vardagen med läkarbesök, tandläkarbesök, utvecklingssamtal, barnträningar, middagar, gympapåsar, disco, läxor, tvätthögar - i en aldrig sinande ström!
Just det.
Jag jobbade mina 40 timmar också....
Jag är trött.
Jag är så jävla trött.
Jag är så jävla trött både psykiskt och fysiskt.
Men jag håller mig på stigen.
Den väldigt smala.
Små steg framåt, blicken fäst mot horisonten, händerna stadigt på sidräckena.
Inga blickar bakåt, inga blickar åt sidorna.
Då tappar jag fotfästet.
Inget grävande i mitt inre.
Inga känsliga tankar, ingen känslig musik, inga känsliga platser.
Näsan ovanför vattenytan.
Men hur gör man för att det inte ska rinna över?
Allt det där som bubblar inuti, som bara väntar på att få pysa ut och svämma över.
Jag orkar inte.
Jag vill bara knäppa med fingrarna och vara någon annanstans.
Det enda jag ber om är en liten förflyttning framåt några futtiga veckor, eller kanske en månad...
För jag står inte ut med skuggan.
Den där skuggan som är jag.
Alldeles suddig i konturerna, blek och hålögd och med ett leende som aldrig når ögonen.
Som ständigt måste omge sig med skyddsbarriärer i form av familj och vänner.
Ibland vill jag bara gömma mig under täcket och gråta floder.
Men jag kan inte.
Jag är alldeles avstängd och tom.
Och har för många förpliktelser.
Lojalitetskonflikt.
Kroppen känns som bly, armarna värker, nacken är stel.
Hjärnan är seg och trög och de få tankar jag lyckas tänka är grumliga och helt utan rimlig struktur.
Syns det?
Syns det utanpå?
"Men du är ju alltid så glad och pigg!!"
Så mycket ledset inuti.
Så mycket obearbetad massa.
Så mycket odefinierbar röra.
Utanpå är jag en - inuti en annan.
Ibland förstår jag inte själv hur jag orkar.
Förra veckan var hysterisk.
Inte en, inte två, utan TRE stora förändringar/separationer.
Dessutom sådär i förbifarten fanns VARDAGEN.
Vardagen med läkarbesök, tandläkarbesök, utvecklingssamtal, barnträningar, middagar, gympapåsar, disco, läxor, tvätthögar - i en aldrig sinande ström!
Just det.
Jag jobbade mina 40 timmar också....
Jag är trött.
Jag är så jävla trött.
Jag är så jävla trött både psykiskt och fysiskt.
Men jag håller mig på stigen.
Den väldigt smala.
Små steg framåt, blicken fäst mot horisonten, händerna stadigt på sidräckena.
Inga blickar bakåt, inga blickar åt sidorna.
Då tappar jag fotfästet.
Inget grävande i mitt inre.
Inga känsliga tankar, ingen känslig musik, inga känsliga platser.
Näsan ovanför vattenytan.
Men hur gör man för att det inte ska rinna över?
Allt det där som bubblar inuti, som bara väntar på att få pysa ut och svämma över.
Jag orkar inte.
Jag vill bara knäppa med fingrarna och vara någon annanstans.
Det enda jag ber om är en liten förflyttning framåt några futtiga veckor, eller kanske en månad...
För jag står inte ut med skuggan.
Den där skuggan som är jag.
Alldeles suddig i konturerna, blek och hålögd och med ett leende som aldrig når ögonen.
Som ständigt måste omge sig med skyddsbarriärer i form av familj och vänner.
Ibland vill jag bara gömma mig under täcket och gråta floder.
Men jag kan inte.
Jag är alldeles avstängd och tom.
Och har för många förpliktelser.
Lojalitetskonflikt.
Kroppen känns som bly, armarna värker, nacken är stel.
Hjärnan är seg och trög och de få tankar jag lyckas tänka är grumliga och helt utan rimlig struktur.
Syns det?
Syns det utanpå?
"Men du är ju alltid så glad och pigg!!"
söndag 14 februari 2016
Extra lycklig idag?
Nu orkar jag inte se ett enda förbannat hjärta eller höra ett enda förbannat "Jag är så lycklig" till.
Jag har försökt att förtränga och hålla mig undan hela dagen.
Men misslyckades så här i slutspurten.
Alla hjärtans dag.
Alla?
Hjärtans?
Dag?
Haha.
Jag har uppvaktat hjärtan men aldrig uppvaktats själv.
(Förutom av mamma ❤️️ och av barnen ❤️️❤️️❤️️)
Jag har låtsats att jag inte bryr mig, ända sedan den fåniga traditionen med rosutdelning i gymnasiet uppfanns (och man aldrig fick någon ros själv) men det gör jag.
Det är oundvikligt att undkomma.
Varenda butik man kommer in i bombarderar en med budskapet dagarna före "Dagen".
Och är det inte meningen att man ska uppmärksamma sin partner?
(Inte någon annans partner;)
Nej.
14 februari - jag är glad att du snart är över👍🏻
Jag har försökt att förtränga och hålla mig undan hela dagen.
Men misslyckades så här i slutspurten.
Alla hjärtans dag.
Alla?
Hjärtans?
Dag?
Haha.
Jag har uppvaktat hjärtan men aldrig uppvaktats själv.
(Förutom av mamma ❤️️ och av barnen ❤️️❤️️❤️️)
Jag har låtsats att jag inte bryr mig, ända sedan den fåniga traditionen med rosutdelning i gymnasiet uppfanns (och man aldrig fick någon ros själv) men det gör jag.
Det är oundvikligt att undkomma.
Varenda butik man kommer in i bombarderar en med budskapet dagarna före "Dagen".
Och är det inte meningen att man ska uppmärksamma sin partner?
(Inte någon annans partner;)
Nej.
14 februari - jag är glad att du snart är över👍🏻
fredag 12 februari 2016
Kvinnan på ICA
Jag hälsar på henne flera gånger i veckan.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg.
Vad driver henne att sitta där dagligen, 13 timmar om dagen, i ösregn eller minusgrader?
Hur försörjde hon sig tidigare om detta ses som ett bättre alternativ?
Jag är en kvinna som har barn.
Hon är en kvinna som har barn.
Jag har ett arbete, ett hem, en bil, en fritid, familjen och vännerna nära - ett liv.
Vad har hon?
Vad gör hon på kvällarna när hon lämnar sin sittplats utanför Ica?
Vad tänker hon om sin framtid, vilka är hennes mål och drömmar?
Jag hälsar på henne flera gånger i veckan.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg.
Å ena sidan gör det ont i mig varje gång jag passerar henne, för jag är en humanist och en medmänniska.
Jag skulle visst kunna sticka till henne en hundring någon gång eller ge henne min gamla avlagda vinterjacka eller bjuda henne på en fika för jag tycker ju synd om henne.
Men hjälper det?
Hjälper det henne?
Å andra sidan tycker jag att det är så fruktansvärt fel att hon ska behöva sitta där och förnedra sig och tillåts att göra det.
Hon måste ha förlorat all sin värdighet och stolthet.
Men det skulle kännas meningslöst att visa medmänsklighet för endast en när det finns så många kvinnor utanför Ica-butiker.
Jag hälsar på henne flera gånger i veckan.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg.
Nu anser säkert någon att jag är en kallhjärtad jävel som väljer att inte ge.
Nu anser säkert någon att jag inte bryr mig om andra människor.
Men se.
Det är precis tvärtom.
För jag tror inte att jag hjälper kvinnan utanför Ica ett enda dugg om jag lägger en peng i hennes pappmugg.
Det skulle kännas gott i mitt samvete - kännas bra för mig - om jag gjorde det, jag skulle kunna klappa mig själv på axeln, men det skulle inte hjälpa henne.
Det skulle bara uppmuntra henne att sitta kvar.
Och hon sitter kvar.
För det finns andra som väljer att lägga en slant i hennes pappmugg då och då.
Och jag säger inget om det, var och en väljer själv, så länge det inte finns riktlinjer, bestämmelser, lagar om man så vill, som talar om för oss vad som är rätt och riktigt.
Det enda som inte är rätt och riktigt är att en människa ska behöva tillbringa sina dagar sittandes på en smutsig asfaltsplätt och tigga...
Och vad som är mycket viktigt att understryka är att ingen har rätt att döma någon annan för vilket beslut man fattat, vare sig det gäller att ge eller inte ge.
Jag hälsar på henne flera gånger i veckan.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg. Ännu.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg.
Vad driver henne att sitta där dagligen, 13 timmar om dagen, i ösregn eller minusgrader?
Hur försörjde hon sig tidigare om detta ses som ett bättre alternativ?
Jag är en kvinna som har barn.
Hon är en kvinna som har barn.
Jag har ett arbete, ett hem, en bil, en fritid, familjen och vännerna nära - ett liv.
Vad har hon?
Vad gör hon på kvällarna när hon lämnar sin sittplats utanför Ica?
Vad tänker hon om sin framtid, vilka är hennes mål och drömmar?
Jag hälsar på henne flera gånger i veckan.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg.
Å ena sidan gör det ont i mig varje gång jag passerar henne, för jag är en humanist och en medmänniska.
Jag skulle visst kunna sticka till henne en hundring någon gång eller ge henne min gamla avlagda vinterjacka eller bjuda henne på en fika för jag tycker ju synd om henne.
Men hjälper det?
Hjälper det henne?
Å andra sidan tycker jag att det är så fruktansvärt fel att hon ska behöva sitta där och förnedra sig och tillåts att göra det.
Hon måste ha förlorat all sin värdighet och stolthet.
Men det skulle kännas meningslöst att visa medmänsklighet för endast en när det finns så många kvinnor utanför Ica-butiker.
Jag hälsar på henne flera gånger i veckan.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg.
Nu anser säkert någon att jag är en kallhjärtad jävel som väljer att inte ge.
Nu anser säkert någon att jag inte bryr mig om andra människor.
Men se.
Det är precis tvärtom.
För jag tror inte att jag hjälper kvinnan utanför Ica ett enda dugg om jag lägger en peng i hennes pappmugg.
Det skulle kännas gott i mitt samvete - kännas bra för mig - om jag gjorde det, jag skulle kunna klappa mig själv på axeln, men det skulle inte hjälpa henne.
Det skulle bara uppmuntra henne att sitta kvar.
Och hon sitter kvar.
För det finns andra som väljer att lägga en slant i hennes pappmugg då och då.
Och jag säger inget om det, var och en väljer själv, så länge det inte finns riktlinjer, bestämmelser, lagar om man så vill, som talar om för oss vad som är rätt och riktigt.
Det enda som inte är rätt och riktigt är att en människa ska behöva tillbringa sina dagar sittandes på en smutsig asfaltsplätt och tigga...
Och vad som är mycket viktigt att understryka är att ingen har rätt att döma någon annan för vilket beslut man fattat, vare sig det gäller att ge eller inte ge.
Jag hälsar på henne flera gånger i veckan.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg. Ännu.
torsdag 11 februari 2016
VVD
Den ena programledaren, Henrik, på Guldkanalens morgonprogram gav den andra, Anna, en uppgift tills idag.
Uppgiften bestod i att Anna skulle skriva ner vilka dieter, alltså vilka bantningsmetoder, hon provat.
Idag redovisades resultatet.
Flygvärdinnedieten...
Rigshospitalet...
Atkins...
Stenålders...
Kålsoppedieten...
GI...
5:2....
etc. etc.
Typ alla.
Efter redogörelsen ställde Anna en fråga ut i etern: "Har DU provat en diet som vi inte tagit upp? Mejla gärna till oss och berätta om den."
Ja.
Jag har en.
Högst omedveten.
Jag kallar den "Varannan-vecka-dieten".
Varannan vecka bor mina tre döttrar hos mig.
Då är kylskåpet fullt med mat. (Tycker i alla fall jag. Flickorna saknar alltid något...)
När vi tuggat oss igenom en vecka flyttar barnen till sin pappa och jag bor återigen ensam i sju dagar, med mitt länsade kylskåp.
Inte för att jag vet hur en ungkarls kylskåp ser ut, men jag skulle tippa på att det ser ut som mitt.
Den veckan jag är utan barn så handlar jag inte så mycket.
Jag äter upp det som finns kvar.
Vilket gör att mina lunchlådor kan se mycket märkliga ut.
Vad sägs om en låda med 1 fiskpinne, 1 kokt ägg, 5 kvadratcentimeter smörgåstårta, en halv semla och en deciliter fruktyoghurt?
Man kan också kalla dieten "Jag-tar-vad-jag-kommer-över";)
Men den funkar.
Jag håller vikten. (Och budgeten.)
Tummen upp på den:)
Uppgiften bestod i att Anna skulle skriva ner vilka dieter, alltså vilka bantningsmetoder, hon provat.
Idag redovisades resultatet.
Flygvärdinnedieten...
Rigshospitalet...
Atkins...
Stenålders...
Kålsoppedieten...
GI...
5:2....
etc. etc.
Typ alla.
Efter redogörelsen ställde Anna en fråga ut i etern: "Har DU provat en diet som vi inte tagit upp? Mejla gärna till oss och berätta om den."
Ja.
Jag har en.
Högst omedveten.
Jag kallar den "Varannan-vecka-dieten".
Varannan vecka bor mina tre döttrar hos mig.
Då är kylskåpet fullt med mat. (Tycker i alla fall jag. Flickorna saknar alltid något...)
När vi tuggat oss igenom en vecka flyttar barnen till sin pappa och jag bor återigen ensam i sju dagar, med mitt länsade kylskåp.
Inte för att jag vet hur en ungkarls kylskåp ser ut, men jag skulle tippa på att det ser ut som mitt.
Den veckan jag är utan barn så handlar jag inte så mycket.
Jag äter upp det som finns kvar.
Vilket gör att mina lunchlådor kan se mycket märkliga ut.
Vad sägs om en låda med 1 fiskpinne, 1 kokt ägg, 5 kvadratcentimeter smörgåstårta, en halv semla och en deciliter fruktyoghurt?
Man kan också kalla dieten "Jag-tar-vad-jag-kommer-över";)
Men den funkar.
Jag håller vikten. (Och budgeten.)
Tummen upp på den:)
torsdag 4 februari 2016
Inte hela sanningen...
"Tre gånger mer psykisk ohälsa bland unga" kunde man läsa på SVT Nyheter den 6 juni 2014.
"- Andelen unga med psykiska problem som oro, ångest eller sömnproblem har nästan trefaldigats sedan 90-talets början, berättar Sven Bremberg, docent i socialmedicin vid Karolinska institutet och en av Sveriges ledande experter på ungas psykiska hälsa.
Enligt SCB:s statistik låg andelen unga i åldrarna 16-24 år med sömnproblem, oro eller ångest under 80-talet på nivån 7-8 procent. Sedan dess, och framför allt under 90-talet, har andelen stigit till 20 procent."
Sven Bremberg fortsätter:
"- Vi vet att det sedan efterkrigstiden funnits en trend mot ökad psykisk ohälsa i hela västvärlden. Men utvecklingen för unga i Sverige de senaste 20 åren saknar motstycke internationellt sett."
Som skäl till varför den psykiska ohälsan ökat hos unga, och ökad dödlighet som han också berör, nämner han skolprestation och arbetslöshet. Bremberg visar på statistik kring hårdare utbildningskrav och en tuffare arbetsmarknad och att unga tycker det är svårt att leva upp till alla krav.
Ja.
Så här är det säkert.
Oro och ångest och sömnsvårigheter har väl de flesta haft inför en viktig tenta eller inför en jobbintervju och säkert har kraven både ökat och hårdnat.
Du ska vara skräddarsydd och passa in överallt och ha läst minst 1000 poäng i ett ämne, ha en fin examen, tala fem språk flytande, ha 20 års arbetslivserfarenhet och helst ha rest jorden runt och förverkligat dig själv. (Och så gör det ingenting om du därutöver är oerhört socialt kompetent, gärna i god kondition och är vältränad, äter ekologiskt och närodlat och har ett för övrigt fördelaktigt yttre.)
Men.
Jag menar att det finns fler faktorer.
För vad finns nu som inte fanns för 20 år sedan??
Jo.
Sociala medier gjorde sitt intåg på 2000-talet.
Lunarstorm, Facebook, Youtube och Instagram och personliga bloggar för att bara nämna några.
Kan dessa ha något att göra med psykisk ohälsa...?
Ja.
Jag tror bestämt att det finns en koppling.
Men vad handlar de sociala medierna om egentligen och vilket var syftet när de skapades?
Visst var det att bilda nätverk och knyta kontakter? (Inte att visa upp sina magrutor eller hur mycket champagne man dricker?)
Att delta i grupper och forum där man delar samma intressen, eller i reklamsyfte för företag.
Jag har ingen aning, jag bara spekulerar fritt.
Men idag känns det som att sociala medier framförallt blivit en plattform för uppvisning och dolt skryt.
Allt ska vara så jävla perfekt och fancy.
Och kan man inte sålla och kritiskt granska, då sväljer man allt med hull och hår.
Vilket jag tror väldigt många gör.
Och för unga människor, som inte utvecklat något kritiskt förhållningssätt, är det förödande.
(Jämför med varför det finns åldersgränser på film, barn kan inte skilja på saga och verklighet. Finns förstås vuxna som inte har den förmågan heller....)
Det blir som en slags skev verklighet.
Där man invaggas i tron att så här ska det vara, så här ska man se ut, så här ska man göra för att uppnå fullständig lycka!
Jag kan inte kasta första stenen.
Jag deltar själv i sociala medier.
Men jag vet ju med säkerhet att en 13-årig "Youtuber" som filmar sig själv medan hon utförligt talar om hur hon lägger sin make-up inte är en särskilt bra förebild för mina döttrar.
Vilka signaler sänder ett sådant klipp?
Eller vad ger en Instagrambild på en tjej - yngre eller äldre för alla åldrar förekommer - med upptryckta bröst, pussmun och förföriskt långa ögonfransar, för prestationskrav?
Vad försiggår bakom det där klippet, bakom den där bilden...?
Jag tror att all denna utseendefixering och påhittade lycka är en bidragande orsak till psykisk ohälsa bland unga.
(Både för sändaren och mottagaren. En negativ win-win.)
Sedan tror jag också att vår ständiga uppkoppling är en annan bov i dramat.
Iphones och Ipads har inte funnits särskilt länge i våra liv men har ändå lyckats erövra och överta dem.
Vi är sjukligt beroende av att kunna nå och att bli nådda.
Vad vi än gör, var vi än befinner oss.
Vi vill ha omedelbar respons och bekräftelse.
Vi kan liksom inte koppla av, koppla ur, koppla bort.
Vi orkar inte vänta på svar, vi vill ha svar nu, genast, meddetsamma! (Som om vi alla hade en liten släng av ADD/ADHD...)
Får vi inte svar på ett sms sekunderna efter att vi tryckt "Skicka" så börjar tankarna vandra iväg, "Varför svarar inte personen?", "Har jag gjort något fel?" etc.
Det är ju inte hälsosamt.
Det skapar stress och oro och ett ifrågasättande av sig själv.
Mina barn tycker inte om när jag sms:ar.
Jag tappar fokus totalt, jag hör inte vad de säger, jag är inte med.
Numera gör jag så att jag lägger bort telefonen när jag kommer hem efter jobbet.
Och resonerar som så, att om någon verkligen behöver min omedelbara respons, så ringer vederbörande upp.
Eller skickar ett vykort;)
Som man gjorde förr;)
Även på jobbet, runt fikabordet, förekommer ibland en febril mobilaktivitet.
Vi kan sitta och diskutera allt mellan himmel och jord men istället för att resonera oss fram till vad delfinens ungar kallas eller hur gammal Roger Moore är så uppstår en tävling i vem som googlar fram svaret först...
Min mellantjej löste korsord häromkvällen.
"Mamma, om jag inte kommer på ordet, kan jag googla då eller är det liksom fusk?"
"Nja" svarade jag "Kom hellre till mig med korsordet så hjälps vi åt att komma på det." (Två syften: Dels får vi använda våra hjärnor - som vi borde lära oss att göra igen - och dels så kommunicerar vi med varandra och kanske höjer snittiden på de där minuterna som föräldrar pratar med sina barn.)
För om inte jag som förälder sätter stopp för det här osunda fibblandet med mobilen, vem ska då göra det?
Vi är barn av vår tid.
Men jag har på senare tid verkligen ansträngt mig för att inte pilla på mobilen i tid och otid.
Jag har suttit i väntrum på vårdcentralen, på perronger och väntat på tåg, utan att ta fram mobilen.
(Sjukt konstig känsla - prova gärna;)
Jag har varit en ganska udda fågel vid de tillfällena.
ALLA runtomkring stirrar på sina telefoner....
Det värsta jag kan se är när jag hämtar mina barn på handbollsträningar och hela raden av föräldrar på läktaren sitter och glor i sina telefoner istället för på sina barn (barn som inget hellre vill än att deras föräldrar ska uppmärksamma dem...)
Budskapet man som förälder då sänder ut är att "Du är inte så viktig för mig, det är viktigare att jag svarar på det här sms:et eller kollar senaste Facebookstatusen."
Inte konstigt att barn känner sig oviktiga och osedda.
Och i förlängningen - utvecklar psykisk ohälsa.
Jag hårddrar och har inga belägg utan det är bara min teori.
Och nej, jag kan som sagt inte svära mig fri från skuld, jag tar också foton och "Checkar in"...
Men - jag har medvetandegjort fenomenet för mig själv.
Vi måste stoppa bandet;)
Vi måste dra ner på tempot.
Vi måste sänka kraven.
Vi måste go back to basic.
Gällande allt.
Gällande barn OCH vuxna.
Även i en rapport från Socialstyrelsen utgår man ifrån skolprestationer och arbetslöshet som de största bakomliggande orsakerna till psykisk ohälsa bland unga.
Men jag vill hävda att det inte är hela sanningen...
Jag får kanske göra en egen studie.
Men först.....ska jag bara tillreda en fantastisk måltid och lägga upp på designad tallrik, placera några dyra ljusstakar bredvid tallriken, nonchalant slänga fram ett par flashiga inredningsmagasin, hälla upp ett glas vin och - OBS! ställa flaskan bredvid så man säkert ser vad det är för vin - och shit, har jag några färska snittblommor? och arrangera värsta bilden:) Pust! Allt för att visa att "Så-här-lyckligt-och-idylliskt-är-det-i-radhuset-varje-kväll!" :)
"- Andelen unga med psykiska problem som oro, ångest eller sömnproblem har nästan trefaldigats sedan 90-talets början, berättar Sven Bremberg, docent i socialmedicin vid Karolinska institutet och en av Sveriges ledande experter på ungas psykiska hälsa.
Enligt SCB:s statistik låg andelen unga i åldrarna 16-24 år med sömnproblem, oro eller ångest under 80-talet på nivån 7-8 procent. Sedan dess, och framför allt under 90-talet, har andelen stigit till 20 procent."
Sven Bremberg fortsätter:
"- Vi vet att det sedan efterkrigstiden funnits en trend mot ökad psykisk ohälsa i hela västvärlden. Men utvecklingen för unga i Sverige de senaste 20 åren saknar motstycke internationellt sett."
Som skäl till varför den psykiska ohälsan ökat hos unga, och ökad dödlighet som han också berör, nämner han skolprestation och arbetslöshet. Bremberg visar på statistik kring hårdare utbildningskrav och en tuffare arbetsmarknad och att unga tycker det är svårt att leva upp till alla krav.
Ja.
Så här är det säkert.
Oro och ångest och sömnsvårigheter har väl de flesta haft inför en viktig tenta eller inför en jobbintervju och säkert har kraven både ökat och hårdnat.
Du ska vara skräddarsydd och passa in överallt och ha läst minst 1000 poäng i ett ämne, ha en fin examen, tala fem språk flytande, ha 20 års arbetslivserfarenhet och helst ha rest jorden runt och förverkligat dig själv. (Och så gör det ingenting om du därutöver är oerhört socialt kompetent, gärna i god kondition och är vältränad, äter ekologiskt och närodlat och har ett för övrigt fördelaktigt yttre.)
Men.
Jag menar att det finns fler faktorer.
För vad finns nu som inte fanns för 20 år sedan??
Jo.
Sociala medier gjorde sitt intåg på 2000-talet.
Lunarstorm, Facebook, Youtube och Instagram och personliga bloggar för att bara nämna några.
Kan dessa ha något att göra med psykisk ohälsa...?
Ja.
Jag tror bestämt att det finns en koppling.
Men vad handlar de sociala medierna om egentligen och vilket var syftet när de skapades?
Visst var det att bilda nätverk och knyta kontakter? (Inte att visa upp sina magrutor eller hur mycket champagne man dricker?)
Att delta i grupper och forum där man delar samma intressen, eller i reklamsyfte för företag.
Jag har ingen aning, jag bara spekulerar fritt.
Men idag känns det som att sociala medier framförallt blivit en plattform för uppvisning och dolt skryt.
Allt ska vara så jävla perfekt och fancy.
Och kan man inte sålla och kritiskt granska, då sväljer man allt med hull och hår.
Vilket jag tror väldigt många gör.
Och för unga människor, som inte utvecklat något kritiskt förhållningssätt, är det förödande.
(Jämför med varför det finns åldersgränser på film, barn kan inte skilja på saga och verklighet. Finns förstås vuxna som inte har den förmågan heller....)
Det blir som en slags skev verklighet.
Där man invaggas i tron att så här ska det vara, så här ska man se ut, så här ska man göra för att uppnå fullständig lycka!
Jag kan inte kasta första stenen.
Jag deltar själv i sociala medier.
Men jag vet ju med säkerhet att en 13-årig "Youtuber" som filmar sig själv medan hon utförligt talar om hur hon lägger sin make-up inte är en särskilt bra förebild för mina döttrar.
Vilka signaler sänder ett sådant klipp?
Eller vad ger en Instagrambild på en tjej - yngre eller äldre för alla åldrar förekommer - med upptryckta bröst, pussmun och förföriskt långa ögonfransar, för prestationskrav?
Vad försiggår bakom det där klippet, bakom den där bilden...?
Jag tror att all denna utseendefixering och påhittade lycka är en bidragande orsak till psykisk ohälsa bland unga.
(Både för sändaren och mottagaren. En negativ win-win.)
Sedan tror jag också att vår ständiga uppkoppling är en annan bov i dramat.
Iphones och Ipads har inte funnits särskilt länge i våra liv men har ändå lyckats erövra och överta dem.
Vi är sjukligt beroende av att kunna nå och att bli nådda.
Vad vi än gör, var vi än befinner oss.
Vi vill ha omedelbar respons och bekräftelse.
Vi kan liksom inte koppla av, koppla ur, koppla bort.
Vi orkar inte vänta på svar, vi vill ha svar nu, genast, meddetsamma! (Som om vi alla hade en liten släng av ADD/ADHD...)
Får vi inte svar på ett sms sekunderna efter att vi tryckt "Skicka" så börjar tankarna vandra iväg, "Varför svarar inte personen?", "Har jag gjort något fel?" etc.
Det är ju inte hälsosamt.
Det skapar stress och oro och ett ifrågasättande av sig själv.
Mina barn tycker inte om när jag sms:ar.
Jag tappar fokus totalt, jag hör inte vad de säger, jag är inte med.
Numera gör jag så att jag lägger bort telefonen när jag kommer hem efter jobbet.
Och resonerar som så, att om någon verkligen behöver min omedelbara respons, så ringer vederbörande upp.
Eller skickar ett vykort;)
Som man gjorde förr;)
Även på jobbet, runt fikabordet, förekommer ibland en febril mobilaktivitet.
Vi kan sitta och diskutera allt mellan himmel och jord men istället för att resonera oss fram till vad delfinens ungar kallas eller hur gammal Roger Moore är så uppstår en tävling i vem som googlar fram svaret först...
Min mellantjej löste korsord häromkvällen.
"Mamma, om jag inte kommer på ordet, kan jag googla då eller är det liksom fusk?"
"Nja" svarade jag "Kom hellre till mig med korsordet så hjälps vi åt att komma på det." (Två syften: Dels får vi använda våra hjärnor - som vi borde lära oss att göra igen - och dels så kommunicerar vi med varandra och kanske höjer snittiden på de där minuterna som föräldrar pratar med sina barn.)
För om inte jag som förälder sätter stopp för det här osunda fibblandet med mobilen, vem ska då göra det?
Vi är barn av vår tid.
Men jag har på senare tid verkligen ansträngt mig för att inte pilla på mobilen i tid och otid.
Jag har suttit i väntrum på vårdcentralen, på perronger och väntat på tåg, utan att ta fram mobilen.
(Sjukt konstig känsla - prova gärna;)
Jag har varit en ganska udda fågel vid de tillfällena.
ALLA runtomkring stirrar på sina telefoner....
Det värsta jag kan se är när jag hämtar mina barn på handbollsträningar och hela raden av föräldrar på läktaren sitter och glor i sina telefoner istället för på sina barn (barn som inget hellre vill än att deras föräldrar ska uppmärksamma dem...)
Budskapet man som förälder då sänder ut är att "Du är inte så viktig för mig, det är viktigare att jag svarar på det här sms:et eller kollar senaste Facebookstatusen."
Inte konstigt att barn känner sig oviktiga och osedda.
Och i förlängningen - utvecklar psykisk ohälsa.
Jag hårddrar och har inga belägg utan det är bara min teori.
Och nej, jag kan som sagt inte svära mig fri från skuld, jag tar också foton och "Checkar in"...
Men - jag har medvetandegjort fenomenet för mig själv.
Vi måste stoppa bandet;)
Vi måste dra ner på tempot.
Vi måste sänka kraven.
Vi måste go back to basic.
Gällande allt.
Gällande barn OCH vuxna.
Även i en rapport från Socialstyrelsen utgår man ifrån skolprestationer och arbetslöshet som de största bakomliggande orsakerna till psykisk ohälsa bland unga.
Men jag vill hävda att det inte är hela sanningen...
Jag får kanske göra en egen studie.
Men först.....ska jag bara tillreda en fantastisk måltid och lägga upp på designad tallrik, placera några dyra ljusstakar bredvid tallriken, nonchalant slänga fram ett par flashiga inredningsmagasin, hälla upp ett glas vin och - OBS! ställa flaskan bredvid så man säkert ser vad det är för vin - och shit, har jag några färska snittblommor? och arrangera värsta bilden:) Pust! Allt för att visa att "Så-här-lyckligt-och-idylliskt-är-det-i-radhuset-varje-kväll!" :)
onsdag 3 februari 2016
Snus...?
"Är du sugen nu på lite fika?"
"Ja tack, jag tar gärna kaffe och en semla! Och du, du råkar inte ha en snus ;)....?"
Jag hade inte ätit något på cirka 20 timmar så jag borde varit vrålhungrig.
Det var jag inte.
Men sjukt sugen på en kopp kaffe och en snus.
Sköterskan kom med en liten bricka med typisk flygplansmat, dvs en liten kompakt bulle, ett litet paket smör, ett litet paket apelsinmarmelad och ett litet paket med två skivor ost.
En kopp kaffe - YES! - men inget snus;)
Vilken dubbelmoral egentligen.
Före operationen fick jag en hel godisskål med blandade karameller, lite annan dunderhonung under själva ingreppet men efteråt.... SNUS? Icke och uteslutet;)
Lite lagom dizzy tuggade jag i mig den delikata måltiden alltmedan jag förberedde mig på att den ändå skulle komma ut samma väg den kom in.
Jag tog fram mobilen för att se hur jag såg ut.
Jo, precis så jävlig som jag kände mig så stängde av den igen.
Sedan tvingades jag lyssna på redogörelsen av en medpatients operation.
Det hade jag helst sluppit men draperier skärmar inte av något förutom synfältet.
Jag tog av mig den vita särken (den måttsydda klädsamma) de långa vita strumporna (de längsta långstrumor jag skådat) och la på sängen.
Skönt att ta på sig sina egna kläder.
Men lukten.
Sjukhuslukten.
Den klär man inte av sig lika lätt.
Igårkväll och imorse duschade jag i klorhexidin.
Doftar inte riktigt Jane Hellen eller Family Fresh;)
Och håret blev allt annat än silkeslent och följsamt.
(Nu utlovades det emellertid ingenting sådant på förpackningen heller;)
Det blev mer som ett stort fågelbo mitt uppe på skulten.
Jag är glad att de sommarstugesökande flyttfåglarna ännu inte vänt hemåt:)
Som på alla traditionella kalas fick jag gottepåse, tackade artigt för sammankomsten och gick ut till min väntande väninna.
Eftersom bullen och kaffet bestämt sig för att delta i matsmältningsprocessen beslutade vi oss för att ta en fika (Samt leta upp en kvällsöppen kiosk vilket visade sig inte vara alldeles enkelt på den orten....)
Förutom morotsmuffin med kardemumma med vit frosting (MUMS!) drack jag kopiösa mängder vatten.
(Det där caféet får väl kontakta sin kommun imorgon och be om reservdunkar;)
Men jag är så torr i munnen och halsen!
Jag lyckas inte dricka mig otörstig!
Men, vansinnigt trött är jag, så nu ska jag snusa (med betydelsen sova;)
Och jag önskar mig själv en god natt och en snabb återhämtning....
P.S Skulle man bara behöva ett enda tillfälle att motivera spray-tanning....då skulle det vara efter en sjukhusvistelse. Och då dubbel dos. I ansiktet;)
"Ja tack, jag tar gärna kaffe och en semla! Och du, du råkar inte ha en snus ;)....?"
Jag hade inte ätit något på cirka 20 timmar så jag borde varit vrålhungrig.
Det var jag inte.
Men sjukt sugen på en kopp kaffe och en snus.
Sköterskan kom med en liten bricka med typisk flygplansmat, dvs en liten kompakt bulle, ett litet paket smör, ett litet paket apelsinmarmelad och ett litet paket med två skivor ost.
En kopp kaffe - YES! - men inget snus;)
Vilken dubbelmoral egentligen.
Före operationen fick jag en hel godisskål med blandade karameller, lite annan dunderhonung under själva ingreppet men efteråt.... SNUS? Icke och uteslutet;)
Lite lagom dizzy tuggade jag i mig den delikata måltiden alltmedan jag förberedde mig på att den ändå skulle komma ut samma väg den kom in.
Jag tog fram mobilen för att se hur jag såg ut.
Jo, precis så jävlig som jag kände mig så stängde av den igen.
Sedan tvingades jag lyssna på redogörelsen av en medpatients operation.
Det hade jag helst sluppit men draperier skärmar inte av något förutom synfältet.
Jag tog av mig den vita särken (den måttsydda klädsamma) de långa vita strumporna (de längsta långstrumor jag skådat) och la på sängen.
Skönt att ta på sig sina egna kläder.
Men lukten.
Sjukhuslukten.
Den klär man inte av sig lika lätt.
Igårkväll och imorse duschade jag i klorhexidin.
Doftar inte riktigt Jane Hellen eller Family Fresh;)
Och håret blev allt annat än silkeslent och följsamt.
(Nu utlovades det emellertid ingenting sådant på förpackningen heller;)
Det blev mer som ett stort fågelbo mitt uppe på skulten.
Jag är glad att de sommarstugesökande flyttfåglarna ännu inte vänt hemåt:)
Som på alla traditionella kalas fick jag gottepåse, tackade artigt för sammankomsten och gick ut till min väntande väninna.
Eftersom bullen och kaffet bestämt sig för att delta i matsmältningsprocessen beslutade vi oss för att ta en fika (Samt leta upp en kvällsöppen kiosk vilket visade sig inte vara alldeles enkelt på den orten....)
Förutom morotsmuffin med kardemumma med vit frosting (MUMS!) drack jag kopiösa mängder vatten.
(Det där caféet får väl kontakta sin kommun imorgon och be om reservdunkar;)
Men jag är så torr i munnen och halsen!
Jag lyckas inte dricka mig otörstig!
Men, vansinnigt trött är jag, så nu ska jag snusa (med betydelsen sova;)
Och jag önskar mig själv en god natt och en snabb återhämtning....
P.S Skulle man bara behöva ett enda tillfälle att motivera spray-tanning....då skulle det vara efter en sjukhusvistelse. Och då dubbel dos. I ansiktet;)
söndag 31 januari 2016
Sås måningom ännu en resa
Landet Kroatien hade jag bara hört talas om lite sådär i förbigående.
Någon bekant kunde ha sagt att de varit i Kroatien på semester och att det var jättefint där.
Mer än så visste jag inte.
I slutet av september förra året fick jag emellertid nöjet och möjligheten att åka på semester i Kroatien!
Och det var jättefint!
Ett resmål jag skulle rekommendera alla att åka till.
Ett resmål jag skulle rekommendera alla att åka till, men kanske inte i slutet av september just.
Då kan vädret vara lite opålitligt;)
Någon bekant kunde ha sagt att de varit i Kroatien på semester och att det var jättefint där.
Mer än så visste jag inte.
I slutet av september förra året fick jag emellertid nöjet och möjligheten att åka på semester i Kroatien!
Och det var jättefint!
Ett resmål jag skulle rekommendera alla att åka till.
Ett resmål jag skulle rekommendera alla att åka till, men kanske inte i slutet av september just.
Då kan vädret vara lite opålitligt;)
Två och en halv dag med grå himmel och regn (varav en dag med REJÄLT med regn) och tre och en halv med sol och värme.
Väldigt omväxlande väderlek med andra ord:)
Och man kunde inte komma ifrån att man blev en smula besviken över regnet...
För åker man på solsemester så vill man ju ha SOL:)
(Men jag har varit med om det förut, en vecka i Marmaris i Turkiet och en vecka på Lanzarote, så det var bara att gilla läget. Då får man fundera ut andra aktiviteter än solbadande;)
Men, de där halvmulna dagarna hyrde vi cyklar som tog oss över stock och sten längs med den vackra kusten på Makarska Rivieran.
Och det är verkligen en storslagen naturupplevelse!
Människorna var trevliga, hotellet på gränsen till lyxigt, havet ljuvligt skönt att bada i och maten supergod.
Och faktiskt billig!
Vi åt och drack gott och blev lite smått överraskade varje gång vi betalade notan.
Positivt överraskade alltså;)
Bara en sak - om man nu måste "klaga" (och det är en skyldighet man har som svensk turist;).
Sås!
Frånvaron av sås.
När man får jättegott grillat kött och jättegoda tillbehör, då vill man väl också till det ha en jättegod sås?
Eller är det bara jag;)?
Första kvällen frågade vi lite försiktigt om vi kunde få vitlökssås till vår "Mixed grill".
Vips, så kom det in en mikroskopiskt liten bytta med vitlök pressad i olivolja!
Så det beställde vi därefter varje kväll - som en ren säkerhetsåtgärd - och ibland kunde det även dyka upp ännu en pytteskål med ett par matskedar ajvar relish.
En kväll när vi åt middag syntes inte ens en endaste liten ajvarklick till;)
Hövligt frågade vi efter det, men också efter vitlöksolja och ketchup.
Efter några missförstånd gick det upp för servitrisen att vi önskade få in alla tre såserna!
"Alla?" utbrast hon med äkta och mäkta förvåning och vi kände oss som värsta såsfascisterna.
Vi fick in två.
Sås måningom.
För snart fem år sedan var jag på Kreta.
Och om ett tag är det dags igen!
Barnen är äldre och kommer att få ut mer av resan tror jag.
Mina barn är liksom lika nöjda om de får en heldag på Tosselilla;)
Eller var kanske jag ska säga.
Nu är de som sagt äldre, och får liksom jag själv, sitta och höra på alla andras berättelser om vilka resor de varit på och vilka resor de ska göra.
Ibland kan det liksom stå en upp i halsen även om man inte är missunsam...
Vi har helt enkelt inte haft möjlighet att resa.
Men nu så!
Här ska vi bo!
Ser ju flott ut:)
För flott nästan, så fint har jag aldrig bott när jag varit på semester tror jag.
Det var till och med så att jag sa till flickorna att "Det ser alltid finare ut på bilderna!"
Men vad vet jag om det?
Globetrotter är jag inte, så jag borde bara hålla min lilla mun;)
Oavsett.
Jag bryr mig inte det minsta om det är flott eller ej, jag är bara så glad och förväntansfull att jag ska få åka iväg!
Bara det inte blir som för mina goda vänner när de åkte med sina barn för några år sedan.
De bodde på ett All Inclusive-hotell i Turkiet.
De kunde semestrat i vilket jädra land som helst.
Barnen tyckte att Turkiet var ett riktigt kanonställe, "Tänk att alla i Turkiet har det så här! HUR mycket glass och läsk man vill - varje dag!!"
Hm, tänkte föräldrarna, vi kanske ska ta oss utanför murarna och se lite av landet;)
Man ska ge fan i att blondera håret på egen hand....
Förra gången, 2011, vi besökte Kreta var det rekordvarmt.
(Eller kanske var det förrförra.)
Det var 40 grader och jag njöt i fulla drag.
Jag lider liksom inte av värmen.
Så stor del av året som man går och huttrar och fryser hela tiden och då ska man inte ha mage att klaga att det är lite varmt.
Det är väl därför man åker till värmen?
En kväll (det var nog 2010 för det var fotbolls-VM) så satt vi på hotellrummet allihop för grabbarna ville se någon match.
(Och barnen var små och låg och sov så vi vågade inte lämna dem ensamma.)
Jag hade noterat att det fanns ljusstakar på rummet och därför inhandlat några värmeljus för ändamålet.
Jag hann dock inte sätta tändstickan till den första veken förrän min bror vrålade rakt ut:
"NEEEJ, för helvete, INGA ljus!!!"
Jag tappade tändstickan i ren förskräckelse och sa:
"Men. Jag ville bara göra det lite mysigt...."
"MYSIGT?" fortsatte han i ett lugnare tonläge "Tycker du att det är mysigt att höja temperaturen från 40 till 42 grader? Nu får du ge dig!"
Ok då.
Tänkte att han var lite frusen trots allt.
Han hade ju inga kläder stackar'n.
Hans resväska följde inte med oss till Kreta i alla fall;)
Strax därefter försökte brorsan ta livet av mig;)
Han överräckte en flaska cider och sa: "Smaka den här syrran, riktigt god."
Jag tog flaskan, förde den mot munnen men hann inte få flaskmynning-läpp-kontakt förrän han hastigt ryckte tillbaka den igen.
Förvånat och lätt irriterat stirrade jag på honom men fick snabbt en förklaring: "SHIT, jag glömde, jag har precis ätit en pecannötsglass!"
Piuh.
Man får dock finna sig i att frysa ännu ett tag framöver, isch.
Men för att låtsas lite att Kretasolstrålarna nått ens vinterbleka uppsyn testade jag spraytanning för några dagar sedan.
Det var en tjej som undrade om någon kunde tänka sig att ställa upp som modell.
Det kunde jag:)
Lätt:)
Det var intressant.
Och kallt;)
Men brun och fin blev jag, mest på kroppen dock.
Mitt ansikte verkar inte vara mottagligt för sol i samma utsträckning.
Inte ens fejk;)
(Mamma har berättat att jag var så blek att jag var blå när jag var barn och fick äta järntabletter därför;)
Den enda motprestationen spraytanningtjejen ville ha, var bilder på resultatet.
Så jag fick tvinga äldsta dottern att ta bilder när jag poserade endast iförd trosor.
Hon tyckte sådär om uppdraget;)
"Eeeeh, mamma, det här känns lite konstigt...."
Haha.
Jag är fortfarande lite lätt gyllene men allra bäst färg har nog mitt vita lakan fått:)
Men absolut något jag kan tänka mig att testa igen när man hastigt är i behov av solkyssta kinder!
Och har för lite tvätt i tvättkorgen;)
lördag 30 januari 2016
30 mil den 30 januari
30 mil i bil.
Nej.
Jag har inte kört till Göteborg.
Jag har bara varit en hängiven handbollsmorsa.
Så hängiven att jag först varit handbollspublik i Helsingborg och därefter i Ystad.
Om man känner till de här två skånska orternas placering, samt min egen hemort, så förstår man.
Hur enkelt man kan köra 30 mil sådär bara.
Tur att jag hade en hängiven handbollsfarsa - med stenkoll på de skånska vägarnas placering på kartan och deras förhållande till varandra - i passagerarsätet.
Eftersom jag hade halva laguppställningen i baksätet.
Hade känts så fånigt om vi behövt lämna WO för att jag hamnat i exempelvis Örkelljunga.
Förra gången jag var chaufför till just Helsingborg, så råkade jag följa efter en bil som inte alls tillhörde vår karavan, och körde åt ganska fel håll ett tag innan jag upptäckte det lilla missödet.
Hupps!
Men det var dimmigt den dagen.
Jättedimmigt.
Dessutom råkade jag lura bort en annan förälder - som tagit rygg på mig - så att han också fick en liten extra sightseeing.
Men vi blev vänner igen;)
30 mil i bil.
Man hinner diskutera ganska mycket under färdens gång.
Handbollspappan, som idag tjänstgjorde som min levande GPS (minus den monotona rösten "Vid nästa avfart - ta vänster") är också en av mina goda vänner.
Vi har känt varandra länge.
Samtalen lite mer äkta och förtroliga och man behöver inte låtsas.
Det är skönt.
Och befriande ibland.
När match nummer två var slut så kände både jag och handbollspappan att vi var väääääldigt nöjda och att vi inte alls skulle ha något emot att köra raka vägen hem till våra respektive familjer och soffor, och hålla lördagskväll.
Men se, det var inte alls vad våra medpassagerare hade i tankarna.
"Vi vill äta på Max!"
Hm.
Klockan var halv sju.
Men vad gör man inte för de små handbollsflickorna;)
När vi så satt där och glufsade på de Gällivarefödda hamburgarna tittade jag på handbollspappan och sa:
"Du. Kommer du ihåg vad vi gjorde en lördagskväll vid den här tiden för sisådär 15 år sedan?"
"Tjaaaa...." svarade han "Då hade man nog redan öppnat sin andra öl;)...."
Det är fascinerande med livet.
Vilka epoker eller skeden man liksom går igenom och att i vilken man än befinner sig finner den som helt naturlig.
Nu är jag helt slut.
Inte beroende på att jag varit på häftigt diskotek och druckit häftiga drinkar och gjort häftiga dans-moves hela kvällen.
Utan för att jag kört 30 mil, klämt en halv påse jordnötsringar (en tumme upp på den, bra jobbat Kristina), nattat två speedade 7-åringar (alldeles mycket senare än jag tänkt från början) och råkat smälla bagageluckan rakt i äldsta dotterns huvud (riktigt bra gjort...känner mig som "Veckans förälder")...
Imorgon ska jag ta det lugnt.
HAHAHA!
Med tre (minst) barn i huset?
Vem försöker jag lura;)
Nej.
Jag har inte kört till Göteborg.
Jag har bara varit en hängiven handbollsmorsa.
Så hängiven att jag först varit handbollspublik i Helsingborg och därefter i Ystad.
Om man känner till de här två skånska orternas placering, samt min egen hemort, så förstår man.
Hur enkelt man kan köra 30 mil sådär bara.
Tur att jag hade en hängiven handbollsfarsa - med stenkoll på de skånska vägarnas placering på kartan och deras förhållande till varandra - i passagerarsätet.
Eftersom jag hade halva laguppställningen i baksätet.
Hade känts så fånigt om vi behövt lämna WO för att jag hamnat i exempelvis Örkelljunga.
Förra gången jag var chaufför till just Helsingborg, så råkade jag följa efter en bil som inte alls tillhörde vår karavan, och körde åt ganska fel håll ett tag innan jag upptäckte det lilla missödet.
Hupps!
Men det var dimmigt den dagen.
Jättedimmigt.
Dessutom råkade jag lura bort en annan förälder - som tagit rygg på mig - så att han också fick en liten extra sightseeing.
Men vi blev vänner igen;)
30 mil i bil.
Man hinner diskutera ganska mycket under färdens gång.
Handbollspappan, som idag tjänstgjorde som min levande GPS (minus den monotona rösten "Vid nästa avfart - ta vänster") är också en av mina goda vänner.
Vi har känt varandra länge.
Samtalen lite mer äkta och förtroliga och man behöver inte låtsas.
Det är skönt.
Och befriande ibland.
När match nummer två var slut så kände både jag och handbollspappan att vi var väääääldigt nöjda och att vi inte alls skulle ha något emot att köra raka vägen hem till våra respektive familjer och soffor, och hålla lördagskväll.
Men se, det var inte alls vad våra medpassagerare hade i tankarna.
"Vi vill äta på Max!"
Hm.
Klockan var halv sju.
Men vad gör man inte för de små handbollsflickorna;)
När vi så satt där och glufsade på de Gällivarefödda hamburgarna tittade jag på handbollspappan och sa:
"Du. Kommer du ihåg vad vi gjorde en lördagskväll vid den här tiden för sisådär 15 år sedan?"
"Tjaaaa...." svarade han "Då hade man nog redan öppnat sin andra öl;)...."
Det är fascinerande med livet.
Vilka epoker eller skeden man liksom går igenom och att i vilken man än befinner sig finner den som helt naturlig.
Inte beroende på att jag varit på häftigt diskotek och druckit häftiga drinkar och gjort häftiga dans-moves hela kvällen.
Utan för att jag kört 30 mil, klämt en halv påse jordnötsringar (en tumme upp på den, bra jobbat Kristina), nattat två speedade 7-åringar (alldeles mycket senare än jag tänkt från början) och råkat smälla bagageluckan rakt i äldsta dotterns huvud (riktigt bra gjort...känner mig som "Veckans förälder")...
Imorgon ska jag ta det lugnt.
HAHAHA!
Med tre (minst) barn i huset?
Vem försöker jag lura;)
torsdag 28 januari 2016
Så som himlen ser ut
en torsdag över ortens
kommunala korridorer
klockan fyra i januari
strax innan det mörknar
Som min sinnesstämning för tillfället.
Idag var första gången på riktigt länge som jag åkt tåg tur och retur till Malmö helt UTAN intermezzon!!
Inte den minsta försening eller något!
Tror jag ska ringa Skånetrafiken imorgon och klaga.
Bara för att.
Jag RÄKNAR alltid kallt med förseningar i tågtrafiken.
Nu kom jag i jättegod tid till dagens kurs.
För jäkligt.
Det första jag noterade när jag satt och glodde ut på det trista januarilandskapet var stängslen.
Stängslen som kantar spåren eller är på väg att kanta.
Överallt.
Som tunnare gallergrindar med taggar överst.
Trafikverket arbetar förebyggande.
*hutter*
Det andra jag la märke till var tjejen snett mittemot.
Ganska ung.
Lurar i öronen.
Sms:ande.
Leende.
Men inget "Åh-vad-roligt-du-skriver-min-jätteroliga-kompis"-leende.
Nejnejnej.
Det var ett förälskat leende.
Ett sån't där leende man inte kan styra över, som sprider sig i hela ansiktet när man läser vad den man älskar skrivit till en.
Jag log inombords.
Och blev smått avundsjuk;)
Det tredje var tjejen med hunden.
Eller snarare "Tjejen-med-den-fula-besten-med-munkorg".
"Han är inte farlig, han är bara lite rädd" försökte hon inbilla folk som stod runt omkring på behörigt säkerhetsavstånd och darrade.
Rädd??
Yeah. Right.
Jag har varit på en del kurser/utbildningar å kommunens vägnar.
Det är intressant och lärorikt.
Men det som också är synnerligen intressant, det är att studera de andra kursdeltagarna.
Idag var det enbart kvinnor.
25 deltagande kvinnor från olika kommuner i landet samt två kursledare, varav en faktiskt var man.
25 deltagande kvinnor med en och samma arbetsuppgift men så fatalt olika.
Man liksom ser det.
Det är klädseln, vilken typ av frågor man ställer, hur man hälsar, ja kort sagt allt.
Det är riktigt intressant!
(Fast jag vill inte veta hur folk bedömer mig...;) "Mhm, poncho....snusar....ler artigt....är ganska tyst.....men STÄLLER OERHÖRT INTELLIGENTA OCH GENOMTÄNKTA FRÅGOR" ;)
Först var det registrering och kaffe.
Jag var inte på "socialt-småpratar-humör" och då blir man per automatik en outsider.
Jag satt där, typ dövstum, med min kaffekopp och stenhårda - säkert jättenyttiga stenugnsbakade brödskiva - med ekologiskt pålägg och bara var...tyst.
Någon kommenterade densiteten på spånskivan och ett litet artigt skratt följde.
Jag föll artigt och väluppfostrat in, men reste mig snart (lite för snart kanske?) och intog min plats i kurslokalen.
De fem kvinnorna vid mitt bord var riktigt trevliga.
Vi utbytte erfarenheter och tips och hela dagen förlöpte väl.
Lunchen var supergod och även kakan till eftermiddagskaffet.
(Sån't är viktigt.)
Pratade handboll med den kvinnliga kursledaren under en kaffepaus och ansträngde mig verkligen för det här chitchat:andet.
Ibland önskar jag att jag hade lite mer av mammas fina sociala kompetens.
Hon hade fixat de här 25 kvinnsen - OCH kursledarna - med bravur!
Herregud, hon hade inte hunnit med kursen;)
Nja.
Jag har blivit tystare med åren.
Jag var helt enkelt roligare förr;)
2009: http://www.housemouse-sis.blogspot.se/2009/01/tant-trettiofem.html
2010: http://www.housemouse-sis.blogspot.se/2010/01/morka-hemligheter.html
2011: http://www.housemouse-sis.blogspot.se/2011/01/och-annat-jag-kanske-inte-ar-lika-bra.html
2012: http://www.housemouse-sis.blogspot.se/2012_01_01_archive.html
2013: http://chimichurri-sis.blogspot.se/2013_01_01_archive.html
2014: http://chimichurri-sis.blogspot.se/2014/01/jalla-jalla.html
2015: http://chimichurri-sis.blogspot.se/2015/02/dromvarld.html
Jag är fyrtio-och-ett-halvt och min ryggsäck är tung.
Och nånstans där så blev jag den jag är nu.
kommunala korridorer
klockan fyra i januari
strax innan det mörknar
Som min sinnesstämning för tillfället.
Idag var första gången på riktigt länge som jag åkt tåg tur och retur till Malmö helt UTAN intermezzon!!
Inte den minsta försening eller något!
Tror jag ska ringa Skånetrafiken imorgon och klaga.
Bara för att.
Jag RÄKNAR alltid kallt med förseningar i tågtrafiken.
Nu kom jag i jättegod tid till dagens kurs.
För jäkligt.
Det första jag noterade när jag satt och glodde ut på det trista januarilandskapet var stängslen.
Stängslen som kantar spåren eller är på väg att kanta.
Överallt.
Som tunnare gallergrindar med taggar överst.
Trafikverket arbetar förebyggande.
*hutter*
Det andra jag la märke till var tjejen snett mittemot.
Ganska ung.
Lurar i öronen.
Sms:ande.
Leende.
Men inget "Åh-vad-roligt-du-skriver-min-jätteroliga-kompis"-leende.
Nejnejnej.
Det var ett förälskat leende.
Ett sån't där leende man inte kan styra över, som sprider sig i hela ansiktet när man läser vad den man älskar skrivit till en.
Jag log inombords.
Och blev smått avundsjuk;)
Det tredje var tjejen med hunden.
Eller snarare "Tjejen-med-den-fula-besten-med-munkorg".
"Han är inte farlig, han är bara lite rädd" försökte hon inbilla folk som stod runt omkring på behörigt säkerhetsavstånd och darrade.
Rädd??
Yeah. Right.
Jag har varit på en del kurser/utbildningar å kommunens vägnar.
Det är intressant och lärorikt.
Men det som också är synnerligen intressant, det är att studera de andra kursdeltagarna.
Idag var det enbart kvinnor.
25 deltagande kvinnor från olika kommuner i landet samt två kursledare, varav en faktiskt var man.
25 deltagande kvinnor med en och samma arbetsuppgift men så fatalt olika.
Man liksom ser det.
Det är klädseln, vilken typ av frågor man ställer, hur man hälsar, ja kort sagt allt.
Det är riktigt intressant!
(Fast jag vill inte veta hur folk bedömer mig...;) "Mhm, poncho....snusar....ler artigt....är ganska tyst.....men STÄLLER OERHÖRT INTELLIGENTA OCH GENOMTÄNKTA FRÅGOR" ;)
Först var det registrering och kaffe.
Jag var inte på "socialt-småpratar-humör" och då blir man per automatik en outsider.
Jag satt där, typ dövstum, med min kaffekopp och stenhårda - säkert jättenyttiga stenugnsbakade brödskiva - med ekologiskt pålägg och bara var...tyst.
Någon kommenterade densiteten på spånskivan och ett litet artigt skratt följde.
Jag föll artigt och väluppfostrat in, men reste mig snart (lite för snart kanske?) och intog min plats i kurslokalen.
De fem kvinnorna vid mitt bord var riktigt trevliga.
Vi utbytte erfarenheter och tips och hela dagen förlöpte väl.
Lunchen var supergod och även kakan till eftermiddagskaffet.
(Sån't är viktigt.)
Pratade handboll med den kvinnliga kursledaren under en kaffepaus och ansträngde mig verkligen för det här chitchat:andet.
Ibland önskar jag att jag hade lite mer av mammas fina sociala kompetens.
Hon hade fixat de här 25 kvinnsen - OCH kursledarna - med bravur!
Herregud, hon hade inte hunnit med kursen;)
Nja.
Jag har blivit tystare med åren.
Jag var helt enkelt roligare förr;)
2009: http://www.housemouse-sis.blogspot.se/2009/01/tant-trettiofem.html
2010: http://www.housemouse-sis.blogspot.se/2010/01/morka-hemligheter.html
2011: http://www.housemouse-sis.blogspot.se/2011/01/och-annat-jag-kanske-inte-ar-lika-bra.html
2012: http://www.housemouse-sis.blogspot.se/2012_01_01_archive.html
2013: http://chimichurri-sis.blogspot.se/2013_01_01_archive.html
2014: http://chimichurri-sis.blogspot.se/2014/01/jalla-jalla.html
2015: http://chimichurri-sis.blogspot.se/2015/02/dromvarld.html
Jag är fyrtio-och-ett-halvt och min ryggsäck är tung.
Och nånstans där så blev jag den jag är nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)