tisdag 25 november 2014

Bra drag.Och minus 72 julklappar.

Nytt ventilationssystem installeras för närvarande på kontoret.
Inget för den som vanligtvis fryser en smula till vardags.
(Jävla bra årstid att göra det också för övrigt;)


Ambitiös
1. som arbetar mycket hårt eller mycket och är mycket målinriktad
2. (om projekt e. dyl) med omfattande eller högt satta mål


M var nästan ett år gammal när hon skulle få uppleva sin allra första julhelg.
SJÄLVKLART.
Skulle hon få en adventskalender.
En liten julklapp att öppna varje dag i december fram till julafton (liksom jag själv fått).
Tre och ett halvt år senare anlände lillasyster E.
Men ABSOLUT.
48 små julklappar funderades ut och slogs omsorgsfullt in och hängdes i den broderade julbonaden som min mamma sytt.
Och ytterligare två år senare kom lilla L till världen.
Men ALLTSÅ.
SJUTTIOTVÅ små julklappar.
SJUTTIOTVÅ julklappar - som inte ens är riktiga julklappar utan bara en massa lull-lull - kräver sin kvinna att producera.
Det blev adventspresenter á la McDonalds till slut.
(Det vill säga värdelösa plastbitar som är roliga i exakt 3,2 sekunder för att sedan bara slängas i en jävla leksakslåda under en säng....)
Jag gör det inte längre.
Adventskalendrar alltså.
Inte enbart för att det var svårt att fundera ut fiffiga gåvor utan även för att det blev sjukt dyrt!
Så gissa om jag fick andnöd när M fingrade på en "färdigproducerad" adventskalender i leksaksaffären för 299 kr med orden: "En sån här kalender vill jag ha mamma!"
Mmmmm.
Efter att ha delgett henne min ekonomiska situation sa hon: "På Netto säljer de chokladkalendrar för 8 kr!"


Jag saknar dem.
Flickorna alltså.
Inte adventskalendrarna...
Jag saknar flickorna den vecka de inte bor hos mig.
Samtidigt som jag njuter av att kunna göra vad jag vill när de inte är hos mig.
Tudelat.
Det där.
Igår "lånade" jag dem ett par timmar.
Julpyssel på min arbetsplats.
Det var mysigt.
Fast jag har sällan dåligt samvete.


När flickorna är hos mig är det fullt fokus på dem.
För i ärlighetens namn hinner jag  inget annat:)
Jag längtar längtar längtar.
Men redan fem minuter efter att de kommit hit kan jag bli skogstokig!!!
När vi kliver ur bilen efter att jag hämtat på fritids och trots att vi inte setts på en vecka så kan vi redan vara ovänner!
Att öppna bildörrarna kan liknas vid när Brasse Brännström i "Fem myror är fler än fyra elefanter" öppnar sin Lattjolajban-väska..... (Ett jävla liv med andra ord....)
Samma scenario utspelas varannan fredag utanför radhuset.
E och L skriker och slåss (jag undrar varje gång om vad liksom?) och deras mamma försöker först dämpa men övergår så småningom till en slags desperat vädjan: "MÅSTE ALLA GRANNAR HÖRA ATT NI HAR KOMMIT HIT??"


De på jobbet som har barn som flyttat hemifrån säger att de saknar de där åren.
De där åren när barnen var små.
WHAT?
Menar de allvar?
Saknar de verkligen de 72 små värdelösa adventsjulklapparna som ska slås in;)?
(Min pappa har sagt att hans och mammas ekonomiska situation förbättrades radikalt när brorsan och jag flyttade hemifrån :)
Det var då det.
Det har ju definitivt kommit på skam på senare år;)


Men det där med att barnen lämnar boet.
Jag är ju redan halvt förberedd.
Jag har ju bara mina barn halva tiden liksom...


"Så mycket bättre"
Är det så mycket bättre?
Eller försöker man bara suga ut det sista ur ett koncept som var en succé de första åren?
Carolas dag.
En halvtimme extra var hennes program, hennes dag.
Varför undrar jag.
Lite försiktigt.
Att hon klämmer lite extra på Love-ponken har vi ju redan sett;)
Vi har hunnit notera det.
Faktiskt.
Och VEM blev utvald att sjunga om sin tolkning i slutet av programmet....?
TA-DA!!
Love.
Otippat.
Verkligen :)
Nej.
Men.
Jag längtar minsann ändå.
Till nästa "Jag-är-kändis-och-har-det-bra-som-fan-men-måste-ändå-påtala-vilken-miserabel-barndom-jag-haft"-programmet: "Stjärnorna på slottet":)
Och.
Efter mina flickor.


Tills dess.
Så sitter jag med jackan på, på kontoret:)
Tror det blir frost i natt?
Så.
Jag tar det säkra före det osäkra: bilen i garaget....


P.S Ja. Jag svär som en borstbindare. För den uppmärksamme läsaren: "Jävla" har använts minst tre gånger. Jag har inte ett dåligt ordförråd. Jag är bara lätt oborstad.









tisdag 18 november 2014

Welcome to London Ms Johannesson!


Den där reseskildringen blev aldrig skriven...
På grund av att de där fyra dagarna i London bara var en flykt från verkligheten, en flykt från mitt eget liv.
Före resan mådde jag skit.
Efter resan mådde jag skit.
Men under de fyra dagarna i London mådde jag jättebra!
Var i ett tillfälligt lyckorus, i en tillfällig overklighet.
När jag kom hem igen fanns tyvärr min verklighet kvar där jag lämnat den...
Att ta itu med.

När man får en livskris mår man dåligt.
En livskris kan man inte bota med "att göra något roligt".
"Ryck upp dig för fan! Det finns många som har det mycket värre än du!"
Förvisso.
Men det hjälper inte att tänka på att många har det mycket värre, för just nu mår JAG som allra sämst och jag vet inte hur jag någonsin ska komma upp över ytan igen!!
När man får en livskris gör man också saker som man kanske inte skulle gjort annars.
Som att boka en weekendresa till London åt sig själv och en av sina bästa väninnor:)
(Kanske inte det vanligaste dock...)
Utan att väninnan ens vet om att man gör det...
Sms till unga väninnan:
"Hej. Du och jag ska åka till London. Jag har bokat en resa 13-16 april. Jag skiter i om det är din jobbhelg. Du får ta ledigt. Hörs sen! Kram"

 

Så vi åkte.
Trots att jag inte alls är typen som gör saker SPONTANT.
Trots att jag är så jättajävlebamsegroteskt RÄDD för att flyga.
Så åkte vi.
Min pappa skjutsade oss till Kastrup.
JÄTTETIDIGT torsdagsmorgonen den 13 april.
Fullproppad med ångestdämpande i kroppen och Ipod med hårdrock (HÅRDROCK!!??? Bara det var helt sjukt....) i öronen travade jag med zombiesteg på den där flygmaskinen, gaaaaaah.
Men vi störtade inte.
Den där gången heller.



London tog emot oss med öppen famn och solsken från en klarblå himmel.
Vi - icke-globetrotters - klarade oss fantastiskt bra hela vägen från flygplatsen till vårt hotell.
Eller.
Nåja.
Hotell och hotell.
"Enkelt hotell beläget i Bayswater, endast några minuters promenad från Hyde Park."
Enkelt.
Var det indiiiiiiiid ;)
Vi ställde ifrån oss våra resväskor (min något nedspilld eftersom jag envisats med att på vägen köpa en latte som jag försökte balansera på en tunnelbana där vi inte var de enda resenärerna....gick sådär....) medan vi checkade in på "Kings Hotel" och sedan stod vi kvar.
Och stirrade uppfordrande på personalen bakom disken.
De stirrade tillbaka.
(Jag vet inte vad "Har du ätit glo-soppa eller?" heter på engelska. Annars hade jag nog sagt det.)
Med slöa och ointresserade blickar och utan minsta antydan till att vilja resa på sig och bära vårt bagage.
NÄHÄ!!??
Men vi bär väl själva då!!
Ner för en trång smal trappa.
Vårt rum var obehagligt likt en Fritzl-källare.
Ifrån det enda fönstret såg man rakt in i en betongvägg.
Sängkläderna luktade mögel och sur tvätt och svarta strumpor blev genast grå undertill.
"Om vi lägger handdukarna på golvet får vi säkert nya i morgon?" tänkte unga väninnan högt.
HA. HA. HA.
Men.
Det var ju inte i källaren vi skulle spendera tiden under vår Londonvistelse:)





Då vi inte hade gjort upp en enda plan - vilket är extremt ovanligt för sådana ospontana fröknar som vi - så gav vi oss helt enkelt bara ut för att se vad som fanns att göra.
Och OJ vad det fanns att göra:)
Bara att vandra längs med Oxford Street var en upplevelse i sig!
(Likt Ally McBeal som hörde "Tell him" inne i sitt huvud var det enda jag kunde höra i mitt "I'm just a small town girl....;)





Madame Tussauds.
Åff kårrs.




Musikal (Mamma Mia)
Åff Kårrs.




En och annan alkoholhaltig dryck.
Åff kårrs.




Shopping.
Åff kårrs.




En "Hop-On-Hopp-Off"-buss guidade oss rakt till en Dr Martens-butik.
(Eller. Rakt och rakt. Vi fick ju först lydigt på klassiskt turistmanér både tuffa förbi, imponerat ropa "Lovely", "Amazing" och "Beautiful" alltmedan vi fotograferade Big Ben, St Pauls Cathedral, Trafalgar Square, National Gallery, London Bridge, Picccadilly Cirkus m.m. innan vi nådde målet:)
Jag köpte två par.
Bara sådär.
(Just ekonomin hade jag inga problem med vid den tidpunkten.... Det var väl i och för sig det enda jag inte hade problem med....;)



God mat!
Åff kårrs.

Strada - Cucina Italiana - förälskade vi oss i direkt!

Sms till pappa:
"Vi har fått in en fisk som heter Seabreeze. Vad är det?"
Sms från pappa:
"Seabreeze är en drink på vodka, grapefruktsjuice och tranbärsjuice.... Du har ingen annan stavning...? Havsabborre kanske....möjligtvis.....?"
Eh.
Hehehe.
Mejjjbii.





Sista kvällen på Strada (jaaaaaaa, vi trivdes bra där) beställde vi chokladfondant till dessert.
Dock var det lite jobbigt för mig att äta den.
Inte för att den var seg eller äcklig eller så (den var himmelskt god) utan för att jag råkat säga till personalen att jag var nötallergiker...
Vilket fick till följd att de hängde över mig i sin oro för att jag skulle få en allergisk reaktion.
"Spår av nötter" är ju alltid lite vanskligt;)






Och ytterligare lite shopping.
Åff kårrs.




Vi var sååååååååå nöjda med vår weekend.
Våra resväskor var såååååååå sprängfyllda med "souvenirer" (=kläder och skor... Unga väninnan hade nog 14 par i sin väska ;)
Så, för att vi skulle slippa betala för övervikt var våra handbagage nära att checkas in som vanliga resväskor.....
Jag laddade mentalt (med att knapra ett par ångestdämpande....) för flygresan hem.
Vad hände då?
Jo.
Ett annat jävla plan måste på grund av en brand nödlanda på just VÅR startbana!!!
Så VÅR flygresa blev inställd!!!
Så himla onödigt.
Och unga väninnan fick ringa en väldig massa samtal hem till Sverige - i mitt namn - för att boka om vår resa.
Jag kunde inte ringa.
Jag bara satt där i min egen lilla bubbla och var inte förmögen till något annat än att fokusera på "Jag är inte rädd. Jag kan flyga."
Men.
Vi fick nya biljetter.
På ett plan till Stockholm!!!
Med avresetid sex timmar senare än tänkt!!!
"Ni flyger till Arlanda, sover en natt på hotell, tar morgonflyget till Sturup, utan att betala något extra." sa den vänliga resebyråkvinnan hemma i Sverige.
Det råkade jag höra.
"Aldrig i livet!!!! Inte flyga två gånger!!! Stopp och belägg!! Jag vill ta tåg från Stockholm!!!"
Unga väninnan gav mig en mordisk blick men vågade inget annat än att lyda min befallning.
Vilket fick till följd att vi fick tillbringa en natt i Stockholm.
Först i en hotellobby och sedan på ett nattöppet kebabhak.
Jag låtsades inte om unga väninnans hatiska blickar.
"Tänk så myyyysigt det är att sitta här bland alla uteliggare och lösa korsord? Pittoreskt på något vis?"
Liiiiite senare än planerat stämplade jag in på jobbet den måndagen.
Men det var det värt :)






Jag ÄLSKADE att allt var så TYDLIGT :)
Fanns inte en chans att göra något fel...


Den här underbara resan gjorde vi för två-och-ett-halvt-år-sedan.
Men minnena har inte bleknat som jag befarade.
Däremot är krisen över:)
Och jag vill åka till London igen.
Någon gång :)
När inte ekonomin är ett bekymmer.
Min engelskalärare i gymnasiet sa väldigt ofta (nog varje lektion i tre år om jag inte minns fel):
"When a man is tired of London, he's tired of life."
Jag vet faktiskt inte om hon hittat på det själv eller om det är ett välkänt sån't däringa bevingat.....;)
 

torsdag 13 november 2014

Kat(t)astrofdyr miss.



"Snälla, snälla, snälla, snälla, vi ka-a-a-n väl få en katt???"
Har det tjatats om under några års tid hemma hos ett par av mina bästa kompisar.
"Snä-ä-ä-ä-ä-lla??? Alla andra på dagis har husdjur.....*snyft, snyft*
Och så har det klämts fram en och annan tår av de små flickebarnen i familjen.
Föräldrarna har stått på sig med hjälp av diverse motargument.
Men.
Så.
För ett halvår sedan.
Införskaffades en söt liten kattunge.
Trots att föräldrarna försökt förklara att det är direkt olämpligt att ha en katt när man bor granne med riksväg 23.
(Innekatt var inget alternativ.
Ska man ha katt ska den kunna vara utomhus.)

Det har emellertid fungerat bra.
Kattungen har lärt sig att gå ut och in genom sin lilla lucka.
Den har också haft vett nog att hålla sig på behörigt avstånd från riksväg 23.
Tills.
För ett par veckor sedan.
Det var kväll.
Mina kompisar satt och tittade på tv.
Det ringde på dörren.
Pappa T gick och öppnade.
Utanför stod en man med familjens kattunge i famnen.
"Jag hittade den här. Den var ute vid vägen. Är det er?"
Och så räckte mannen över katten till T.
T orkade inte förklara att "Ja, vi bor här, det är vår katt, och den går in och ut fritt som den vill, den har inte kommit bort...."

Klockan tolv på natten några dygn senare fick mamma M ett sms.
Det var från vår gemensamma kompis F.
M läste meddelandet.
Det var en bild på familjens katt!?
Och så hade F skrivit: "Är inte detta er katt?? Vad gör den i så fall på Facebook??"

Ja, familjen undrade verkligen vad deras katt gjorde på Facebook??
Och eftersom varken M eller T är med på Facebook själva fick de med hjälp av F att lista ut vem som lagt ut bilden.
M fick ett namn, letade upp telefonnummer och ringde.
(Dagen efter naturligtvis, inte mitt i natten...)
En liten flicka svarade.
"Jag hittade katten, den såg ut att ha sprungit bort, så jag tog hem den!"
(???)
"Okej", sa M, "Men den har ju halsband med vårt telefonnummer?"
"Jag ringde det numret flera gånger men fick inget svar", fortsatte flickan.
"Hmmm" tänkte M "Inga missade samtal på displayen"....men frågade vidare "Så då har du vår katt hemma hos dig nu?"
"Nej."
"NEJ? Var är den då??"
"Min pappa sa att jag skulle ringa djurambulansen."
"DJURAMBULANSEN!!?"
"Ja. Så djurambulansen kom och hämtade den."
"JAHA? SÅ DJURAMBULANSEN KOM OCH HÄMTADE DEN?? VAR ÄR KATTEN NU DÅ?"
"I Helsingborg tror jag."

M letade via polisen upp information om djurambulansen och ringde.
"Hej, jag förmodar att ni har vår katt?"
"Nej."
"NEJ!!?? VAR ÄR DEN DÅ??"
"På djurhotellet i Höganäs."
"PÅ DJURHOTELLET I HÖGA...MEN VAD FAN????"
"Ja. Du får komma och hämta den."
"KOMMA OCH HÄMTA?? Men jag jobbar och min man jobbar, alltså vad i....."

T:s pappa som är pensionär var snäll och körde och hämtade katten.
Allt var frid och fröjd igen.
Eller.
I alla fall tills det kom en faktura från polisen.
På ETTUSENSJUHUNDRAFEMTIO kronor.
För djurambulansfärd.
M trodde att hon skulle gå i taket!
Och skrev ihop ett långt överklagande.
Fick hon rätt?
Nej.
Vill hon gå vidare och gå i tvist med en liten flicka i grannskapet som trodde att hon räddade en katt?
Nej.

Summa summarum.
En liten kattlivsräddare visade sig vara ett större hot än riksväg 23 :)

onsdag 12 november 2014

Jag visste det!!

"Vi läser långsammare på skärm än på papper. Ögat får anstränga sig mer. Enligt undersökningar som gjorts av läshastigheten hos olika personer tar det i genomsnitt ca 25 procent längre tid att läsa text på en skärm.

Vi läser också på ett annat sätt när vi läser på skärm än på papper. Vid skärmläsning är synfältet begränsat. Vi ser bara det som står på skärmen. Därför skumläser vi och hoppar otåligt fram och tillbaka i texten för att hitta det vi söker. Läsning på papper innebär däremot ett lugnare tempo. Vi har en bättre överblick, ser sammanhang lättare och vet var texten börjar och slutar.

Texter på skärm ställer stora krav på överskådlighet. Det är viktigare att använda tydliga rubriker, kärnmeningar som lyfter fram det viktiga i styckena, punktlistor och uppställningar. Det är också viktigt att skriva kort och enkelt! Långa och krångliga meningar passar inte i texter som ska läsas på skärmen."

(Källa: "Att skriva bättre texter", Ehrenberg-Sundin m.fl.)

Jag tillhör dem  som skriver ut mina mail/e-post (inte alla dock) på papper...
(Jag tillhör säkert en relativt ovanlig skara i dessa high-techdagar... Bara ordet "high-tech".......Suck.)
En "såndäringa" MILJÖBOV är jag med andra ord.
Men jag kan inte TA TILL MIG text på en skärm.
Den känns inte verklig förrän jag har den i tryckt form.
Dessutom vill jag kunna göra anteckningar, stryka under och stryka över.
"Men det kan man ju göra på datorn..." säger då någon besserwisser i lite nedlåtande ton.
Mmmmmmmmmm.
Det kan MAN säkert.
Men för mig, som gör det så sällan, innebär det att det tar en hel eeeeeevighet innan jag hittat de förbannade knapparna med pilar och streck och färger.
Och jag kan inte komma ifrån att jag älskar att använda en vanlig hederlig penna och ett papper:)

Jag tillhör också dem som köper böcker.
Vanliga tryckta böcker av papper.
Som man kan bläddra i.
Jag älskar böcker.
Omodernt.
Jag vet.
"Du kan ju ladda ner e-böcker  till din Ipad. Skitsmidigt!" fortsätter besserwissern.
Mmmmmmmmmm.
Fast jag har ingen Ipad.
Och dessutom undrar jag då hur man markerar var man slutat läsa för stunden?
Verkar vara jäkligt knepigt att vika ett hundöra på en Ipad.

 
Radhustanten applåderar!!

 

måndag 10 november 2014

En mammas syn på sakerna.

Juli 2008.
 
Jag har en väninna som alldeles snart ska föda sitt första barn.
Hon är så fin i sin mage.
Hon är så fin även utan mage ;)
Jag har klappat på magen.
Jag frågade inte först om jag fick!
Jag bara gjorde det.
Jag gör alltid så - numera - att jag klappar på gravidmagar.
Varför gör jag det?
Vem ger mig tillåtelse till det?
(Hade jag klappat en manlig arbetskamrat i rumpan hade det blivit ett jävla liv.
Hade en manlig arbetskamrat klappat MIG i rumpan hade det blivit ett ännu mer jävla liv...)
Underligt.
Men att klappa just gravidmagar är tydligen legitimt?
(För man går ju inte runt och klappar ogravida på magen liksom. "Tjena, tjena" och sen klappar man till på magen.... Jag hade inte känt mig helt bekväm med att någon klappade mig... Som han med kexchokladet gjorde för ett tag sedan:)
Det är legitimt oavsett om du är en nära vän till den gravida eller inte.
Innan jag själv var gravid första gången skulle jag inte komma på tanken att klappa på någon annans mage.
Men efteråt!
Jag tror att jag blir lite sentimental:)
Gravida kvinnor är så vackra, så heliga på något sätt.
Under alla mina graviditeter har jag fått höra:
"Det finns inget vackrare än en gravid kvinna!"
Nej.
Bortsett från 22 kilos extravikt, bröst som inte får plats i bh:n, transparent hy och risigt tunt hår så jovisst:)
Jag tyckte dock inte särskilt mycket om att vara gravid.
Kanske beroende på att jag var illamående och kräkte mig igenom de första tre-fyra månaderna...
Och så blev jag så stor och otymplig.
Större och mer otymplig för varje graviditet.
Till och med fötterna blev stora och svullna på grund av vätska.
Tryckte man till med tummen blev det ett "hål"!
Läskigt!
Jag bara satt där i åttonde månaden och längtade efter att springa barfota på en sommaräng.
Men sedan.
Var det mysigt.
Eller?
Nja.
Jag är en sådan som tycker det är roligare när man kan börja kommunicera med barnet:)
Språkutvecklingen.
Är oerhört intressant.
Yngsta dottern har börjat läsa.
Det är fantastiskt.
Inte unikt.
För börjar läsa gör ju de allra flesta barn.
Men fantastiskt för varje förälder som får vara med och delta i processen!
Jag älskar det!
L vill nuförtiden bara läsa godnattsagor som har med alfabetet eller rim och ramsor att göra.
När vi läst klart leker vi olika bokstavs- och ordlekar.
Hon läser på allt.
Precis allt.
Jag klappar i händerna av förtjusning och stolthet och manar på.
Och imponerad av att hon inte ens ger upp när hon ljudar "n-a-v-i-g-a-t-i-o-n-s-s-y-s-t-e-m-e-t-s -l-u-c-k-a ä-r ö-p-p-e-n".......
Lite överkurs.
Kanske.



 Erin Brochovic/Julia Roberts
Älskar citatet ovan.
Att man ska få se ut som man vill och inte dömas för det valet.
Fast enormt motsägelsefullt.
Ändå.
Jag själv är ett lysande exempel på att jag inte följer mina egna regler.....;)
Lätt att säga - svårt att följa.
 
Därför att.
Kroppsfrågorna.
Är oundvikliga.
Och fåfängan dominerande.
När man har tre döttrar.
Fast det är mer värderingar (mina) det handlar om, än kropp.
 
"När får jag börja sminka mig?"
"När får jag börja raka benen?"
"Hur gammal måste jag vara för att få färga håret?"
"Får jag ta hål i öronen?" 
"Blir man tjock av att äta det här?"
"Titta, ser jag inte lite tjock ut när jag står så här?"
"Mamma, dina bröst är lite hängiga." (Den är SÅDÄR kul.....)
"Varför får inte jag ha mag-top?" (Alltså en tröja som är så kort att den inte når ner till byxlinningen...)
Svar:
"Du får ta på dig vad du vill, bara du gör som mamma säger!" :)
 
Trivs du med din kropp?
Fine.
Trivs du inte med din kropp?
Gör något åt det.
Trivs inte andra med din kropp?
Definitivt deras problem.
Och inget att bry sig om.
Trivs inte du med andras kroppar?
Stanna inomhus.
Ensam.
Så kan man resonera med vuxna.
Inte med barn.
Det är väldigt svårt att svara på vissa frågor.
Det är som att gå över ett minfält.
För skulle man råka trampa på en tar det lång tid att återställa.
 
Men mag-top???
NAJJJJJJJJJJ.
Oavsett vad Erin säger;)

En sjöko.
Flera sjökor.
 
(Och inte "skökor" som någon felaktigt trodde :)
 


tisdag 4 november 2014

Are YOU living YOUR dream


Oktober.
SVISH.
Sa den månaden.
Men den är ändå ok.
Fortfarande hyfsad temperatur.
Fortfarande löv på trädens grenar.
Fortfarande pelargoner som blommar (Skitskumt men sant!)
Man kan simulera sommar.
Oktober och jag kommer ganska bra överens nu för tiden.
(Annat var det förr:)

November.
Däremot.
Vi har närmat oss varandra.
Försiktigt.
Trevande.
Men jag vet.
Jag VET att november snart kommer att hugga mig i ryggen.
Med dagar då solen inte orkar upp över horisonten.
Med dagar som är blyertsgrå, blöta och kalla.
Isch.
Men precis då mörkret tycks ha tagit över dyker december upp som en räddande ängel:)

En gång sa jag att jag ville stryka november ur kalendern.
Då blev min kusin sur eftersom hon fyller år i november;)
F'låt:)

"Fånga lunchljuset så orkar du mer i vinter" stod att läsa i Metro häromdagen.
Hm.
Bra tips.
(Har aaaaaldrig hört det förut. Har aaaaldrig läst det som ett "knep" att bota hösttröttheten;)
"Många blir allmänt tröttare och mer orkeslösa när höstmörkret obönhörligen sänker sig över Norden./---/ Är du traditionell dagjobbare har du egentligen bara morgonen och lunchen på dig att insupa lite ljus. /---/ Helst ska du vara ute i ljuset 20 minuter i sträck."
Sedan kommer det:
"För den som har några tusenlappar över och tycker att det värt det går det att köpa särskilda lampor att ha hemma eller på jobbet. Men ger mörkret dig stora problem med sömnen och tröttheten gör det svårt att sköta jobbet, eller du börjar trycka i dig mat så att du går upp kraftigt i vikt, då är det läge att söka professionell hjälp."

Kan det vara november månads fel?
Japp.
Helt säkert.
Och några tusenlappar över har jag inte.
Men har å andra sidan inga problem med att vare sig sköta jobbet eller matintaget;)
Jag har tänkt att börja med lunchpromenader hur länge som helst.
För att det verkar så jäkla sunt.
Men det är helt enkelt för trevligt.
Det är för trevligt att sitta och äta lunch med mina kolleger.
Fan.
Kan vi inte sluta med våra vilda, spännande och helt sjuka diskussioner?
Så jag kommer ut på den där förbaskade lunchpromenaden någon gång...;)
Men jag kan helt enkelt inte slita mig i från diskussioner om huruvida kvinnor är besläktade med sjökor eller inte, om varför potatis växer bättre i den skånska myllan än i den blekingska eller om hur ordet pömsig felaktigt fått betydelsen sömnig när det egentligen betyder utmattad efter samlag!
Måndag till fredag.
Vecka efter vecka.
Månad efter månad.
År ut och år in.
Sitter vi där och traggar.
Ständigt nya samtalsämnen.
Men jag behöver de luncherna.
Lunchpromenaderna får vänta:)
Jag tränar ju dock.
Om än inomhus.
Kvällstid.

Vände man blad i samma Metro kunde man läsa:
"PT-Fia vill inspirera med en helhetssyn på träning."
"Åååh, spännande" tänkte jag naivt och började läsa artikeln.
(Som om jag aldrig läst något liknande förut.... Inte förra hösten, eller förra igen, eller förra förra igen... etc. Ungefär en lika alarmerande nyhet som att november kommer varje år efter oktober eller att "Beach 2015" kommer efter "Beach 2014"....)
"Sofia 'PT-Fia' Sjöström är Metros nya träningsredaktör. Hon har fokus på helhet i träningen och gillar tidiga morgnar."
Tidiga morgnar?
Hm.
Redan i ingressen blev jag misstänksam.
Har hon småbarn?
Nej.
Då gillar man inte tidiga morgnar för att man inte väljer dem själv.
Flyttar blicken först till "Det-här-är-PT-Fia"-rutan och noterar att hon inte har några barn.
Höjer blicken något och tittar på bilderna.
Jag visste att det var något lurt:)
Fotografierna visar en supersöt vältränad ung tjej i snajdiga träningskläder hängandes i nån ställning.
"-Jag kör militärträning 3 gånger i veckan - morgonpass. Det är något speciellt att gå upp halv sex för att kräla i lera med andra vuxna. Jag tycker väldigt mycket om det!"

PT-Fia.
Med all respekt.
Men där tappade du mig.
Jag blev inte ett dugg inspirerad.
Snarare provocerad!!!
"Det är något speciellt med att gå upp halv sex!"
"Kräla i lera med andra vuxna!"
Återigen poppar min kära "Evelyn" - som steker de gröna tomaterna i filmen - upp i mitt huvud.
Jag älskar scenen när hon skadeglatt mosar de unga snärtornas bil.
De snärtor som nyss stulit en parkeringsficka rakt framför hennes ögon.
De snärtor som obekymrat studsar ur sin - fortfarande hela - bil på väg in till köpcentrat samtidigt som de säger:
"We're younger and faster" med ett hånfullt skratt.
Men Evelyn låter sig inte provoceras.
Så värst mycket i alla fall:)
När hon är färdig med sitt verk ler hon tillfredsställt och väser fram:
"Face it girls, I'm older and have more insurance."
Hade jag gått upp halv sex, eller förresten, det gör jag ju.....
Men.
Bortsett från det.
Hade jag legat bakom radhuset och krälat i lera halv sex på morgonen hade åtminstone minst en granne ringt farbrorn med den där vita tröjan med de konstiga ärmarna....
Helt säkert:)
"Jag såg henne ligga där på marken i chockrosa tights och rulla sig i leran.... Jo, nu har det nog slagit över alldeles.... Ni kan väl försöka prata henne tillrätta.... Hon har ju ändå tre små barn att ta hand om och allt....."

 
Ja.
Lite så.
November kan inte lägga sordin på min glädje.
Livet går upp.
Livet går ner.
Just nu går det upp.
Förbannat skönt:)
Helt utan både lunchpromenader och PT-Fior!!
November.
Jag tror att jag ska överleva dig utan några större problem :)