Fuck you - en normal hälsningsfras?

Föreställ dig att du att du är på ditt arbete, det där arbetet du är på varje dag i åtta timmar, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år.
Just nu är du lite sugen på kaffe så du lämnar ditt kontor och promenerar iväg till fikarummet.
Flera av dina kolleger har tänkt samma tanke så det sitter fullt med folk runt fikabordet och det är således ganska trångt.
För att komma fram till kaffekokaren måste du därför be en kollega att dra in sin stol lite så att du kan komma förbi.
Du säger: "Dra in stolen för helvete, din rövknullare."
Din kollega svarar: "Det tänker jag inte göra ditt jävla miffo. Sug du din mammas fitta!"


.......


Känns det som att det meningsutbytet skulle kunna förekomma i verkligheten? På din arbetsplats?
Känns konversationen rimlig och trovärdig eller helt alldeles himla galen och overklig?


Man kan svara både ja och nej på ovanstående.
Vi skulle nämligen inte i vår vildaste fantasi kunna föreställa oss att tilltala en kollega - eller någon annan heller för den delen - på det sättet.
OM vi hade gjort det hade det nog inte dröjt många sekunder innan vi blivit inkallade till chefen för att få en välförtjänt tillrättavisning eller troligast en varning.
Hade vi fortsatt tilltala folk i samma otrevliga stil hade vi nog blivit av med jobbet.
Man FÅR INTE uttrycka sig på det sättet.
Det lärde vi oss redan under potträningen.
Eller?


HUR kan det då komma sig att föräldrar till en normalstor klass får ett mejl med en bilaga innehållande 44 (FYRTIOFYRA!!) ord/uttryck som inte lämpar sig varken i tal eller skrift? (Tja, ovan är ett litet delikat "smakprov" från bilagan...)
"Bifogar en lista över vilka ord som används i klassen. Läs och begrunda....Vi kommer att jobba vidare med detta!"


Jag blir bestört när jag får höra sådant här.
Tyvärr inte förvånad (eftersom jag själv arbetat som lärare i 10 år).
Är detta rätt?
Nej, det är inte rätt att använda de där uttrycken, det behöver man inte vara raketforskare för att svara på.
Men jag menar, är det rätt att SKOLAN ska arbeta med detta och är det rätt att BARNEN ska stå ut med ett sådant språk på sin arbetsplats?
Det finns två svar även på dessa frågor.
Till viss del ska naturligtvis ordval och språkbruk beröras i undervisningen.
Men är det verkligen skolans sak att lära ungarna att uppföra sig??
Ett rungande NEJ svarar jag på det.


Det är faktiskt min uppgift som förälder att lära mina barn att uppföra sig.
Punkt.
I skolan är det helt andra saker som ska skötas.
Till exempel ska en läroplan tjock som en tegelsten plöjas igenom, det ska strävas mot mål och mål ska uppfyllas.
Det är en förmån att få gå i skolan och lära sig saker. Eh. Ja.
Jag tycker - kalla mig gärna gammaldags men det bryr jag inte mig om det minsta - att själva utbildningen ska prioriteras.


(För att jag inte ska bli missförstådd så menar jag inte att skolan inte ska ta tag i språkbruksproblemet när problemet redan är ett faktum. Naturligtvis måste det lösas. Direkt.)


Jag är inte den typen av förälder som skulle avfärda en sådan här sak eller säga: "Ooooh, det kan inte vara mitt barn. Så skulle hon aaaaldrig säga."
Jag tillhör heller inte den kategori föräldrar som slår sig för bröstet och tycker att man minsann gör allting rätt och att ens egna barn aldrig gör några fel.
Då är man helt fel ute anser jag.
(Jag menar, vem rabblar inte upp alla tänkbara svordomar - dock ej könsord - man har i sitt register när man med full kraft kröker lilltån i ett bordsben....? Eller asch, det är kanske bara jag;)


Två saker funderar jag på nu:
Ett: Ska skolans verklighet skilja sig från resten av samhällets verklighet? Ska det vara tillåtet att kalla varandra för hora och bög i skolan men inte ute i arbetslivet? Varför ska inte samma regler gälla överallt? (Jämför med att du slår ner någon i kön på ICA respektive i kön i en skolmatsal...Handlingen är samma men inte konsekvenserna.)
Två: Hur ska vi komma tillrätta med detta språkbruk/dessa rådande attityder? (Tjaaaaaaa. Vi kanske ska börja med att ta tag i våra egna barn och inte låtsas att vi inte har ett problem. Vi har en tendens att framstå som så himla duktiga i alla andra möjliga sammanhang... Hm. Man kanske skulle anordna en gala, samla in en herrans massa pengar, och satsa lite på vett & etikett i skolan? För vi kan inte bagatellisera det här. Längre.)




För dig som inte förstått poängen, så ska det givetvis låta så här, både på din egen arbetsplats och på dina barns:


Föreställ dig att du att du är på ditt arbete, det där arbetet du är på varje dag i åtta timmar, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år.
Just nu är du lite sugen på kaffe så du lämnar ditt kontor och promenerar iväg till fikarummet.
Flera av dina kolleger har tänkt samma tanke så det sitter fullt med folk runt fikabordet och det är således ganska trångt.
För att komma fram till kaffekokaren måste du därför be en kollega att dra in sin stol lite så att du kan komma förbi.
Du säger: "Ursäkta, skulle du kunna dra in din stol lite, så att jag kan komma förbi?"
Din kollega svarar: "Naturligtvis ska jag göra det, sådär ja, kommer du förbi nu?"

Då lämnar vi den stora depressionen bakom oss;) Känsliga läsare varnas för obehagliga inslag.

Jag syftar på 30-talet alltså, tio år av jämmer och elände ;)
Det glada 20-talet har för länge fallit i glömska när jag nu med stormsteg närmar mig ett nytt decennium, nämligen 40-talet!!
Om exakt en vecka stansas ett hål i inträdesbiljetten...
(Eller får jag kanske ett färgglatt åkband med tio års giltighetstid?)

Ett halvt liv.
I ett halvt liv - om man har ätit sin spenat var da' -  har jag knatat runt på den här planeten.
Grov överdrift.
Till största del har jag rört mig inom en ganska begränsad plätt:)

Hursomhelst.

Oundvikligen funderar jag på vad jag uträttat hittills.
Hm.
Det tar inte särskilt lång tid.
Att fundera på alltså...
Har jag lämnat några avtryck?
(Förutom på bilarna jag råkat backa in i ett ovanligt felplanterat träd eller i någon annans ovanligt närgångna kofångare...)
Har jag egentligen uträttat något?
(Förutom när jag skrev en insändare i lokaltidningen om att mjölk, med olika utgångsdatum, blandades i skolmatsalen  - urrrrk - och där påföljden blev ett högst ofrivilligt besök på rektorsexpeditionen... Mjölken blandades dock aldrig mer:)

Visst funderar man.

Emellertid inte bara bakåt.
Utan - ve och fasa - även framåt.
För varje sekund, minut, timme etcetera, som förflyter, så kommer man ett steg närmare...
Närmare det som vi helst undviker att tala om.
En riktig partykiller skulle man väl kunna säga.
Nämligen Döden.
Jag är ledsen att behöva säga det men...
Jag ska dö.
Du ska dö.
Alla ska dö.
Vi VET det.
Alla VET det.
Extra påtagligt blir det när någon av mina tre döttrar, sådär i sina insomningsfunderingar på kvällarna, plötsligt utbrister med panik i rösten:
"MAMMA!! Du ska väl aldrig dö?? Du lovar väl att du aldrig ska dö??"

Ridå.
Klump i magen.
Kramp i hjärtmuskulaturen.

Jag kan inte svara sanningsenligt då.
Eller.
Jag kan svara nästintill sanningsenligt.
"Neeeejdå, det dröjer läääääänge, man dör bara när man är jättegammal! Jag kommer att leva JÄTTElänge!" (Följdfrågorna låter inte vänta på sig....Det blir ett humbugsvar av änglar som vinkar från moln och själar som vandrar och pånyttfödelse och en massa annat som jag tyvärr inte ens tror på själv...)
Men vad fan vet jag om det?
Absolut noll och ingenting.
Och helt ärligt - jag vill inte veta.
Ingen vill veta att det var sista gången man tömde soppåsen, att det var sista gången man stoppade in en snus, att det var sista gången man pussade sitt barn på håret.
Så vi enfaldiga människor är förmodligen utrustade med ett praktiskt och rationellt dödsskydd.
Ett skydd som filtrerar bort obehagliga tankar, exempelvis tankar på den hemska döden.

Men då och då, tack och lov utomordentligt sällan, fungerar inte filtret ordentligt.
Error inträffar alltid efter mörkrets inbrott.
De där kvällarna när skygglapparna tar en fikapaus och man ligger sömnlös och blottad.
Inget skydd.
Bara en insikt man inte bett om.
Tankarna vandrar iväg, ut och upp, utan kontroll.
Vem är jag i detta stora, detta mörka, detta oändliga som inte har ett slut?
Kroppen blir alldeles stel, de inre organen fryser till is, magen drar ihop sig.
Gaaaaaah.

Man har två saker att välja på i det läget.
Ge efter för de obehagliga tankarna och lägga sig ner och dö.
Eller.
Fort som fan tända lampan, bläddra i "Hänt extra", kanske hälla i sig ett glas vin och inbilla sig själv att man är odödlig.
Jag har alltid valt alternativ nummer två.
En ren överlevnadsstrategi.
Svårare förr, lättare nu.
Lättare möjligtvis för att jag har ett ansvar, eller rättare sagt tre.
(Fast logiskt borde det vara så mycket svårare!)
Så småningom kommer de små oskyldiga inte att kunna skonas men så länge det går är det nödvändigt.
Vi måste delta i spelet som kallas livet.
Annars får det bli alternativ ett.

Annars?
Läget och sån't?
Jo tack, det är fina fisken.
Tummen upp:)

FYRTIO.
"40-talet präglades av satir och ifrågasättande."
Minsann.
Tror nog att det nosats på båda begreppen långt tidigare, haha.
Ifrågasättandet i alla fall.
Mina barn skulle aldrig svälja ett svar från mig med hull och hår.
Aldrig.
(Se avsnittet "Följdfrågor" ovan;)

Jag slingrar mig.
Jag kom på det själv.
Att svara på frågan om hur det känns att fylla fyrtio?
Helt ärligt.
Det känns väl ungefär som att fylla trettiotre, trettiosju eller trettionio...
Enda skillnaden är att när man fyller "jämnt" får man en mer legitim anledning att "fira".
Och för att inte falla i min egen grop så svarar jag på alternativ två-vis att:
"Jo tack, det känns jättebra! Fantastiskt jättehärligt." (Samtidigt som jag ler lyckligt och fånigt in i Facebookstatusen som om detta är det bästa jag varit med om; Och för att riktigt spä på så fortsätter jag falskt:) "Skulle verkligen inte vilja vara yngre! Guuuuud så jobbigt det var att vara TJUGO!"
Svarar alltså inte:
"Känns för jävligt, ett steg närmare graven."
Ingen vill höra det svaret:)
Hahaha!

Jag är dock lite nyfiken på vilket minne jag ska bära med mig från min fyrtioårsdag?

Det första jag tänker på när jag tänker på 10-årsdagen: Jag fick ta hål i öronen och välja ett par fina silverörhängen. Med blå sten i tror jag. Men först fick jag stå ut med de där fula plastpluggarna i sex veckor...Och tvätta örsnibbarna varje morgon och kväll:)
Det första jag tänker på när jag tänker på 20-årsdagen: Jag fick en allergisk reaktion av ett slick på pecannötsglass bara ett par dagar före festen. Fick för första gången stifta bekantskap med kortisontabletter och adrenalinsprutor. Spännande:)
Det första jag tänker på när jag tänker på 30-årsdagen: Sol och dans och håll-i-gång med alla nära och kära. Och att jag inte kunde prata rent efter klockan tolv på natten:)
Det första jag tänker på när jag tänker på 40-årsdagen: Who knows;)?

Rapport från solstolen

"Sitt inte och vänta på att inspiration och skrivlust ska komma till dig - för det kommer inte! Du måste bara sätta dig ner och börja skriva. Avsätt tid. Och skriv."
Läste jag i en spalt som handlade just om att komma i gång och skriva.
För den som har författardrömmar.
Det har i och för sig inte jag.
Jag tycker bara om att skriva.
Att knåpa ihop små texter.
Om stort och smått.
Kåserier.

Tid är ett nyckelord.
Tid att skriva behövs.
Tid att sitta i sina egna tankar, formulera dem snyggt och begripligt samt få dem på pränt.
Och så är det kravet.
Kravet jag ställer på mig själv att skriva underhållande och humoristiskt.
"Bed-to-bed"-historier är ju så mördande tråkiga...;)
(Av de inlägg som jag är mest nöjd med har jag hämtat inspiration från ett glas vin. Eller två... Fast det har jag aldrig läst som ett tips i någon "Kom-igång-att-skriva"-spalt så jag är inte säker på att det är helt politiskt korrekt;)

Idag är det min första semesterdag.
Jag är lagstadgat ledig från jobbet hela tre veckor!!
Inte från mina andra "åtaganden" dock;) (Laga mat, tvätta, skjutsa...)
Men min naiva lilla hjärna har fått för sig att tid - det finns det oändligt av när man har semester!
Ironiskt nog har jag blivit dunderförkyld!
Jag har inte varit förkyld sedan jag vet inte när?
Men nu!
Enligt en viss närstående låter jag som en kedjerökande alkis på nätterna.
Värri charming, indiiiiid;)

I min städ- och röjariver kom vi idag till kapitlet "Rensa-ut-gamla-kläder-och-skor-vi-inte-använder".
Resultatet hamnade i sopsäckar och fraktades tillsammans med trädgårdsavfallet, från lördagens enorma trädgårdssanering, på tippen.
Aaaaah.
Så skönt att bli av med lite barlast.
Precis innan vi skulle ge oss iväg till den här ortens absolut mest populära besöksmål knackade det försiktigt på dörren.
Utanför stod grannens äldsta dotter i pyjamas och såg förlägen ut.
Själv såg jag nog mest galen ut, med håret i tofs, gårdagens smink under ögonen och en sopsäck i ena handen...

I samma ögonblick som hon skulle öppna munnen för att säga något fick jag syn på sopgubben bakom henne - och han hade oturligt nog fått syn på mig - så jag väste:
"Kvickt! Kom in och stäng dörren!"
"VA?" sa hon och tittade konstigt på mig.
Och medan jag förklarade att jag inte riktigt sorterat min sopor enligt reglementet så muttrade sopgubben något ohörbart och spände demonstrativt ögonen i mig.
Jag drog igen dörren.

"Hej. Ursäkta att jag stör men jag undrar om du har extranyckel till oss? Jag och min kompis har låst oss ute...."
Extranyckel?
Nej.
Det hade jag ju inte.
Så jag fick be grannflickans kompis övervaka E och L som stod i duschen medan grannflickan och jag själv fick köra till grannfruns jobb för att få tag i en nyckel.
TUR att grannfruns jobb inte ligger mitt i centrum.
En ungdom i pyjamas och en galen kärring i shorts (det var inte direkt shortsväder...) som desperat knackar på ett vårdboende...vi hade kanske inte blivit utsläppta igen....och jag hade fått lite längre semester möjligtvis;)

Under tiden vi var på nyckeljakt hade det uppstått blodvite i duschen.
Hur är det möjligt trots att man bara lämnar hemmet en kort stund?
Jodå.
L fick en plötslig ingivelse att närstudera min rakhyvel och hyvlade därmed av ett litet lagom skikt av skinnet på tummen...
Suck.

I övrigt.
Har det varit en skön första semesterdag.
Till och med solen kikade fram bakom den sena (och totalt vitaminbefriade kokt-smaklös-korv-med-bröd) lunchen.
Min kropp absorberade samtliga strålar som försökte nå vår planet.
En arbetskamrat sa förra veckan:
"Jag har aldrig sett dig så blek vid den här tiden!"
Inte jag heller:)
Jag syns knappt mot vit bakgrund i en spegel...
Men nu är det på gång (i alla fall enligt E som uppdaterar sig på SMHI:s site en gång i timmen).
Solen!
Värmen!
Sommaren!

Inte bara guld och gröna skogar

Hon kan konsten att sjunga, att spela, att skoja, att dansa och att vara snygg.
Allt på en och samma gång.
Underhållning och kvalitet.
Äkta.
Rakt igenom.


Jag talar om Jill.
Jill Johnsson.
Min pojkvän och jag hade nöjet att få se henne uppträda nyligen, så vi vet.
Men tror man att Jill enbart är lika med countrymusik så tror man fel.
Hon är country, javisst, men också rock, visa, storband och ballad.
Vid några tillfällen, tillsammans med endast sin gitarrist Göran (som för övrigt är en duktig både musiker och sångare), framfördes några riktigt fina stycken.
Så vackert att jag satt och tänkte "Nej, nej, neeeej, sluta inte, sluta inte..."
På väg hem efter showen var vi överens om att det skulle vara svårt för en kritiker att just hitta något att kritisera.
Och glädjande nog.
Två recensioner senare kan man konstatera att allt inte måste bedömas genom bittra och cyniska glasögon:)
Ibland blir man förvånad.


Musik ska byggas utav glädje.
Av glädje bygger man musik.


Eller...


Jill for till Nashville för att hitta djupet inom sig och utifrån det skriva texter.
Hon for för att gräva i sitt inre.
För att gräva fram djuuuuup och vemod.
Tyvärr fann hon inte så mycket av svärta och bedrövelser inuti sig själv.
Men det har ju gått hyfsat för henne ändå;)


Musik ska byggas utav glädje.
Av glädje bygger man musik.


Eller...


Så snor man någon annans låt, gör om den ytterst lite (ett ackord eller två), döper om den och ser till att den inte är längre än tre minuter.
Och anmäler sig därefter till Melodifestivalen :)
Men tre miljoner TV-tittare kan väl inte ha helt fel (läs: vara helt utan smak och musikalitet, läs igen: vara helt puckade)?
Melodifestivalen är glädje.
Framförallt i årets upplaga.
Men det berodde nog bäst på de kompetenta programledarna...


Mina barn kunde redan sjunga flertalet låtar som tävlade i år - innan jag ens hört dem.
Speciellt en.
En banal slagdänga framförd av en folkkär veteran; Hasse Andersson.
"Ja, det var dans och håll-i-gång,
uppå logen natten lång,
det var sommar, det var guld och gröna skogar!"
Säga vad man vill om Hasse.
Men jag erkänner, jag har alltid varit ett fan;)
Otaliga gånger har jag sett honom uppträda på torg, marknader och festivaler.
Jag har serverat honom på en middag och till och med jobbat med honom på ett evenemang.
Det går inte att säga annat, än att han är en glad och trevlig prick!


Sedan jag var liten har jag lyssnat på Hasses låtar.
Kassettband först, sedan LP.
Sedan inget.
För jag känner bara till "det gamla".
Jag behöver knappast nämna "Änglahund", "Arrendatorns klagan" eller "En grön vågare".
Klämkäckt och glatt, hög allsångspotential.
Mina döttrar skäms när jag skrålar med och förvandlas till logdansjänta med hoppsa-steg och armarna flaxande som kycklingvingar.
"Ibland så skiner solen och bränner grödan bort,
ibland så faller regnet på höet som va' torrt.
Och suggan hon grisa', men det ble' bara tre
den ene va' en pelle, litta håri' ving och sne'."


Men Hasse är inte bara guld och gröna skogar eller plocka sten och hacka rabbor.
Han är också berättare, karaktärsskildrare, om än med enkelt språk och trallvänliga melodier.
Det finns ofta ett tema i hans sånger.


"Han heter Ola
vi gick i samma skola,
när vi va' små.
Vi tyckte han var rolig, ibland helt otrolig,
men svårt att förstå.
Han kom och gick som han ville,
var brudarnas kille, förstår du mig?
Vilka bravader, han gav lärarna spader,
aldrig gav han sig."


Ola får jobb på en bensinmack efter skolan, är far till fyra barn (stackars töser som fick barn) och är ledare för knuttarna i stan...
(Kan det bli bättre;)?)
Jag förstår precis vem och vad Ola illustrerar.
Det finns massor med "Olo:r"...


Eller skomagare Anton.
Som fann sitt livs kärlek midsommaren 1921.
Men längtan till Amerika var större och han lämnade Elin för att åka "over there".
När han återvände till Sverige fanns bara minnen av henne kvar.
Eller frälsningssoldaten.
Som vigt sitt liv åt musiken, frälsningsarmén och klarinetten.
"Varje ton är vacker när den slipper ut!"
Eller torghandlaren.
Som förnedrar sig själv med att sälja blommor han stulit i närmaste rabatt.
"Kom och köp mina blommor!
Den här är väl fin?
Du ska få den för en tia.
Det blir en halv flaska vin!"
På sommarhalvåret går affärerna bättre.
Någon enstaka köper hans buketter för att de inte har hjärta att ignorera honom.
Och det blir några halvpavor på bänken utanför Systembolaget.
Vintern blir tuffare.
Eller den gamla damen på Kiviks marknad.
Vid ett tält, tältet som sägas vara marknadens huvudattraktion, vrålar utroparen:
"Kom och lös er entré, jag lovar valuta för er slant!
Plötsligt delar sig massan
hon tränger sig fram
en böjd gammal vithårig tant


Må djävulen ta, ta er, och lära er veta hut!
Må er börda bli tung och svår när era dagar är slut!
Att förtjäna sitt levebröd på det sätt som ni gör,
det är synd och förnedring och
den sanna kärleken dör!"


Den gamla vithåriga damen får ingen respons, (trots att hon "gått en rond mot djävulens sekond")nervöst trippar så kallade scandal beautys omkring med putande läppar och vippande gång och utroparen fortsätter:
"Det här är flickor som vill, så gott folk, bara titta och njut.
Och där inne i tältet, där blir det mer, så gott folk, kom och lös er entré!"


Ann-Christine, Eva-Lena och Berit.
Tre kvinnoporträtt.


Ann-Christine som sitter i mörkret trots att ljusräkningen är betald.
Ann-Christine som troget väntar på sin pojkvän.
Ann-Christine som blivit lovad räkor och vin.
Ann-Christine som får höra: "Du, det var pågarna som ville bjuda på en öl" och " Men du förstår att kvällen det blev rätt livad, och ölen som bjöds, den var kall och fin."
Och sedan:
"Fick du din lön idag Ann-Christine?
Du en öl och pizza skulle sitta fint.
Ta din kappa och kom så går vi ut på stan.
Du Ann-Christine jag har tänkt på dig hela dan!"


Lite småaktigt av Ann-Christine kan man tycka...
Det är väl inget att sitta och tjura för att sambon, samma dag som lönen kom in på kontot, satte sprätt på pengarna på Jägersro, glömde att ordna kvällsmat samt undrar om inte hon också fått lön så att de kan gå ut och äta?
Bah. Vilken surpuppa;)




En som dock inte förlåter.
"Eva-Lena, hon stack till stan en dag.
Och reste med bussen, ensam kvar blev jag.
Hon sa hon var trött på mig,
jag tror hon ångrar sig.
För hon hade det bra, hon fick allt hon ville ha, hon var snäll vid mig."


"Visst fick du jobba hårt, från morgon till kväll.
Och nog har det hänt nån gång, att du har fått en smäll.
Men tänk på presenterna, som du fick varje jul.
Och när jag spela' munspel då sa du att du tyckte jag var kul."


Nej.
Eva-Lena valde hellre ensamheten.
Det gjorde inte Berit.


"Lördag den 5 november
Berit vaknar i sin säng.
Ligger kvar där ensam och tänker.
Och ser ut genom en trasig persienn."


/.../


"Berit vaknar alltid ensam.
Lika ensam som hon somnar in.
Det känns tungt när nattens skuggor faller.
Och ibland har det hjälpt med ett glas vin.
Vin och tabletter som söver.
Det kan döva en svidande själ.
Men Berit det var hon som blev över.
Fast hon var snäll och ville alla människor väl."


/.../


"48 långa timmar till måndagen.
En evighet tillsammans med sig själv.
Förutom en burk med tabletter.
Och en bok om den konsten att kunna hjälpa sig själv."


/.../


"Det har blivit söndagen den 6 november.
Berit ligger kvar där i sin säng.
Och på bordet står en halvtom burk tabletter.
Och ingen, har saknat henne än.


När man talar om systrar och bröder.
Om att älska alla och envar.
Men Berit, det var hon som blev över.
Så även måndagen den 7 ligger hon ensam kvar."


Sorgligt.
Men fint.
Sammanfattningsvis: Hasse är inte bara guld och gröna skogar:)
Även om det är mycket dans och håll-i-gång!

Övningskörning med överträdelser...

"App-app-app-app!!! Bilstereon tillhör bilen, så var snäll och lämna kvar den fröken....Bilstereon alltså...."
Va??
Är det så himla petnoga?
Vi skulle ju tömma bilen......


Jag backar bandet.
(Också ett uttryck som kanske inte kommer att vara användbart särskilt länge till. "Backa bandet". Vilket band liksom? Kassettbandet? Videobandet? Nåja.)


Vi skulle byta ut en av våra bilar på jobbet idag.
Min kollega och jag.
Hon bad mig - lite skamsen såg hon allt ut när hon kom in på mitt kontor och frågade - om jag kunde följa med för att instruera henne om hur man kör just den här nya bilen.
(Ja. Vi har en likadan sedan tidigare och den har jag kört mycket. Annars är det kanske inte jag som är förstahandsvalet i just sådana här frågor. Att visa andra hur bilar fungerar...)
När vi kommit fram och hade parkerat den gamla bilen öppnade jag bagageluckan eftersom jag kom på att vi nog hade en massa grejer i bagageutrymmet.
Suck.
Det hade vi.
Jag stängde luckan igen (=sköt upp problemet) och vi gick in för att kvittera ut det nya vrålåket;)
Pedagogiskt förklarade jag för min kollega hur man startade den nya bilen och så körde vi ut och parkerade bredvid den gamla.
För att lasta över.
Mäthjul, varselvästar, burkar med sprayfärg, ett (jävla tungt och långt) spett, en spade, några konstiga lampor med långa sladdar, en varningstriangel...
"En varningstriangel?" sa min kollega uppmärksamt. "Men du, den ska väl ligga kvar i bilen? Den tillhör väl bilen...?"
Hm.
Javisst ja.
Och precis när jag skulle flytta över en grön kabel kom bilhandlaren halvspringande och informerade vänligt att den där kabeln faktiskt också tillhörde den gamla bilen.
Hoppsan!
Men hur ska man kunna veta att just en grön kabel tillhör en speciell bil...?
Kollegan lyckades få igång den nya bilen igen - alltmedan hon påpekade "Säg nu ingenting, säg nu ingenting, jag måste få komma på det själv!" - men till slut kunde jag inte hålla tyst eftersom jag inte var så himla tänd på att hon skulle köra rakt in i slänten framför istället för att backa fint och snyggt ut där vi kom ifrån.....
"Ojdå, la jag inte i backen?"
Försäljarna, som nog följt hela proceduren, andades alldeles säkert lättat ut när vi lämnade området:)
Nja.
Vi hade i och för sig lovat att komma tillbaka meddetsamma med reservnyckeln till den gamla bilen...


Innan vi hämtade reservnyckeln körde vi emellertid och tankade samt tog en sväng och tittade på några felparkeringar som jag ändå skulle titta på. (Så jobbar vi, många bollar i luften, många flugor på smällen etc. etc.)
Mitt utanför skolområdet, där det råder både stopp- och parkeringsförbud, skrek jag till min kollega: "Stanna!".
På trottoaren satt en flicka och grät, hon gned sina handflator mot varandra och en liten cykel låg på gatan.
Jag rusade ut och frågade hur det var fatt men såg ganska snart att hon bara skrapat sina händer.
Det kom lite blod, men det var bara några skrapsår.
Jag lyfte upp cykeln på trottoaren och frågade om hon hade långt hem och om hon skulle klara att ta sig hem.
Som tur var hade hon en kompis med sig också och de skulle ha sällskap, så när hon lugnat sig lite började de att gå så sakta.
Piuh.


Reservnyckeln lämnades och jag hade bara ett sista prov kvar för min kollega.
Nämligen att BACKA in i parkeringsfickan;)
"Neeeeej, måste jag?"
"Japp! Det är inte så svårt. Vi har ju backvarnare och sidospeglar och allt. Prova nu!"
Och den som passerade vår parkeringsplats i eftermiddags har haft nöjet att se en väldigt snyggt parkerad bil :)


(Undrar hur det kommer att gå när jag ska övningsköra med var och en av mina döttrar? Eller. När de ska övningsköra och jag ska sitta bredvid. Det kommer aldrig att gå. Vi kommer att bli fruktansvärda ovänner. Tur att det är några år kvar. Fyra, vid närmare eftertanke. FYRA? Ja. Hehehehe.)

Finfina fynd

"Hej! Var blir du av?? Vi är utanför nu!!" (Fem i nio igår morse.)




"Mamma!!! Det är fem minuter kvar!! Ska jag gå ut med ett osminkat öga ellårrr??"




"Nej, men vi sa nio!"




"NIO ja. Kommer ut strax."




Klick.
(Eller inte klick. För så låter inte telefoner nuförtiden.... Men ändå. För att illustrera att jag bytte ut mobilen mot mascaran.)




För några år sedan var jag loppisentusiast.
Inte lika entusiastisk som riktigt riktiga loppisentusiaster men en bra bit på väg.
Men plötsligt försvann intresset och jag går därför nästan aldrig på loppis längre.
Fast i söndags.
Blev jag lite sugen.
När mamma berättade att hon tänkte gå på "Lyx-loppis".
Och PAPPA hade lovat att följa med!!!




När vi kom till staaaan var det tio minuter kvar tills loppisen skulle slå upp portarna.
Vi noterade en lååååång kö utanför mässhallarna.
"Där måste det vara!!" konstaterade vi nöjt.
Pappa stannade kvar i bilen medan vi andra två halvsprang i regnet bort till kön.
Jag hade virat min halsduk runt hela huvudet för att skydda frisyren.
(Mycket viktigt. När man är självlockig med nyplattat hår.)
Både mamma och jag saktade in - utan att säga något till varandra - men vi tänkte samma sak: Var det inte ovanligt många MÄN i kön?
Män. Och barn. Mest pojkbarn.
Inte för att män och pojkbarn inte får gå på lyxloppis men det kändes lite....otippat.
Mamma knackade därför lite försiktigt på axeln på en man som stod framför oss och frågade:
"Står du i kö till lyxloppis?"
"Ja" svarade han.
Okej.
Ja då så.
Så här i efterhand kan man förmoda att han nog inte riktigt uppfattat frågan.
När vi stått i blåst och regn i cirka fem minuter och kön fyllts på med ännu fler MÄN.
Trots att jag hade flera lager halsduk för öronen råkade jag plötsligt höra diskussionen som pågick bakom mig.




"Shit alltså, det var bara zombies överallt. Hur mycket man än rensade så kom det bara nya zombies!! Vi pratade om det på jobbet. Jag sa, liksom det är som när man går ner i tvättstugan va, och lägger in en tvätt va, så ska man öppna dörren och då står där en ZOMBIE. Så skjuter man den och stänger dörren, men när man öppnar den igen så s-t-å-r där en NY!! Bara zombies överallt!!!"


Hm.
En minut återstod.
Mamma gjorde ett nytt försök med killen framför:
"Ursäkta mig igen, men ÄR detta kön till lyxloppisen?"
"Öh, lyxloppis?? Nej, detta är Sci-fi-mässan...."
Men vad f-a-a-n??
I samma ögonblick svepte en dam i vit kappa, perfekt page och paraply förbi.
Mamma och jag tittade på varandra och jag utbrast (möjligtvis med liiiiiite panik i rösten eftersom mitt gamla loppisbegär vaknat till liv):
"Vi följer efter henne!! Hon är på väg nånstans!! Och hennes mål verkar inte vara zombierelaterat...."


Mycket riktigt.
Efter en kort promenad i regnet - ja vi förföljde vita-kappan-damen helt ogenerat och helt utan fördomar om hur lyxloppisbesökare antas se ut - hittade vi rätt kö.
Röd matta låg utrullad och röda band i guldstolpar ledde oss in.
Yes!!!
Men.
Vi var ganska snart ute på trottoaren igen.
Besvikna.
LYX-loppis??
Knappast.
Det såg ut som en helt vanlig loppis där folk öst upp sitt vanliga gamla mög på vanliga bord och vanliga klädställningar.
Sunkigt och ostruket.
En enda skillnad mot en "vanlig" loppis bara.
Det var apdyrt.
"Good luck!" sa vi till en tjej som ville ha 1500 spänn för en väska, och vände på klacken.


Men mamma lät sig inte nedslås.
"Nu åker vi till en bakluckeloppis där jag gjort fantastiska fynd tidigare!!"
Ok. Kör till.
Pappa rattade lydigt efter mammas vägbeskrivning.
Parkerade i ett parkeringsgarage och så gick vi en våning upp.
"Är det verkligen här mamma?" frågade jag förvånat eftersom det var alldeles tomt!?
Nej.
Inte r-i-k-t-i-g-t tomt faktiskt.
Längst bort, i ett hörn, noterade jag cirka åtta bilar med bagageluckorna öppna....
"MEN vad märkligt" sa mamma "Här brukar ju vara FULLT!"
Medan mamma gick igenom säljare efter säljare - trots allt - stod pappa och jag passiva och tittade på.
Jag för att jag frös ("Varför har du en sån tunn jacka då??" undrade mamma som om jag vore snart tio år och inte snart fyrtio...) och pappa för att han helt enkelt inte är så värst intresserad av bakluckeloppisar.
Däremot var det nära att han sålde en stekpanna för tio spänn.
Dock inte sin egen eftersom han inte hade någon stekpanna med sig.
Men för att han råkade stå nära en öppen bagagelucka och misstogs för att vara en försäljare.
Efteråt kom han på att kunde tjänat en slant:
"Men du, ta du allt som ligger på filten. Du får det för 50 spänn. För 100 kan du ta bilen också!"


Vi gjorde inga fynd i garaget heller.
Så vi körde till ett varuhus i närheten för att dricka en kopp kaffe.
(Brorsan och svägerskan skulle bjuda på lunch men vi hade oväntat fått lite tid över att förbruka...)
"Jag tycker att vi dricker kaffe på McDonalds!" sa pappa.
Eeeeh, fick jag ur mig och sneglade misstänksamt på honom.
"Sa du McDonalds pappa???"
Till min pappa GOURMÉN.
"Ja???" sa han och betraktade mig som om jag inte alls var hans dotter utan någon som kommit från en annan planet.
(Men hallåå!!! Det är inte JAG som går på "Thzze zzzlajjjding kjuuuuuub"-restauranger:)
"McDonalds har det absolut godaste kaffet" fortsatte han förnärmat "Mamma och jag har minsann provat en del såna här fiiiiiina caféer och blivit sååååå besvikna. Specialrostade bönor som fraktats i specialbåtar och sedan specialmalts men kaffet var trots det specialdyrt och specialblaskigt som diskvatten. Sån skit."
Aha.
Fast jag är beredd att hålla med.
McDonalds kaffe är gott.
Och billigt.
Ja.
Det behövde jag i och för sig inte bry mig så mycket om.
Men billigt för pappa alltså.
Eftersom han betalade....
När vi hade satt oss frågade mamma: "Har du smakat sån't där chailatte?"
Innan jag hann svara sa pappa blixtsnabbt: "Eller...sån't där kill-latte? Höhöhö!!"
Suck.
Mamma gick iväg åt ett håll för att köpa en grej, pappa åt ett annat och jag till ett tredje.
Vi lämnade köpcentrumet med vars ett "fynd".
Ett läppstift, en barnbok och en kabellist.
Gissa vem som köpt vad....?

Drömvärld?

I natt var jag hemma hos farmor och farfar.
Jag tog köksingången, precis som jag brukar, ställde skorna i den lilla entrén och gick in i köket.
En svag doft av kryddpeppar och lagerblad mötte mig där, precis som vanligt.
Ingen verkade vara hemma.
Den gamla radion stod på.
Jag gick upp för trappan.
Dörrarna till rummen och garderoberna var stängda.
I TV-rummet var det svalt, likaså i den lilla sovalkoven.
(Man behöver inte i onödan värma upp rum man inte vistas i...;)
I sovrummet stod farmors symaskin framme på skrivbordet, men lampan släckt.
Inget pågående arbete.
Plastpåsen med vällästa Kalle Anka-tidningar på plats i garderoben.
Jag gick ner till bottenplanet igen, öppnade källardörren och fortsatte ner för den branta källartrappan.
Liksom i övriga huset rådde en extrem ordning - var sak på sin plats - och välstädat.
Skafferiet fyllt av syltburkar, inläggningar av olika slag och hembakat.
Ute i trädgården.
Den pedantsikt skötta - utan att för den skull sakna charm och lummighet - trädgården visade sig från sin bästa blommiga sida.
De mörkbruna trädgårdsmöblerna bland de låga knotiga äppleträden.
Ingen saftbringare på bordet, inga urdruckna kaffekoppar, inga dynor i stolarna.
Ingen hemma.
Nej.
Såklart.
Det är längesedan min farmor och farfar bodde där.
Men jag minns varje vrå, varje smak, varje doft.
Min farmor var fenomenal på att sköta ett hushåll, på att laga mat och inte minst på att baka.

Undrar vad hon hade tyckt om nymodigheter som "Semmelwraps"?
I och för sig var hon inte rädd för att prova nya saker.
Mer än vad man kan säga om hennes äldsta barnbarn...
En semla är en semla.
Punkt.
En rund vetebulle med kardemummasmak, fylld med mandelmassa, vispad grädde och med ett litet lock pudrat med florsocker.
Ett korvbröd med en cigarrformad mandelmassesträng, med slingor av grädde och sylt ovanpå?
Som en korv-med-bröd.
Bah....
Vad är det för strunt?

Men världen är sig inte lik.
(Så varför skulle semlorna vara det?)
Som konservativ vanemänniska har jag stagnerat.

Jag är skeptisk.
Jag står med tyngden på mitt högra ben, håller armarna i kors över bröstet och stirrar.
Med förvånad blick.
Med förfärad blick.
Med en vart-i-helvete-är-världen-på-väg-blick.
Lite rädd är jag också.
Samtidigt som jag låtsas som ingenting i min egen begränsade radhusbubbla.
Världen krymper, världen kommer tätt inpå.
Obehagligt.
Som mamma till tre.
Som mamma till tre känner jag oro, ängslan och stundtals även panik.
Jag kan inte fortsätta att stå med armarna i kors.
Hm.
Jag kanske kan låsa in dem?
"Göra av med" deras pass?
Göra dem fullständigt beroende av mig?
Nej.
Det är inte rätt väg att gå.
Mina barn måste upptäcka världen.
"Vidga sina vyer".
Lättare idag.
Än när jag själv var barn.
Världen ligger nästgårds.
Runt hörnet bara.


Körsbärsträdets grenar håller på att ge vika för tyngden av de mogna bären.
Jag stoppar munnen full av den söta frukten, spottar ut kärnor genom ena mungipan, och hör den vita nykrattade singeln krasa under mina skor när jag lämnar mina farföräldrars hus.

Lånad historia.

Tisdagen den 20 januari blev för mig ganska hektisk.

Ärende i Kristianstad under förmiddagen gick bra.
Eftermiddagens besök på ICA i Hörby gick inte så bra.

Jag blev påkörd (min subjektiva bedömning), på vänster framskärm, när jag
skulle köra ut från parkeringen.
Plåt- och plastskador i fronterna förstås samt utlöst krockkudde i andra bilen, en BMW kombi.
Av en händelse råkade en polispatrull stanna till, hissa ner rutan och sådär i förbigående och påstående tonfall konstatera att "Det här klarar ni väl själva?".
Vi båda inblandade gav tydligen ett lugnt och civiliserat intryck.
Det blev lite trafikkaos så jag sa att vi gärna såg att de hjälpte till.
("Om ni råkar ha lite tid över alltså...?" Man vill ju inte hindra ordningsmakten i onödan...)
De steg ur bilen och förklarade pedagogiskt att polisen vanligtvis inte reder ut olyckor där inga personskador uppstått och att deras insats skulle medföra formell polisanmälan, förhör o.s.v.
Men som det hela utvecklade sig försvann det där med "vanligtvis".
BMW:n började nämligen brinna!
Mest i bakändan!!!
Jag backade undan och satte min Volvo några p-rutor bort.
Publik strömmade till.
(Det verkade finnas ett visst underhållningsvärde i den här lilla incidenten. Speciellt för ICA-kunder en vanlig grå januaridag på landsorten.)
Poliserna, mixad patrull, fick göra en tempoväxling.
En liten pulversläckare från deras bil tömdes, via bakdörren, utan synbart resultat.
Sedan kom hjälp från flera håll.
Flertalet olika typer av släckare serverades.
Lågorna  växte därinne.
En skumsläckare hade avgörande effekt.
Kyligt skum fick en ruta i kras.
Pulver och skum kunde bättre komma åt och fick ner lågorna så att när brandbilen väl kom handlade det mest om eftersläckning.
De båda poliserna kände sig nu väl motiverade att tillmötesgå vår önskan.
Det togs utandningsprov, frågor och anteckningar om ägandeförhållanden, försäkringsbolag, händelseförlopp osv.
Min bil gick att köra och jag åkte hem för att lägga av mina inköp.
Därefter fortsatte jag till Volvoverkstaden.
Jag kör nu en hyrbil, ej utrustad med värmare.
Hur man skrapar rutor hade jag nästan glömt.
BMW blir nog aldrig något för mig.
Kanhända att jag någon gång framöver vågar handla på ICA igen.


(Den här lilla berättelsen har jag lånat av en vän.
Ovanstående har alltså inte hänt mig själv - även om det hade varit ganska troligt att det gjort det :)
Jag har faktiskt några egna parkeringsplatsanekdoter att berätta. En annan gång dock ;)