Den vänliga läkaren, med blond hästsvans och glasögon, lutade sig över mig och såg mig i ögonen:
"Du kommer att bli inlagd ikväll. Du har så höga infektionsvärden i kroppen att vi måste ta reda på vad det beror på. Din sänka ligger på 300 och den ska normalt ligga under 8."
Så fick jag sätta mig upp på britsen för att hon skulle kunna lyssna med stetoskopet på min rygg.
Då rann det över.
Tysta tårar strömmade nerför mina kinder.
Mamma, som satt på en stol bredvid, kramade min hand.
Jag kände mig så liten, så ensam, so not tougher than the rest...
Jag tänkte på mina flickor.
Jag tänkte på alla andra jag tycker om.
Jag tänkte på mitt nya hus.
Jag tänkte på jobbet.
Men mest tänkte jag nog på allvaret i läkarens röst.
Det här var ingen vanlig liten feberåkomma eller nåt.
Så mycket förstod jag.
Det började som sagt med hög feber och frossa i helgen.
Nätterna därpå var också lite febriga och på morgnarna när jag vaknade var både kläder och lakan plaskvåta.
I onsdags försökte jag få kontakt med min vårdcentral.
Det fick jag.
Klockan 16.
Då hade alla läkare slutat för dagen.
"Åk till akuten" sa sköterskan som tog emot mitt samtal.
Mamma körde mig till akuten.
Vi behövde förvånande nog inte vänta särskilt länge på att få komma in.
Jag lämnade blod- och urinprov.
Sen däremot.
Inleddes en lååååååååång väntan.
Tre timmar i ett väntrum med hårda stolar och avsaknad av tv.
(Skandal måste jag säga eftersom det var onsdag och det var både
Robinson och Dallas...)
Vid 20-tiden fick vi komma till ett undersökningsrum.
Under de SEX timmar vi var där togs ytterligare blodprover och blodtryck och annat.
Det var undersköterskor och sjuksköterskor och läkare i en strid ström och till sist kunde jag inte hålla reda på vad alla olika personer sagt eller vad de hette eller vilken befattning de hade.
Blå kläder, vita kläder, andra kläder....
Jag blev tröttare och tröttare.
Och jag var så vansinnigt törstig.
Jag hallucinerade.
Såg ett stooooort glas kall färskpressad apelsinjuice framför mig...
Mamma trodde inte att de kunde erbjuda just färskpressad apelsinjuice från solmogna apelsiner på det här stället ;)....
Och eftersom jag ändå inte fick dricka så det hade inte spelat någon roll om det så flugits hit tonvis med apelsiner från Spanien med jetplan...
För det talades om röntgen av magen.
Mina infektionsvärden var höga.
Dåliga.
Riktigt usla.
Jag fick dropp och antibiotika intravenöst och blev klockan två på natten förflyttad till Kirurgiska Akutkliniken (KAVA).
Sköterskan som skrev in mig kikade över kanten på sina glasögon och sa lågt:
"Hmmmmm, dina värden är ju inte
SÅ imponerande...."
Jag vet.
J-A-G V-E-T!
Jag blev inte röntgad på natten så dricka fick jag fortfarande inte.
Mina läppar var så torra.
Jag smygdrack några klunkar vatten på toaletten.
Sen fick jag mamma att agera langare av ett par pyttemuggar också...
Mother in crime...
En kvinnlig kirurg dök strax upp, klämde och kände på min mage.
"Nä", sa hon "Din mage är mjuk, den vill jag inte operera i. Kan inte heller vara blindtarmen, då skulle du haft mer smärtor. Däremot kan det vara något annat i magen som orsakar infektionen och det är det vi måste se genom att röntga dig."
Det intressanta som jag ser det, är att jag inte sagt ett ord om att jag hade ont i magen!!
Visserligen var magen uppsvälld som en ballong och jag mådde fruktansvärt illa, men det var ju febern jag sökte för...
Klockan sex igår morse väcktes jag och mamma.
(Mamma den stackaren, hade suttit i en fåtölj och sovit...)
"Nu ska du få dricka!" sa sköterskan till mig.
Juuuuuuhuuuuuuuu!!!
Hit med en latte och färskpressad apelsinjuice!!!
Måste ha blivit något fel.
Jag fick en liter genomskinlig vätska!!
Som jag skulle dricka före röntgen klockan åtta.
Kontrastvätska heter det.
Har druckit det förr.
Mums.
Men jag var som sagt rejält törstig så det var inga problem att få i sig det.
Mamma körde hem, jag kördes till skiktröntgen.
(Exakt samma rum där min lilla M röntgades för fem år sedan då hon föll och krossade skallbenet...)
Röntgen gick snabbt, jag fördes tillbaka till mitt rum och inväntade ronden.
Ronden kom klockan tio, bestod av två läkare och några sköterskor.
"Jaha" sa en av läkarna samtidigt som han satte sig på sängkanten "Nu har vi fått ett svar."
Jag höll andan.
Jag fick lägga mig ner, han klämde på strategiska ömma punkter på magen och sen fick jag sätta mig upp så att han kunde slå på en speciell punkt på ryggen.
När han gjorde det höll jag på att flyga ut genom fönstret.
För DET gjorde ont.
"Du har njurbäcksinflammation."
Mhm.
"Det får man av en ej behandlad urinvägsinfektion som vandrat vidare i kroppen."
Mhm.
"Men du kommer att få antibiotika och kan åka hem i eftermiddag."
Topp!
Seeeeeen fick jag gå och äta frukost.
Jag gick på svaga ben och kände mig lika pigg som en 90-åring.
Lite bökigt att ta hänsyn till sin ständige följeslagare droppställningen också...
Det första jag gjorde var att dricka tre glas apelsinjuice!
På stående fot.
Inte färskpressad dock men det spelade ingen roll!
Efter frukosten fick jag lite ny energi och strax därpå var det dags för lunch.
Jag tog lite grann av det också.
Men herregud vilken plastmat!
Hade nog inte fått så många stjärnor....
Efter det tog jag en dusch.
Tvättade håret i parfymfritt schampo och kroppen med parfymfri tvål.
Vad är meningen med det liksom?
Jag luktade....ingenting....
Kammade håret och satte luggen åt sidan med två hårspännen.
Skapligt.
Fast jag var likblek i ansiktet och hade djupa svarta ringar under ögonen.
All denna plötsliga aktivitet gjorde att jag fick en rejäl sänkning och fick gå och lägga mig.
Hur tror ni att ett självlockigt fuktigt hår som gnids runt på en kudde ser ut när det torkat??
Inte särdeles porrigt.
Och inte en plattång finns att tillgå på Kirurgiska akutavdelningen.
Lite dåligt tycker jag.
Under eftermiddagsvilan fick jag plötsligt hög feber och frossa.
Panodil sattes in och läkaren ordinerade ännu en natt på sjukhuset.
Jag orkade inte protestera.
Jag var så borta av febern.
Igår var vi fyra personer som delade sal.
Killen mittemot mig är i ungefär samma ålder som jag.
Han ska opereras i magen och har väldigt ont.
Tanten som låg snett mittemot
(hon är inte kvar idag) var kanske i 70-75-årsåldern och jag vet inte varför hon var där men jag drog mina slutsatser som jag kommer till senare.
Mannen bredvid var en skojig prick, kanske i 70-årsåldern.
Han var alldeles gul (!) och vi hade samma humor.
Han ligger inte heller kvar idag.
Eftersom sängplatserna enbart delas av med draperier så hör man allt som händer med sina rumskamrater, från telefonsamtal till "Hur har din avföring varit idag?"
Det finns inga hemligheter.
Killen mittemot pratar mycket i telefon.
Igår hörde jag följande när han pratade med - utgick jag ifrån - en kompis.
"Du, det bästa med den undersökningen är att man får lustgas!"
---
"Jo, men du vet sån't som kärringar får när de föder barn."
---
"Man drar in ett andetag i masken och då känns det som om man blir packad, höhö, sen går det lika fort över."
---
Jag log för mig själv.
Så är det.
Herregud vad man blir snurrig av den där lustgasen.
Min BÄSTA vän under mina tre förlossningar.
Man har fått bända loss mina fingrar för att jag skulle släppa den, haha!
Tanten som låg snett mittemot har jag knappt sett, men när jag låg där i min feberyra igår eftermiddag fick jag höra följande utspela sig:
(och eftersom jag inte kunde se någonting är det bara antaganden...)
En manlig läkare stod och pratade med tanten. Plötsligt kommer en farbror in i rummet och utbrister glatt:
"Men HÄR ligger du ju, här var ditt rum!"
"Jaha, vad bra", sa läkaren "då ska jag gå och se om det finns ett ledigt konferensrum. Ett ögonblick."
"Hur är det med dig då?" hör jag farbrorn fråga tanten.
Paus, hon tar sats:
"Inte så bra. Det är ju därför han vill prata med oss förstår du väl..."
Tystnad.
Jag hör hur farbrorn med ett förtvivlat stön sjunker ner på antingen sängkanten eller i en stol.
"Vad är det då?" frågar han efter en stund.
"Det var ju det läkaren ville prata med oss om ju." säger hon kämpat käckt och jag kan föreställa mig att hon klappar på hans hand eller så.
Läkarens hurtiga röst hörs:
"Så, då har jag hittat ett ledigt rum, ni kan följa med här."
Jag hör deras steg försvinna i korridoren och jag ligger där och håller andan och kämpar allt vad jag kan mot tårarna som bränner under ögonlocken....
Igårkväll när jag skulle äta kvällsmat satt det en farbror i rullstol ensam vid ett bord.
Han hade en öppnad lättöl framför sig men ingen mat.
Jag såg att han gjorde ansats att förflytta sig med rullstol och droppställning men då gick jag fram och erbjöd mig att lägga upp lite mat.
"Oh ja, tack så mycket, ta vad som helst!"
Jag la upp lite kött, potatis och sås på en tallrik och ställde framför honom.
Sen satte jag mig själv och åt.
Två sköterskor dök upp efter en stund och gick fram till farbrorn.
"Men herregud, vad sitter du och äter??? Du får ju bara äta soppa!"
Shit.
Kände jag.
"Han måste ha fått hjälp av någon?" sa den ena sköterskan till den andra.
Jag gav mig till känna.
Men de började till min stooooora lättnad att skratta...
Piuh.
För det finns två sorters personal här.
Dels de som är lättsamma, glada och ingenting är någonsin ett problem.
Sen finns det de andra.
De näbbiga.
Besserwissrarna.
Som tror att man är dum i huvudet bara för att man är sjuk.
Som tur är, är inte den senare kategorin överrepresenterad...
(Idag när jag åt lunch, satte jag mig mittemot rullstolsfarbrorn.
Han sa "Hej kompis!"
Hahahahahahahaha!!!
Månntro.)
Väl inne på rummet efter gårdagens middag stannade jag till vid gula farbrorns säng och pratade en stund.
Han skrattade så att han frustade när jag berättade om mitt lillla missöde i matsalen.
Stackarn, han hade ju redan ont i magen och inte blev det bättre av att skratta..
En av mina favoritsköterskor
(faktiskt en av dem som kom på mig med rullstolsfarbrorn!) föreslog att jag skulle ta hissen ner och gå ut ett tag.
Ooooh, nervöst.
Men det gick bra.
Gick till och med in på Pressbyrån och shoppade lite.
Intill Pressbyrån ligger en frisörsalong.
Så sugen jag var på att glida in där och låta dem göra i ordning mitt förtvivlat torra burr.
Jag hade tvingat dem att sminka mig också.
Jag ser eländig ut.
Och efter duschen idag blev jag ju faktiskt tvungen att byta trosor.
Från mina egna till ett par stora säckiga
(OBS! Säckiga. Inte sexiga.) vita.
Håhåjaja.
Igårkväll var det lugnt på vårt rum.
Det var bara jag och killen mittemot kvar.
Vi låg och tittade på våra respektive tv-apparater.
Jag såg Robinsonfinalen.
Jag tyckte att Robban var den enda värdiga vinnaren.
Så roligt när de kvällen före finalen åt middag tillsammans.
De sex tjejerna satt och "redde ut" sina patetiska låtsaskonflikter medan Robban tuggade och åt och smaskade och rapade och tuggade och åt, haha!!
Fast det blev kanske hans fall?
Efter kvällens antibiotikados och sömntablett somnade jag relativt tidigt men vaknade efter ett par timmar av att jag frös.
Jag ringde på sköterskan som kom och la på mig ett täcke.
Ovanpå de två filtarna jag redan hade.
Jag började skaka.
Ringde på sköterskan igen.
Hon tog tempen.
39.
Skit också.
En dos panodil.
Verkar otroligt snabbt och man svettas som en gris.
Så imorse fick de byta alla sängkläder igen.
Jag är imponerad av personalen.
Som de jobbar på.
Aldrig ett klagomål.
(Av de näbbiga kanske men jag har inte haft nån sån...)
Ny dos antibiotika senare i eftermiddag.
Jag har ätit både frukost och lunch och varit ute och vandrat i sjukhuset.
Och suttit läääääänge för att skriva denna roman!
Ingen feber än så länge men jag vågar inte ropa hej.
Läkaren sa också att vi skulle avvakta dagen.
Jag stannar så länge jag behöver.
Det är en sak att fungera här, en annan att fungera hemma.
Man anpassar sig fort till sjukhuslivet.
Det blir normalt på nåt sätt.
Igår smyg-sms:ade jag lite under täcket.
Strängeligen förbjudet.
Kände mig som Lisbeth Zalander.
Fast så här står det i informationsbroschyren:
"Mobiltelefoner kan orsaka störningar på medicinsk utrustning /.../"
Kan.
Inte säkert alltså.
Nä.
Nu ska jag köpa en tidning och gå och lägga mig i min säng.
Pappa rapporterar från min husrenovering.
Det går tydligen framåt med en rasande fart.
MYCKET folk i huset som jobbar.
När pappa ringde innan frågade jag just det, "Är det många i huset nu?"
"Ja, jag fick gå ut och prata för jag fick inte plats..."
Kul ;)
M, E och L - Jag älskar er och längtar tills vi ses <3
(Och av repsekt för mina barn, behöver de inte delges informationen i det här blogginlägget... Jag och J berättar valda delar för att de inte ska vara oroliga. Tack.)
