fredag 13 februari 2015

Drömvärld?

I natt var jag hemma hos farmor och farfar.
Jag tog köksingången, precis som jag brukar, ställde skorna i den lilla entrén och gick in i köket.
En svag doft av kryddpeppar och lagerblad mötte mig där, precis som vanligt.
Ingen verkade vara hemma.
Den gamla radion stod på.
Jag gick upp för trappan.
Dörrarna till rummen och garderoberna var stängda.
I TV-rummet var det svalt, likaså i den lilla sovalkoven.
(Man behöver inte i onödan värma upp rum man inte vistas i...;)
I sovrummet stod farmors symaskin framme på skrivbordet, men lampan släckt.
Inget pågående arbete.
Plastpåsen med vällästa Kalle Anka-tidningar på plats i garderoben.
Jag gick ner till bottenplanet igen, öppnade källardörren och fortsatte ner för den branta källartrappan.
Liksom i övriga huset rådde en extrem ordning - var sak på sin plats - och välstädat.
Skafferiet fyllt av syltburkar, inläggningar av olika slag och hembakat.
Ute i trädgården.
Den pedantsikt skötta - utan att för den skull sakna charm och lummighet - trädgården visade sig från sin bästa blommiga sida.
De mörkbruna trädgårdsmöblerna bland de låga knotiga äppleträden.
Ingen saftbringare på bordet, inga urdruckna kaffekoppar, inga dynor i stolarna.
Ingen hemma.
Nej.
Såklart.
Det är längesedan min farmor och farfar bodde där.
Men jag minns varje vrå, varje smak, varje doft.
Min farmor var fenomenal på att sköta ett hushåll, på att laga mat och inte minst på att baka.

Undrar vad hon hade tyckt om nymodigheter som "Semmelwraps"?
I och för sig var hon inte rädd för att prova nya saker.
Mer än vad man kan säga om hennes äldsta barnbarn...
En semla är en semla.
Punkt.
En rund vetebulle med kardemummasmak, fylld med mandelmassa, vispad grädde och med ett litet lock pudrat med florsocker.
Ett korvbröd med en cigarrformad mandelmassesträng, med slingor av grädde och sylt ovanpå?
Som en korv-med-bröd.
Bah....
Vad är det för strunt?

Men världen är sig inte lik.
(Så varför skulle semlorna vara det?)
Som konservativ vanemänniska har jag stagnerat.

Jag är skeptisk.
Jag står med tyngden på mitt högra ben, håller armarna i kors över bröstet och stirrar.
Med förvånad blick.
Med förfärad blick.
Med en vart-i-helvete-är-världen-på-väg-blick.
Lite rädd är jag också.
Samtidigt som jag låtsas som ingenting i min egen begränsade radhusbubbla.
Världen krymper, världen kommer tätt inpå.
Obehagligt.
Som mamma till tre.
Som mamma till tre känner jag oro, ängslan och stundtals även panik.
Jag kan inte fortsätta att stå med armarna i kors.
Hm.
Jag kanske kan låsa in dem?
"Göra av med" deras pass?
Göra dem fullständigt beroende av mig?
Nej.
Det är inte rätt väg att gå.
Mina barn måste upptäcka världen.
"Vidga sina vyer".
Lättare idag.
Än när jag själv var barn.
Världen ligger nästgårds.
Runt hörnet bara.


Körsbärsträdets grenar håller på att ge vika för tyngden av de mogna bären.
Jag stoppar munnen full av den söta frukten, spottar ut kärnor genom ena mungipan, och hör den vita nykrattade singeln krasa under mina skor när jag lämnar mina farföräldrars hus.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar