Som ett oskrivet blad...

Kärlek på Heden.

...ligger sommaren där och väntar på mig.
Föräldraledighet, semester och sen då...?
Den oundvikliga hösten.
Varför funderar jag på den?
Sommaren har precis börjat!!
Men.
Oron gnager.
Samma känsla som när jag tog studenten.
(Och DET var ju ett tag sedan ;)
Jag visste ingenting.
Vad händer nu?
Vilken väg ska jag gå?

En del människor kan hantera det och tycker att det är toppen att inte veta.
Jag är skitkass.
På att hantera.
Det.
Tänk om jag kunde vara sådär sorglös och obekymrad och avfärda allt med en axelryckning.
Så skönt.
Så enkelt.
Men jag lyckas inte hur mycket jag än försöker lura mig själv.
Maj och juni har varit fulla - verkligen fulla - av aktiviteter.
Jag har varit med.
Men ändå inte varit med.
Märkligt.
Jag ser mig själv på foto, leendes mot kameran - ofta med ett glas i handen, och undrar om det verkligen är jag...?
Varför ler jag?
Jag har faktiskt skrattat också.
Jo, jag har tränat på det, precis som jag skulle.
Men...
Jag har mycket att vara glad över, vore skamligt att påstå något annat.
Mina barn, mina älskade flickor, är mitt allt.
Mina underbara vänner, min underbara familj.
Men...

Min älskade vän A blev förkrossad härom kvällen när hennes hemgjorda bearnaisesås skar sig.
Jag blev precis lika ledsen.
Vi kämpade för att få den att gå ihop igen.
Det var skönt att gå in i sås-problematiken.
Att lämna vad-är-meningen-med-livet-frågeställningen och sjunka in i en sås ;)
(Som var fantastiskt god ändå!)
Eller att fälla en tår över att jag fick en garderobsdörr smackandes in i pannan precis innan jag skulle hem till A med familj.
Gjorde förbannat ont.
En liten bula som ömmar.
(Måste limma den där dörren).
Enkla, hanterbara små bekymmer.
Ge mig dem istället.
Give it to me baby!
Eller, som folk runtomkring diskuterar ständigt nuförtiden.
"Ska vi åka dit eller dit på semester?"
Det pikanta bekymret har jag inte.
För vi ska inte åka längre än till sommarstugan...
Och för första gången i mitt liv kan jag känna AVUNDSJUKA!
Riktigt obehaglig egenskap som definitivt inte är jag.
Men den ligger och gror.
Det gör den.
Och jag stänger av, men lyssnar och ler, och försöker glädjas åt andra.

Himlen är grå.
Men så länge det inte regnar kan det kvitta.
Ogräset måste tuktas.
Det är bara att göra det.
Fokusera.
På det.
Eller strykhögen.
Lika frekvent växande som kirskål, kvickrot och maskrosor...
Jag vet att det är förbannat tråkigt att läsa om gnällspikar som jag.
Men det är fritt fram att inte läsa.
Jag är inte ute efter sympatier eftersom jag är medveten om att jag inte förtjänar dem.
Självömkan är mitt signum.
Jag fortsätter le och hoppas att jag kan kliva ut i sommaren och verkligen känna så som man kan förledas att tro att jag känner.
På bild.

Dagens glädjeämne:
Jag skulle klippa gräset, men det har regnat, så jag slipper :)

Fyra arbetsdagar kvar.
Fyra FULLPROPPADE arbetsdagar kvar.
Sen ligger det där.
Bladet.