lördag 11 april 2015

Inte bara guld och gröna skogar

Hon kan konsten att sjunga, att spela, att skoja, att dansa och att vara snygg.
Allt på en och samma gång.
Underhållning och kvalitet.
Äkta.
Rakt igenom.


Jag talar om Jill.
Jill Johnsson.
Min pojkvän och jag hade nöjet att få se henne uppträda nyligen, så vi vet.
Men tror man att Jill enbart är lika med countrymusik så tror man fel.
Hon är country, javisst, men också rock, visa, storband och ballad.
Vid några tillfällen, tillsammans med endast sin gitarrist Göran (som för övrigt är en duktig både musiker och sångare), framfördes några riktigt fina stycken.
Så vackert att jag satt och tänkte "Nej, nej, neeeej, sluta inte, sluta inte..."
På väg hem efter showen var vi överens om att det skulle vara svårt för en kritiker att just hitta något att kritisera.
Och glädjande nog.
Två recensioner senare kan man konstatera att allt inte måste bedömas genom bittra och cyniska glasögon:)
Ibland blir man förvånad.


Musik ska byggas utav glädje.
Av glädje bygger man musik.


Eller...


Jill for till Nashville för att hitta djupet inom sig och utifrån det skriva texter.
Hon for för att gräva i sitt inre.
För att gräva fram djuuuuup och vemod.
Tyvärr fann hon inte så mycket av svärta och bedrövelser inuti sig själv.
Men det har ju gått hyfsat för henne ändå;)


Musik ska byggas utav glädje.
Av glädje bygger man musik.


Eller...


Så snor man någon annans låt, gör om den ytterst lite (ett ackord eller två), döper om den och ser till att den inte är längre än tre minuter.
Och anmäler sig därefter till Melodifestivalen :)
Men tre miljoner TV-tittare kan väl inte ha helt fel (läs: vara helt utan smak och musikalitet, läs igen: vara helt puckade)?
Melodifestivalen är glädje.
Framförallt i årets upplaga.
Men det berodde nog bäst på de kompetenta programledarna...


Mina barn kunde redan sjunga flertalet låtar som tävlade i år - innan jag ens hört dem.
Speciellt en.
En banal slagdänga framförd av en folkkär veteran; Hasse Andersson.
"Ja, det var dans och håll-i-gång,
uppå logen natten lång,
det var sommar, det var guld och gröna skogar!"
Säga vad man vill om Hasse.
Men jag erkänner, jag har alltid varit ett fan;)
Otaliga gånger har jag sett honom uppträda på torg, marknader och festivaler.
Jag har serverat honom på en middag och till och med jobbat med honom på ett evenemang.
Det går inte att säga annat, än att han är en glad och trevlig prick!


Sedan jag var liten har jag lyssnat på Hasses låtar.
Kassettband först, sedan LP.
Sedan inget.
För jag känner bara till "det gamla".
Jag behöver knappast nämna "Änglahund", "Arrendatorns klagan" eller "En grön vågare".
Klämkäckt och glatt, hög allsångspotential.
Mina döttrar skäms när jag skrålar med och förvandlas till logdansjänta med hoppsa-steg och armarna flaxande som kycklingvingar.
"Ibland så skiner solen och bränner grödan bort,
ibland så faller regnet på höet som va' torrt.
Och suggan hon grisa', men det ble' bara tre
den ene va' en pelle, litta håri' ving och sne'."


Men Hasse är inte bara guld och gröna skogar eller plocka sten och hacka rabbor.
Han är också berättare, karaktärsskildrare, om än med enkelt språk och trallvänliga melodier.
Det finns ofta ett tema i hans sånger.


"Han heter Ola
vi gick i samma skola,
när vi va' små.
Vi tyckte han var rolig, ibland helt otrolig,
men svårt att förstå.
Han kom och gick som han ville,
var brudarnas kille, förstår du mig?
Vilka bravader, han gav lärarna spader,
aldrig gav han sig."


Ola får jobb på en bensinmack efter skolan, är far till fyra barn (stackars töser som fick barn) och är ledare för knuttarna i stan...
(Kan det bli bättre;)?)
Jag förstår precis vem och vad Ola illustrerar.
Det finns massor med "Olo:r"...


Eller skomagare Anton.
Som fann sitt livs kärlek midsommaren 1921.
Men längtan till Amerika var större och han lämnade Elin för att åka "over there".
När han återvände till Sverige fanns bara minnen av henne kvar.
Eller frälsningssoldaten.
Som vigt sitt liv åt musiken, frälsningsarmén och klarinetten.
"Varje ton är vacker när den slipper ut!"
Eller torghandlaren.
Som förnedrar sig själv med att sälja blommor han stulit i närmaste rabatt.
"Kom och köp mina blommor!
Den här är väl fin?
Du ska få den för en tia.
Det blir en halv flaska vin!"
På sommarhalvåret går affärerna bättre.
Någon enstaka köper hans buketter för att de inte har hjärta att ignorera honom.
Och det blir några halvpavor på bänken utanför Systembolaget.
Vintern blir tuffare.
Eller den gamla damen på Kiviks marknad.
Vid ett tält, tältet som sägas vara marknadens huvudattraktion, vrålar utroparen:
"Kom och lös er entré, jag lovar valuta för er slant!
Plötsligt delar sig massan
hon tränger sig fram
en böjd gammal vithårig tant


Må djävulen ta, ta er, och lära er veta hut!
Må er börda bli tung och svår när era dagar är slut!
Att förtjäna sitt levebröd på det sätt som ni gör,
det är synd och förnedring och
den sanna kärleken dör!"


Den gamla vithåriga damen får ingen respons, (trots att hon "gått en rond mot djävulens sekond")nervöst trippar så kallade scandal beautys omkring med putande läppar och vippande gång och utroparen fortsätter:
"Det här är flickor som vill, så gott folk, bara titta och njut.
Och där inne i tältet, där blir det mer, så gott folk, kom och lös er entré!"


Ann-Christine, Eva-Lena och Berit.
Tre kvinnoporträtt.


Ann-Christine som sitter i mörkret trots att ljusräkningen är betald.
Ann-Christine som troget väntar på sin pojkvän.
Ann-Christine som blivit lovad räkor och vin.
Ann-Christine som får höra: "Du, det var pågarna som ville bjuda på en öl" och " Men du förstår att kvällen det blev rätt livad, och ölen som bjöds, den var kall och fin."
Och sedan:
"Fick du din lön idag Ann-Christine?
Du en öl och pizza skulle sitta fint.
Ta din kappa och kom så går vi ut på stan.
Du Ann-Christine jag har tänkt på dig hela dan!"


Lite småaktigt av Ann-Christine kan man tycka...
Det är väl inget att sitta och tjura för att sambon, samma dag som lönen kom in på kontot, satte sprätt på pengarna på Jägersro, glömde att ordna kvällsmat samt undrar om inte hon också fått lön så att de kan gå ut och äta?
Bah. Vilken surpuppa;)




En som dock inte förlåter.
"Eva-Lena, hon stack till stan en dag.
Och reste med bussen, ensam kvar blev jag.
Hon sa hon var trött på mig,
jag tror hon ångrar sig.
För hon hade det bra, hon fick allt hon ville ha, hon var snäll vid mig."


"Visst fick du jobba hårt, från morgon till kväll.
Och nog har det hänt nån gång, att du har fått en smäll.
Men tänk på presenterna, som du fick varje jul.
Och när jag spela' munspel då sa du att du tyckte jag var kul."


Nej.
Eva-Lena valde hellre ensamheten.
Det gjorde inte Berit.


"Lördag den 5 november
Berit vaknar i sin säng.
Ligger kvar där ensam och tänker.
Och ser ut genom en trasig persienn."


/.../


"Berit vaknar alltid ensam.
Lika ensam som hon somnar in.
Det känns tungt när nattens skuggor faller.
Och ibland har det hjälpt med ett glas vin.
Vin och tabletter som söver.
Det kan döva en svidande själ.
Men Berit det var hon som blev över.
Fast hon var snäll och ville alla människor väl."


/.../


"48 långa timmar till måndagen.
En evighet tillsammans med sig själv.
Förutom en burk med tabletter.
Och en bok om den konsten att kunna hjälpa sig själv."


/.../


"Det har blivit söndagen den 6 november.
Berit ligger kvar där i sin säng.
Och på bordet står en halvtom burk tabletter.
Och ingen, har saknat henne än.


När man talar om systrar och bröder.
Om att älska alla och envar.
Men Berit, det var hon som blev över.
Så även måndagen den 7 ligger hon ensam kvar."


Sorgligt.
Men fint.
Sammanfattningsvis: Hasse är inte bara guld och gröna skogar:)
Även om det är mycket dans och håll-i-gång!

1 kommentar:

  1. Applåder! Från ett annat Hassefan! Jag har i allafall hans autograf! ;)

    SvaraRadera