onsdag 29 juli 2015

Då lämnar vi den stora depressionen bakom oss;) Känsliga läsare varnas för obehagliga inslag.

Jag syftar på 30-talet alltså, tio år av jämmer och elände ;)
Det glada 20-talet har för länge fallit i glömska när jag nu med stormsteg närmar mig ett nytt decennium, nämligen 40-talet!!
Om exakt en vecka stansas ett hål i inträdesbiljetten...
(Eller får jag kanske ett färgglatt åkband med tio års giltighetstid?)

Ett halvt liv.
I ett halvt liv - om man har ätit sin spenat var da' -  har jag knatat runt på den här planeten.
Grov överdrift.
Till största del har jag rört mig inom en ganska begränsad plätt:)

Hursomhelst.

Oundvikligen funderar jag på vad jag uträttat hittills.
Hm.
Det tar inte särskilt lång tid.
Att fundera på alltså...
Har jag lämnat några avtryck?
(Förutom på bilarna jag råkat backa in i ett ovanligt felplanterat träd eller i någon annans ovanligt närgångna kofångare...)
Har jag egentligen uträttat något?
(Förutom när jag skrev en insändare i lokaltidningen om att mjölk, med olika utgångsdatum, blandades i skolmatsalen  - urrrrk - och där påföljden blev ett högst ofrivilligt besök på rektorsexpeditionen... Mjölken blandades dock aldrig mer:)

Visst funderar man.

Emellertid inte bara bakåt.
Utan - ve och fasa - även framåt.
För varje sekund, minut, timme etcetera, som förflyter, så kommer man ett steg närmare...
Närmare det som vi helst undviker att tala om.
En riktig partykiller skulle man väl kunna säga.
Nämligen Döden.
Jag är ledsen att behöva säga det men...
Jag ska dö.
Du ska dö.
Alla ska dö.
Vi VET det.
Alla VET det.
Extra påtagligt blir det när någon av mina tre döttrar, sådär i sina insomningsfunderingar på kvällarna, plötsligt utbrister med panik i rösten:
"MAMMA!! Du ska väl aldrig dö?? Du lovar väl att du aldrig ska dö??"

Ridå.
Klump i magen.
Kramp i hjärtmuskulaturen.

Jag kan inte svara sanningsenligt då.
Eller.
Jag kan svara nästintill sanningsenligt.
"Neeeejdå, det dröjer läääääänge, man dör bara när man är jättegammal! Jag kommer att leva JÄTTElänge!" (Följdfrågorna låter inte vänta på sig....Det blir ett humbugsvar av änglar som vinkar från moln och själar som vandrar och pånyttfödelse och en massa annat som jag tyvärr inte ens tror på själv...)
Men vad fan vet jag om det?
Absolut noll och ingenting.
Och helt ärligt - jag vill inte veta.
Ingen vill veta att det var sista gången man tömde soppåsen, att det var sista gången man stoppade in en snus, att det var sista gången man pussade sitt barn på håret.
Så vi enfaldiga människor är förmodligen utrustade med ett praktiskt och rationellt dödsskydd.
Ett skydd som filtrerar bort obehagliga tankar, exempelvis tankar på den hemska döden.

Men då och då, tack och lov utomordentligt sällan, fungerar inte filtret ordentligt.
Error inträffar alltid efter mörkrets inbrott.
De där kvällarna när skygglapparna tar en fikapaus och man ligger sömnlös och blottad.
Inget skydd.
Bara en insikt man inte bett om.
Tankarna vandrar iväg, ut och upp, utan kontroll.
Vem är jag i detta stora, detta mörka, detta oändliga som inte har ett slut?
Kroppen blir alldeles stel, de inre organen fryser till is, magen drar ihop sig.
Gaaaaaah.

Man har två saker att välja på i det läget.
Ge efter för de obehagliga tankarna och lägga sig ner och dö.
Eller.
Fort som fan tända lampan, bläddra i "Hänt extra", kanske hälla i sig ett glas vin och inbilla sig själv att man är odödlig.
Jag har alltid valt alternativ nummer två.
En ren överlevnadsstrategi.
Svårare förr, lättare nu.
Lättare möjligtvis för att jag har ett ansvar, eller rättare sagt tre.
(Fast logiskt borde det vara så mycket svårare!)
Så småningom kommer de små oskyldiga inte att kunna skonas men så länge det går är det nödvändigt.
Vi måste delta i spelet som kallas livet.
Annars får det bli alternativ ett.

Annars?
Läget och sån't?
Jo tack, det är fina fisken.
Tummen upp:)

FYRTIO.
"40-talet präglades av satir och ifrågasättande."
Minsann.
Tror nog att det nosats på båda begreppen långt tidigare, haha.
Ifrågasättandet i alla fall.
Mina barn skulle aldrig svälja ett svar från mig med hull och hår.
Aldrig.
(Se avsnittet "Följdfrågor" ovan;)

Jag slingrar mig.
Jag kom på det själv.
Att svara på frågan om hur det känns att fylla fyrtio?
Helt ärligt.
Det känns väl ungefär som att fylla trettiotre, trettiosju eller trettionio...
Enda skillnaden är att när man fyller "jämnt" får man en mer legitim anledning att "fira".
Och för att inte falla i min egen grop så svarar jag på alternativ två-vis att:
"Jo tack, det känns jättebra! Fantastiskt jättehärligt." (Samtidigt som jag ler lyckligt och fånigt in i Facebookstatusen som om detta är det bästa jag varit med om; Och för att riktigt spä på så fortsätter jag falskt:) "Skulle verkligen inte vilja vara yngre! Guuuuud så jobbigt det var att vara TJUGO!"
Svarar alltså inte:
"Känns för jävligt, ett steg närmare graven."
Ingen vill höra det svaret:)
Hahaha!

Jag är dock lite nyfiken på vilket minne jag ska bära med mig från min fyrtioårsdag?

Det första jag tänker på när jag tänker på 10-årsdagen: Jag fick ta hål i öronen och välja ett par fina silverörhängen. Med blå sten i tror jag. Men först fick jag stå ut med de där fula plastpluggarna i sex veckor...Och tvätta örsnibbarna varje morgon och kväll:)
Det första jag tänker på när jag tänker på 20-årsdagen: Jag fick en allergisk reaktion av ett slick på pecannötsglass bara ett par dagar före festen. Fick för första gången stifta bekantskap med kortisontabletter och adrenalinsprutor. Spännande:)
Det första jag tänker på när jag tänker på 30-årsdagen: Sol och dans och håll-i-gång med alla nära och kära. Och att jag inte kunde prata rent efter klockan tolv på natten:)
Det första jag tänker på när jag tänker på 40-årsdagen: Who knows;)?




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar