Maria Lundquist - min stjärna på slottet!

Jag grät mig igenom hennes dag.
Nyss.
På Svt.play.
Shit.
Jag kunde inte sluta.
Hennes ord, hennes liv, den resa hon gjort.
Kunde varit jag.
Så påtagligt - rentav riktigt jävla jobbigt.
Att få en sån knock.
Mascararandigt ansikte.
Men så skönt, så befriande.
Jag gör det för sällan.
Gråter alltså.
En massa undertryckta känslor, funderingar, besvikelser.
Allt.
Forsade ut på en timme.
Tack Maria.
Och varför har inte JAG sett "Den bästa av mödrar"??
Får göra det när jag måste gråta nästa gång;)
Nej minsann.
Torka tårarna.
Tvätta ansiktet.
Stryk de där tröjorna och lämna till mellantjejen som hon ringde om.
Badrummet behöver städas, flickornas leksaker ställas på plats.
Det är söndag.
Och om jag inte skärper mig så övergår dagen snart till måndag morgon.
Ta dig samman kvinna!!


(Men fan. Har jag fyllt min bildkvot?? Omöjligt att lägga in en bild på denna fantastiska och vackra kvinna....)