Första maj med maj.

Jag har tillbringat hela dagen, från det jag vaknade i morse fram tills jag så småningom ska gå och lägga mig, med en enda person.
Mig själv :)
Bortsett från en kort visit av mina föräldrar i förmiddags, ett litet snack med grannfrun över staketet och en påhälsning av äldsta dottern i eftermiddags.
Jag har fått väldigt mycket gjort.
Och det var planen.
Trots att det faktiskt var så att mina föräldrar väckte mig - halv elva!!! - genom att ringa på dörren...
Hm.
Efter tio timmars sömn.
Nästan dubbelt så mycket som jag normalt sover....


Först av allt tog jag tag i inomhusmiljön.
Bockade noggrant av varje punkt på min lista.
(Givetvis har jag en lista. Jag är ju listfascist.)
När jag var klar med inomhuspunkterna - till och med tvättkorgen är helt tom (ja, så när som på ett par strumpor jag hittade under en dotters garderob och ett par trosor under en annans.. ) - så baxade jag ut gräsklippare, grästrimmer och diverse trädgårdsredskap ur förrådet och fortsatte metodiskt med utemiljön.
Och när även DET var klart åt jag frukost.
Halv tre.
Normalt.
(Men jag var fortfarande mätt efter Valborgsmåltiden så hungern gjorde sig inte påmind tidigare...)
Sedan.
Äntligen.
Slog jag mig ner i min solstol med "Senor Peregrino".
En mycket bra bok av Cecilia Samartin.
Jag sträckläste i två timmar!
Så underbart skönt!


"Hm.
Vad var det nu mer jag skulle göra idag?"
Joooooo.
Springa en liten sväng.
Jag var inte motiverad.
Men det är jag inte alltid.
Jag springer ändå.
Redan efter hundra meter började kroppen tjata att jag skulle sluta med de där dumheterna och vända hemåt igen.
Vi - jag och kroppen alltså - kompromissade.
En kort runda.
Blir det.
Men.
När jag sprungit fem kilometer i samma hastighet som en sköldpadda med stukningar i samtliga fötter så kände jag att jag faktiskt inte var trött.
Så jag sprang ytterligare fem, i samma sega tempo.
Varför inte liksom.
Ingen tid att passa OCH om bara två veckor...är tidpunkten inne för årets första millopp!!
Jisses.
Hur ska det gå?
När jag hade en sluttid på TIO minuter mer än mitt personliga rekord.
Problemet är inte att jag inte orkar.
Egentligen.
När latmasken i mig började klaga tänkte jag att "Nej, minsann, du har energi kvar. Märks inte minst på de där ett par-tre energibarerna runt midjan..."
Jo.
Så är det.
Det är det soliga vädrets fel.
När man kommer hem från jobbet, slänger sig i solstolen för en stunds avkoppling så vad passar väl bättre än en kall ÖL?
Det är ingen bra vana.
Det är en dålig ovana.
Och den sätter spår.
Jo.
Trist men sant.
Så ikväll är det den goda drycken Fun light jordgubb i mitt glas....
Får nog fortsätta med den ett tag.
Annars måste jag skaffa en nätbrynja, börja klia mig i skrevet och rapa högljutt....


Hur som helst.
En mil blev det.
Och jag är helt slut.
Får lägga mig tidigt.
För jag ska jobba imorgon och sedan kommer flickorna.
Jag längtar efter dem!
Träffade dem dock igår.
På Valborgskalas på Heden.
Ååååh, jag kramade dem länge.
Men bara E var kramsugen.
Jag fick liksom stjäla mig till lite beröring av de andra.
De hade ju inte tid med mig, herregud!!
Fanns ju massor med barn att leka med.
Vem vill då sitta och mysa med en tråkig mamma :)


Men när M stannade till efter sitt glasskioskbesök i eftermiddags så hann jag knappt öppna dörren förrän hon la armarna om min hals och pussade mig <3
Sekunden efter fick hon något skräckslaget i blicken, slog blixtsnabbt händerna för munnen och pressade fram ett: "Neeeeeeej".
Jag tittade oförstående på henne.
"Jag har ätit NÖTglass mamma!!!!"
"Neeeeej" svarade jag så dramatiskt jag kunde, tog händerna för strupen och låtsasdog på hallmattan.
Tystnad.
"Mamma. Du skojar nu va...?"
Hahahaha.
"Ja. Jag känner ingenting, du kan vara lugn..."
Hon andades ut.
Vände sig dock oroligt om flera gånger när hon hoppade upp på cykeln...
Jag måste sluta med den typen av dåliga skämt.


Från skämt till skäms.
Jag sitter faktiskt och skäms lite framför Humorgalan på TV.
När jag styrde upp min budget i höstas - och den är tight - så gick jag igenom vilka utgifter jag kunde skala bort.
En av dem var en stående överföring på hundra kronor till Unicef...
Jag har varit Världsförälder i många år.
1200 kronor om året är inte mycket, men ändå en utgift.
Men nej.
Mitt samvete förbjuder mig att sluta skänka pengar.
Det är inte försvarbart.
Mina barn har allt de behöver och lite till.
Skäms.
Det gör jag.
När jag ser alla dessa barn som lever under ovärdiga förhållanden.
Hur kunde jag ens tänka tanken?