Inte negativt menat.
Som det kan låta.
Att först kommer ingenting, sedan ingenting, och sedan kommer det mycket ganska fort och på en gång.
Men lite kan man jämföra min första semestervecka med just ketchupeffekt :)
Fast då en positiv sådan!
Jag vill - som alla andra - ha tid för mina underbara vänner.
I vardagen är det nästan omöjligt.
Alla har så mycket annat för sig.
Än att bara vara.
Och umgås.
Vi jobbar, hämtar och lämnar barn på skola och aktiviteter, försöker hinna med våra egna aktiviteter etc etc.
I min närmaste umgängeskrets är vi alla inne i just jobba-hämta-lämna-period.
Så när semestern kommer - då vill vi bara vaaaaaara och prata och skratta och umgås.
Fast jag har vant mig vid att det får bli ganska komprimerat och kollektivt då de allra flesta har minst en resa bokad per sommar.
Mitt sätt att uppnå det här är att bjuda in mina vänner till mina stugveckor på sommaren.
Stugveckorna är mitt sätt att fira semester.
Brukar bli fantastiskt bra.
Så även veckan som gått.
Sex nära vänner har jag hunnit med!
Plus åtta barn (exklusive min egen flock) och en hund;)
Bara kvalitetstid, lek och stoj, långa samtal, djupa samtal och sena samtal.
Det ger mig så mycket energi och styrka.
Så mycket att när jag ser tillbaka på veckan som passerat bara tycker att det varit sol från en klarblå himmel!
Regnat?
Har det?
Inte vad jag kan minnas....
Igår var det emellertid första riktiga stranddagen.
Det var väninna M som kom med det vädret.
Gör hon varje år.
När hon parkerat bilen så tittar solen fram och det blir minst 28 grader i skuggan;)
(Hon är nästan lite mallig över det;)
Eftersom vi spenderade hela dagen på stranden hade vi inte mycket lust att klä på oss, köra till affären, handla mat och laga mat.
Vi beslutade oss således för att äta på restaurang.
(Fast klä på oss fick vi ju för anständighetens skull göra;)
Strandkrogen såg ut att ha nya ägare.
Igen.
Eller i alla fall var det en ny meny.
En mycket simpel meny, med simpla priser.
Perfekt.
Vi begärde ingen gastronomisk utsvävning, enbart lite varm mat till ett hyfsat pris.
"Kinabox 79 kr" läste vi på skylten.
Vi gick in, eller ut eftersom vi ville sitta vid ett bord med utsikt mot havet, möblerade om så att vi fick plats med hela vår klass och därefter fram till disken för att beställa.
Först beställde M till sig och sina barn, gick ganska snabbt och smidigt då hennes flickor visste vad de ville ha.
Hon betalade cirka 250 kr, samlade ihop sina tallrikar och gick och satte sig.
Sedan skulle jag beställa.
Tog nåååågot längre tid.
Mina tjejer är EXTREMT bra på att ändra sig hela tiden.
Den stackars flickan bakom disken antecknade och strök, antecknade och strök, den stackars mamman framför disken fick ett alltmer spänt drag kring munnen och fick svårigheter att prata vänligt till sina döttrar.
Till slut.
Fick vi dock också mat.
"Då blir det 505 kronor tack!"
(Shit. Det blev lite dyrare än vad jag tänkt mig för lite ris och nudlar, hmmmmmmm.)
Jag betalade och såg glad - nåja -ut.
Vid bordet granskade jag kvittot.
Jag hade betalt för sex portioner!!
Jag gick iväg och påtalade detta för personalen, och det var givetvis inga problem, jag fick pengar tillbaka.
Och helt ärligt.
Det var inte bara deras fel.
Vår beställning var kanske inte alldeles kristallklar.
Så jag kände mig trots allt tvingad att ge lite dricks.
Med betoning på lite....
När barnen rört runt lite i sin mat och konstaterat att det inte var så gott så fick de tillåtelse att lämna bordet för att gå till lekplatsen.
M och jag lutade oss tillbaka, smakade våra kalla öl och njöt en lång stund.
Barnen lekte samtidigt alldeles stillsamt och kamratligt på lekplatsen.
HAHAHAHA!!!!
Nej.
Varför skulle de göra det?
Varför skulle det bli annorlunda just igår?
M och jag mindes räkfrossan på samma ställe för två år sedan.
DET var hetsätning i sin ädlaste form.
Så när första ungen hojtade genom hela serveringen:
"Maa-maaaaa, jag måste bajsa!!"
så förstod vi att de där ölen måste njutas kvickt.
Två toalettincidenter och ett getingstick senare gav vi upp och vandrade hem till stugan.
Med fem jättearga ungar dessutom.
Vi hade nämligen gjort en deal som bestod i att man skulle bete sig ordentligt för att kunna handla något gott i kiosken på hemvägen.
Dealen bröts, av min yngsta, och alla var arga på alla när vi gick hem.
Ja, jag och M var förstås inte arga på varandra;)
Men två rundor kubbspel lättade upp stämningen och sedan var allt frid och fröjd igen.
Dags för veckans fjärde, långa, djupa och sena samtal!
Veckans fjärde "Catch-up".
Underbart!
Vi talade bland annat om M:s första anställning.
Den historien hade jag aldrig hört?
Och ändå tycker jag att vi pratat om allt!?
Under de här 20 åren vi känt varandra!
I vilket fall så fick hon ett säljjobb efter gymnasiet.
Hennes första uppdrag var att ta tåg till Stockholm där en Jeep stod parkerad och som hon skulle köra till ett industriområde där hon skulle bo under vistelsen.
Alltså.
Min kära väninna kan inte ens höger och vänster.
Och det var på den tiden man körde runt med telefonkatalogens gula sidor i knät.
Mobiltelefon?
Knappast.
Men hon hittade, blyg och försagd är inte egenskaper som kännetecknar henne.
Just då höll också hon och hennes sambo, numera make, på att renovera sitt första gemensamma hus.
I närheten av där M inkvarterats under sin Stockholmsvistelse låg ett kakelförsäljningsställe.
Hon hittade givetvis det kakel hon letat efter.
Backade till Jeepen men blev alltmer tveksam till sitt infall när hon insåg att Jeepen inte skulle följa med till Skåne....
Bagaget var proppfullt från golv till tak.
Hmmmmm.
Det resulterade i att hon haffade två andra tågresenärer - två biffiga killar - på perrongen och bad dem hjälpa henne att lasta kaklet från Jeepen till tåget.
Och sen fick hennes sambo lasta av det jävligt kvickt när hon anlände till hemorten, ett stationsstopp varar ju kanske inte så lång tid som det tar att lasta av ett par pallar kakel....;)
---
Jag har känt alla mina gäster i 15-20 år - ja, alla utom unga väninnan förstås eftersom det skulle varit lite underligt om vi börjat umgås när hon började i förskoleklass samtidigt som jag blev sambo med flickornas pappa;) - och de är mina genuina pålitliga riktiga vänner!
Vi behöver inte höras av varje dag eller varje vecka eller ens varje månad.
Vi känner varandra.
På riktigt.
Vi vet att vi har varandra.
På riktigt.
Så fina <3
Men nu är vi hemma en sväng.
Dels för att vi (läs jag) har drivor med smutstvätt att ta hand om och dels för att min pappa anmält mig och honom till en tvådagars golftävling.
Hm.
Jag vet inte hur noga han tänkt igenom det där.
Ett krav för att ställa upp i tävlingen är att man tillhör två generationer i samma familj.
Där hade han faktiskt två val.
Men ett annat krav var att man ska vara av två olika kön.
Inte så värst många alternativ kvar.
"Har du hämtat ner golfklubborna från vinden?" frågade han när han ringde i kväll.
"Jadå" svarade jag.
"Bra. Vi kanske får slå en hink på rangen innan tävlingen. Eller trettioåtta......?"
"Jag har tränat mentalt, så det är lugnt pappa."
"Bra. För golf sitter i huvudet. Tänk lugn sving och ögonen på bollen. Det ska förresten bli ruskigt varmt båda dagarna."
"Jaså" sa jag något skeptiskt "Är du säker på det?"
"Ooooh ja, ska bli fantastiskt väder!"
Min pappa är en obotlig väderoptimist.
Trots att han alltid är online på minst tre vädersajter och de faktiskt inte alltid kan visa strålande solar så skulle han aldrig säga att det skulle bli "dåligt väder".
Inte ens när man stått på en golfbana, varit genomvåt in på bara skinnet, klubborna halkat ur händerna och han inte kunnat se ut genom glasögonen skulle han erkänna att det var ett jävla skitväder.
"Äsch, det är bara några stänk, det drar snart förbi. Ser du hur det ljusnar där borta?"
---
Jag hittade faktiskt mitt gamla golfregnställ, från 1990 typ, på vinden.
Det är inte alldeles modernt.
Det är......typiskt 1990-tal över det.
Men på bröstet finns ett litet emblem med en man som svingar en golfklubba så det är ju trots allt ett golfregnställ.
Och var säkert helt inne.
1990.
Jag hoppas emellertid att pappa har rätt angående väderleken den här gången....
För säkerhets skull avslutade han samtalet med: "Vi får ha solskyddsfaktor på armarna och i nacken annars kommer vi att bränna oss!"
Jag sa inte att det vore fullständigt onödigt.
Eftersom jag redan bränt mig;)
Efter en solskensvecka.
Med catch-up-effekt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar