När man stiger upp halv sju på morgonen och går och lägger sig ungefär 17 timmar senare blir dagarna ganska långa.
Inget ovanligt på vardagar men något ovanligare på helger.
Helgen som snart är förbi har varit en sådan.
Ovanlig.
Den ena aktiviteten har avlöst den andra och jag har verkligen bara varit förälder till 100%.
För första gången på länge kan jag känna att det är riktigt skönt att helgen är över och att jag ska få gå till jobbet imorgon:)
Anledningen till det heter L och är 6 år gammal;)
Är ALLA 6-åringar så oerhört envisa och krävande??
Kan inte komma ihåg (eller så har jag förträngt väldigt väl) att storasystrarna var så extreeeeemt tålamodsprövande och kaxiga?
Eller är det mig det beror på....?
Har jag inte varit lika konsekvent, har jag blivit en lat låt-gå-morsa gentemot henne helt omedvetet?
Aaaahhhrrrrggggh, hon kan verkligen locka fram mina värsta sidor, detta charmiga lilla sexårstroll!!!!
Jag är oändligt trött på makaroner.
Denna smaklösa, intetsägande mjölprodukt.
Kokte därför potatis till fiskpinnarna - de näringsriktiga och vitaminberikade;), kokte broccoli och gjorde remouladsås och serverade till lunch.
Varpå min yngsta lilla älskling skrapade av och åt upp enbart paneringen på sina tre fiskpinnar och lät de grå rektangulära fisk(tveksamt)bitarna och den ynkligt lilla potatisen ligga kvar på tallriken.
Broccoli och remouladsås avfärdades bestämt i ett tidigt skede av måltiden.
"Är det allt du tänker äta till lunch? Paneringen på tre fiskpinnar?" frågade jag.
"Japp!" svarade hon och sköt bort tallriken.
"Då vill jag bara att du ska vara medveten om att vi ska åka på utflykt och äta kanelbullar och äter du inte din potatis så, sorry, blir det ingen kanelbulle till dig!"
"JO-O!"
"Jag kan lova dig att det inte blir någon bulle. Välj själv."
(Hon visste då att det skulle bli andra kanelbullar än de jag gjorde igår, annars hade hon säkerligen svarat "Det skiter jag i....")
Svart blick och skitsur mun blev svaret på det.
Systrarna dukade av och lämnade köket.
Sexåringen reste sig blixtsnabbt och satte även hon sin tallrik på diskbänken.
"Då har du gjort ditt val ser jag. Ingen kanelbulle alltså. Men det är ok. Man måste inte äta kanelbulle."
Sexåringen vände i steget, tog tallriken samtidigt som hon gav mig en surmulen blick och satte sig vid bordet igen.
Jag vände ryggen åt henne en halv sekund men snodde runt när jag hörde att något landade på golvet med en dov duns.
En potatis!!??
Intakt och utan en skråma i och för sig (kanske på grund av att den legat en halvtimme på en tallrik och torkat....) men ändå!!
"TA UPP DEN!! VAD HÅLLER DU PÅ MED??"
Hon tog upp den.
Men sa (den lilla tuffingen): "Jag kan inte äta den när den har legat på golvet. Örrrrrrrk."
AAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHH, hade jag velat skrika men sa istället någorlunda behärskat:
"Inga problem", tog golvpotatisen och slängde och placerade en ny potatis från kastrullen på tallriken.
ICKE att jag skulle förlora det här slaget....
Sedan hände något som nog aldrig hänt.
Jag fick vända mig bort och låtsas plocka med disken därför.
Ett skratt som inte gick att hejda bubblade upp i kroppen.
Och jag var tvungen att försöka kväva det.
Det gick skitdåligt.
Jag kände hur hela kroppen skakade av ansträngning för att hålla tillbaka men till sist GICK DET INTE.
Jag skrattade så jag grät.
Systrarna stämde in.
Synen av L med jävligt trumpen min, det vill säga utskjuten underläpp och korslagda armar, och potatisen på golvet blev bara för mycket.
Men hon åt upp.
Det blev nog oavgjort.
Det finns ett naturreservat i närheten som heter Rövarekulan.
Jag har inte varit där på många år och idag föreslog unga väninnan att vi skulle åka dit.
Namnet Rövarekulan sägs komma ifrån en sägen att rövare höll till där förr i tiden, gömde sig i skogen och överföll förbipasserande.
Barnen fnissade när jag berättade vart vi skulle åka.
Och namnet verkade vara svårt att komma ihåg.
L: "Rövskogen?? Jag vill inte åka till någon rövskog!! Vad....finns det där...?."
E, i bilen: "När är vi framme i den dära rövhålan?"
Vi gick en lagom lång och skön promenad i skogen, bitvis lite läskig på grund av höga höjder och branta slänter, och sedan mumsade vi på kanelbullar (egenhändigt bakade av Willy....).
L: "Dom här är inte gröna."
Jag: "Gröna?"
L: "Som dom du gjorde igår!"
Jag: "Hm. Nej. En korrekt iakttagelse mitt lilla hjärta."
Här var det unga väninnan som hade lite svårt att hålla sig för skratt.
Var tvungen att ge henne onda ögat.
Efter att den ej gröna kanelbullen ätits upp skuttade barnen ner till ån för att testa sina kunskaper i att "kasta macka".
För L bör det inte ha varit något större problem.....
Dock.
Tog hon ett litet ofrivilligt dopp.
Så vi fick köra hem.
Väl hemma kom min mamma förbi med en överraskning!
Fyra påsar nygräddade kanelbullar!!
L: "Mormor, igår gjorde mamma GRÖNA kanelbullar! Dom här ser MYCKET godare ut!"
(Nämen tack min lilla älskling;)
Och så åt både hon och L tre var innan jag hann blinka!!
För jag var fullt upptagen med att tömma E:s jackfickor på skiffersten (hon hade hunnit vara ruskigt effektiv i sitt samlande), slänga samma jacka i tvättmaskinen, rengöra L:s gympaskor från gyttja etc. etc.
När kvällsmaten - som blev en fars trots goda intentioner - var över kan jag säga att allt vad pedagogiskt bemötande och moget beteende var som bortblåst.
L blev arg över något och kallade sin mamma något väldigt dumt.
DÄR.
Rann bägaren över.
Mamman - som blev kallad något väldigt dumt - blev rosenrasande!!!
L fick omedelbar rumsarrest.
Tills imorgon bitti.
DAMN.
Ibland önskar jag att jag hade en "snickeboa" :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar