Tougher Than The Rest: Skuggor i skymningen men snart kommer änglarna att landa

Skuggor i skymningen

faller

som spindelväv

fåglar mot brutna moln

formar sej

tyst o mjukt

dansa

för livets lust

skåla

för friheten

skuggor i skymningen

i änglarnas tid

Jag sjunger med, högt och glatt, trots att jag inte känner texten.

Lite som barn gör.

Hittar på lite där de riktiga orden fattas.

Spelar ingen roll.

Det är så härligt att sjunga när man kör bil:)

Jag håller på att slutföra ett projekt, mitt första egna projekt för övrigt, och platsen där detta pågår ligger en bit utanför centralorten.

Det har blivit en hel del turer dit med bil.

Vi har en ny bil på jobbet.

Jag har blivit riktigt förtjust i den.

Den smyger ljudlöst fram över asfalten och är lättmanövrerad.

Jo, jag har snurrat runt i de smalaste (icke-)vändzoner, så jag vet;)

Fast annars sträcker sig mina bilkunskaper till att det är en plåtbit med fyra hjul, motor, ratt och växelspak.

Typ.

Jag kör med lätthet den där sträckan till projektplatsen.

Med Guldkanalen som enda - men väldigt gott - sällskap.

Och jag skrålar med till Skuggor i skymningen, 25 minutes too late, Santa Claus is coming to town och It's a heartache.

För det är det jag gillar med Guldkanalen.

Mycket musik, blandad musik och lite prat.

Dessutom har jag gjort det till en sport att inte sänka volymen när jag parkerar utanför kontoret;)

Mest som straff till den eller de som skiftar kanal till Radio Kristianstad eller något annat mög....

Jag skrev för ett bra tag sedan att jag aldrig eller sällan hade dåligt samvete för mina barn.

Alltså dåligt samvete för att jag inte hinner med dem så mycket som jag skulle vilja.

Det uttalandet får revideras.

Det känns som att jag knappt träffar mina barn.

Men det är inte mycket jag kan påverka.

Jobbar man till halvfem varje dag och kvällarna är fyllda med handbollsträningar och helgerna med handbollsmatcher och simskola blir det liksom inte mycket tid kvar.

Tid att umgås, tid att prata.

Skäll- och gnälltid finns det dock utrymme för?

Underligt.

November segade sig fram och verkade aldrig ta slut och plötsligt kom första advent och knackade på dörren.

Nu är det bara en vecka kvar till julafton!!!

Hur gick det till?

Flickorna är i Sälenfjällen och åker skidor med sin pappa.

På "min" vecka.

Igår ringde mellantjejen när jag satt på jobbet.

Jag fick ont i bröstet av saknad och fick skärpa mig för att låta käck när E med tjock röst sa:

"Mamma.....jag saknar dig...."

"Jag saknar dig också, men tänk så roligt ni har! Eller hur, visst är det roligt?" svarade jag tillkämpat glatt och hurtigt.

"Ja. Fast jag saknar dig ändå."

Julklappshögen under min minigran växer.

Tills det är dags för flickorna att riva och slita i paketberget (nåja, så högt är det förstås inte, men i relation till granen...) jobbar jag på, rattar in Gulkanalen och vrålar mina påhittade texter för snart, snart, är det dags för änglarna att landa....