Tjugohundrafjorton.

Och julen varar än' till påska...

På allmän begäran:

(Eller kanske inte.

Men det låter flott:)

Som om man vore värsta kändisen.

Jag reviderar:)

På mitt största fans begäran;)

Radhusmamman summerar år 2014.

Hm.

En av mina brister (jo, jag har faktiskt sådana;) är att jag har ett USELT minne.

Ett katastrofalt dåligt kom-ihåg.

Eller så minns jag helt enkelt bara onödiga grejer?

Liksom fyller hjärnan med irrelevant material som istället kunde lämnat plats åt andra viktigare saker.

Tack gode gud för post-it-lappar!!

Men jag anar vad han vill höra.

Han.

Min försteföljare;)

Han vill höra om......

Snart.

Det kommer snart:)

Efter ett par-tre år av förvirrat energislukande sökande efter.....mig själv?

Så har jag funnit.

Mig.

Själv.

Och det bär mig emot.

Att ens erkänna.

För jag hatar sådant K-L-Y-S-C-H-I-G-T.

Men.

Eftersom den där klassiska livskrisen drabbade mig där för några år sedan nånstans - och den har jag ju inte direkt varit ensam om att drabbas av - så är det ju tvunget att liksom förkunna att jag nu åter är på fötter.

Äntligen.

2014 har fått mig på rätt bana.

Jag bara bestämde mig.

Nu får det vara bra!

Nu ska jag må bra!

Så då gör jag det:)

Piiiiiis åvv kejjk.

Utan psykologer.

Utan Sertralin.

Men MED ett öppet sinne och en positiv inställning.

(Nej, nu måste jag snart svära ordentligt innan någon tror att jag gått och blivit religiös....)

Min ambition med detta blogginlägg var att göra några nedslag, liksom redogöra för några viktiga ögonblick under året som haft betydelse.

Men fan.

Jag är värdelös på att göra just det....

Sommaren, eller mina fem veckors semester rättare sagt, kan jag dock summera som: FANTASTISK!

Underbara veckor med mina döttrar.

Underbara veckor med de flesta av mina vänner och min familj.

Sol i mängder.

Bad i mängder.

God mat (och alkohol;) i mängder.

Ja.

Jag "laddade verkligen batterierna" som det så modernt heter.

(Jag ber om ursäkt för alla töntiga trendiga uttryck...)

Av en slump.

(Nu kommer det:)

Av en ren slump.

Sådär nånstans mitt i sommaren.

Jag i jeansshorts och stråhatt, energitankad, solbränd och sorglös.

En restaurang en sommarkväll med ett sällskap där jag bara kände en person vid det tillfället.

Stor uteservering, trubadur och en rodnande solnedgång.

Fötydilgande: en otroligt fin svensk sommarkväll.

(Sådär fin som man alltid önskar att svenska sommarkvällar ska vara.)

En kille var med.

Som jag aldrig träffat.

Som inte, förrän jag nämnde "Tougher than the rest" (låten av Bruce Springsteen alltså, inte min blogg... för den senare är ju inte så känd...;) fångade mitt intresse.

Han började sjunga - och kunde texten!!!

Majj gadd!

INGEN - förutom jag själv och Bruce naturligtvis - kan sjunga den!!

Men han kunde.

Den där killen.

Och det imponerade på mig.

Så pass att vi träffades igen efter ett tag.

(Var kanske inte bara därför...;)

Och igen.

Och nu träffas vi hela tiden.

Jag är fantamajj förälskad.

Och det är helt underbart och ljuvligt och härligt och alltihop på en och samma gång!

Radhusmamman summerar år 2014:

Kärlek <3

(För er som önskar en seriös krönika rekommenderar jag seriösa "SVT Nyheters årskrönika" från en seriös informationskälla som SVT1....;)



 



Mina fina barn <3 <3 <3 (och lille brorson <3).

Som jag älskar förbannat mycket.

Så det gör ont i kroppen.

Utom när de slåss.

Och spelar handboll inomhus.

Och provar limstiftet på parketten.