Inte hela sanningen...

"Tre gånger mer psykisk ohälsa bland unga" kunde man läsa på SVT Nyheter den 6 juni 2014.


"- Andelen unga med psykiska problem som oro, ångest eller sömnproblem har nästan trefaldigats sedan 90-talets början, berättar Sven Bremberg, docent i socialmedicin vid Karolinska institutet och en av Sveriges ledande experter på ungas psykiska hälsa.


Enligt SCB:s statistik låg andelen unga i åldrarna 16-24 år med sömnproblem, oro eller ångest under 80-talet på nivån 7-8 procent. Sedan dess, och framför allt under 90-talet, har andelen stigit till 20 procent."


Sven Bremberg fortsätter:


"- Vi vet att det sedan efterkrigstiden funnits en trend mot ökad psykisk ohälsa i hela västvärlden. Men utvecklingen för unga i Sverige de senaste 20 åren saknar motstycke internationellt sett."


Som skäl till varför den psykiska ohälsan ökat hos unga, och ökad dödlighet som han också berör, nämner han skolprestation och arbetslöshet. Bremberg visar på statistik kring hårdare utbildningskrav och en tuffare arbetsmarknad och att unga tycker det är svårt att leva upp till alla krav.


Ja.
Så här är det säkert.
Oro och ångest och sömnsvårigheter har väl de flesta haft inför en viktig tenta eller inför en jobbintervju och säkert har kraven både ökat och hårdnat.
Du ska vara skräddarsydd och passa in överallt och ha läst minst 1000 poäng i ett ämne, ha en fin examen, tala fem språk flytande, ha 20 års arbetslivserfarenhet och helst ha rest jorden runt och förverkligat dig själv. (Och så gör det ingenting om du därutöver är oerhört socialt kompetent, gärna i god kondition och är vältränad, äter ekologiskt och närodlat och har ett för övrigt fördelaktigt yttre.)
Men.
Jag menar att det finns fler faktorer.
För vad finns nu som inte fanns för 20 år sedan??


Jo.
Sociala medier gjorde sitt intåg på 2000-talet.
Lunarstorm, Facebook, Youtube och Instagram och personliga bloggar för att bara nämna några.
Kan dessa ha något att göra med psykisk ohälsa...?
Ja.
Jag tror bestämt att det finns en koppling.
Men vad handlar de sociala medierna om egentligen och vilket var syftet när de skapades?
Visst var det att bilda nätverk och knyta kontakter? (Inte att visa upp sina magrutor eller hur mycket champagne man dricker?)
Att delta i grupper och forum där man delar samma intressen, eller i reklamsyfte för företag.
Jag har ingen aning, jag bara spekulerar fritt.
Men idag känns det som att sociala medier framförallt blivit en plattform för uppvisning och dolt skryt.
Allt ska vara så jävla perfekt och fancy.
Och kan man inte sålla och kritiskt granska, då sväljer man allt med hull och hår.
Vilket jag tror väldigt många gör.
Och för unga människor, som inte utvecklat något kritiskt förhållningssätt, är det förödande.
(Jämför med varför det finns åldersgränser på film, barn kan inte skilja på saga och verklighet. Finns förstås vuxna som inte har den förmågan heller....)
Det blir som en slags skev verklighet.
Där man invaggas i tron att så här ska det vara, så här ska man se ut, så här ska man göra för att uppnå fullständig lycka!


Jag kan inte kasta första stenen.
Jag deltar själv i sociala medier.
Men jag vet ju med säkerhet att en 13-årig "Youtuber" som filmar sig själv medan hon utförligt talar om hur hon lägger sin make-up inte är en särskilt bra förebild för mina döttrar.
Vilka signaler sänder ett sådant klipp?
Eller vad ger en Instagrambild på en tjej - yngre eller äldre för alla åldrar förekommer - med upptryckta bröst, pussmun och förföriskt långa ögonfransar, för prestationskrav?
Vad försiggår bakom det där klippet, bakom den där bilden...?
Jag tror att all denna utseendefixering och påhittade lycka är en bidragande orsak till psykisk ohälsa bland unga.
(Både för sändaren och mottagaren. En negativ win-win.)


Sedan tror jag också att vår ständiga uppkoppling är en annan bov i dramat.
Iphones och Ipads har inte funnits särskilt länge i våra liv men har ändå lyckats erövra och överta dem.
Vi är sjukligt beroende av att kunna nå och att bli nådda.
Vad vi än gör, var vi än befinner oss.
Vi vill ha omedelbar respons och bekräftelse.
Vi kan liksom inte koppla av, koppla ur, koppla bort.
Vi orkar inte vänta på svar, vi vill ha svar nu, genast, meddetsamma! (Som om vi alla hade en liten släng av ADD/ADHD...)
Får vi inte svar på ett sms sekunderna efter att vi tryckt "Skicka" så börjar tankarna vandra iväg, "Varför svarar inte personen?", "Har jag gjort något fel?" etc.
Det är ju inte hälsosamt.
Det skapar stress och oro och ett ifrågasättande av sig själv.
Mina barn tycker inte om när jag sms:ar.
Jag tappar fokus totalt, jag hör inte vad de säger, jag är inte med.
Numera gör jag så att jag lägger bort telefonen när jag kommer hem efter jobbet.
Och resonerar som så, att om någon verkligen behöver min omedelbara respons, så ringer vederbörande upp.
Eller skickar ett vykort;)
Som man gjorde förr;)


Även på jobbet, runt fikabordet, förekommer ibland en febril mobilaktivitet.
Vi kan sitta och diskutera allt mellan himmel och jord men istället för att resonera oss fram till vad delfinens ungar kallas eller hur gammal Roger Moore är så uppstår en tävling i vem som googlar fram svaret först...
Min mellantjej löste korsord häromkvällen.
"Mamma, om jag inte kommer på ordet, kan jag googla då eller är det liksom fusk?"
"Nja" svarade jag "Kom hellre till mig med korsordet så hjälps vi åt att komma på det." (Två syften: Dels får vi använda våra hjärnor - som vi borde lära oss att göra igen - och dels så kommunicerar vi med varandra och kanske höjer snittiden på de där minuterna som föräldrar pratar med sina barn.)
För om inte jag som förälder sätter stopp för det här osunda fibblandet med mobilen, vem ska då göra det?


Vi är barn av vår tid.
Men jag har på senare tid verkligen ansträngt mig för att inte pilla på mobilen i tid och otid.
Jag har suttit i väntrum på vårdcentralen, på perronger och väntat på tåg, utan att ta fram mobilen.
(Sjukt konstig känsla - prova gärna;)
Jag har varit en ganska udda fågel vid de tillfällena.
ALLA runtomkring stirrar på sina telefoner....
Det värsta jag kan se är när jag hämtar mina barn på handbollsträningar och hela raden av föräldrar på läktaren sitter och glor i sina telefoner istället för på sina barn (barn som inget hellre vill än att deras föräldrar ska uppmärksamma dem...)
Budskapet man som förälder då sänder ut är att "Du är inte så viktig för mig, det är viktigare att jag svarar på det här sms:et eller kollar senaste Facebookstatusen."
Inte konstigt att barn känner sig oviktiga och osedda.
Och i förlängningen - utvecklar psykisk ohälsa.
Jag hårddrar och har inga belägg utan det är bara min teori.
Och nej, jag kan som sagt inte svära mig fri från skuld, jag tar också foton och "Checkar in"...
Men - jag har medvetandegjort fenomenet för mig själv.


Vi måste stoppa bandet;)
Vi måste dra ner på tempot.
Vi måste sänka kraven.
Vi måste go back to basic.
Gällande allt.
Gällande barn OCH vuxna.


Även i en rapport från Socialstyrelsen utgår man ifrån skolprestationer och arbetslöshet som de största bakomliggande orsakerna till psykisk ohälsa bland unga.
Men jag vill hävda att det inte är hela sanningen...
Jag får kanske göra en egen studie.
Men först.....ska jag bara tillreda en fantastisk måltid och lägga upp på designad tallrik, placera några dyra ljusstakar bredvid tallriken, nonchalant slänga fram ett par flashiga inredningsmagasin, hälla upp ett glas vin och - OBS! ställa flaskan bredvid så man säkert ser vad det är för vin - och shit, har jag några färska snittblommor? och arrangera värsta bilden:) Pust! Allt för att visa att "Så-här-lyckligt-och-idylliskt-är-det-i-radhuset-varje-kväll!" :)