Kvinnan på ICA

Jag hälsar på henne flera gånger i veckan.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg.


Vad driver henne att sitta där dagligen, 13 timmar om dagen, i ösregn eller minusgrader?
Hur försörjde hon sig tidigare om detta ses som ett bättre alternativ?


Jag är en kvinna som har barn.
Hon är en kvinna som har barn.
Jag har ett arbete, ett hem, en bil, en fritid, familjen och vännerna nära - ett liv.
Vad har hon?
Vad gör hon på kvällarna när hon lämnar sin sittplats utanför Ica?
Vad tänker hon om sin framtid, vilka är hennes mål och drömmar?


Jag hälsar på henne flera gånger i veckan.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg.


Å ena sidan gör det ont i mig varje gång jag passerar henne, för jag är en humanist och en medmänniska.
Jag skulle visst kunna sticka till henne en hundring någon gång eller ge henne min gamla avlagda vinterjacka eller bjuda henne på en fika för jag tycker ju synd om henne.
Men hjälper det?
Hjälper det henne?


Å andra sidan tycker jag att det är så fruktansvärt fel att hon ska behöva sitta där och förnedra sig och tillåts att göra det.
Hon måste ha förlorat all sin värdighet och stolthet.
Men det skulle kännas meningslöst att visa medmänsklighet för endast en när det finns så många kvinnor utanför Ica-butiker.


Jag hälsar på henne flera gånger i veckan.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg.


Nu anser säkert någon att jag är en kallhjärtad jävel som väljer att inte ge.
Nu anser säkert någon att jag inte bryr mig om andra människor.
Men se.
Det är precis tvärtom.
För jag tror inte att jag hjälper kvinnan utanför Ica ett enda dugg om jag lägger en peng i hennes pappmugg.
Det skulle kännas gott i mitt samvete - kännas bra för mig - om jag gjorde det, jag skulle kunna klappa mig själv på axeln, men det skulle inte hjälpa henne.
Det skulle bara uppmuntra henne att sitta kvar.
Och hon sitter kvar.
För det finns andra som väljer att lägga en slant i hennes pappmugg då och då.
Och jag säger inget om det, var och en väljer själv, så länge det inte finns riktlinjer, bestämmelser, lagar om man så vill, som talar om för oss vad som är rätt och riktigt.
Det enda som inte är rätt och riktigt är att en människa ska behöva tillbringa sina dagar sittandes på en smutsig asfaltsplätt och tigga...
Och vad som är mycket viktigt att understryka är att ingen har rätt att döma någon annan för vilket beslut man fattat, vare sig det gäller att ge eller inte ge.


Jag hälsar på henne flera gånger i veckan.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg. Ännu.