måndag 26 maj 2014

Grillat är gott - när någon annan gör det!


Fredagsgrill.




Fredagschill.




"Lite" grillat även på lördagen ;)








Vi hade lagfest med äldsta dotterns handbollslag!
En mycket trevlig tillställning!
Massor med god mat, massor med trevliga människor, massor med aktiviteter och litta dans på slutet:)







"Kläder efter väder då det blir en del aktiviteter" stod det inbjudan.
Tja.
Går jag väl på fest så vill jag vara fin;)
Går alldeles utmärkt att spela fotboll i strumplästen och handboll i ballerinaskor.
Lite halt men gud så skojigt!
Att jag aldrig provat på handbollssporten?
Tror jag ska börja nu.
Undrar om de vill ha med mig i damlaget;)?
Hahaha.



Och efter handbollsfest blev det Mors Dag!






Grillat?
Jadå :)
Fantastiskt god meny - förrätt, varmrätt, dessert och dessert.
Men när jag kom hem gick det inte längre att skjuta upp...
Gräsklippningen alltså.
Jag brydde mig inte om att byta kläder.
Klippa gräs i lilla chiffongklänningen var luftigt och skönt:)
Skönt är det också att man är snart 39 år och inte 15.
Då skiter man liksom i om det är piiiiiinsamt eller inte att klippa gräs i klänning och trätofflor.





Valvaka.
Sådär intressant.
Men jag röstade i alla fall.
Mer än vad många andra (inte) gjorde...




Blommor till mamma från flickorna <3 <3 <3




Mamma <3




Jag.
("Varför har jag kalsonger på mig???" frågade jag mamma. Det var i och för sig 70-tal. Men ändå?)





Jag trodde bara det var jag!!!!
Som fyller halva sängen med kläder, handväska, tidningar, dator och fjärrkontroll!!??





Min arbetskamrat som också är löpare (hm, jag är väl förstås snarare "motionär") hade sett mina matbilder på Facebook.
Därför överlämnade han sådär i förbifarten ett litet "träningsschema" på mitt skrivbord....
"Se här, det är inte många veckor kvar till Midnattsloppet" (jooooooooooooooooooooo, det är till hösten, det är aslångt dit.....) "så nu kör vi efter detta så vi slår våra tider från förra året!"
Yeah.
Right.
Jag kommer aldrig att slå den tiden.
Men men.
Jag är med.
Jag är inte sån ;)



Gick ut hårt med ett "Bodystep"-pass ikväll.
Jag. Kommer. Att. Ha. Ont. I. Morgon.


Måste dock komma upp i tid.
Imorse gjorde jag det.
Var först på plats på kontoret.
Och det tog en bra stund innan nummer två dök upp.
Det var planerat.
Att börja jobba tidigt.
Så att jag kunde gå hem efter åtta timmar.
Hem till min gräsmatta och till solen.

La ut min prickiga filt.
Och la mig själv på den.
Bekvämt tillrätta för att läsa ut "Drömhjärta" av Cecilia Samartin.
Mycket bra bok.
Det blir tomt nu tills jag tar tag i nästa.
Sedan låg jag och tänkte på ett samtal jag fick på jobbet idag.
Ett samtal som berörde så mycket att jag fick stänga dörren och bara lyssna på personen i andra änden.
Ibland får jag ju sådana samtal.
Det var jobbrelaterat och jag känner inte människan jag pratade med men vi har haft en del kontakt de senaste veckorna.
Ja.
Jag blev berörd.

Sedan avbröts mina tankar av gräsklippsljud.
Handgräsklippare minsann.
Från någon radhusgrannes tomt.
Jag vet inte vilken.
Men det lät så jämnt och fint.
Inget sparkande med en toffla på knivarna som fastnat på grund av en mossklump som när jag klipper min gräsmatta....
Nejdå.
Måste varit en gräsmatta som består av gräs;)
Och när det ljudet dog ut (vi har inga stora tomter;) så tog nästa vid.
Ytterligare en granne som klippte gräs.
Med handgräsklippare.
Inget toffellljud där heller.
Ganska skönt att bara ligga och lyssna när andra arbetar.
Jag ser ingenting ut från min tomt för jag har en enormt tät och fin och HÖG (ja, lite väl hög kanske) syrénhäck.
Så jag får gissa.
Var ljudet kommer ifrån.
Lagom ansträngande efter en dag på jobbet:)

Lite grillabstinens emellertid efter den här helgen.
Men min grill står fortfarande i förrådet.
(Och golfklubborna på vinden by the way.... Fast pappa säger att vi ska spela tävling. Stackars pappa.)
Och snart är det juni månad.
Hur ska jag hinna?
Vips.
Så är det kanske augusti!
Neeeeeeej.
Å andra sidan.
Är det bäst att jag överlåter grillningen åt någon annan.
Eller som en mamma till en flicka i handbollslaget sa:
"Alltså, jag tycker mycket om dig och umgås gärna med dig men....du behöver inte grilla åt mig någon mer gång."
Hahaha.
Det var den gången vi fick äta pommes frites och sallad.
För både fläskfilén och oxfilén blev, låt oss säga, välgrillade....
Men jag har ju aldrig fått en chans!
Att lära mig grillkonstens hemligheter.
Förra sommaren i stugan var det nära.
Jag och min bästis M skulle grilla efter en dag på stranden.
Jag marinerade karrékotletter, startade grillen och skulle preciiiiiiis....
"Nej nej nej, jag vill vara mannen i vårt förhållande" hojtade hon "jag sköter grillandet och du går in och gör sallad!"
Mhm.

fredag 23 maj 2014

Jag hinner inte ens blogga!!!



Jag arbetar heltid.
För att jag måste.
Men även för att jag tycker om mitt jobb.
Men det är klart att jag skulle vilja ha mer än fem veckors semester.
Tänkte jag aldrig på när jag var lärare.
Hur det känns att ha 25 futtiga dagar att fördela på ledighet.
Jag är väldigt rädd om de här lediga betalda dagarna.
Funderar noga igenom var de ska infalla.
Helst på sådana dagar när det är sol och varmt och skönt.
Men det finns ju aldrig någon garanti för det.
I Sverige.
Och det är i just Sverige jag är ledig.
Så är min livssituation just nu.
(Inte för att jag inte får lämna landet, mer ekonomiska skäl...;)
När man arbetar heltid och har tre små barn som man vill hinna umgås med krävs ett visst mått av planering.
"Förr" var jag väldigt strukturerad och organiserad och hade koll.
Med det vill jag ha sagt att så är det inte längre.
Men jag försöker.
Trots det missar jag den ena saken efter den andra...
Trots dubbla kalendrar och post-it-lappar:)

Hur som helst.
Mina flickor bor hos mig varannan vecka.
Det är ett ganska bra upplägg.
Om än ganska intensivt.
En sak vill jag dock understryka:
Jag har sällan eller aldrig dåligt samvete för att jag inte har tid för mina barn!
Vi gör allting tillsammans de dagar de bor hos mig.

Veckan som gått har varit extremt intesiv och aktivitetsfylld.



Även en aktivitet utan barnen var inplanerad.


Nu är det ett faktum.
Nu har jag tre "stora" barn.
Tre skolbarn.
L fyller 6 år och ska börja i förskoleklass efter sommaren.
Efter 10 år ska vi lämna vår fina dagmamma!


Mitt hem ser oftast ut som en katastrofzon efter en barnvecka.
Det är mest M som stökar ner.
Jag får smärre utbrott varje dag.
Hotar, tjatar, mutar.
"Jag lovar att städa. Sen."
Det där "sen" infinner sig aldrig.
Så vem städar?
Jo.
Jag.
Tänk så irriterad jag är över alla fuktiga ihopknölade badlakan, använda trosor infösta under garderober för att det är för långt till tvättkorgen, hårborstar och hårsnoddar utspridda, kläder på golvet istället för i garderober, grus på golven, frukostdisk på soffbordet.
Kommer jag att sakna det?
Kommer jag att be mina så småningom vuxna döttrar komma hem och knöla ihop några badlakan, slänga ett par-tre trosor under soffan, trampa in med leriga skor ett par varv i vardagsrummet liksom av sentimentala skäl när jag sitter där ensam i mitt radhus ?

Grymt imponerad av att man kan springa 2,1 mil på 1:09:58!!
Nästan lika imponerande som att jag klarat ut den här veckan...
Dock med mamma som stöd/"hare".
Igårkväll måste tagit priset.
SJUKT stressigt när vi kom hem efter löploppet (se nedan).
Jag var svettig redan innan men efter ett par ruscher upp och ner för trappan åkte klänningen av.
Och jag fortsatte loppet i bara underklänningen.
Mamma bara stirrade nästan utan att kommentera.
"Svarta trosor? Ska du verkligen gå ut och slänga sopor sådär?"

Jag är förtjust i mina "tantklänningar".
Se här, en röd...

...en gul...

...en blå...
...en grön...

...och en rosa :)

L skötte uppvärmningen :), E sprang 1000 m på 6 minuter och M på 5:13!!
DET är jag mycket stolt över!
Mammas töser <3 <3 <3

"Mamma, kan vi höra den skånska?" tjatar E och L varje gång vi åker bil.
"Jag förstår vad dom sjunger" säger L "jag förstår skånska".
Och så sjunger vi allsång, alla fyra, till "Finns det nån annan" med Perikles och Anna Hertzman.

Allt känns så tomt jag går runt här i tystnaden
ensam i kärlekens hus
Jag fingrar på bilder med minnen av oss
jag behöver en ledstjärnas ljus
Tankarna blandas med smaken av tårar
i hjärtat finns bara du
Säg mig
finns det nån annan, finns det nån annan nu

Nätterna plågar mig stirrar i taket
jag önskar du låg tätt intill
Utanför fönstret där rusar det timmar
här inne tycks tiden stå still
Vänder mig om och försöker att sova
i hjärtat finns bara du
Finns det nån annan, finns det nån annan nu

Finns det nån annan, nån annan som älskar dig så som jag
Försökte att nå dig igår men du sa
Lämna ditt nummer och ha en bra dag

Solen går upp väcker världen till liv
i min dröm ligger du tätt intill
Utanför fönstret där rusar det timmar
här inne tycks tiden stå still
Det känns lite bättre men hjärtat det gråter
du finns här 24/7
Säg mig finns det nån annan, finns det nån annan nu


Imorgonbitti ska jag sova ut.
Oj, så skönt det ska bli :)
Men jag saknar redan mina fina flickor.
Har suttit på jobbet idag och tänkt på E som kom i morse och sa - mitt i all stress - "Mamma, jag har dukat fram frukost precis som du brukar göra".
Kom ut i köket, och blir nästan löjligt tårögd varje gång jag tänker på det, och så var allting framdukat, fint och prydligt.
Ett mammahjärta kan svämma över av kärlek för en sån sak.
Suck <3

onsdag 14 maj 2014

Slutspurten!











Min mellantjej - E - deltog i "Kalvinknatet" en kväll förra veckan.
Vi - jag och flickornas pappa - är klassföräldrar i E:s klass det här läsåret.
Liksom vi är i M:s klass.
Det här läsåret...
Så inför den här tävlingen skickade jag ut en inbjudan till alla föräldrar och föreslog att vi skulle göra detta som en klassaktivitet.
Perfekt - ett färdigt koncept!
Barnen springer - så fikar vi efteråt på filtar i gröngräset.
En strålande idé, den dagen jag kom på den.
Då var det 20 grader varmt och jag satt och svettades på mitt kontor.
Riktigt så var inte väderförhållandena denna knat-kväll...
"Har du vinterjacka?" hånskrattade flickornas pappa när han hämtade upp oss.
Han skrattade dock inte så mycket efter två och en halv timme i vårjacka och i typ idealisk kylskåpstemperatur.
Mina fingrar var vita och utan känsel när vi åkte hem.
Flickorna led dock inte.
De tyckte det var en toppenkväll.
Speciellt E som sprang bra och tyckte det var jättekul.
Jag frågade försiktigt om hon sprungit hela tiden (1000 meter).
Hon tittade förnärmat på mig: "Ja? Vad skulle jag annars gjort?"
Nej.
Såklart.
Vilka korkade frågor jag ställer ibland... 


På julavslutningen i fjor hade jag behövt kunna dela mig på mitten.
E och M var med sin pappa och åkte skidor - men det skulle arrangeras julavslutningar i båda flickornas klassrum.
Samma dag.
Samma tid...
Så då var jag med på M:s - trots att hon inte var där:)

Nu är det maj månad.
Maj månad är som en enda lång orienteringstävling (eller "Toughest" om man så vill;) där den ena kontrollen efter den andra - helst i rätt ordning och inom utsatt tid - ska klaras av.
Man bockar av station efter station.
L:s handbollsavslutning - check!
E:s och L:s simskoleavslutning - check!
Klassaktivitet med E:s klass - check!
Handbollsavslutning för E och M - check!
Grill drop-in på E:s Fritids - check!
Inskrivning och inskolning av L i förskoleklass - check!
Löptävling för E och M - check!
Lagfest för M - check!
Trivselkväll med L:s dagmammor - check!
Klassaktivitet med M:s klass - check!
Och dääääär.....är vi ändå inte i mål....
Juni.
Tar vid.
Men jag känner inga konfirmander eller studenter i år så på den fronten är det lugnt.
Och som vanligt, så är det utflyktsdagar med matsäck, handbollsträningar, läxor och barnkalas som lite "sidospår".
Haha!
Slutspurten tar man lagom fram mot midsommar och semester!
Yes!
Då ska jag och flickorna mysa i stugan i två veckor.
Skööööönt!
Kanske man får medalj och diplom om man gjort bra ifrån sig?
Att jag glömt flickornas läxor några gånger de senaste veckorna kan väl inte vägas in i resultatet?







Ur H&M:s senaste utskick: "Coatad kjol"
COATAD?
Vad är det?
Bör man veta det?
Jag känner mig helt uråldrig...







En brun också.....;)





Slubtrikå?
SLUB?
Nej.
Det är bara att erkänna.
Jag hänger inte med...

Blodomloppet, 10 km, igår.
Cirka 25 stycken kommunanställda åkte buss till staaaaan.
Och så var det väl några tusen till;) som var där för att antingen gå 5 km, springa 5 km eller springa 10 km.
En mycket trevlig tävling.
Det enda som inte var så trevligt var vädret... Igen.
Lite synd.
Men under själva loppet var det faktiskt uppehåll!






Eftersom jag inte är i världens bästa form, hade jag som mål att åtminstone springa på under 55 minuter.
Midnattsloppets personliga rekord på 49 kändes avlägset...
Jag tog rygg på en kille som såg ut att springa väldigt jämnt och fint.
Det gjorde han.
Med ett snittempo på 4:50!!
Det orkade jag i 3 km innan jag insåg mina begränsningar...
Jag kan inte återge banan.
Jag bara sprang och stirrade in i olika ryggtavlor.
Runkeepern var pålitlig tills jag passerat 8 km.
Då fick den ett plötsligt flipp?
Och sa att jag sprungit 11.
Fan.
Jag hade behövt den där i slutet.
Sista kilometern var aplång!
Tungan hängde som en slips när jag uppbådade mina sista krafter inför slutspurten.
Vinglade framåt och hämtade medalj, banan och t-shirt, letade upp resultattavlan och läste:
53:04!
Inte så pjåkigt!



"Jag är....skeptisk...."


Min lille goding till brorson var också på plats.
Hans pappa sprang 10 på 46 - hans mamma 5 på 26!!
Hmm.
Undrar när han själv ska ställa upp i sin första tävling;)?





Plats 637 av 1308 deltagare (damer och herrar) i 10 km-loppet.
Plats 148 av 527 (damer).
Mina arbetskamrater var också nöjda med sina tider.
Även om min arbetskamrat T innan loppet sa att hon skulle smyga ner sitt chip i min sko så att hon kunde sitta lugnt och fika under tiden:)



måndag 5 maj 2014

För alltid.

Jag vaknar bredvid dig,
stryker håret från din kind,
jag är så glad att du är min.


Du är så vacker när du sover,
du har nåt som ingen annan har,
du är så underbar.


Och jag ser i dina ögon,
att du känner likadant.
Jag vill dela mitt liv med dig,
du skapar värme inom mig,
och vi ska vårda varje dag.
Vi älskar varandra så,
som ingen annan kan förstå,
det är för alltid du och jag.

Det finns inga tvivel,
har aldrig ångrat en sekund,
jag har älskat dig från första stund.


Vill att du ska känna trygghet,
du kan vila här hos mig,
för jag ska aldrig släppa dig.


Och jag ser i dina ögon,
att du känner likadant.
Jag vill dela mitt liv med dig,
du skapar värme inom mig,
och vi ska vårda varje dag.


Vi älskar varandra så,
som ingen annan kan förstå,
det är för alltid du och jag.


Och jag ser i dina ögon,
att du känner likadant.



När man inte kommer på det själv.
Får man sno av andra;)
Enkelt och vackert.
För alltid av och med Sara Löfgren.
Tillägnad sin dotter Leia.

torsdag 1 maj 2014

Första maj med maj.

Jag har tillbringat hela dagen, från det jag vaknade i morse fram tills jag så småningom ska gå och lägga mig, med en enda person.
Mig själv :)
Bortsett från en kort visit av mina föräldrar i förmiddags, ett litet snack med grannfrun över staketet och en påhälsning av äldsta dottern i eftermiddags.
Jag har fått väldigt mycket gjort.
Och det var planen.
Trots att det faktiskt var så att mina föräldrar väckte mig - halv elva!!! - genom att ringa på dörren...
Hm.
Efter tio timmars sömn.
Nästan dubbelt så mycket som jag normalt sover....


Först av allt tog jag tag i inomhusmiljön.
Bockade noggrant av varje punkt på min lista.
(Givetvis har jag en lista. Jag är ju listfascist.)
När jag var klar med inomhuspunkterna - till och med tvättkorgen är helt tom (ja, så när som på ett par strumpor jag hittade under en dotters garderob och ett par trosor under en annans.. ) - så baxade jag ut gräsklippare, grästrimmer och diverse trädgårdsredskap ur förrådet och fortsatte metodiskt med utemiljön.
Och när även DET var klart åt jag frukost.
Halv tre.
Normalt.
(Men jag var fortfarande mätt efter Valborgsmåltiden så hungern gjorde sig inte påmind tidigare...)
Sedan.
Äntligen.
Slog jag mig ner i min solstol med "Senor Peregrino".
En mycket bra bok av Cecilia Samartin.
Jag sträckläste i två timmar!
Så underbart skönt!


"Hm.
Vad var det nu mer jag skulle göra idag?"
Joooooo.
Springa en liten sväng.
Jag var inte motiverad.
Men det är jag inte alltid.
Jag springer ändå.
Redan efter hundra meter började kroppen tjata att jag skulle sluta med de där dumheterna och vända hemåt igen.
Vi - jag och kroppen alltså - kompromissade.
En kort runda.
Blir det.
Men.
När jag sprungit fem kilometer i samma hastighet som en sköldpadda med stukningar i samtliga fötter så kände jag att jag faktiskt inte var trött.
Så jag sprang ytterligare fem, i samma sega tempo.
Varför inte liksom.
Ingen tid att passa OCH om bara två veckor...är tidpunkten inne för årets första millopp!!
Jisses.
Hur ska det gå?
När jag hade en sluttid på TIO minuter mer än mitt personliga rekord.
Problemet är inte att jag inte orkar.
Egentligen.
När latmasken i mig började klaga tänkte jag att "Nej, minsann, du har energi kvar. Märks inte minst på de där ett par-tre energibarerna runt midjan..."
Jo.
Så är det.
Det är det soliga vädrets fel.
När man kommer hem från jobbet, slänger sig i solstolen för en stunds avkoppling så vad passar väl bättre än en kall ÖL?
Det är ingen bra vana.
Det är en dålig ovana.
Och den sätter spår.
Jo.
Trist men sant.
Så ikväll är det den goda drycken Fun light jordgubb i mitt glas....
Får nog fortsätta med den ett tag.
Annars måste jag skaffa en nätbrynja, börja klia mig i skrevet och rapa högljutt....


Hur som helst.
En mil blev det.
Och jag är helt slut.
Får lägga mig tidigt.
För jag ska jobba imorgon och sedan kommer flickorna.
Jag längtar efter dem!
Träffade dem dock igår.
På Valborgskalas på Heden.
Ååååh, jag kramade dem länge.
Men bara E var kramsugen.
Jag fick liksom stjäla mig till lite beröring av de andra.
De hade ju inte tid med mig, herregud!!
Fanns ju massor med barn att leka med.
Vem vill då sitta och mysa med en tråkig mamma :)


Men när M stannade till efter sitt glasskioskbesök i eftermiddags så hann jag knappt öppna dörren förrän hon la armarna om min hals och pussade mig <3
Sekunden efter fick hon något skräckslaget i blicken, slog blixtsnabbt händerna för munnen och pressade fram ett: "Neeeeeeej".
Jag tittade oförstående på henne.
"Jag har ätit NÖTglass mamma!!!!"
"Neeeeej" svarade jag så dramatiskt jag kunde, tog händerna för strupen och låtsasdog på hallmattan.
Tystnad.
"Mamma. Du skojar nu va...?"
Hahahaha.
"Ja. Jag känner ingenting, du kan vara lugn..."
Hon andades ut.
Vände sig dock oroligt om flera gånger när hon hoppade upp på cykeln...
Jag måste sluta med den typen av dåliga skämt.


Från skämt till skäms.
Jag sitter faktiskt och skäms lite framför Humorgalan på TV.
När jag styrde upp min budget i höstas - och den är tight - så gick jag igenom vilka utgifter jag kunde skala bort.
En av dem var en stående överföring på hundra kronor till Unicef...
Jag har varit Världsförälder i många år.
1200 kronor om året är inte mycket, men ändå en utgift.
Men nej.
Mitt samvete förbjuder mig att sluta skänka pengar.
Det är inte försvarbart.
Mina barn har allt de behöver och lite till.
Skäms.
Det gör jag.
När jag ser alla dessa barn som lever under ovärdiga förhållanden.
Hur kunde jag ens tänka tanken?