Kalles kamp

13 elever i åk 7 (av 30) kom till idrottslektionen.
Av dessa 13 elever hade 0 elever gymnastikskor.
Lektionen inleddes med en löprunda i skogen. I regn.
En tjej hade högklackat.
"Men varför har du HÖGKLACKADE skor på gympan?" frågade programledaren Kalle Zackari Wahlström förvånat.
"Vi har inte hunnit köpa skor" svarade eleven.
(Anmärkningsvärt eftersom alla svenska barn i grundskolan har två idrottslektioner i veckan, läsår efter läsår i nio år. Kan därför inte komma som en överraskning för föräldrar att barn behöver gymnastikskor eller att barns fötter växer...)
Kalle upptäckte snart att ingen annan heller hade skor för ändamålet.
En del hade inte ens gympakläder utan joggade runt i sina vanliga.
En del ville inte vara ute i regnet för att det förstörde frisyren!
Och ingen unge verkade speciellt sugen på att röra sig eller ens förstå meningen med att göra det!


Emellertid.
Hade alla mobiltelefoner.
Inga gamla tjocka skruttiga med knappar.
Utan Iphones och liknande naturligtvis.
Men ett par gympaskor - det hade ingen....
(Spelar således ingen roll om jag drabbas av benskörhet vid 30 års ålder - jag kan ju leva mitt liv genom telefonen, där finns ju allt! Perfekt!)

Egentligen tittade jag på "30 grader i februari" på SVT Play igår men fångades

av "Gympaläraren" :)

Jag gillar Kalle Zackari Wahlström.
Han verkar vara en så god och fin människa och jag blir glad när jag ser honom på TV.
Men jag blev också lite ledsen när jag såg hur många barn som inte tyckte om idrottslektionerna eller som inte ens hade ett par shorts, en t-shirt eller ett par gympaskor med sig till lektionen....
Kalle gjorde en punktinsats och det var fint men...


Idag läste jag detta:


http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-svts-serie-gympalararen-ar-sorglig-i-ordets-riktiga-bemarkelse/


"Det första avsnittet av sju är en sorglig historia. Det Kalle möter är en skolmisär som vi misstänker är alltför vanlig, men som ingen riktigt orkar ta tag i. Men prata om det kan och gör vi. Har inte skolan stått i centrum för den politiska debatten i åtminstone 20 år – men ser vi några konkreta resultat?"


Jag ställer mig samma fråga.
Och ska givetvis följa Kalles kamp sex tisdagar framöver.

Fredagsrys

Så här vill jag känna!

Det är fredag - wooohoooo!

Livet leker, allt är toppen!

Men i själva verket känner jag mig så här....

Som små - minimala - glimtar av gryende vår som försöker kämpa sig upp genom en tung våt filt....

Tessa Rose Jackson - 'Hey Brother' Live @ 3FM Serious Request

Inte utan mitt filter

"Men du är ju alltid så glad och pigg!!" sa en arbetskamrat trots att jag sagt att jag sover väldigt lite och grubblar väldigt mycket.


Så mycket ledset inuti.
Så mycket obearbetad massa.
Så mycket odefinierbar röra.
Utanpå är jag en - inuti en annan.
Ibland förstår jag inte själv hur jag orkar.
Förra veckan var hysterisk.
Inte en, inte två, utan TRE stora förändringar/separationer.
Dessutom sådär i förbifarten fanns VARDAGEN.
Vardagen med läkarbesök, tandläkarbesök, utvecklingssamtal, barnträningar, middagar, gympapåsar, disco, läxor, tvätthögar - i en aldrig sinande ström!
Just det.
Jag jobbade mina 40 timmar också....
Jag är trött.
Jag är så jävla trött.
Jag är så jävla trött både psykiskt och fysiskt.
Men jag håller mig på stigen.
Den väldigt smala.
Små steg framåt, blicken fäst mot horisonten, händerna stadigt på sidräckena.
Inga blickar bakåt, inga blickar åt sidorna.
Då tappar jag fotfästet.
Inget grävande i mitt inre.
Inga känsliga tankar, ingen känslig musik, inga känsliga platser.
Näsan ovanför vattenytan.
Men hur gör man för att det inte ska rinna över?
Allt det där som bubblar inuti, som bara väntar på att få pysa ut och svämma över.
Jag orkar inte.
Jag vill bara knäppa med fingrarna och vara någon annanstans.
Det enda jag ber om är en liten förflyttning framåt några futtiga veckor, eller kanske en månad...
För jag står inte ut med skuggan.
Den där skuggan som är jag.
Alldeles suddig i konturerna, blek och hålögd och med ett leende som aldrig når ögonen.
Som ständigt måste omge sig med skyddsbarriärer i form av familj och vänner.
Ibland vill jag bara gömma mig under täcket och gråta floder.
Men jag kan inte.
Jag är alldeles avstängd och tom.
Och har för många förpliktelser.
Lojalitetskonflikt.
Kroppen känns som bly, armarna värker, nacken är stel.
Hjärnan är seg och trög och de få tankar jag lyckas tänka är grumliga och helt utan rimlig struktur.
Syns det?
Syns det utanpå?


"Men du är ju alltid så glad och pigg!!"

Extra lycklig idag?

Nu orkar jag inte se ett enda förbannat hjärta eller höra ett enda förbannat "Jag är så lycklig" till.
Jag har försökt att förtränga och hålla mig undan hela dagen.
Men misslyckades så här i slutspurten.
Alla hjärtans dag.
Alla?
Hjärtans?
Dag?
Haha.
Jag har uppvaktat hjärtan men aldrig uppvaktats själv.
(Förutom av mamma ❤️️ och av barnen ❤️️❤️️❤️️)
Jag har låtsats att jag inte bryr mig, ända sedan den fåniga traditionen med rosutdelning i gymnasiet uppfanns (och man aldrig fick någon ros själv) men det gör jag.
Det är oundvikligt att undkomma.
Varenda butik man kommer in i bombarderar en med budskapet dagarna före "Dagen".
Och är det inte meningen att man ska uppmärksamma sin partner?
(Inte någon annans partner;)
Nej.
14 februari - jag är glad att du snart är över👍🏻

Kvinnan på ICA

Jag hälsar på henne flera gånger i veckan.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg.


Vad driver henne att sitta där dagligen, 13 timmar om dagen, i ösregn eller minusgrader?
Hur försörjde hon sig tidigare om detta ses som ett bättre alternativ?


Jag är en kvinna som har barn.
Hon är en kvinna som har barn.
Jag har ett arbete, ett hem, en bil, en fritid, familjen och vännerna nära - ett liv.
Vad har hon?
Vad gör hon på kvällarna när hon lämnar sin sittplats utanför Ica?
Vad tänker hon om sin framtid, vilka är hennes mål och drömmar?


Jag hälsar på henne flera gånger i veckan.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg.


Å ena sidan gör det ont i mig varje gång jag passerar henne, för jag är en humanist och en medmänniska.
Jag skulle visst kunna sticka till henne en hundring någon gång eller ge henne min gamla avlagda vinterjacka eller bjuda henne på en fika för jag tycker ju synd om henne.
Men hjälper det?
Hjälper det henne?


Å andra sidan tycker jag att det är så fruktansvärt fel att hon ska behöva sitta där och förnedra sig och tillåts att göra det.
Hon måste ha förlorat all sin värdighet och stolthet.
Men det skulle kännas meningslöst att visa medmänsklighet för endast en när det finns så många kvinnor utanför Ica-butiker.


Jag hälsar på henne flera gånger i veckan.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg.


Nu anser säkert någon att jag är en kallhjärtad jävel som väljer att inte ge.
Nu anser säkert någon att jag inte bryr mig om andra människor.
Men se.
Det är precis tvärtom.
För jag tror inte att jag hjälper kvinnan utanför Ica ett enda dugg om jag lägger en peng i hennes pappmugg.
Det skulle kännas gott i mitt samvete - kännas bra för mig - om jag gjorde det, jag skulle kunna klappa mig själv på axeln, men det skulle inte hjälpa henne.
Det skulle bara uppmuntra henne att sitta kvar.
Och hon sitter kvar.
För det finns andra som väljer att lägga en slant i hennes pappmugg då och då.
Och jag säger inget om det, var och en väljer själv, så länge det inte finns riktlinjer, bestämmelser, lagar om man så vill, som talar om för oss vad som är rätt och riktigt.
Det enda som inte är rätt och riktigt är att en människa ska behöva tillbringa sina dagar sittandes på en smutsig asfaltsplätt och tigga...
Och vad som är mycket viktigt att understryka är att ingen har rätt att döma någon annan för vilket beslut man fattat, vare sig det gäller att ge eller inte ge.


Jag hälsar på henne flera gånger i veckan.
Jag ser henne i ögonen och besvarar hennes "hej".
Jag stannar aldrig och pratar med henne.
Jag lägger inga pengar i hennes pappmugg. Ännu.

VVD

Den ena programledaren, Henrik, på Guldkanalens morgonprogram gav den andra, Anna, en uppgift tills idag.
Uppgiften bestod i att Anna skulle skriva ner vilka dieter, alltså vilka bantningsmetoder, hon provat.
Idag redovisades resultatet.


Flygvärdinnedieten...
Rigshospitalet...
Atkins...
Stenålders...
Kålsoppedieten...
GI...
5:2....
etc. etc.


Typ alla.


Efter redogörelsen ställde Anna en fråga ut i etern: "Har DU provat en diet som vi inte tagit upp? Mejla gärna till oss och berätta om den."


Ja.
Jag har en.
Högst omedveten.
Jag kallar den "Varannan-vecka-dieten".


Varannan vecka bor mina tre döttrar hos mig.
Då är kylskåpet fullt med mat. (Tycker i alla fall jag. Flickorna saknar alltid något...)
När vi tuggat oss igenom en vecka flyttar barnen till sin pappa och jag bor återigen ensam i sju dagar, med mitt länsade kylskåp.
Inte för att jag vet hur en ungkarls kylskåp ser ut, men jag skulle tippa på att det ser ut som mitt.
Den veckan jag är utan barn så handlar jag inte så mycket.
Jag äter upp det som finns kvar.
Vilket gör att mina lunchlådor kan se mycket märkliga ut.
Vad sägs om en låda med 1 fiskpinne, 1 kokt ägg, 5 kvadratcentimeter smörgåstårta, en halv semla och en deciliter fruktyoghurt?
Man kan också kalla dieten "Jag-tar-vad-jag-kommer-över";)
Men den funkar.
Jag håller vikten. (Och budgeten.)
Tummen upp på den:)