Kristinas klädkammare!

Man får det i nacken.

När man slarvar med sömnen.

Speciellt på torsdagar.

Försökte tagga till.

Det var innebandy efter jobbet.

Jag och sju grabbar.

Två brandmän, två vaktmästare, två lärare och två.....ja, vad är vi.....pappersvändare;)

Jäklar vilket hästtempo det var idag.

Gick inte att mygla.

Jag var helt slut.

Som vanligt i och för sig.

Tur att mamma och pappa bjöd på middag efteråt.

Otur att E och L skulle drabbas av rabies ikväll igen...

I gårkväll var de nämligen helt JÄVLIGA.

Efter kalopsen skulle vi dela ut kalasinbjudningar.

Trodde det skulle vara en lagom kvällsaktivitet.

Sitta och småprata i bilen under tiden.

Det tog en och en halv timme!!

Dels för att flickornas kompisar är utspridda över hela socknen men även för att det skulle bråkas om vem som skulle lägga kuvertet vid varenda förbaskade brevlåda.

(Och dels för att vi fick jaga bort en tamkanin som satt mitt på en skitsmal grusväg som man inte kunde vända på. E fick hoppa ur bilen och jaga den medan jag krypkörde en meter i taget för att inte råka köra över kaninjäveln....Det fanns till och med en skylt bredvid vägen där kaninens ägare skrivit typ "Jag brukar sitta här så kör inte över mig". MEN???)

SUCK!

Så även onsdagen blev en lång dag.

En arbetskamrat sa att jag måste lära mig att djupandas.

När jag gått och lagt mig för att sova men inte kan somna.

Då ska man ligga och andas djuuuuupa och låååååånga andetag.

Gick sådär igår:)

Jag har för mycket i huvudet men ändå inget alls.

Underligt.

Så det blev sex timmars sömn.

Som vanligt.

På eftermiddagarna blir man därför gärna lite grötig i hjärnan.

Och lättroad.

Så lättroad att när en tidigare arbetskamrat, som gått i pension, hälsade på vid kaffet och sa "I söndags körde jag på en hjort" och en annan arbetskamrat replikerade "Det var väl inte så bra gjort" så brast jag.

Ut i ett gapskratt.

Så himla kul var det förstås inte.

Men på den nivån är det.

En torsdagseftermiddag.

Efter en vecka där man snittat sex timmar per natt:)

En av mina bästa väninnor, M, var här nyss.

Hon inventerade min garderob i jakt på en klänning att ha på ett bröllop på lördag.

(Inte sitt eget.)

Jag la fram en massa klänningar på sängen men hon fastnade speciellt för en.

En blommig sak.

Jag letade upp accessoarer.

Gick helt upp i detta för jag älskar att mixa och matcha.

Skor, jacka, sjal, örhängen, nagellack och pricken över i - min hatt!!

Jag hoppas hon väljer min outfit.

Hon hade precis innan hon kom hit varit hos en av mina andra bästa väninnor, A, och roffat åt sig;)

En stor bag med skitsnygga klänningar!

Så nu skulle hon ta morgondagen till att fundera.

Bröllopet är ju inte förrän på lördag....;)

För några månader sedan var A här och lånade, och även då var jag superengagerad.

Det är så roligt!

Jag har hört talas om några driftiga tjejer som har gjort ett företag av den här idén!

Man kan komma dit och hyra klänning med matchande skor och väska, till en inte alltför hög peng.

Det hade varit något för mig!

Fast då måste man kunna erbjuda olika storlekar och stilar, kan bli jobbigt med skor....

Och så vårdar jag mina kläder väldigt väl, är rädd om dem, så vågar kanske inte låna ut till vem som helst...

Men det tål att tänka på!

"Välkommen in i Kristinas Klädkammare".

Äldsta dottern kunde vara min assistent.

Hon är grym på att se vad passar ihop eller inte, har liksom öga för det där, hon är dessutom duktig på att göra frisyrer och lackera naglar!





Klädkammarkvinnan själv, för dagen klädd i prickig skjortklänning som hennes mamma fyndat på Second hand. Löjligt billigt :) Det är också lite av en sport. Att fynda fina kläder till lågt pris. Klimatsmart :)

Well. Dags att gå och djupandas.

Fikarasterna - mitt diskussionsforum

Var är min arbetskamrat med den pyttelilla universalskruvmejseln när jag behöver honom som mest?? Jag orkar inte räkna hur många gånger den, också pyttelilla såklart, skruven som håller fast skalmen har lossnat... Och tejp känns så opraktiskt. Men vad gör man liksom???

Jag har ingen aning om vad man pratar om på fikaraster, arbetskamrater emellan, på andra arbetsplatser.

På min arbetsplats är de allra flesta väldigt diskussionsvilliga, öppna och ärliga.

På grund av detta har man ibland svårigheter att höra vad personen som sitter precis bredvid en säger.

Man ser att läpparna rör sig men man uppfattar inte budskapet.

Ljudvolymen kan nämligen vara öronbedövande för vi måste ju ÖVERRÖSTA varandra:)

För det mesta börjar våra samtal om artiklarna i de för dagen nya tidningarna.

Vi har ett par stycken plus några gratistidningar någon pendlare plockar med sig från tåget.

Ganska ofta handlar artiklarna i lokaltidningen om oss, hur dumma vi är, ja allt vi gör är dumt.

Naturligtvis.

Vi verkar ju inte för medborgarna, absolut inte.

Nej nej, vi gör allt vi kan för att göra livet surt för alla och envar.

Det är liksom målet med vårt jobb.

(Eller kanske inte va....?)

Varje gång jag blir uppringd av en reporter är jag på min vakt.

Misstänksam.

Beredd på försvar.

Vad vill han nu?

Hur ska han vränga det här ämnet till min, eller vår, nackdel?

Då är det roligare när vi, inte jag och reportern alltså utan jag och mina arbetskamrater, börjar diskutera tvetydiga rubriker, stavfel eller syftningsfel eller helst lite tokiga grejer.

Idag pratade vi till exempel om ett upphittat "ålahue" och en siamesisk delfin.

Men inte val. (Ha. Ha.)

Det är snart val.

Aldrig pratar vi om det.

Det är märkligt.

Eller kanske inte.

Politik är känsligt.

Och kanske vill man inte stöta sig med någon om det är så att vi tycker helt olika om saker?

Ägg.

Är vanligt förekommande.

Det har blivit en äggtrend.

Många av oss äter två kokta ägg till frukost.

När man kommer på morgonen för att pressa in sina burkar med frukost och lunch i kylen, så möts man av ägg.

Ägg i plastpåse, ägg utan plastpåse, ägg i burk.

Ägg är praktiskt.

Ägg är gott.

Ägg mättar.

Vi har givetvis diskuterat hönor och tuppar, hur man ser om ett ägg är färskt när man lägger det i kallt vatten och hur länge man kan förvara ett kokt ägg i kylen utan att det blir farligt att äta.

Och på tal om farligt att äta.

Jag har en arbetskamrat som är extremt noga med vad hon stoppar i sig.

Ekologiskt och giftfritt ska det vara.

Idag när vi pratade om vindruvor och jag sa att jag tyckte det var ett bra alternativ till godis för mina barn fick jag mig en uppsträckning.

"Visste du att.....etc. etc."

Och så fick jag veta statistik och procent och hela middevippen kring hur dåligt alternativ vindruvor är.

Stooooopp!

Jag orkar inte höra:)

"I den butiken jag handlar finns det till och med en hylla som heter Giftfritt och där finns massor med produkter, t ex tandkräm, som är helt giftfria."

Majj gadd!

Då innebär alltså det att allt jag släpar hem från butiken i princip är giftigt??

Eftersom det inte är märkt med "Giftfritt"?

Jag orkar inte.

Och jag har inte råd heller för den delen.

Jag har inte råd att vara ekologisk och giftfri.

Och vi kvinnor på min arbetsplats som är medelålders (shit, tillhör jag verkligen den kategorin???) kan inte läsa innehållsförteckningar ändå och blir därmed lurade hela tiden.

Vi har helt enkelt för korta armar;)

(Ungefär som Britt Ekland i Hollywoodfruar sa när hennes son skulle lära henne att ta en selfie;)

Varudeklarationstexten är ju mikroskopisk!

Förr kommer jag ihåg att det hängde förstoringsglas i kedjor längs hyllorna i mataffärerna.

Varför tog man bort dem;)?

Hade ju varit himla praktiskt.

En annan arbetskamrat tog upp frågan med finmatlagning apropå att våra matlagningsvanor förändrats.

Det är mest män som sysslar med finmatlagning.

Vi kvinnor kokar havregrynsgröt, steker vardagskotletter med skysås och gör annan tråkmat.

Varför är det så?

Tja.

Är det så?

Hm.

Jag gjorde kalops ikväll.

Det är väl svar på frågan.

Å andra sidan har jag ju ingen man så det blir mest tråkmat i radhuset;)

Fast inte mindre gott för det.

Men jag förstår poängen.

Min pappa sysslar med finmatlagning, löjrom, egenkokta fonder och korslagda gräslöksstrån.

Min mamma steker pannbiffar med lök (Och det är en av hennes paradrätter - fantastiskt gott!!)

Jag uppskattar båda lika mycket.

Men jag minns en gång när mamma var bortrest i tjänsten och pappa skulle laga middag till mig och min lillebror.

Vi var på Ica och pappa hade tänkt laga kycklinggryta efter ett nytt recept.

Brorsan och jag var hungriga redan i affären.

Pappa valde mellan en kyckling för 29.90 kr/kg och en annan för kanske 9.90 kr/kg.

(Hade detta varit idag hade pappa letat upp butikschefen och frågat om de inte haft någon frigående välmående ekologisk kvalitetskyckling till skit-i-vilket-pris-bara-det-är-prima-kvalitets-kött.)

Han valde 9.90-kycklingen.

Vid tiotiden var grytan klar.

Då hade brorsan och jag närapå somnat vid köksbordet, alldeles utmärglade av hunger.

Grytan gick inte att äta med kniv och gaffel.

Vi fick äta med händerna.

Ett kladdigt kapitel.

Svinigt.

Kanske är en mer riktig beskrivning.

Det var skönt att mamma kom hem kvällen efter.

(Min pappa är som sagt annars en fenomenal kock;)

Min farmor var också väldigt bra på att laga mat så äpplet föll inte långt.

Hon och farfar hade en enormt fin köksträdgård.

Det fanns allt.

Frukt och bär och grönsaker.

Farmor bakade, syltade, saftade, gjorde inläggningar och mos och hon var expert på svamp.

När man i vuxen ålder fyllde år kom hon med en stor korg fylld av hemgjort.

De första vuxenåren hade man inte vett att uppskatta den där korgen.

Idag vet jag bättre.

Hade varit en av de bästa presenterna.

Där kunde man tala om ekologiskt och giftfritt:)



Mat.

En källa till glädje:)

En manlig arbetskamrat - som tvingats av sin fru att läsa mitt blogginlägg igår - kom in och satte sig på mitt rum.

"Fan vad du var FET på den där bilden!!?"

Jag: "Åh. Tack."

"Jag kände inte igen dig. Trodde inte min fru när hon sa att det var du."

Jag: "Nähä.... Men. Det var jag."

Han reste sig, vände sig om i dörröppningen och sa:

"Vad fin du är i håret förresten. Du ser fem år yngre ut när du har håret sådär."

Minus.

Plus.

Noll.

Tack <3

 

De gör inte som jag säger. De gör som jag gör. Får tänka på det.

Jag funderar väldigt mycket på moderskapet.

Nu för tiden.

På hur jag är som mamma.

Och förebild.

Jag sa det till M en kväll, när bara hon och jag låg i varsin soffa och slötittade på TV.

"Undrar hur ni kommer att minnas er uppväxt? Kommer ni bara att komma ihåg en mamma som jämt tjatade, gnällde och var stressad?? En riktig gnällkärring...?"

M tittade på mig och utbrast:

"Nej mamma. Vi kommer att tänka att vi har haft det jättebra, fått göra en massa saker! Du är en jättebra mamma!"

Okej.

Det beror ju förstås på när man ställer de frågorna...

Hade jag ställt samma frågor efter att jag haft ett utbrott över att hennes rum ser för j*t ut och gått på om att hon måste städa, då hade nog svaren varit annorlunda;)

Min äldsta dotter har inget ordningssinne.

Men hon har ändå superkoll.

På något sätt.

Mellantjejen har ett enormt ordningssinne men inte alltid koll (för hon är lik mig...).

Jag är den typen som har ett städat skrivbord men en rörig hjärna;)

Tänk om hjärnan varit lika organiserad som pappren i mina pärmar...

Den lilla loppan.

Hon är inte lik någon.

Hon är sin egen.

Det blir palestinasjal och revolt och "Fuck you, jag gör vad jag vill!"

Pust.

Undrar vad som komma skall?

Snart står det skor i storlek 46 (eller för all del ballerinaskor i storlek 36 - det vet man ju aldrig:) på hallmattan och "Stör ej"-skylt på flickrumsdörrarna och matkontot kommer att öka brutalt.

Hjäääälp!

Ska jag bli en sådan som försynt knackar på och frågar om någon vill ha mackor och te?

Eller kommer de kanske inte alls att vilja vara hemma?

Hemska tanke.

Jag vill att mina döttrar ska känna att alla är välkomna hit, att de som kommer känner sig hemma.

(Fast tonårskillar får gärna vara mätta när de kommer;) Eller, möjligtvis kanske DE uppskattar mina köttbullar med lök?)

Men innan dess.

Alla samtal om.....allt det där man måste gå igenom med döttrar som närmar sig tonåren.

Hm.

Eller ska man sticka till dem klassikern "Ett barn blir till"?

Liksom av en händelse råka lägga den på nattduksbordet:)

Fast i och för sig, flickorna har ju sett "Jalla Jalla", en mycket läraktig film.

Och sen:

"Mamma, kan jag få en flaska vin? Alla andra får det!"

Mmmmmmm.

"Men visst min kära dotter, visst ska du få en flaska vin fastän du bara är femton. Självklart. Se här, här är lite whisky kvar också, och hoppsan, här hittade jag några öl. För mycket?? Nej, nej, nej...."

Hahahaha.

Jag kommer att vara en sån RAGATA!

De senaste gångerna vi varit hos frisören har M tjatat om att få färga håret, eller åtminstone bara göra en enda liten slinga...

Jag har sagt tvärnej.

Hon har ifrågasatt.

Jag har stått fast vid mitt nej.

Inte för att det skulle vara hela världen.

Men ger jag efter så vad blir då nästa fråga?

"Får jag börja röka?"

Det är inte lätt att ensam fatta alla beslut.

Fast det gör jag i och för sig inte heller.

Jag pratar med flickornas pappa så gott som dagligen och vi försöker ha samma regler.

När något barn säger: "Det får jag för pappa!" så ringer jag direkt och kollar upp det och han gör likadant när de hos honom säger: "Det får jag för mamma!".

Det är bra.

Men jag har ingen som står bredvid och stöttar mig i mina beslut just när det hettar till.

Jag är inte skitbra på att resonera alltid.

Ibland blir jag bara arg och säger "Därför!" eller "Därför att jag är vuxen och du är barn och jag bestämmer över dig!"

Konstruktivt?

Nej.

Kompromisslöst?

Ja.

Behöver ju i och för sig inte ta ut problemen i förskott.

Små barn, små bekymmer.



 

Sorglös 2-åring juli 1977 som väl aldrig kunde ana att hon skulle få tre egna döttrar med

ansvar och uppfostran och allt vad föräldraskapet innebär.....

Hade hon däremot förstått att hennes benbeklädnader var snarlika kalsonger så....;)

Sorglös 33-åring juli 2008.

Höggravid?

Njaaaaaaa;)

En blivande moder.

För tredje gången.

Undrar hur tusan jag fick plats i brassestolen?

 

Love, patience and a large glass of wine at the end of the day!

Mammas partyprinsessor <3 <3 <3

Snart på ett universitet i Paris eller på en bananplantage i Sydamerika

eller någon annanstans i världen för att förverkliga sig själv;)

Lååååångt från mamma!

Hjäääääälp!

Husmanskost.

Tycker jag om.

Både att laga och äta.

Det är bastant och rustikt och inte så mycket krusidull.

Ungefär som jag själv....;)

Cyklade och hämtade L på fritids efter jobbet, trampade hem och ställde mig direkt vid spisen.

Rullade köttbullar av ett halvt kilo fläskfärs, ett halvt kilo nötfärs, en finriven lök, ett ägg, salt och peppar.

Inget mjöl eller någon annan form av utfyllnad.

Basic.

Under tiden jag brynte de ganska omsorgsfullt rullade små bullarna studsade L och de två grannflickorna in och plockade fram lera och tuschpennor och ritblock på soffbordet.

Plötsligt försvann de upp för trappan.

Jag kikade in i vardagsrummet.

"Hoho tjejer!!! Ni måste plocka undan!!"

Inget gensvar.

Jag, med lite mer irriterad röst denna gång på grund av åtta timmars arbetsdag, köttebullerullning, potatisskalande och morotsrivande:

"Hallååååå! Nu kommer ni ner och städar!!"

Några ho-ho och hallå senare (och kanske ett och annat moderligt morrande) släntrade de motvilligt ner.

"Varför måste vi städa mamma?????"

VARFÖR?

"Därför att jag har jobbat hela dagen och jag står här och lagar mat och tömmer diskmaskinen och lägger locket på brunnen och..."

SLAM!

Ytterdörren slog igen.

Och soffbordet var tomt.

En och en halv timme senare var middagen klar.

(Och allt kladd och stök, som det gärna blir när jag lagar mat, undanstädat.)

Inga barn i sikte.

Nähä.

"Då äter jag väl själv då.

När det är nylagat och varmt."

När jag ätit upp kom L in genom dörren.

"VA? Är det mat?"

(Det sa jag för en liten stund sedan, lilla hjärtat.... Lugn, bibehåll ditt lugn......)

"Ja, kom och sätt dig. Det var jättegott!"

"Hm" sa L misstänksamt och slog sig ner på stolen.

När hon tagit första tuggan på köttbullen (hon tog bara en) frågade jag förväntansfullt:

"Visst var den god?"

"Öööh, lök!!"

Suck.

Man kan inte lita på barn.

De har ingen smak och inget omdöme.

Tur att de inte har rösträtt.

Men sås och potatis gick ner.

Precis efter det där Öööh:et ringde telefonen.

"Hej, vi är lite försenade, hoppas det inte gör något? Som kompensation kan väl du och L komma, tänkte beställa pizza till ungarna!"

Det var kompisarnas pappa som haft hand om E och M sedan tidigt i morse.

M var hemma med hans äldsta dotter och E var med honom och hans son i skogen.

"De har haft skitkul. Har knappt sett dem på hela dagen!"

"Det gör inget" sa jag "Vi kan äta köttbullar i morgon. Kom du och lämna dem när ni ätit."

Det gjorde verkligen ingenting, men ändå, dök den upp i huvudet.

"Den stora dagen" med Vikingarna:)

"En gammal kvinna går omkring och pyntar i sitt hus

Idag är det hennes stora dag.

Hon har köpt kaffebröd och tårta som smyckats med små ljus

och en likör av bästa slag.

Och när hon lägger på en duk, den finaste hon har,

så ringer det på hennes telefon.

Hon blir glad och lyfter luren och hör rösten på en karl,

hennes allra yngsta son.

Jaså, säger du det, du kan inte komma från,

du tog fel på vilken dag det var.

Nej, det gör ingenting, om det är något,

bara ring,

för jag finns ju här var dag...

etc."

Och så fortsätter den.

Inte något av hennes tre barn kommer och gratulerar henne på födelsedagen.

Snyft.

Okej, okej.

Jag överdriver en smula:)

Självömkan kallas det visst.

Oerhört oklädsamt;)

Men ibland trillar man dit.

Speciellt när man har förväntningar.

Vilket jag i och för sig vant mig av med nästan helt och hållet.

Att ha förväntningar alltså.

Så blir man inte besviken.

Risken med det är dock att man kan framstå som känslokall.

Fast det är jag inte.

Ibland, eller väldigt väldigt sällan, kan jag dock inte hålla besvikelsen inom mig.

Då pyser den ut, magen drar ihop sig, och tårarna strömmar.

Har hänt några gånger i år.

När jag suttit i bilen.

När ingen ser.

Skönt att lätta på trycket lite.

Även om man inte kan göra något åt besvikelsen.

Så torkar man tårarna.

Och går vidare.

Utan förväntningar.

Emellertid var inte min köttbullemåltid av besvikelseframkallande karaktär.

Då hade man ju inte gjort annat än bölat dagarna i ända, så hård min genetiska jury är.

Bara kom att tänka på det:)

När L tuggat i sig två ynkliga potatisar och några deciliter sås (för den gick visst hem) dukade hon av sin tallrik och sa snusförnuftigt:

"Så här gör man i skolan!"

Och så öppnade hon diskmaskinen och försökte prångla in tallriken med en halv köttbulle fastklistrad i översta korgen.

Jag bara gapade men fann mig och sa:

"Nedersta korgen L, nedersta korgen...."

Så försvann hon ut och jag satt kvar på min stol och glodde dumt.

Hon satte in tallriken i diskmaskinen!!!

WOW!!

Visserligen på fel håll men ändå!!

Vilket underverk fritids lyckats med allra första dagen!

Jag förväntar mig stordåd och mirakel redan på fredag!!

De andra två kommer inte hem ikväll.

Nyss var pappa F här och hämtade övernattningsattiraljer.

Jahapp.

Givetvis ska de passa på, det är ju fortfarande sommarlov!

Och jag ser en chans att gå och lägga mig tidigt.

Och fortsätta läsa tredje delen av Mons Kallentoft.

L knoppade in för längesedan.

Fritids tar på krafterna tydligen :)



Inget vin idag men möjligtvis en kylskåpskall köttbulle;)

Men om man gör det rätt, räcker det med en gång.

Jaha.

Det var den.

Den semestern alltså.

Den är över.

För denna gång.

Nästan fem veckor.

Fem soliga, aktivitetsfyllda, härliga veckor.

Inte lik någon semester jag haft tidigare.

Jag älskar sommar-Sverige.

Det blir så enkelt att planera när vädret är bra.

Man bara packar en väska och drar iväg!

Ja.

Så har jag gjort.

Radhuset har mest haft funktion som garderob och servicehus.

Jag har stigit upp på morgonen, duschat, packat dagens väska, åkt iväg på äventyr, kommit hem sent.

Sovit några timmar, stigit upp, duschat etc etc.

Så kan man leva när man bara har sig själv att sköta :)

Första halvan av semestern tillbringade jag med flickorna.

Andra halvan med mig själv.

Fast det är inte helt sant.

Jag har haft vänner/familj hos mig i stugan mestadels och jag har också varit hos och med vänner/familj de veckor jag inte haft barnen.

Man vänjer sig väldigt fort vid sällskap.

Därför blir det alldeles extra tomt när det roliga tar slut.

För det gjorde det.

I söndagskväll, för en vecka sedan.

Pang!

Välkommen tillbaka till verkligheten.

Välkommen tillbaka till ensamma hemmakvällar och välkommen tillbaka till jobbet.

Vardagen.

Den kom så...snabbt.

Stööööööööön.

Synd att jag är en sådan som lider av separationsångest och all annan möjlig ångest.

Ja.

Jag hatar tomhetskänslan.

Mest av allt hatar jag att jag har så svårt att dirigera om tankarna.

Men snälla människa, släpp!!

Tänk på hur fantastiskt roligt du haft hela sommaren!

Mm.

Går sådär.

Men.

I fredags kom döttrarna.

Och med tre döttrar i huset hinner man knappt tänka färdigt en enda tanke:)

Det har varit party i byn.

Vi har varit på party mer eller mindre hela helgen.

Kuuuuul!

Flickorna åkte vansinnigt mycket karuseller.

Ja.

Mycket.

Inte många.

För det fanns inte så många.

E åkte till exempel Twister tolv gånger i gårkväll!!!

Hon premiäråkte den i fredags.

Jag - som inte åker en enda karusell - stod på marken och var nervös. (Nervös å E.s vägnar alltså...)

Tänkte att de nog skulle få stanna karusellen cirka tre sekunder efter att den startat.

Mycket riktigt.

I början såg hon glad ut.

Men efter cirka tre sekunder förvreds hennes ansikte till skräckslagen fasa.

Neeeeeej.

Karusellskötaren hoppade ner från sitt torn och pratade med henne och hennes två medresenärer.

Jag kunde inte höra vad de sa, men jag såg på övriga karusellåkare att de var märkbart irriterade över att de satt stilla.

Jahapp, tänkte jag, nu kommer hon snart ner till mig och jag stod "trösta-liten-dotter-som-åkt-karusell-hon-egentligen-inte-vågar-åka"-beredd.

Men nej?

Karusellen tog fart igen och E skrattade och skrek glatt.

"Vill ni åka mer?? Ja sa VILL NI ÅKA MER??"

"JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!" skrek karusellentusiasterna i kör.

Inklusive E.

Jahapp.

Fick senare veta att hon blivit ledsen för att hon fått den där skyddsstången rakt i magen.

Mhm.

Jag har fyllt år också.

39.

År.

Inte sådär upphetsande.

Att fylla 39.

Skiljer sig inte jättemycket från att fylla 38...

Eller 37....

Men nästa år!

Har redan börjat planera.

40-årsfesten :)

Jag älskar fest.

Jag skulle aldrig få för mig att "smita".

Och helt ärligt.

Vem skulle jag smita med?

Och vart?

Hahaha!

En annan trevlig sak med att fylla 40.

Och vara kommunalanställd.

Är.

Att man får FEM extra semesterdagar!

Juuuuhuuuuuu!

Kanske jag slipper gå in och jobba flera dagar under semestern som jag gjort de senaste fyra åren...

Inte för att det gör något egentligen för det underlättar för mig själv.

Blir inte så stora högar när man kommer tillbaka efter lång ledighet.

Men.

Jag går ju också in och jobbar för att inte ta slut på semesterdagarna.

Ibland behöver man en halv semesterdag för att fixa något med något barn.

Eller så.

Men vill ju samtidigt vara ledig så länge som möjligt i den svenska sommaren!  



Födelsedagshälsning från min äldsta dotter M <3

Jag började som sagt jobba i måndags.

Då var flera grannfamiljer fortfarande lite lediga och några var bortresta.

Ganska tomt i kvarteret med andra ord.

En dag när jag kom cyklande hem från jobbet stod det tre orangeklädda män utanför mitt staket.

Samtliga kliade sina huvuden och såg frågande ut.

Jag log och hälsade käckt: "Hej hej, här står ni....." (Ibland är kallpratshälsande lite fånigt. Man behöver ju inte ha en hjärnkirurgsutbildning för att se att de just stod där...Och stod liksom.)

"Jaaa" sa en av de orangeklädda lite tveksamt och kliade lite extra i sin skalle "Det är inte du som ska ha en cigarr?"

Cigarr??

Tänk. Tänk. Tänk.

"Ahaaaa" sa jag och kom på att jag hört en granne prata väldigt mycket om att han ska ha fiberkabel. "Jo, det är DET huset" sa jag och pekade och såg nöjd ut.

"Njääää?" sa en av de orangeklädda "Vi väntar på ett telefonsamtal, så får vi se var det är. Men det är inte du då?

"Eh. Nej"

Någon dag efter pratade jag med grannen mitt emot om detta.

Han skrattade gott.

"Cigarr?" sa han "Det är ju en sån asfaltskant man gör till en utfart. Hur kunde de missa vem som skulle ha den?? Ja. I och för sig sa jag din adress när de ringde för jag kom inte på husnumret till din radhusgranne, men HUR KUNDE DE INTE SE VAR DEN SKULLE GÖRAS?"

Och det kan man undra.

Mina grannar nästgårds gjorde för ett tag sedan en parkeringsplats på sin tomt precis framför sitt hus.

För att märka ut den la de en bräda längs med trottoaren och skrev "Utfart" med sprayfärg med STORA bokstäver på gatan.

Ja.

Sen är ju inte jag cigarrexpert heller.

Lite kul om min fibergranne fått en cigarr istället för bredband;)

Jag ska hädanefter inte prata om sådant jag inte begriper;)

Det är mindre än en månad kvar till Midnattsloppet.

Det innebär att jag måste träna extremt mycket för att komma i form.

Sommaren har satt sina spår.

Inte viktmässigt - tror jag - men konditionsmässigt.

Formmässigt.

Tränat en del senaste veckan men SHIT vad jag är i dålig form.

Testade lite intervaller bara för att se.

Mmmm.

Får nog testa lite till...

Och min käre lillebror höll på att ta livet av mig förra lördagen.

Vilket träningspass han satt samman för sig själv, mig och min svägerska.

Men enormt effektivt.

Jag led av det ända tills i onsdags.

Kändes som om jag blivit misshandlad.

Det har jag i och för sig aldrig blivit men jag kan föreställa mig att det skulle kännas ungefär så :)

Jag hade svårigheter med att använda både häftapparaten och ta en pärm ur en hylla.

Jag har levt ohälsosamt.

Inte ätit ohälsosamt direkt.

Men druckit ohälsosamt.

Varma sommarkvällar i goda vänners lag.

Främjar alkoholintag på något vis.

En kall öl.

Ett glas rosé.

Ur det perspektivet är det bra att semestern har ett slut:)

Man lever bara en gång. Men om man gör det rätt, räcker det med en gång. //Mae West



Man får alltid minst en.

En sommarlåt alltså.

Med sig in i hösten.

Det här är definitivt min.

Den är "Sommar 2014" för mig.

Vilken är din :)?

Pausfågel

Så länge....:)

Det var ändå dags...