Mammas partyprinsessor <3 <3 <3
Snart på ett universitet i Paris eller på en bananplantage i Sydamerika
eller någon annanstans i världen för att förverkliga sig själv;)
Lååååångt från mamma!
Hjäääääälp!
Husmanskost.
Tycker jag om.
Både att laga och äta.
Det är bastant och rustikt och inte så mycket krusidull.
Ungefär som jag själv....;)
Cyklade och hämtade L på fritids efter jobbet, trampade hem och ställde mig direkt vid spisen.
Rullade köttbullar av ett halvt kilo fläskfärs, ett halvt kilo nötfärs, en finriven lök, ett ägg, salt och peppar.
Inget mjöl eller någon annan form av utfyllnad.
Basic.
Under tiden jag brynte de ganska omsorgsfullt rullade små bullarna studsade L och de två grannflickorna in och plockade fram lera och tuschpennor och ritblock på soffbordet.
Plötsligt försvann de upp för trappan.
Jag kikade in i vardagsrummet.
"Hoho tjejer!!! Ni måste plocka undan!!"
Inget gensvar.
Jag, med lite mer irriterad röst denna gång på grund av åtta timmars arbetsdag, köttebullerullning, potatisskalande och morotsrivande:
"Hallååååå! Nu kommer ni ner och städar!!"
Några ho-ho och hallå senare (och kanske ett och annat moderligt morrande) släntrade de motvilligt ner.
"Varför måste vi städa mamma?????"
VARFÖR?
"Därför att jag har jobbat hela dagen och jag står här och lagar mat och tömmer diskmaskinen och lägger locket på brunnen och..."
SLAM!
Ytterdörren slog igen.
Och soffbordet var tomt.
En och en halv timme senare var middagen klar.
(Och allt kladd och stök, som det gärna blir när jag lagar mat, undanstädat.)
Inga barn i sikte.
Nähä.
"Då äter jag väl själv då.
När det är nylagat och varmt."
När jag ätit upp kom L in genom dörren.
"VA? Är det mat?"
(Det sa jag för en liten stund sedan, lilla hjärtat.... Lugn, bibehåll ditt lugn......)
"Ja, kom och sätt dig. Det var jättegott!"
"Hm" sa L misstänksamt och slog sig ner på stolen.
När hon tagit första tuggan på köttbullen (hon tog bara en) frågade jag förväntansfullt:
"Visst var den god?"
"Öööh, lök!!"
Suck.
Man kan inte lita på barn.
De har ingen smak och inget omdöme.
Tur att de inte har rösträtt.
Men sås och potatis gick ner.
Precis efter det där Öööh:et ringde telefonen.
"Hej, vi är lite försenade, hoppas det inte gör något? Som kompensation kan väl du och L komma, tänkte beställa pizza till ungarna!"
Det var kompisarnas pappa som haft hand om E och M sedan tidigt i morse.
M var hemma med hans äldsta dotter och E var med honom och hans son i skogen.
"De har haft skitkul. Har knappt sett dem på hela dagen!"
"Det gör inget" sa jag "Vi kan äta köttbullar i morgon. Kom du och lämna dem när ni ätit."
Det gjorde verkligen ingenting, men ändå, dök den upp i huvudet.
"Den stora dagen" med Vikingarna:)
"En gammal kvinna går omkring och pyntar i sitt hus
Idag är det hennes stora dag.
Hon har köpt kaffebröd och tårta som smyckats med små ljus
och en likör av bästa slag.
Och när hon lägger på en duk, den finaste hon har,
så ringer det på hennes telefon.
Hon blir glad och lyfter luren och hör rösten på en karl,
hennes allra yngsta son.
Jaså, säger du det, du kan inte komma från,
du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något,
bara ring,
för jag finns ju här var dag...
etc."
Och så fortsätter den.
Inte något av hennes tre barn kommer och gratulerar henne på födelsedagen.
Snyft.
Okej, okej.
Jag överdriver en smula:)
Självömkan kallas det visst.
Oerhört oklädsamt;)
Men ibland trillar man dit.
Speciellt när man har förväntningar.
Vilket jag i och för sig vant mig av med nästan helt och hållet.
Att ha förväntningar alltså.
Så blir man inte besviken.
Risken med det är dock att man kan framstå som känslokall.
Fast det är jag inte.
Ibland, eller väldigt väldigt sällan, kan jag dock inte hålla besvikelsen inom mig.
Då pyser den ut, magen drar ihop sig, och tårarna strömmar.
Har hänt några gånger i år.
När jag suttit i bilen.
När ingen ser.
Skönt att lätta på trycket lite.
Även om man inte kan göra något åt besvikelsen.
Så torkar man tårarna.
Och går vidare.
Utan förväntningar.
Emellertid var inte min köttbullemåltid av besvikelseframkallande karaktär.
Då hade man ju inte gjort annat än bölat dagarna i ända, så hård min genetiska jury är.
Bara kom att tänka på det:)
När L tuggat i sig två ynkliga potatisar och några deciliter sås (för den gick visst hem) dukade hon av sin tallrik och sa snusförnuftigt:
"Så här gör man i skolan!"
Och så öppnade hon diskmaskinen och försökte prångla in tallriken med en halv köttbulle fastklistrad i översta korgen.
Jag bara gapade men fann mig och sa:
"Nedersta korgen L, nedersta korgen...."
Så försvann hon ut och jag satt kvar på min stol och glodde dumt.
Hon satte in tallriken i diskmaskinen!!!
WOW!!
Visserligen på fel håll men ändå!!
Vilket underverk fritids lyckats med allra första dagen!
Jag förväntar mig stordåd och mirakel redan på fredag!!
De andra två kommer inte hem ikväll.
Nyss var pappa F här och hämtade övernattningsattiraljer.
Jahapp.
Givetvis ska de passa på, det är ju fortfarande sommarlov!
Och jag ser en chans att gå och lägga mig tidigt.
Och fortsätta läsa tredje delen av Mons Kallentoft.
L knoppade in för längesedan.
Fritids tar på krafterna tydligen :)
Inget vin idag men möjligtvis en kylskåpskall köttbulle;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar