Jag funderar väldigt mycket på moderskapet.
Nu för tiden.
På hur jag är som mamma.
Och förebild.
Jag sa det till M en kväll, när bara hon och jag låg i varsin soffa och slötittade på TV.
"Undrar hur ni kommer att minnas er uppväxt? Kommer ni bara att komma ihåg en mamma som jämt tjatade, gnällde och var stressad?? En riktig gnällkärring...?"
M tittade på mig och utbrast:
"Nej mamma. Vi kommer att tänka att vi har haft det jättebra, fått göra en massa saker! Du är en jättebra mamma!"
Okej.
Det beror ju förstås på när man ställer de frågorna...
Hade jag ställt samma frågor efter att jag haft ett utbrott över att hennes rum ser för j*t ut och gått på om att hon måste städa, då hade nog svaren varit annorlunda;)
Min äldsta dotter har inget ordningssinne.
Men hon har ändå superkoll.
På något sätt.
Mellantjejen har ett enormt ordningssinne men inte alltid koll (för hon är lik mig...).
Jag är den typen som har ett städat skrivbord men en rörig hjärna;)
Tänk om hjärnan varit lika organiserad som pappren i mina pärmar...
Den lilla loppan.
Hon är inte lik någon.
Hon är sin egen.
Det blir palestinasjal och revolt och "Fuck you, jag gör vad jag vill!"
Pust.
Undrar vad som komma skall?
Snart står det skor i storlek 46 (eller för all del ballerinaskor i storlek 36 - det vet man ju aldrig:) på hallmattan och "Stör ej"-skylt på flickrumsdörrarna och matkontot kommer att öka brutalt.
Hjäääälp!
Ska jag bli en sådan som försynt knackar på och frågar om någon vill ha mackor och te?
Eller kommer de kanske inte alls att vilja vara hemma?
Hemska tanke.
Jag vill att mina döttrar ska känna att alla är välkomna hit, att de som kommer känner sig hemma.
(Fast tonårskillar får gärna vara mätta när de kommer;) Eller, möjligtvis kanske DE uppskattar mina köttbullar med lök?)
Men innan dess.
Alla samtal om.....allt det där man måste gå igenom med döttrar som närmar sig tonåren.
Hm.
Eller ska man sticka till dem klassikern "Ett barn blir till"?
Liksom av en händelse råka lägga den på nattduksbordet:)
Fast i och för sig, flickorna har ju sett "Jalla Jalla", en mycket läraktig film.
Och sen:
"Mamma, kan jag få en flaska vin? Alla andra får det!"
Mmmmmmm.
"Men visst min kära dotter, visst ska du få en flaska vin fastän du bara är femton. Självklart. Se här, här är lite whisky kvar också, och hoppsan, här hittade jag några öl. För mycket?? Nej, nej, nej...."
Hahahaha.
Jag kommer att vara en sån RAGATA!
De senaste gångerna vi varit hos frisören har M tjatat om att få färga håret, eller åtminstone bara göra en enda liten slinga...
Jag har sagt tvärnej.
Hon har ifrågasatt.
Jag har stått fast vid mitt nej.
Inte för att det skulle vara hela världen.
Men ger jag efter så vad blir då nästa fråga?
"Får jag börja röka?"
Det är inte lätt att ensam fatta alla beslut.
Fast det gör jag i och för sig inte heller.
Jag pratar med flickornas pappa så gott som dagligen och vi försöker ha samma regler.
När något barn säger: "Det får jag för pappa!" så ringer jag direkt och kollar upp det och han gör likadant när de hos honom säger: "Det får jag för mamma!".
Det är bra.
Men jag har ingen som står bredvid och stöttar mig i mina beslut just när det hettar till.
Jag är inte skitbra på att resonera alltid.
Ibland blir jag bara arg och säger "Därför!" eller "Därför att jag är vuxen och du är barn och jag bestämmer över dig!"
Konstruktivt?
Nej.
Kompromisslöst?
Ja.
Behöver ju i och för sig inte ta ut problemen i förskott.
Små barn, små bekymmer.
Sorglös 2-åring juli 1977 som väl aldrig kunde ana att hon skulle få tre egna döttrar med
ansvar och uppfostran och allt vad föräldraskapet innebär.....
Hade hon däremot förstått att hennes benbeklädnader var snarlika kalsonger så....;)
Sorglös 33-åring juli 2008.
Höggravid?
Njaaaaaaa;)
En blivande moder.
För tredje gången.
Undrar hur tusan jag fick plats i brassestolen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar