Där satte jag mig själv i klistret...

Jag har ett extremt dåligt närminne.
Om jag ska komma ihåg att ta med mig något till jobbet exempelvis, lägger jag det jag ska komma ihåg att ta med mig på hallmattan, kvällen före.
För att bara kliva över det när jag stiger ut genom dörren på morgonen...
"Hm, vad är det som ligger där? Och varför ligger det där? Jaja, det kollar jag i kväll...."
Och jag vet inte hur ofta det händer att jag sätter mig i bilen efter jobbet och kör hem.
Fastän jag egentligen skulle hämta upp barnen på vägen...
Och när jag väl kommer ihåg att jag SKA hämta dem, då har jag glömt var jag lämnade dem på morgonen...
(Gäller framförallt den yngsta som är på olika ställen varje dag, ordinarie dagmamman, extradagmamman eller i samlingslokalen...)
Likadant när jag ska åka och handla.
Då måste jag ha en inköpslista.
Jag kan inte ens komma ihåg en enda sak, om det skulle vara så att jag kör iväg för att handla just den enda saken.
När jag kommer fram till affären sitter jag kvar en stund i bilen och funderar på varför jag är där....


Vi håller på att renovera kontoret på jobbet.
Vår avdelning har "växt" och vår arbetsplats har varit ett ålderdomshem.
Det behövdes verkligen en uppfräschning.
Det vimlar av hantverkare av alla de slag och det är lite allmänt stimmigt.
Men fint blir det!
Bland annat läggs det en ny matta.
Golvläggarna lägger platta efter platta med en slags heltäckningsmatta.
Nej.
Inte heltäckningsmatta i den bemärkelsen men det är i alla fall inte plast eller trä.
Först stryker de den gamla fula plastmattan med lim och sedan placerar de mattbitarna jämnt och fint.
En dag höll de på med detta precis utanför mitt rum.
Jag skulle springa ut från rummet och kopiera och en av mattläggarna som noterade mitt raska marscherande halvskrek:
"Trampa nu inte i limmet!!"
"Nej, nej" svarade jag med en ton som ungefär uttryckte "Tror du jag är helt dum eller?"
Fast vad hände när jag kom ilande tillbaka?
Satte foten rakt i limmet....
Naturligtvis.
Och likadant lite senare på dagen.
Idag, när de höll på att lägga matta i vårt fikarum, kom jag i väldigt hög hastighet för att hämta dagens tidning.
Jag såg hur mattläggaren liksom var på väg att öppna munnen för att säga något...men....försent...
Då hade jag redan satt båda fötterna i klistret och liksom gleeeeed fram till bordet.
"Faaaaaaaaan...." väste jag samtidigt som jag halkade in i bordskivan.
Båda mattläggarna, en elektriker och en snickare liksom stannade upp i sina rörelser och bara stirrade.
Och tänkte.
Säkert.
En massa saker som jag nog inte hade velat höra...
Och som för att rädda mina fina högklackade stövlar hoppade jag blixtsnabbt tillbaka upp på en mattbit.
Och halvfastnade i den.
"Men alltså....." sa mattläggaren uppgivet som satt på golvet vid mina fötter "Stå nu stilla där och försök torka av fötterna så får jag riva upp den mattbiten och lägga en ny...."
Generat traskade jag därifrån.
Inte på lätta steg.
Nej.
Sulorna högg ju tag i mattan vid varje steg, "schlop, schlop"....
Sedan satt jag stilla på min kontorsstol och skämdes.
Fortfarande är det lite klistrigt på golvet i mitt rum.
Men det måste ju torka någon gång.....