Den där reseskildringen blev aldrig skriven...
På grund av att de där fyra dagarna i London bara var en flykt från verkligheten, en flykt från mitt eget liv.
Före resan mådde jag skit.
Efter resan mådde jag skit.
Men under de fyra dagarna i London mådde jag jättebra!
Var i ett tillfälligt lyckorus, i en tillfällig overklighet.
När jag kom hem igen fanns tyvärr min verklighet kvar där jag lämnat den...
Att ta itu med.
När man får en livskris mår man dåligt.
En livskris kan man inte bota med "att göra något roligt".
"Ryck upp dig för fan! Det finns många som har det mycket värre än du!"
Förvisso.
Men det hjälper inte att tänka på att många har det mycket värre, för just nu mår JAG som allra sämst och jag vet inte hur jag någonsin ska komma upp över ytan igen!!
När man får en livskris gör man också saker som man kanske inte skulle gjort annars.
Som att boka en weekendresa till London åt sig själv och en av sina bästa väninnor:)
(Kanske inte det vanligaste dock...)
Utan att väninnan ens vet om att man gör det...
Sms till unga väninnan:
"Hej. Du och jag ska åka till London. Jag har bokat en resa 13-16 april. Jag skiter i om det är din jobbhelg. Du får ta ledigt. Hörs sen! Kram"
Så vi åkte.
Trots att jag inte alls är typen som gör saker SPONTANT.
Trots att jag är så jättajävlebamsegroteskt RÄDD för att flyga.
Så åkte vi.
Min pappa skjutsade oss till Kastrup.
JÄTTETIDIGT torsdagsmorgonen den 13 april.
Fullproppad med ångestdämpande i kroppen och Ipod med hårdrock (HÅRDROCK!!??? Bara det var helt sjukt....) i öronen travade jag med zombiesteg på den där flygmaskinen, gaaaaaah.
Men vi störtade inte.
Den där gången heller.
London tog emot oss med öppen famn och solsken från en klarblå himmel.
Vi - icke-globetrotters - klarade oss fantastiskt bra hela vägen från flygplatsen till vårt hotell.
Eller.
Nåja.
Hotell och hotell.
"Enkelt hotell beläget i Bayswater, endast några minuters promenad från Hyde Park."
Enkelt.
Var det indiiiiiiiid ;)
Vi ställde ifrån oss våra resväskor (min något nedspilld eftersom jag envisats med att på vägen köpa en latte som jag försökte balansera på en tunnelbana där vi inte var de enda resenärerna....gick sådär....) medan vi checkade in på "Kings Hotel" och sedan stod vi kvar.
Och stirrade uppfordrande på personalen bakom disken.
De stirrade tillbaka.
(Jag vet inte vad "Har du ätit glo-soppa eller?" heter på engelska. Annars hade jag nog sagt det.)
Med slöa och ointresserade blickar och utan minsta antydan till att vilja resa på sig och bära vårt bagage.
NÄHÄ!!??
Men vi bär väl själva då!!
Ner för en trång smal trappa.
Vårt rum var obehagligt likt en Fritzl-källare.
Ifrån det enda fönstret såg man rakt in i en betongvägg.
Sängkläderna luktade mögel och sur tvätt och svarta strumpor blev genast grå undertill.
"Om vi lägger handdukarna på golvet får vi säkert nya i morgon?" tänkte unga väninnan högt.
HA. HA. HA.
Men.
Det var ju inte i källaren vi skulle spendera tiden under vår Londonvistelse:)
Då vi inte hade gjort upp en enda plan - vilket är extremt ovanligt för sådana ospontana fröknar som vi - så gav vi oss helt enkelt bara ut för att se vad som fanns att göra.
Och OJ vad det fanns att göra:)
Bara att vandra längs med Oxford Street var en upplevelse i sig!
(Likt Ally McBeal som hörde "Tell him" inne i sitt huvud var det enda jag kunde höra i mitt "I'm just a small town girl....;)
Madame Tussauds.
Åff kårrs.
Musikal (Mamma Mia)
Åff Kårrs.
En och annan alkoholhaltig dryck.
Åff kårrs.
Shopping.
Åff kårrs.
En "Hop-On-Hopp-Off"-buss guidade oss rakt till en Dr Martens-butik.
(Eller. Rakt och rakt. Vi fick ju först lydigt på klassiskt turistmanér både tuffa förbi, imponerat ropa "Lovely", "Amazing" och "Beautiful" alltmedan vi fotograferade Big Ben, St Pauls Cathedral, Trafalgar Square, National Gallery, London Bridge, Picccadilly Cirkus m.m. innan vi nådde målet:)
Jag köpte två par.
Bara sådär.
(Just ekonomin hade jag inga problem med vid den tidpunkten.... Det var väl i och för sig det enda jag inte hade problem med....;)
God mat!
Åff kårrs.
Strada - Cucina Italiana - förälskade vi oss i direkt!
Sms till pappa:
"Vi har fått in en fisk som heter Seabreeze. Vad är det?"
Sms från pappa:
"Seabreeze är en drink på vodka, grapefruktsjuice och tranbärsjuice.... Du har ingen annan stavning...? Havsabborre kanske....möjligtvis.....?"
Eh.
Hehehe.
Mejjjbii.
Sista kvällen på Strada (jaaaaaaa, vi trivdes bra där) beställde vi chokladfondant till dessert.
Dock var det lite jobbigt för mig att äta den.
Inte för att den var seg eller äcklig eller så (den var himmelskt god) utan för att jag råkat säga till personalen att jag var nötallergiker...
Vilket fick till följd att de hängde över mig i sin oro för att jag skulle få en allergisk reaktion.
"Spår av nötter" är ju alltid lite vanskligt;)
Och ytterligare lite shopping.
Åff kårrs.
Vi var sååååååååå nöjda med vår weekend.
Våra resväskor var såååååååå sprängfyllda med "souvenirer" (=kläder och skor... Unga väninnan hade nog 14 par i sin väska ;)
Så, för att vi skulle slippa betala för övervikt var våra handbagage nära att checkas in som vanliga resväskor.....
Jag laddade mentalt (med att knapra ett par ångestdämpande....) för flygresan hem.
Vad hände då?
Jo.
Ett annat jävla plan måste på grund av en brand nödlanda på just VÅR startbana!!!
Så VÅR flygresa blev inställd!!!
Så himla onödigt.
Och unga väninnan fick ringa en väldig massa samtal hem till Sverige - i mitt namn - för att boka om vår resa.
Jag kunde inte ringa.
Jag bara satt där i min egen lilla bubbla och var inte förmögen till något annat än att fokusera på "Jag är inte rädd. Jag kan flyga."
Men.
Vi fick nya biljetter.
På ett plan till Stockholm!!!
Med avresetid sex timmar senare än tänkt!!!
"Ni flyger till Arlanda, sover en natt på hotell, tar morgonflyget till Sturup, utan att betala något extra." sa den vänliga resebyråkvinnan hemma i Sverige.
Det råkade jag höra.
"Aldrig i livet!!!! Inte flyga två gånger!!! Stopp och belägg!! Jag vill ta tåg från Stockholm!!!"
Unga väninnan gav mig en mordisk blick men vågade inget annat än att lyda min befallning.
Vilket fick till följd att vi fick tillbringa en natt i Stockholm.
Först i en hotellobby och sedan på ett nattöppet kebabhak.
Jag låtsades inte om unga väninnans hatiska blickar.
"Tänk så myyyysigt det är att sitta här bland alla uteliggare och lösa korsord? Pittoreskt på något vis?"
Liiiiite senare än planerat stämplade jag in på jobbet den måndagen.
Men det var det värt :)
Jag ÄLSKADE att allt var så TYDLIGT :)
Fanns inte en chans att göra något fel...
Den här underbara resan gjorde vi för två-och-ett-halvt-år-sedan.
Men minnena har inte bleknat som jag befarade.
Däremot är krisen över:)
Och jag vill åka till London igen.
Någon gång :)
När inte ekonomin är ett bekymmer.
Min engelskalärare i gymnasiet sa väldigt ofta (nog varje lektion i tre år om jag inte minns fel):
"When a man is tired of London, he's tired of life."
Jag vet faktiskt inte om hon hittat på det själv eller om det är ett välkänt sån't däringa bevingat.....;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar