Juli 2008.
Jag har en väninna som alldeles snart ska föda sitt första barn.
Hon är så fin i sin mage.
Hon är så fin även utan mage ;)
Jag har klappat på magen.
Jag frågade inte först om jag fick!
Jag bara gjorde det.
Jag gör alltid så - numera - att jag klappar på gravidmagar.
Varför gör jag det?
Vem ger mig tillåtelse till det?
(Hade jag klappat en manlig arbetskamrat i rumpan hade det blivit ett jävla liv.
Hade en manlig arbetskamrat klappat MIG i rumpan hade det blivit ett ännu mer jävla liv...)
Underligt.
Men att klappa just gravidmagar är tydligen legitimt?
(För man går ju inte runt och klappar ogravida på magen liksom. "Tjena, tjena" och sen klappar man till på magen.... Jag hade inte känt mig helt bekväm med att någon klappade mig... Som han med kexchokladet gjorde för ett tag sedan:)
Det är legitimt oavsett om du är en nära vän till den gravida eller inte.
Innan jag själv var gravid första gången skulle jag inte komma på tanken att klappa på någon annans mage.
Men efteråt!
Jag tror att jag blir lite sentimental:)
Gravida kvinnor är så vackra, så heliga på något sätt.
Under alla mina graviditeter har jag fått höra:
"Det finns inget vackrare än en gravid kvinna!"
Nej.
Bortsett från 22 kilos extravikt, bröst som inte får plats i bh:n, transparent hy och risigt tunt hår så jovisst:)
Jag tyckte dock inte särskilt mycket om att vara gravid.
Kanske beroende på att jag var illamående och kräkte mig igenom de första tre-fyra månaderna...
Och så blev jag så stor och otymplig.
Större och mer otymplig för varje graviditet.
Till och med fötterna blev stora och svullna på grund av vätska.
Tryckte man till med tummen blev det ett "hål"!
Läskigt!
Jag bara satt där i åttonde månaden och längtade efter att springa barfota på en sommaräng.
Men sedan.
Var det mysigt.
Eller?
Nja.
Jag är en sådan som tycker det är roligare när man kan börja kommunicera med barnet:)
Språkutvecklingen.
Är oerhört intressant.
Yngsta dottern har börjat läsa.
Det är fantastiskt.
Inte unikt.
För börjar läsa gör ju de allra flesta barn.
Men fantastiskt för varje förälder som får vara med och delta i processen!
Jag älskar det!
L vill nuförtiden bara läsa godnattsagor som har med alfabetet eller rim och ramsor att göra.
När vi läst klart leker vi olika bokstavs- och ordlekar.
Hon läser på allt.
Precis allt.
Jag klappar i händerna av förtjusning och stolthet och manar på.
Och imponerad av att hon inte ens ger upp när hon ljudar "n-a-v-i-g-a-t-i-o-n-s-s-y-s-t-e-m-e-t-s -l-u-c-k-a ä-r ö-p-p-e-n".......
Lite överkurs.
Kanske.
Erin Brochovic/Julia Roberts
Älskar citatet ovan.
Att man ska få se ut som man vill och inte dömas för det valet.
Fast enormt motsägelsefullt.
Ändå.
Jag själv är ett lysande exempel på att jag inte följer mina egna regler.....;)
Lätt att säga - svårt att följa.
Därför att.
Kroppsfrågorna.
Är oundvikliga.
Och fåfängan dominerande.
När man har tre döttrar.
Fast det är mer värderingar (mina) det handlar om, än kropp.
"När får jag börja sminka mig?"
"När får jag börja raka benen?"
"Hur gammal måste jag vara för att få färga håret?"
"Får jag ta hål i öronen?"
"Blir man tjock av att äta det här?"
"Titta, ser jag inte lite tjock ut när jag står så här?"
"Mamma, dina bröst är lite hängiga." (Den är SÅDÄR kul.....)
"Varför får inte jag ha mag-top?" (Alltså en tröja som är så kort att den inte når ner till byxlinningen...)
Svar:
"Du får ta på dig vad du vill, bara du gör som mamma säger!" :)
Trivs du med din kropp?
Fine.
Trivs du inte med din kropp?
Gör något åt det.
Trivs inte andra med din kropp?
Definitivt deras problem.
Och inget att bry sig om.
Trivs inte du med andras kroppar?
Stanna inomhus.
Ensam.
Så kan man resonera med vuxna.
Inte med barn.
Det är väldigt svårt att svara på vissa frågor.
Det är som att gå över ett minfält.
För skulle man råka trampa på en tar det lång tid att återställa.
Men mag-top???
NAJJJJJJJJJJ.
Oavsett vad Erin säger;)
En sjöko.
Flera sjökor.
(Och inte "skökor" som någon felaktigt trodde :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar