Kat(t)astrofdyr miss.

"Snälla, snälla, snälla, snälla, vi ka-a-a-n väl få en katt???"

Har det tjatats om under några års tid hemma hos ett par av mina bästa kompisar.

"Snä-ä-ä-ä-ä-lla??? Alla andra på dagis har husdjur.....*snyft, snyft*

Och så har det klämts fram en och annan tår av de små flickebarnen i familjen.

Föräldrarna har stått på sig med hjälp av diverse motargument.

Men.

Så.

För ett halvår sedan.

Införskaffades en söt liten kattunge.

Trots att föräldrarna försökt förklara att det är direkt olämpligt att ha en katt när man bor granne med riksväg 23.

(Innekatt var inget alternativ.

Ska man ha katt ska den kunna vara utomhus.)

Det har emellertid fungerat bra.

Kattungen har lärt sig att gå ut och in genom sin lilla lucka.

Den har också haft vett nog att hålla sig på behörigt avstånd från riksväg 23.

Tills.

För ett par veckor sedan.

Det var kväll.

Mina kompisar satt och tittade på tv.

Det ringde på dörren.

Pappa T gick och öppnade.

Utanför stod en man med familjens kattunge i famnen.

"Jag hittade den här. Den var ute vid vägen. Är det er?"

Och så räckte mannen över katten till T.

T orkade inte förklara att "Ja, vi bor här, det är vår katt, och den går in och ut fritt som den vill, den har inte kommit bort...."

Klockan tolv på natten några dygn senare fick mamma M ett sms.

Det var från vår gemensamma kompis F.

M läste meddelandet.

Det var en bild på familjens katt!?

Och så hade F skrivit: "Är inte detta er katt?? Vad gör den i så fall på Facebook??"

Ja, familjen undrade verkligen vad deras katt gjorde på Facebook??

Och eftersom varken M eller T är med på Facebook själva fick de med hjälp av F att lista ut vem som lagt ut bilden.

M fick ett namn, letade upp telefonnummer och ringde.

(Dagen efter naturligtvis, inte mitt i natten...)

En liten flicka svarade.

"Jag hittade katten, den såg ut att ha sprungit bort, så jag tog hem den!"

(???)

"Okej", sa M, "Men den har ju halsband med vårt telefonnummer?"

"Jag ringde det numret flera gånger men fick inget svar", fortsatte flickan.

"Hmmm" tänkte M "Inga missade samtal på displayen"....men frågade vidare "Så då har du vår katt hemma hos dig nu?"

"Nej."

"NEJ? Var är den då??"

"Min pappa sa att jag skulle ringa djurambulansen."

"DJURAMBULANSEN!!?"

"Ja. Så djurambulansen kom och hämtade den."

"JAHA? SÅ DJURAMBULANSEN KOM OCH HÄMTADE DEN?? VAR ÄR KATTEN NU DÅ?"

"I Helsingborg tror jag."

M letade via polisen upp information om djurambulansen och ringde.

"Hej, jag förmodar att ni har vår katt?"

"Nej."

"NEJ!!?? VAR ÄR DEN DÅ??"

"På djurhotellet i Höganäs."

"PÅ DJURHOTELLET I HÖGA...MEN VAD FAN????"

"Ja. Du får komma och hämta den."

"KOMMA OCH HÄMTA?? Men jag jobbar och min man jobbar, alltså vad i....."

T:s pappa som är pensionär var snäll och körde och hämtade katten.

Allt var frid och fröjd igen.

Eller.

I alla fall tills det kom en faktura från polisen.

På ETTUSENSJUHUNDRAFEMTIO kronor.

För djurambulansfärd.

M trodde att hon skulle gå i taket!

Och skrev ihop ett långt överklagande.

Fick hon rätt?

Nej.

Vill hon gå vidare och gå i tvist med en liten flicka i grannskapet som trodde att hon räddade en katt?

Nej.

Summa summarum.

En liten kattlivsräddare visade sig vara ett större hot än riksväg 23 :)