Singing in the rain - Dancing in the street

Snart tio år sedan. Vad hippa vi såg ut...

"Onsdagsträffarna" blev ett begrepp.

Skulle samma gäng träffats i morgon hade vi fått hyra lokal för att få plats med de 21 barnen...

"Partygänget"??

Haha.

Mmm.

 

 

"Säg till de andra att de kommer in och tvättar händerna!" ropade jag över axeln till E som i sin tur ställde ytterdörren på vid gavel och hojtade:

"NU SKA ALLA KOMMA IN!!!"

Shit.

Det där var liksom ingen allmän inbjudan.

Såg framför mig scenen i Sunes sommar där Sunes mamma kallar från husvagnen att "Nu är det maaat!" och hela basketlaget springer in med sina "Yo-yo-yo" och välter husvagnen.

Som tur var kom "bara" mina tre döttrar insläntrandes...

Jag gjorde mig till i kväll.

Lax i ugnen, kokt potatis, rivna morötter och remouladsås.

Stiligt.

Om jag får säga det själv.

Inte fullt så stiligt att jag fick värma överbliven falukorv till två i klassen...

 

Ganska lugn och skön måltid eftersom flickorna cyklat av sig i regnet.

Körde och hämtade cyklarna hos döttrarnas pappa efter jobbet.

Tyckte att det var en fin idé.

Tills jag släpat ut cyklarna i garaget och himlen öppnade sig.

I paljettprydda kilklackssandaler, lilla kjolen, lilla blusen och lilla koftan baxade jag först in minsta cykeln i baksätet (jag var först tveksam, men det gick galant) och sedan mellancykeln ovanpå golfbag, väskor och annat i bagageutrymmet.

Luckan gick inte att stänga.

Fan!

Men.

Man är väl klädd.

Med spännrem i bakluckan.

Jag var emellertid inte lika flott som i morse när jag genomsur klev in i bilen efter den manövern...

 

Schemat.

Följdes till punkt och pricka.

Förutom att E och M hade väldigt svårt att somna.

I kväll igen.

Blir ganska långa nattningar.

När jag lagt en unge kom den andra upp igen.

Ungefär som när man var fyllechaffis och gick in på festen för att dra ut sina passagerare, äntligen fått in en i bilen men när man gick för att leta rätt på en annan så var den första ute igen...

Suck.

 

Jag har fortfarande känningar i magen.

Som en rejäl magkatarr.

Alldeles öm under revbenen.

Blir jättehungrig men har sedan svårt att äta.

Tur man inte lyxar till det med utelunch.

Nej.

Den här veckan är det medhavd mat i låda som gäller.

Innebär kortare lunchrast vilket gör att jag kan hämta flickorna lite tidigare (så att de hinner slåss en extra halvtimme - se där) och lite sparande.

Det enda som smakar, är mammas lavendelskorpor...:)

Köpte några goda öl på vägen hem också eftersom jag kände mig lite sugen på det (?)

De ligger kvar i kylen.

Suget försvann.

Då är semestern över;)

Kanske inte världens bästa idé att dricka öl när magen svider heller, men de ligger ju bra där de ligger...

Fler tecken på att semestern är över:

* Man vill kasta mobilen i väggen när den ringer 05.50

* Man behöver inte fundera på vem som är dagens värd i "Sommarpratarna" i P1

* Man har ingen ny bok på gång

* Det...regnar....

* Man får mail om när handbollsträningarna sätter igång

* Man blir uppringd av sin tandläkare för att "Nu är det dags för dig att komma på besök"

* Man inser att de pengar som man eventuellt hade velat lägga på ett par nya svarta stövlar troligtvis kommer att förvandlas till tre par gummistövlar och tre par inomhusgymnastikskor till flickorna

* Man får ta till solpuder för att ansiktet ska få samma nyans som ens solbrända bröst...

* Allsång på Skansen hade säsongsavslutning.

Den är den värsta.

Sommaren börjar med allsång (flickorna och jag såg första avsnittet andra kvällen vi var i stugan) och slutar med detsamma...

Men vilken avslutning!

Med en av mina låtar på löplistan: Dancing in the street!

 

 



 

Vad drömde den här lilla flickan om?

Kylskåpspoesi i annorlunda tappning.

 

 

"Jag hoppas verkligen att jag får göra det nästa år igen!" sa Anders och log brett och lyckligt trots 16 timmar på cykel varav en hel del av dem i ösregn och kyla.

Jag strök en tår som sipprade ut ur ögonvrån.

För jag blev förbannat rörd.

 

Jag väljer mina dokusåpor med omsorg.

Jag vill enbart se sådana som verkligen är dokumentära.

Eller i alla fall sådana som har ambitionen att vara det.

För det är ju såklart ofta ganska tillrättalagt för att fånga oss i TV-soffan.

Jag vill inte se folk som bråkar om vem som ska mocka skit i en ladugård eller vem som tjänar flest cigaretter i någon IQ-befriad tävling eller vilken av de kralligaste killarna som får tjejen med största brösten i säng.

Nej.

Jag vill se sång-, musik-, kunskaps- och idrottsprestationer.

Sådant man inte kan "fuska" med.

"En klassiker" ikväll kändes förhållandevis äkta.

Programmet följde fyra personer som bestämt sig för att göra "En svensk klassiker", det vill säga Vättern runt på cykel, Vansbrosimningen, Lidingöloppet och Vasaloppet.

Kvällens avsnitt handlade om cykelmomentet, före, under och efter tävlingen.

Uttalandet ovan (som är felciterat eftersom jag inte minns det ordagrant, men det var ungefär så) berörde mig eftersom mannen som sa det inte visste om han verkligen skulle få cykla igen.

Det vet ju i och för sig ingen men eftersom han var svårt sjuk så var det en befogad oro.

Årets lopp, eller om det var fjorårets, var hans 35:e!!

Han berättade att han deltagit i 800 olika typer av tävlingar/lopp i sitt liv!!

För ett tag sedan hade han fått ett dystert cancerbesked men han gav inte upp.

Cykla, det skulle han!

Och när han kom i mål, nöjd med sin prestation, föll han i gråt i sin hustrus famn.

DET gick rakt in i mitt hjärta.

Framförallt för att han var en så positiv och levnadsglad människa.

Trots allt.

 

Utmaningar gör oss starkare.

Sägs det.

Själv har jag aldrig känt mig så svag ;)

Jo, det har jag, bara skämtar.

Men jag är fortfarande inte riktigt kry efter lördagens bravad.

Funderar redan på vad jag ska ta mig an som nästa utmaning.

Har en del tankar, men behåller dem för mig själv tills vidare.

Har många rädslor att övervinna, att bemästra...

 

En helt annan sorts utmaning eller prövning eller hur man ska benämna det, är föräldraskap.

Shit.

Vad det är svårt att vara den där pedagogiska, tålmodiga, resonerande, förnuftiga, eftertänksamma, konsekventa, som-alltid-fattar-rätt-beslut-trots-att-man-bara-har-cirka-en-och-en-halv-sekund-på-sig-och-utan-att-brusa-upp föräldern.

Det är i alla fall mitt livs största utmaning.

Jag vet inte om det bara är mina barn som BETER sig...

Framförallt mot mig och mot varandra.

Det är en kamp från tidig morgon till John Blund, om vem som ska borsta tänderna först, om vem som ska få håret uppsatt först, om vem som kommer ut till bilen först, om vem som slog vem först, om vem som ska lämnas först, om vem som ska hämtas först, om vem som ska sitta bredvid mig vid matbordet etc. etc.

Tydliga riktlinjer.

Finns det något som heter.

Har jag hört.

Jag suger. (Skulle min äldsta dotter uttryckt det om hon förstått vad det handlade om.)

I det ämnet.

Luften gick ur mig under mitt sista år som klasslärare.

Allt jag kämpat för och som jag prioriterat högst.

Ordning och reda.

Konsekvent handlande.

Pedagogik.

Försvann.

Under det där året.

Jag orkade helt inte längre vara den där hurtfriska, problemlösande mamman längre.

Men jag vet så väldigt väääääldigt väl att barnen gör som du själv gör.

Och jag provar och förkastar, provar och förkastar.

Hörde i ett radioprogram en gång att hot, tjat och mutor inte var den rätta vägen att nå framgång i barnuppfostran.

Hm.

ÄR DET INTE ;)?

I gårkväll, efter att jag frustrerat jagat min barnaskara inne hos grannarna för att de skulle komma hem och äta middag, så kallade jag till familjeråd.

Likt en envåldshärskare dikterade jag högljutt för mina undersåtar vilka regler som från och med idag skulle gälla mellan hämtning efter arbets/fritids/dagmamma-tiden och läggdags.

Alla fick repetera klockslag och rutiner.

När det var klart räckte yngsta upp handen (nej, det gjorde hon inte, men det var nära;) och sa snusförnuftigt:

"Och jag ska inte pipa och gnälla när du väcker mig imorgon utan bara klä på mig och borsta tänderna och inte bråka!"

YES!

Där satt den!

För att riktigt förtydliga att jag menar allvar har jag idag konstruerat ett mycket - om jag får säga det själv, och det får jag för jag är min egen despot - schema (jag har ju nästan en halvklass) med klockslag, bilder och förklarande text och fäst på kylskåpet.

Jag har givetvis en konsekvens.

Den som bryter mot något får inte delta i punkt två:

"17.00 FEM - LEKA" (Bilder på glada barn som leker.)

För mellan klockan fem och sex får man nämligen springa över till grannen och leka tills jag ropar att maten står på bordet kl. 18.

PRICK klockan sex i kväll klev alla tre in genom ytterdörren.

Jag vet inte hur de löste det, för ingen bär klocka, men jag var nöjd och berömde dem.

Skickade in dem på toaletten för att tvätta händerna - gud vet var de händerna varit och rotat - och ställde upp dem på led (hahaha, det måste sett så jävla komiskt ut om någon kommit förbi...) och så fick de dra en lapp.

På lapparna hade jag skrivit våra namn, vikt ihop, och så fick de lägga sin lapp på varsin tallrik.

Vi vecklade upp lapparna och var och en fick sitta där ens namn hamnade.

Perfekt.

Eliminering av "JAAAAG-ska-sitta-bredvid-mamma"-konflikten.

(Fast M påpekade givetvis buttert att det kan bli orättvist om lottningen får samma utfall någon dag i rad.....)

Vi åt under ordnade former - som en helt NORMAL familj - och sen följde dusch/tandborstning/varva-ner-i-soffan-till-Bolibompa/sagoläsning och nattning nästan helt utan incidenter.

E var uppe och sprang tills klockan halv tio för hon kunde ooooomöjligt somna.

Men.

Rom byggdes inte på en dag.

Heller.

Pust!

Det tar på krafterna att vara diktator:)

Men vem har sagt att det ska vara lätt att vara förälder...?

Och g-i-v-e-t-v-i-s pussar och kramar jag mina barn och säger att jag älskar dem...

Varje dag <3

 

Fick en fråga av M när jag låg bredvid henne i sängen och småpratade.

"Mamma, vad hade du för drömmar när du var liten?"

"..."

"Mamma?? Du hade väl några drömmar??"

"Jag kommer inte ihåg" svarade jag undvikande.

Och egentligen sanningsenligt.

Jag kommer inte ihåg.

OM jag hade några.

Och i så fall vilka.

Kanske dags att börja fundera på det nu.

På allvar.

 

Fast inte just nu.

Måste sova så jag orkar vara konsekvent och allt det där i morgon;)

 

 

Malmö Halvmara 2013

 

 



 

 

 

Nu är det gjort.

 

Och jag gjorde det väl :)

 

Hade aldrig gått utan min fenomenale PT (=personlige tränare), min lillebror.

Det kan jag erkänna utan omsvep.

Jag är ingen riktig vinnarskalle.

Jag kan ge upp om det blir för mycket motstånd.

Ändå utsatte jag mig frivilligt för denna prövning, denna utmaning.

Varför?

Kanske för att jag någon gång måste överträffa mig själv, tänker jag.

 

Frukosten bestod av en liten franskbrödbulle, lunchen av en smörgås.

Jag vågade inte mer.

14.45 rättade vi in oss i startfållan, brorsan placerade oss i 1.50-starten.

Jag ansåg att han var smått galen, men protesterade så klart inte.

De första 5 km gick snabbt och förvånansvärt lätt (!).

När skylten dök upp med tiden 26 minuter (och då hade vi sprungit i 25 enligt vårt chip som var fäst på nummerlappen) tänkte jag glatt att "det här går ju som en dans"!

(Fick kanske till och med en liten släng av hybris....)

Efter cirka en mil var vi utanför Malmö, vid Arenan, och vårt tempo kändes konstant och lagom.

Brorsan sprang med lätta steg och jämn takt så jag bara sprang bredvid hans sida som en trogen hund efter sin husse och följde minsta vink.

Vi höll ett snittempo på cirka 5.16/km!!

Jag hade musik i öronen - tyvärr inte Runkeeperdamen som vägrade samarbeta vid starten - och öppnade, enligt direktiven, bara munnen för att dricka sportdryck.

Vid 15 km började min högra ljumske att göra ont.

Ljumske??

Har jag en sån??

Där har jag väl aldrig haft ont!?

Snarare i vänsterknät eller i ryggen.

Men, det var ju bara att knata vidare.

Vid 17-kilometersskylten började det att kännas riktigt tungt och vid 18 kändes det som om benen var gjorda av bly.

Jag sprang fullständigt in i väggen och jag kände själv att jag började tappa fart.

Vi sprang (nåja) förbi småbåtshamnen och Ribersborgsstranden och det stod folk och hejade och applåderade.

Jag höll på att ge upp och mumlade till brorsan - som då var redo att spurta (herrejisses!) - "Stick du!"

"Nej" sa han bestämt "Kom igen nu, ska du låta henne komma före?" och så nickade han åt en tjej som passerade oss med halva rumpan utanför byxan.

Shit.

Då vaknade jag tillfälligt upp ur min dvala.

HUR hade hon tänkt när hon klädde sig inför loppet??

Skinkorna var lösa och liksom fladdrade.

Fast jag orkade inte ens le.

Och inte kom jag ifatt henne heller....

Nice try lillebror;)

En kilometer kvar och min trötta hjärna kokade och jag flåsväste (nästan med tårar i ögonen) till brorsan "Är det inte sluuuuuut snart, var fan är det där jävla målet??"

"Kom igen nu, ge nu det sista!"

Och det gjorde jag - in i mål och rakt ner på marken.

Någon funktionär var genast framme och frågade hur det var med mig och om hon skulle hälla vatten på mitt huvud.

Jag orkade inte svara, hon tog det tydligen som ett ja, och hällde vatten över mig.

Ganska skönt.

Det tyckte mina barn såg festligt ut och provade därför samma sak en stund senare.

Då var det inte lika uppskattat, av mig, kan jag säga...;)

 

Sluttid: 1.55.16!!

Hade jag inte sprungit i 6-minuterstempo de sista fyra kilometerna hade brorsans kalkyl överensstämt ganska bra med verkligheten...

Det kan jag vara lite besviken över.

Men annars - är jag skitnöjd!!

Brorsan hade - utan mig som bromskloss - haft en betydligt bättre tid!

Men han höll sitt löfte, och drog mig runt på mitt, OCH hans, livs första halvmara!

(Han har dock sprungit både ett fullängdsmaraton och Lidingöloppet så det här var väl bara lite träning ;)...)

 

Efter dusch och kort nedvarvning körde vi hem.

Både jag och barnen var trötta.

Mamma körde min bil.

När vi väl kom hem mådde jag inte bra.

Inte bra alls.

Jag fick lägga mig ner, väskorna fick stå ouppackade, och mamma fick ordna med kvällsmat och flickornas kvällsbestyr.

Jag mådde kolossalt illa och hade lite ont i magen.

Smärtan tilltog, jag fick djävulska kramper i magen under kvällen och natten och klockan tre var jag nästan säker på att jag skulle behöva ringa ambulans!

Jag vred mig av smärtor, svettades och kved och fattade inte alls vad som stod på.

Somnade till sist ändå men vaknade med nästan samma magonda i morse.

Mamma skötte allt och jag försökte peta i mig lite frukost och dricka mycket.

Morgonkaffe fungerade sådär men morgonsnus var helt uteslutet!

Inte förrän nu känner jag mig nästan smärtfri....

Utmattning?

Klent virke?

För sunt leverne de sista dagarna av semestern?

 

Åt lunch i moster A:s stuga idag och efteråt skulle vi gå ut i skogen och plocka hallon.

Hade ingen aning om att vi skulle gå så långt!

Min ljumske gjorde sig påmind, mamma skrattade och sa att jag gick som Zeb Macahan.

Och att klättra över stock och sten gjorde inte saken bättre...

Promenaden tillbaka till stugan gick i snigelfart.

Jag har aldrig haft smärtsamma foglossningar men jag kan numera förstå hur det skulle kännas...

Blir ingen träning på ett tag.

Kan ju knappt gå från bilen till mitt hus....

Så ynkligt;)

 

Läste resultatlistan från loppet tidigare.

Det fanns fyra olika klasser:

Kvinnor Motion

Kvinnor Tävling

Män Motion

Män Tävling

 

Jag deltog i Kvinnor Motion med 521 stycken andra kvinnor.

Jag kom på plats nummer 153.

Vinnarens tid: 1.33.38

(Plats 522: 3.24.30....Måste ha skadat sig eller något?)

 

Vinnaren i Kvinnor Tävling sprang på 1.22.41

 

Vinnaren i Herrar Motion sprang på 1.15.35

 

Vinnaren i Herrar Tävling sprang på 1.06.47!!!! (Herregud!)

 

 

Kaxigaste tröjan hade en tjej som hade följande text på ryggen:

"Jag är inte först - men före dig!"

 

Mest otippade klädseln:

En man sprang i - FLIP-FLOP??

 

Starkaste armarna:

En man tog sig runt hela loppet i rullstol!

 

 

Jaha.

Så var denna ljuvliga semester över.

Den gick fort.

Lite fortare i slutet så att säga ;)

Flickorna har ännu inte somnat.

Blir en härlig morgon...

Eller så blir det ingen morgon alls.

För jag kanske försover mig!!

Hjälp!

Hur ska jag orka gå upp så tidigt!?

Dubbla väckarklockor?

Eller vänta.

Jag har ju en liten L....

 

 



"Torsdag och fredag snackar vi CARBS!"

Ibland ser det ut som om jag är en pretentiös jävel.

Eller. Så får jag inte helt okontrollerat gå loss i loppisbodarnas bokhyllor.

Nästan vinst.

Fin födelsedag.

Egentligen inte mycket att fira.

Men en bra anledning :)

Underbar skånsk konversation.

"Du utnyttjade väl honom inte?"

"Baura lidda granne - ude ve' "

Hahaha!

Flickorna var på tält- och lådbilssemester.

De var lyriska.

Förrätt: Lavendelskorpor

Huvudrätt: Vitt vin och räkor.

Dessert: American Pie

Sent ska syndaren vakna.

Första gången den här semestern.

(OBS! Vattenglaset är mitt.)

Mammans återkomst.

 

 

Jag har gått på stenhård "diet".

I alla fall en hel dag.

Har ätit och proppat i mig mer än jag brukar.

Lunch två gånger till exempel.

Örrrk.

Jag funderar på om detta är rätt metod...

Och jag har nästan bara druckit vatten.

MYCKET vatten.

Och lite kaffe...

Helt - nåja nästan - enligt tips från coachen.

"Torsdag och fredag snackar vi CARBS och dubbelt så mycket du brukar äta. Tänk motsats till LCHF."

Ok.

Men.....jag är nervös för kilometerantalet.

"Det är ju faktiskt bara 5 km ggr 4."

"Bara??"

Men, hrm, vad ska jag äta till frukost?

"Lätt frukost typ äggröra på 12 ägg och ett halvt kg bacon."

Ja.

Där skojade han allt....

 

Vi får väl se.

Hur det går.

Han har LOVAT att inte springa ifrån mig.

Och jag får enbart "öppna munnen för att dricka sportdryck!"

Vad skulle jag annars göra?

Med munnen menar jag??

Prata? Sjunga? Dra en rolig vits?

 

För ovanlighetens skull den här semestern är det denna kväll väskan som är packad.

21 097,5 m.

Gulp!

 

 





Nummer ett, föddes tolv timmar efter att vattnet gått.

Nummer två, föddes fem timmar efter att vattnet gått.

Följdaktligen utgick jag ifrån att vattenavgång var starttecknet på när även barn nummer tre skulle komma.

Men det enda vatten jag var i närheten av den 30 juli 2008 var havet...

Vi var alltså på stranden den förmiddagen i juli då jag kände svaga, svaga värkar ungefär en gång i halvtimmen.

Vid lunchtid lämnade vi de blivande storasystrarna med mormor och morfar, lite diskret smög vi iväg upp till stugan för att inte orsaka oro.

Liksom två år tidigare vile jag åka hem en stund först, även om J ville köra raka vägen till tryggheten på KK i Lund.

Åh nej.

Jag hade ju inte ont och inget vatten hade gått...

Jag pysslade i trädgården, strök lite tvätt, åt lunch och övertalades av flickornas pappa att ringa till KK vid tvåtiden för att se om de kunde ta emot oss.

Det kunde de.

Då.

Men när vi lämnade hemmet, vid tre-fyra hade värkarna nämligen tilltagit, och kommit en bit så svarade de i telefon att det inte fanns plats för oss!!!

WHAT???

Eftersom jag var lite påverkad av smärta märkte jag inte hur nervös den blivande trebarnspappan blev av detta besked men vips så hade han ändrat körriktning och jag upptäckte snart att jag stod i entrén, böjd över något att hålla i medan jag kämpade mig igenom en värk, i Kristianstad!

Spännande.

Och annorlunda förlossningsavdelning.

Väldigt lugnt och tyst.

Inga blippande maskiner, inga vita eller gröna rockar som stressade runt.

Vi fick ett rum som närmast påminde om ett billigt standardhotellrum.

Personalen visste inget om mig, sekretess gjorde att alla mina uppgifter fanns i Lund.

Vi fick snabbt och lätt informera om att vi var tredjegångsföräldrar och att vi visste lite hur det här skulle gå till....

Tio över fem var vi "inskrivna".

Dumt.

"Nej, men vi kan sköta det här själva. Piece of cake..."

J blev instruerad hur han skulle ge mig lustgas, jag hade RIKTIGT många, långa och täta värkar.

Jag fick bara andas in den underbara gasen på toppen av värken, sedan fick J vänligt men bestämt avlägsna masken som jag desperat klamrade mig fast vid.

"Nu måste det väl vara dags?" frågade jag sammanbitet en barnmorska som kom förbi och tittade till mig.

"Ooooh nej, du är bara öppen fem centimeter, du vet (du som har fött barn innan lilla gumman....) man säger att man öppnas cirka en centimeter i timmen!"

Jag tittade på klockan.

Sex.

Räknade enkelt i mitt dimmiga huvud: "Elva???"

Och fortfarande ingen vattenavgång, så underligt...?

Men, plötsligt blev allting bara en enda låååång olidlig värk.

Barnmorskan kom snabbt tillbaka, tog hål på hinnorna och där kom vattnet (YES!), fem över sex den första krystvärken och kvart över sex vår lilla söta L!

"En centimeter i timmen"??

Pyttsan.

Vem har tid med sån't ;)

Hon var arg när hon kom ut, skrek och vrålade sig igenom hela vistelsen på BB.

Till skillnad mot Lund fanns här inget patienthotell, jag föstes ihop med en hel flock andra nyblivna mammor, bebisar skrek hela natten och mammor grät.

Usch.

Jag ville inte stanna en minut för länge.

Och jag fick ingen ordning på amningen.

Det blev fel från början.

Och eftersom jag var "en erfaren mamma" fick jag inte någon hjälp.

Dagen efter kom J och hämtade mig och så löste vi allt på egen hand.

Idag fyller hon fem, mitt lilla arga hjärta ;) för humör det har hon!!

Älskade lilla <3 

30 juli 2013

Kalas hela dagen lång!

Sol.

Varmt.

Hett.

Flämt.

Svett.

Paketer.

Tårta.

Kakor.

Fläderblomssaft.

Spill.

Kladd.

Kaffe.

Vattenpistoler.

Strand.

Hav.

Bad.

Sand.

Grilla.

Korv.

Skratt.

Flugor.

Lego.

Biltvätt.

Kalas.

Hela.

Dagen.

Lång.

Härligt.

Den årliga "klassfesten"!

Igår var det dags.

Den årliga återträffen.

Känns som en klassträff :)

Fast vi gått - och går - i olika årskurser...

Så roligt att träffa "alla".

"Alla" som antingen haft, har eller ska ha semester.

På sommaren försvinner "alla" åt olika håll, hyr stugor, reser utomlands eller annat.

Vi träffas aldrig så lite som på sommaren känns det som.

Och ändå är de flesta lediga?

Märkligt!

Den fantastiska värdfamiljen löste detta genom att bjuda till grillparty!

Och som vanligt - vilket arbete de lagt ner - för att vi "alla" ska trivas!!

En stor eloge till dem!

Sen fick man ju inte cykla hem...

Jädra tur att jag svarade rätt i Spotifytävlingen så att jag i alla fall kunde påbörja hemfärden halvfyra, haha!

Inte för att det inte var trevligt - det var supertrevligt och jag kunde suttit kvar hur länge som helst i den underbara sommarnatten (morgonen...) men jag hade åtaganden idag :)

Kärlek <3