"Jag hoppas verkligen att jag får göra det nästa år igen!" sa Anders och log brett och lyckligt trots 16 timmar på cykel varav en hel del av dem i ösregn och kyla.
Jag strök en tår som sipprade ut ur ögonvrån.
För jag blev förbannat rörd.
Jag väljer mina dokusåpor med omsorg.
Jag vill enbart se sådana som verkligen är dokumentära.
Eller i alla fall sådana som har ambitionen att vara det.
För det är ju såklart ofta ganska tillrättalagt för att fånga oss i TV-soffan.
Jag vill inte se folk som bråkar om vem som ska mocka skit i en ladugård eller vem som tjänar flest cigaretter i någon IQ-befriad tävling eller vilken av de kralligaste killarna som får tjejen med största brösten i säng.
Nej.
Jag vill se sång-, musik-, kunskaps- och idrottsprestationer.
Sådant man inte kan "fuska" med.
"En klassiker" ikväll kändes förhållandevis äkta.
Programmet följde fyra personer som bestämt sig för att göra "En svensk klassiker", det vill säga Vättern runt på cykel, Vansbrosimningen, Lidingöloppet och Vasaloppet.
Kvällens avsnitt handlade om cykelmomentet, före, under och efter tävlingen.
Uttalandet ovan (som är felciterat eftersom jag inte minns det ordagrant, men det var ungefär så) berörde mig eftersom mannen som sa det inte visste om han verkligen skulle få cykla igen.
Det vet ju i och för sig ingen men eftersom han var svårt sjuk så var det en befogad oro.
Årets lopp, eller om det var fjorårets, var hans 35:e!!
Han berättade att han deltagit i 800 olika typer av tävlingar/lopp i sitt liv!!
För ett tag sedan hade han fått ett dystert cancerbesked men han gav inte upp.
Cykla, det skulle han!
Och när han kom i mål, nöjd med sin prestation, föll han i gråt i sin hustrus famn.
DET gick rakt in i mitt hjärta.
Framförallt för att han var en så positiv och levnadsglad människa.
Trots allt.
Utmaningar gör oss starkare.
Sägs det.
Själv har jag aldrig känt mig så svag ;)
Jo, det har jag, bara skämtar.
Men jag är fortfarande inte riktigt kry efter lördagens bravad.
Funderar redan på vad jag ska ta mig an som nästa utmaning.
Har en del tankar, men behåller dem för mig själv tills vidare.
Har många rädslor att övervinna, att bemästra...
En helt annan sorts utmaning eller prövning eller hur man ska benämna det, är föräldraskap.
Shit.
Vad det är svårt att vara den där pedagogiska, tålmodiga, resonerande, förnuftiga, eftertänksamma, konsekventa, som-alltid-fattar-rätt-beslut-trots-att-man-bara-har-cirka-en-och-en-halv-sekund-på-sig-och-utan-att-brusa-upp föräldern.
Det är i alla fall mitt livs största utmaning.
Jag vet inte om det bara är mina barn som BETER sig...
Framförallt mot mig och mot varandra.
Det är en kamp från tidig morgon till John Blund, om vem som ska borsta tänderna först, om vem som ska få håret uppsatt först, om vem som kommer ut till bilen först, om vem som slog vem först, om vem som ska lämnas först, om vem som ska hämtas först, om vem som ska sitta bredvid mig vid matbordet etc. etc.
Tydliga riktlinjer.
Finns det något som heter.
Har jag hört.
Jag suger. (Skulle min äldsta dotter uttryckt det om hon förstått vad det handlade om.)
I det ämnet.
Luften gick ur mig under mitt sista år som klasslärare.
Allt jag kämpat för och som jag prioriterat högst.
Ordning och reda.
Konsekvent handlande.
Pedagogik.
Försvann.
Under det där året.
Jag orkade helt inte längre vara den där hurtfriska, problemlösande mamman längre.
Men jag vet så väldigt väääääldigt väl att barnen gör som du själv gör.
Och jag provar och förkastar, provar och förkastar.
Hörde i ett radioprogram en gång att hot, tjat och mutor inte var den rätta vägen att nå framgång i barnuppfostran.
Hm.
ÄR DET INTE ;)?
I gårkväll, efter att jag frustrerat jagat min barnaskara inne hos grannarna för att de skulle komma hem och äta middag, så kallade jag till familjeråd.
Likt en envåldshärskare dikterade jag högljutt för mina undersåtar vilka regler som från och med idag skulle gälla mellan hämtning efter arbets/fritids/dagmamma-tiden och läggdags.
Alla fick repetera klockslag och rutiner.
När det var klart räckte yngsta upp handen (nej, det gjorde hon inte, men det var nära;) och sa snusförnuftigt:
"Och jag ska inte pipa och gnälla när du väcker mig imorgon utan bara klä på mig och borsta tänderna och inte bråka!"
YES!
Där satt den!
För att riktigt förtydliga att jag menar allvar har jag idag konstruerat ett mycket - om jag får säga det själv, och det får jag för jag är min egen despot - schema (jag har ju nästan en halvklass) med klockslag, bilder och förklarande text och fäst på kylskåpet.
Jag har givetvis en konsekvens.
Den som bryter mot något får inte delta i punkt två:
"17.00 FEM - LEKA" (Bilder på glada barn som leker.)
För mellan klockan fem och sex får man nämligen springa över till grannen och leka tills jag ropar att maten står på bordet kl. 18.
PRICK klockan sex i kväll klev alla tre in genom ytterdörren.
Jag vet inte hur de löste det, för ingen bär klocka, men jag var nöjd och berömde dem.
Skickade in dem på toaletten för att tvätta händerna - gud vet var de händerna varit och rotat - och ställde upp dem på led (hahaha, det måste sett så jävla komiskt ut om någon kommit förbi...) och så fick de dra en lapp.
På lapparna hade jag skrivit våra namn, vikt ihop, och så fick de lägga sin lapp på varsin tallrik.
Vi vecklade upp lapparna och var och en fick sitta där ens namn hamnade.
Perfekt.
Eliminering av "JAAAAG-ska-sitta-bredvid-mamma"-konflikten.
(Fast M påpekade givetvis buttert att det kan bli orättvist om lottningen får samma utfall någon dag i rad.....)
Vi åt under ordnade former - som en helt NORMAL familj - och sen följde dusch/tandborstning/varva-ner-i-soffan-till-Bolibompa/sagoläsning och nattning nästan helt utan incidenter.
E var uppe och sprang tills klockan halv tio för hon kunde ooooomöjligt somna.
Men.
Rom byggdes inte på en dag.
Heller.
Pust!
Det tar på krafterna att vara diktator:)
Men vem har sagt att det ska vara lätt att vara förälder...?
Och g-i-v-e-t-v-i-s pussar och kramar jag mina barn och säger att jag älskar dem...
Varje dag <3
Fick en fråga av M när jag låg bredvid henne i sängen och småpratade.
"Mamma, vad hade du för drömmar när du var liten?"
"..."
"Mamma?? Du hade väl några drömmar??"
"Jag kommer inte ihåg" svarade jag undvikande.
Och egentligen sanningsenligt.
Jag kommer inte ihåg.
OM jag hade några.
Och i så fall vilka.
Kanske dags att börja fundera på det nu.
På allvar.
Fast inte just nu.
Måste sova så jag orkar vara konsekvent och allt det där i morgon;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar