Nummer ett, föddes tolv timmar efter att vattnet gått.

Nummer två, föddes fem timmar efter att vattnet gått.

Följdaktligen utgick jag ifrån att vattenavgång var starttecknet på när även barn nummer tre skulle komma.

Men det enda vatten jag var i närheten av den 30 juli 2008 var havet...

Vi var alltså på stranden den förmiddagen i juli då jag kände svaga, svaga värkar ungefär en gång i halvtimmen.

Vid lunchtid lämnade vi de blivande storasystrarna med mormor och morfar, lite diskret smög vi iväg upp till stugan för att inte orsaka oro.

Liksom två år tidigare vile jag åka hem en stund först, även om J ville köra raka vägen till tryggheten på KK i Lund.

Åh nej.

Jag hade ju inte ont och inget vatten hade gått...

Jag pysslade i trädgården, strök lite tvätt, åt lunch och övertalades av flickornas pappa att ringa till KK vid tvåtiden för att se om de kunde ta emot oss.

Det kunde de.

Då.

Men när vi lämnade hemmet, vid tre-fyra hade värkarna nämligen tilltagit, och kommit en bit så svarade de i telefon att det inte fanns plats för oss!!!

WHAT???

Eftersom jag var lite påverkad av smärta märkte jag inte hur nervös den blivande trebarnspappan blev av detta besked men vips så hade han ändrat körriktning och jag upptäckte snart att jag stod i entrén, böjd över något att hålla i medan jag kämpade mig igenom en värk, i Kristianstad!

Spännande.

Och annorlunda förlossningsavdelning.

Väldigt lugnt och tyst.

Inga blippande maskiner, inga vita eller gröna rockar som stressade runt.

Vi fick ett rum som närmast påminde om ett billigt standardhotellrum.

Personalen visste inget om mig, sekretess gjorde att alla mina uppgifter fanns i Lund.

Vi fick snabbt och lätt informera om att vi var tredjegångsföräldrar och att vi visste lite hur det här skulle gå till....

Tio över fem var vi "inskrivna".

Dumt.

"Nej, men vi kan sköta det här själva. Piece of cake..."

J blev instruerad hur han skulle ge mig lustgas, jag hade RIKTIGT många, långa och täta värkar.

Jag fick bara andas in den underbara gasen på toppen av värken, sedan fick J vänligt men bestämt avlägsna masken som jag desperat klamrade mig fast vid.

"Nu måste det väl vara dags?" frågade jag sammanbitet en barnmorska som kom förbi och tittade till mig.

"Ooooh nej, du är bara öppen fem centimeter, du vet (du som har fött barn innan lilla gumman....) man säger att man öppnas cirka en centimeter i timmen!"

Jag tittade på klockan.

Sex.

Räknade enkelt i mitt dimmiga huvud: "Elva???"

Och fortfarande ingen vattenavgång, så underligt...?

Men, plötsligt blev allting bara en enda låååång olidlig värk.

Barnmorskan kom snabbt tillbaka, tog hål på hinnorna och där kom vattnet (YES!), fem över sex den första krystvärken och kvart över sex vår lilla söta L!

"En centimeter i timmen"??

Pyttsan.

Vem har tid med sån't ;)

Hon var arg när hon kom ut, skrek och vrålade sig igenom hela vistelsen på BB.

Till skillnad mot Lund fanns här inget patienthotell, jag föstes ihop med en hel flock andra nyblivna mammor, bebisar skrek hela natten och mammor grät.

Usch.

Jag ville inte stanna en minut för länge.

Och jag fick ingen ordning på amningen.

Det blev fel från början.

Och eftersom jag var "en erfaren mamma" fick jag inte någon hjälp.

Dagen efter kom J och hämtade mig och så löste vi allt på egen hand.

Idag fyller hon fem, mitt lilla arga hjärta ;) för humör det har hon!!

Älskade lilla <3 

30 juli 2013