Nu är det gjort.
Och jag gjorde det väl :)
Hade aldrig gått utan min fenomenale PT (=personlige tränare), min lillebror.
Det kan jag erkänna utan omsvep.
Jag är ingen riktig vinnarskalle.
Jag kan ge upp om det blir för mycket motstånd.
Ändå utsatte jag mig frivilligt för denna prövning, denna utmaning.
Varför?
Kanske för att jag någon gång måste överträffa mig själv, tänker jag.
Frukosten bestod av en liten franskbrödbulle, lunchen av en smörgås.
Jag vågade inte mer.
14.45 rättade vi in oss i startfållan, brorsan placerade oss i 1.50-starten.
Jag ansåg att han var smått galen, men protesterade så klart inte.
De första 5 km gick snabbt och förvånansvärt lätt (!).
När skylten dök upp med tiden 26 minuter (och då hade vi sprungit i 25 enligt vårt chip som var fäst på nummerlappen) tänkte jag glatt att "det här går ju som en dans"!
(Fick kanske till och med en liten släng av hybris....)
Efter cirka en mil var vi utanför Malmö, vid Arenan, och vårt tempo kändes konstant och lagom.
Brorsan sprang med lätta steg och jämn takt så jag bara sprang bredvid hans sida som en trogen hund efter sin husse och följde minsta vink.
Vi höll ett snittempo på cirka 5.16/km!!
Jag hade musik i öronen - tyvärr inte Runkeeperdamen som vägrade samarbeta vid starten - och öppnade, enligt direktiven, bara munnen för att dricka sportdryck.
Vid 15 km började min högra ljumske att göra ont.
Ljumske??
Har jag en sån??
Där har jag väl aldrig haft ont!?
Snarare i vänsterknät eller i ryggen.
Men, det var ju bara att knata vidare.
Vid 17-kilometersskylten började det att kännas riktigt tungt och vid 18 kändes det som om benen var gjorda av bly.
Jag sprang fullständigt in i väggen och jag kände själv att jag började tappa fart.
Vi sprang (nåja) förbi småbåtshamnen och Ribersborgsstranden och det stod folk och hejade och applåderade.
Jag höll på att ge upp och mumlade till brorsan - som då var redo att spurta (herrejisses!) - "Stick du!"
"Nej" sa han bestämt "Kom igen nu, ska du låta henne komma före?" och så nickade han åt en tjej som passerade oss med halva rumpan utanför byxan.
Shit.
Då vaknade jag tillfälligt upp ur min dvala.
HUR hade hon tänkt när hon klädde sig inför loppet??
Skinkorna var lösa och liksom fladdrade.
Fast jag orkade inte ens le.
Och inte kom jag ifatt henne heller....
Nice try lillebror;)
En kilometer kvar och min trötta hjärna kokade och jag flåsväste (nästan med tårar i ögonen) till brorsan "Är det inte sluuuuuut snart, var fan är det där jävla målet??"
"Kom igen nu, ge nu det sista!"
Och det gjorde jag - in i mål och rakt ner på marken.
Någon funktionär var genast framme och frågade hur det var med mig och om hon skulle hälla vatten på mitt huvud.
Jag orkade inte svara, hon tog det tydligen som ett ja, och hällde vatten över mig.
Ganska skönt.
Det tyckte mina barn såg festligt ut och provade därför samma sak en stund senare.
Då var det inte lika uppskattat, av mig, kan jag säga...;)
Sluttid: 1.55.16!!
Hade jag inte sprungit i 6-minuterstempo de sista fyra kilometerna hade brorsans kalkyl överensstämt ganska bra med verkligheten...
Det kan jag vara lite besviken över.
Men annars - är jag skitnöjd!!
Brorsan hade - utan mig som bromskloss - haft en betydligt bättre tid!
Men han höll sitt löfte, och drog mig runt på mitt, OCH hans, livs första halvmara!
(Han har dock sprungit både ett fullängdsmaraton och Lidingöloppet så det här var väl bara lite träning ;)...)
Efter dusch och kort nedvarvning körde vi hem.
Både jag och barnen var trötta.
Mamma körde min bil.
När vi väl kom hem mådde jag inte bra.
Inte bra alls.
Jag fick lägga mig ner, väskorna fick stå ouppackade, och mamma fick ordna med kvällsmat och flickornas kvällsbestyr.
Jag mådde kolossalt illa och hade lite ont i magen.
Smärtan tilltog, jag fick djävulska kramper i magen under kvällen och natten och klockan tre var jag nästan säker på att jag skulle behöva ringa ambulans!
Jag vred mig av smärtor, svettades och kved och fattade inte alls vad som stod på.
Somnade till sist ändå men vaknade med nästan samma magonda i morse.
Mamma skötte allt och jag försökte peta i mig lite frukost och dricka mycket.
Morgonkaffe fungerade sådär men morgonsnus var helt uteslutet!
Inte förrän nu känner jag mig nästan smärtfri....
Utmattning?
Klent virke?
För sunt leverne de sista dagarna av semestern?
Åt lunch i moster A:s stuga idag och efteråt skulle vi gå ut i skogen och plocka hallon.
Hade ingen aning om att vi skulle gå så långt!
Min ljumske gjorde sig påmind, mamma skrattade och sa att jag gick som Zeb Macahan.
Och att klättra över stock och sten gjorde inte saken bättre...
Promenaden tillbaka till stugan gick i snigelfart.
Jag har aldrig haft smärtsamma foglossningar men jag kan numera förstå hur det skulle kännas...
Blir ingen träning på ett tag.
Kan ju knappt gå från bilen till mitt hus....
Så ynkligt;)
Läste resultatlistan från loppet tidigare.
Det fanns fyra olika klasser:
Kvinnor Motion
Kvinnor Tävling
Män Motion
Män Tävling
Jag deltog i Kvinnor Motion med 521 stycken andra kvinnor.
Jag kom på plats nummer 153.
Vinnarens tid: 1.33.38
(Plats 522: 3.24.30....Måste ha skadat sig eller något?)
Vinnaren i Kvinnor Tävling sprang på 1.22.41
Vinnaren i Herrar Motion sprang på 1.15.35
Vinnaren i Herrar Tävling sprang på 1.06.47!!!! (Herregud!)
Kaxigaste tröjan hade en tjej som hade följande text på ryggen:
"Jag är inte först - men före dig!"
Mest otippade klädseln:
En man sprang i - FLIP-FLOP??
Starkaste armarna:
En man tog sig runt hela loppet i rullstol!
Jaha.
Så var denna ljuvliga semester över.
Den gick fort.
Lite fortare i slutet så att säga ;)
Flickorna har ännu inte somnat.
Blir en härlig morgon...
Eller så blir det ingen morgon alls.
För jag kanske försover mig!!
Hjälp!
Hur ska jag orka gå upp så tidigt!?
Dubbla väckarklockor?
Eller vänta.
Jag har ju en liten L....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar