Radhusmammans gnällspalt.

För elva dagar sedan drömde jag om en sovmorgon.

Den drömmen har ännu inte blivit verklighet.

Av olika anledningar har jag blivit väckt alldeles för tidiga morgnar efter alldeles för sena kvällar.

Sedan den drömmen uttrycktes i text - vid senaste tillfället, den är nämligen ständigt återkommande;) - har dygnen liksom haft för få timmar och det har inte funnits tid att sova.

Den ena aktiviteten har avlöst den andra och inte förrän i gårkväll ställde jag mig undrande till varför jag inte hunnit klippa gräset?

Gräset finns förvisso kvar, men stråna blir lite för långa att kapa med min handgräsklippare, och det kommer att ta ännu längre tid att klippa...

Ja.

Jag vet.

Jag har två pyttesmå gräsytor.

Men det tar en stund ändå.

Framförallt för att understa lagret består av tjock härlig mossa som hjulen gärna slirar runt i och knivarna måste sparkas fria från mossa med mina trätofflor, men också för att jag måste frakta gräsklippare och andra trädgårdsredskap genom hela (det enooooormt stora) huset och därför även måste dammsuga bottenvåningen efter avslutade trädgårdsgöromål....:)

Jag stiger upp tidigt, jobbar mina åtta (förra veckan dock nio, hade mycket att göra och tiden bara rusade iväg) timmar om dagen och beroende på om det är barnvecka eller inte ser kvällarna olika ut.

När barnen är här är barnen här.

Då handlar det bara om dem.

När de inte är här.

Handlar det bara om mig.

Och då.

Kan det hända.

Att jag är så in i h******s slut när jag kommer hem från jobbet att jag bara sparkar av mig skorna, slänger väskan på golvet och stupar rakt ner i sängen och sover en kvart.

Den lilla tuppluren ger oväntad energi och strax därefter skuttar jag runt i ett par svarta trikåer och i ett brett leende på gymmets aerobicsgolv:)

Tankar ny energi och är vaken alldeles för länge.

Ytterligare en kväll.

Helgen som gick hade jag oroat mig för en hel vecka i förväg.

Dumt.

Att oroa sig alltså.

Mest destruktivt.

Men oro är inget jag kan styra.

Jag fungerar så.

Väldigt mycket logistik.

Kursarträff, handbollsläger, barnkalas x 2, simskola, veckohandling, handbollsmatch, tjejkväll och en fotbollsmatch som avslutning.

Plus alla vanliga sysslor.

Som gräsklippning som inte blev av till exempel;)

Längesedan jag såg en fotbollsmatch i verkligheten.

Solen sken på oss på läktaren och hemmaklacken sparade inte på röstresurserna.

Det är något visst.

Det är stämning.

Men.

Jag blir lite irriterad på allt trillande, grimaserande och gnällande.

Det sistnämnda från både spelare och publik....

Kunde inte låta bli att sitta och jämföra ett framgångsrikt allsvenskt fotbollslag med min äldsta dotters handbollslag, alltså småflickor födda 2003;)

Så mycket smällar även dessa småtjejer får, de flyger i golvet, får armbågar på näsorna och blir allmänt påpucklade.

Men inte med en min, ännu mindre med en tår, röjer de att det skulle göra ont.

De reser sig upp, borstar av sig något osynligt, och fortsätter att spela.

Jag har sett det så många gånger och jag är imponerad.

Imponerad blir jag inte av fotbollsspelare som ligger ner i gräset mer än de spelar fotboll och imponerad blir jag sannerligen inte av vuxna människor i publiken som på något sätt legitimerar sina svordomar och förolämpningar mot både motståndare och domare.

"Domarjävel!" hörde jag någon vråla vid ett tillfälle.

Mmmm.

Känslorna kan svalla över även för en hängiven fan.

Men.

Det "domarjävel" jag hörde skreks av ett barn.

Ett barn.

Ska det vara accepterat?

Jag blev därför inte särskilt förvånad när min 6-åring idag vid middagsbordet berättade om en jämnårig pojke hon träffat på, på skolgården.

Hon känner honom inte, vet bara vem han är till namn och utseende.

Han hade frågat henne: "Hur många barn tror du att du får när du blir stor?"

L: "Vet inte."

Varpå gossen slickade på sitt långfinger och pekade det mot henne och sa: "Så HÄR många!!"

Och E fyllde i, med liknande historier, om vad som försiggår på skolgården.

Tja.

Ska jag, återigen, låta flickorna peka ut förövarna i fotokatalogen och ringa de senares föräldrar?

Är det ens lönt?

Är det ens lönt när föräldrar - till synes helt oberörda sådana - låter sina barn skrika domarjävel?

Svar ja.

Det måste vara lönt.

Annars accepterar vi.

(För att inte framstå som en provocerande "Bror Duktig" så känner jag mig tvingad att flika in att mina barn givetvis också kan. En hel del. Men jag låtsas aldrig att jag inte hör eller ser. Aldrig. Det är min uppgift att lära mina barn vad som är rätt och vad som är fel. MIN.)