Snabbpussas i en buske.

En lite typisk bild.

Stressad som fan, på väg till jobbet (vet inte vilket barn som fotograferat, har ju så många...)

och i bakgrunden ser man vad som väntar efter arbetets (det avlönade) slut;)

Så skönt.

Aldrig sysslolös:)

 

FROST!!??

Tur att vi cyklade igår.

Eller tur...?

Men inte så många rutor att skrapa på en cykel i alla fall....

Rytrunda.

Finns inte upptaget i SAOL.

Men om ett ord används tillräckligt frekvent och av ett flertal så kan det kvala in.

Tills dess.

Så tar jag på mig uppgiften att definiera.

En rytrunda är något en radhusmamma utför när hon, trött och sliten, kommer hem från jobbet.

När det första hon ser när hon kliver in på hallmattan - om hon lyckas hitta något ledigt utrymme på den vill säga - är väskor, papper, jackor, skor, cykelhjälmar, nyckelknippor, hårborstar, hårsnoddar, gympapåsar m.m. utspridda ÖVERALLT i hallen.

När det andra hon ser - om hon lyckas forcera hallhindren - är skålar med intorkad filmjölk, Ipads, smutsiga strumpor, fler hårsnoddar, soffkuddar på golvet istället för i soffan, uppslagna läxböcker på golvet, pennor, suddgummirester, tilltufsade trasmattor m.m. på hela nedanvåningen, lagom fördelat på lediga ytor.

Helst ska någon ha varit och rafsat runt i hennes klädkammare också som en extra liten krydda....

DÅ.

Blir det rytrunda.

En radhusmamma som knappt orkar hälsa på sina barn.

En radhusmamma som blir sjukt irriterad på en halv sekund över att det måste se ut som en KRIGSZON i hela jäkla huset!!

Och så går hon runt och plockar, samtidigt som hon gnatar och gnäller och ondgör sig över slarviga barn och "Det är ju fan att det ska se ut så här varenda dag man kommer hem!! Tänk om man för en enda gångs skull kunde få komma hem UTAN att börja med att städa???"

Så småningom lugnar radhusmamman ner sig.

Men då har det gått en halvtimme av ryt.

Som kunde använts till något så mycket trevligare.

Frekvent - ja.

Flertal - nej.

Rytrunda kommer nog inte att bli ett begrepp.

Mer än i mitt radhus:)

När gårdagens rytrunda var överstökad - och den innefattade även ett smärre utbrott över att äldsta dottern kommenterat radhusmammans "Det-här-ska-du-gör-efter-skolan"-lista med ett antal spydiga skriftliga kommentarer - fick radhusmamman dåligt samvete.

Äldsta dottern försökte nämligen få sin mammas uppmärksamhet när den senare morrade runt i sin ordning-och-reda-iver.

(Jag är väldigt tacksam över att det inte finns några utomstående vittnen till detta bisarra skådespel...)

"Mamma......jag har en present till dig!"

"En......present?"

Och så tog hon fram en virkad halsduk som hon haft gömd bakom ryggen och sa stolt:

"Den här har jag gjort till dig!"

Världens finaste färggladaste virkade halsduk!!

Jag blev jätteglad naturligtvis.

Och fick jättedåligt samvete naturligtvis.

Suck.

Jag jämför mig själv med Cecilia Torudds "Ensamma mamman".....

Som gråter av glädje för att hennes son en enda gånga torkar smulorna av bordet när han satt i sig en halv limpa.

Jag kan vara lika patetisk.

Över sådana skitsaker.

Som borde vara helt självklara.

Återigen suck.

Det blir en hel del relationsprat runt middagsbordet nuförtiden.

"Mamma, jag är kär i X" sa L, förskoleklassgammal.

"Jaså" log jag rart och gulligt.

"Vi har pussats, hihi." fortsatte hon.

"WHAT???????" utbrast jag inte alls lika rart och gulligt.

Storasystrarna fnissade.

"Vänta, vänta, vänta... Vad då PUSSATS??" fortsatte jag nervöst.

"Ja, alltså, vi gömde oss i en buske och pussades, hihi."

"GÖMDE er i en BUSKE??? (Hold your horses!)

"Ja? Och så snabbpussades vi, hihi. Vi är ihop."

Storasystrarna låg vid det här laget under köksbordet och vred sig av skratt.

"IHOP?? Du är SEX år!! Snabbpussades? Vadå ihop? Hur blev ni det??" sa jag oroligt.

"Ja? Vi bara sa det och så blev vi det!"

Och så demonstrerade hon glatt hur en snabbpuss går till.

Jahaaaaaaaaa, det är SÅ det går till?

Att bli ihop.

Så jävla simpelt.

Att jag inte fattat det...

Jag ska genast kalla den lille förföraren och hans föräldrar till förhör.

Ambitioner och mål i livet och annat väsentligt.

HERREGUD!

Jag glömde bort att L hade namnsdag i lördags.

Dåligt av mig.

Eftersom jag är en sådan som har koll på sådant.

Igår fyllde en av M:s bästa vänner år.

M ringde direkt på morgonen och gratulerade.

Senare under dagen träffade jag mamman till födelsedagsbarnet - tillika en av mina bästa vänner.

Hon sa: "Äpplet faller inte långt....;)"

Nej.

Men jag har blivit sämre.

Mycket sämre.

Förr gratulerade jag alltid ett par av mina andra bästa vänner på bröllopsdagen.

Det tyckte framförallt mannen i förhållandet var toppen.

Då blev han själv påmind om att det kanske skulle vara bra för familjefriden att han kom hem med en bukett rosor på kvällen;)

Ett år glömde jag.

Mannen ringde och var besviken.

"Alltså, du får inte glömma sådana viktiga dagar. Förstår du hur det blev när jag kom hem utan blommor??"

Ja.

Förlåt.

Det ska inte upprepas:)



Mina fina gamla kursare <3

Mina fina unga väninnor <3

Och barn naturligtvis <3

E, brorsonen och mamsen <3

L ville inte ställa upp på bild.

(Hon hade väl fullt upp med att tänka på annat. Typ snabbpussande;)

La familia <3

Ettåringen <3

Matvägraren <3

"Men pannkakor gillar du väl?" frågade hennes faster.

"Ja. Fast inte bär."

"Men ta bort bären då!?"

"Fast det är fortfarande rött på pannkakorna...."

Suck.

Jag och min arbetskamrat på fotbollsläktaren.

Unika på så sätt att vi inte var patetiskt partiska.

Som väldigt många andra runtomkring oss;)

E stukade foten under en fotbollsmatch på rasten igår.

Så hon fick vara med sin mamma på jobbet ett par timmar.

E:s mamma har nämligen varken råd eller tid att vara hemma från jobbet.

Och så måste hon jobba så att hon orkar med sin dagliga rytrunda.

Hade varit så mycket trevligare att smygpussas i en buske än att ryta;)