En mammas syn på sakerna.

Juli 2008.

 

Jag har en väninna som alldeles snart ska föda sitt första barn.

Hon är så fin i sin mage.

Hon är så fin även utan mage ;)

Jag har klappat på magen.

Jag frågade inte först om jag fick!

Jag bara gjorde det.

Jag gör alltid så - numera - att jag klappar på gravidmagar.

Varför gör jag det?

Vem ger mig tillåtelse till det?

(Hade jag klappat en manlig arbetskamrat i rumpan hade det blivit ett jävla liv.

Hade en manlig arbetskamrat klappat MIG i rumpan hade det blivit ett ännu mer jävla liv...)

Underligt.

Men att klappa just gravidmagar är tydligen legitimt?

(För man går ju inte runt och klappar ogravida på magen liksom. "Tjena, tjena" och sen klappar man till på magen.... Jag hade inte känt mig helt bekväm med att någon klappade mig... Som han med kexchokladet gjorde för ett tag sedan:)

Det är legitimt oavsett om du är en nära vän till den gravida eller inte.

Innan jag själv var gravid första gången skulle jag inte komma på tanken att klappa på någon annans mage.

Men efteråt!

Jag tror att jag blir lite sentimental:)

Gravida kvinnor är så vackra, så heliga på något sätt.

Under alla mina graviditeter har jag fått höra:

"Det finns inget vackrare än en gravid kvinna!"

Nej.

Bortsett från 22 kilos extravikt, bröst som inte får plats i bh:n, transparent hy och risigt tunt hår så jovisst:)

Jag tyckte dock inte särskilt mycket om att vara gravid.

Kanske beroende på att jag var illamående och kräkte mig igenom de första tre-fyra månaderna...

Och så blev jag så stor och otymplig.

Större och mer otymplig för varje graviditet.

Till och med fötterna blev stora och svullna på grund av vätska.

Tryckte man till med tummen blev det ett "hål"!

Läskigt!

Jag bara satt där i åttonde månaden och längtade efter att springa barfota på en sommaräng.

Men sedan.

Var det mysigt.

Eller?

Nja.

Jag är en sådan som tycker det är roligare när man kan börja kommunicera med barnet:)

Språkutvecklingen.

Är oerhört intressant.

Yngsta dottern har börjat läsa.

Det är fantastiskt.

Inte unikt.

För börjar läsa gör ju de allra flesta barn.

Men fantastiskt för varje förälder som får vara med och delta i processen!

Jag älskar det!

L vill nuförtiden bara läsa godnattsagor som har med alfabetet eller rim och ramsor att göra.

När vi läst klart leker vi olika bokstavs- och ordlekar.

Hon läser på allt.

Precis allt.

Jag klappar i händerna av förtjusning och stolthet och manar på.

Och imponerad av att hon inte ens ger upp när hon ljudar "n-a-v-i-g-a-t-i-o-n-s-s-y-s-t-e-m-e-t-s -l-u-c-k-a ä-r ö-p-p-e-n".......

Lite överkurs.

Kanske.



 Erin Brochovic/Julia Roberts

Älskar citatet ovan.

Att man ska få se ut som man vill och inte dömas för det valet.

Fast enormt motsägelsefullt.

Ändå.

Jag själv är ett lysande exempel på att jag inte följer mina egna regler.....;)

Lätt att säga - svårt att följa.

 

Därför att.

Kroppsfrågorna.

Är oundvikliga.

Och fåfängan dominerande.

När man har tre döttrar.

Fast det är mer värderingar (mina) det handlar om, än kropp.

 

"När får jag börja sminka mig?"

"När får jag börja raka benen?"

"Hur gammal måste jag vara för att få färga håret?"

"Får jag ta hål i öronen?" 

"Blir man tjock av att äta det här?"

"Titta, ser jag inte lite tjock ut när jag står så här?"

"Mamma, dina bröst är lite hängiga." (Den är SÅDÄR kul.....)

"Varför får inte jag ha mag-top?" (Alltså en tröja som är så kort att den inte når ner till byxlinningen...)

Svar:

"Du får ta på dig vad du vill, bara du gör som mamma säger!" :)

 

Trivs du med din kropp?

Fine.

Trivs du inte med din kropp?

Gör något åt det.

Trivs inte andra med din kropp?

Definitivt deras problem.

Och inget att bry sig om.

Trivs inte du med andras kroppar?

Stanna inomhus.

Ensam.

Så kan man resonera med vuxna.

Inte med barn.

Det är väldigt svårt att svara på vissa frågor.

Det är som att gå över ett minfält.

För skulle man råka trampa på en tar det lång tid att återställa.

 

Men mag-top???

NAJJJJJJJJJJ.

Oavsett vad Erin säger;)

En sjöko.

Flera sjökor.

 

(Och inte "skökor" som någon felaktigt trodde :)

 



Are YOU living YOUR dream

Oktober.

SVISH.

Sa den månaden.

Men den är ändå ok.

Fortfarande hyfsad temperatur.

Fortfarande löv på trädens grenar.

Fortfarande pelargoner som blommar (Skitskumt men sant!)

Man kan simulera sommar.

Oktober och jag kommer ganska bra överens nu för tiden.

(Annat var det förr:)

November.

Däremot.

Vi har närmat oss varandra.

Försiktigt.

Trevande.

Men jag vet.

Jag VET att november snart kommer att hugga mig i ryggen.

Med dagar då solen inte orkar upp över horisonten.

Med dagar som är blyertsgrå, blöta och kalla.

Isch.

Men precis då mörkret tycks ha tagit över dyker december upp som en räddande ängel:)

En gång sa jag att jag ville stryka november ur kalendern.

Då blev min kusin sur eftersom hon fyller år i november;)

F'låt:)

"Fånga lunchljuset så orkar du mer i vinter" stod att läsa i Metro häromdagen.

Hm.

Bra tips.

(Har aaaaaldrig hört det förut. Har aaaaldrig läst det som ett "knep" att bota hösttröttheten;)

"Många blir allmänt tröttare och mer orkeslösa när höstmörkret obönhörligen sänker sig över Norden./---/ Är du traditionell dagjobbare har du egentligen bara morgonen och lunchen på dig att insupa lite ljus. /---/ Helst ska du vara ute i ljuset 20 minuter i sträck."

Sedan kommer det:

"För den som har några tusenlappar över och tycker att det värt det går det att köpa särskilda lampor att ha hemma eller på jobbet. Men ger mörkret dig stora problem med sömnen och tröttheten gör det svårt att sköta jobbet, eller du börjar trycka i dig mat så att du går upp kraftigt i vikt, då är det läge att söka professionell hjälp."

Kan det vara november månads fel?

Japp.

Helt säkert.

Och några tusenlappar över har jag inte.

Men har å andra sidan inga problem med att vare sig sköta jobbet eller matintaget;)

Jag har tänkt att börja med lunchpromenader hur länge som helst.

För att det verkar så jäkla sunt.

Men det är helt enkelt för trevligt.

Det är för trevligt att sitta och äta lunch med mina kolleger.

Fan.

Kan vi inte sluta med våra vilda, spännande och helt sjuka diskussioner?

Så jag kommer ut på den där förbaskade lunchpromenaden någon gång...;)

Men jag kan helt enkelt inte slita mig i från diskussioner om huruvida kvinnor är besläktade med sjökor eller inte, om varför potatis växer bättre i den skånska myllan än i den blekingska eller om hur ordet pömsig felaktigt fått betydelsen sömnig när det egentligen betyder utmattad efter samlag!

Måndag till fredag.

Vecka efter vecka.

Månad efter månad.

År ut och år in.

Sitter vi där och traggar.

Ständigt nya samtalsämnen.

Men jag behöver de luncherna.

Lunchpromenaderna får vänta:)

Jag tränar ju dock.

Om än inomhus.

Kvällstid.

Vände man blad i samma Metro kunde man läsa:

"PT-Fia vill inspirera med en helhetssyn på träning."

"Åååh, spännande" tänkte jag naivt och började läsa artikeln.

(Som om jag aldrig läst något liknande förut.... Inte förra hösten, eller förra igen, eller förra förra igen... etc. Ungefär en lika alarmerande nyhet som att november kommer varje år efter oktober eller att "Beach 2015" kommer efter "Beach 2014"....)

"Sofia 'PT-Fia' Sjöström är Metros nya träningsredaktör. Hon har fokus på helhet i träningen och gillar tidiga morgnar."

Tidiga morgnar?

Hm.

Redan i ingressen blev jag misstänksam.

Har hon småbarn?

Nej.

Då gillar man inte tidiga morgnar för att man inte väljer dem själv.

Flyttar blicken först till "Det-här-är-PT-Fia"-rutan och noterar att hon inte har några barn.

Höjer blicken något och tittar på bilderna.

Jag visste att det var något lurt:)

Fotografierna visar en supersöt vältränad ung tjej i snajdiga träningskläder hängandes i nån ställning.

"-Jag kör militärträning 3 gånger i veckan - morgonpass. Det är något speciellt att gå upp halv sex för att kräla i lera med andra vuxna. Jag tycker väldigt mycket om det!"

PT-Fia.

Med all respekt.

Men där tappade du mig.

Jag blev inte ett dugg inspirerad.

Snarare provocerad!!!

"Det är något speciellt med att gå upp halv sex!"

"Kräla i lera med andra vuxna!"

Återigen poppar min kära "Evelyn" - som steker de gröna tomaterna i filmen - upp i mitt huvud.

Jag älskar scenen när hon skadeglatt mosar de unga snärtornas bil.

De snärtor som nyss stulit en parkeringsficka rakt framför hennes ögon.

De snärtor som obekymrat studsar ur sin - fortfarande hela - bil på väg in till köpcentrat samtidigt som de säger:

"We're younger and faster" med ett hånfullt skratt.

Men Evelyn låter sig inte provoceras.

Så värst mycket i alla fall:)

När hon är färdig med sitt verk ler hon tillfredsställt och väser fram:

"Face it girls, I'm older and have more insurance."

Hade jag gått upp halv sex, eller förresten, det gör jag ju.....

Men.

Bortsett från det.

Hade jag legat bakom radhuset och krälat i lera halv sex på morgonen hade åtminstone minst en granne ringt farbrorn med den där vita tröjan med de konstiga ärmarna....

Helt säkert:)

"Jag såg henne ligga där på marken i chockrosa tights och rulla sig i leran.... Jo, nu har det nog slagit över alldeles.... Ni kan väl försöka prata henne tillrätta.... Hon har ju ändå tre små barn att ta hand om och allt....."



 

Ja.

Lite så.

November kan inte lägga sordin på min glädje.

Livet går upp.

Livet går ner.

Just nu går det upp.

Förbannat skönt:)

Helt utan både lunchpromenader och PT-Fior!!

November.

Jag tror att jag ska överleva dig utan några större problem :)

 

 

Snuskiga varelser och oplanerad troschock!

 

"Bananflugan förökar sig snabbt, och eftersom den trivs i rumstemperatur och klarar sig bra på matrester och dylikt som föda ses den ofta som ett skadedjur. Den som önskar bli av med dem i bostaden eller liknande kan med fördel blanda till ett glas med en del vatten, några droppar diskmedel, en del vinäger och två delar honung. Flugorna dras till blandningen och drunknar i den. Det enklaste sättet att bekämpa dem är dock att se till att de inte kan föröka sig, genom att inte ha gammal frukt eller dylikt tillgängligt."


Jaha!?
JAHA!?!?!?!
De trivs JÄVLIGT BRA hos mig kan jag tala om!!
Och jag har ändå den renaste diskbänken av alla jag känner!!
Inte en endaste liten vindruveslarv förvaras utanför kylskåpet.
Dödsbrygden har jag blandat till ett oändligt antal gånger och placerat strategiskt på olika platser i huset.
ÄNDÅ DYKER DET BARA UPP FLER OCH FLER!
Jag blir i min renlighetsiver alldeles tokig!
Var kommer de ifrån?
Igår fick jag tips att hälla salt i alla avlopp.
Hjälpte det?
Nej.
I morse var det fler än någonsin av de här små snuskdjuren.
Usch!
"Bananflugan förökar sig snabbt /.../"
Jo tack.
De måste ligga (i) något så in i h-e!
"/.../ och eftersom den trivs i rumstemperatur /.../"
Mmm.
Jag har i och för sig tropiskt klimat i radhuset för tillfället.
Och inte blev det bättre igår av att unga väninnan tvättade och hängde upp tvätt från sex maskiner och körde torkskåpet i tre...
(Mitt hår kröp upp en halv decimeter vilket är en bra indikator på hög luftfuktighet....)
Även ikväll har vi haft det extremt varmt.
Visserligen tände jag åtta stearinljus på middagsbordet, och värmde några kanelsnäckor i ugnen men ändå......?
(Har inte haft någon värme på sedan i mars!)
Tjugofem grader!
Visade termometern i köket...
Okej.
Jag har jagat bananflugor också.
(Något svettframkallande)
I min blommiga tantklänning.
Och med ett perfekt - men förbannat tungt - mordvapen i händerna: dammsugaren!
Jag märkte nämligen att de små djuren inte bara är vidriga och äckliga utan även enormt slöa och saktfärdiga.
Så jag har sprungit runt med dammsugaren i hela huset, fram och tillbaka, upp och ner, och MÖRDAT!
Måste ha sett alldeles galet ut.
Och alstrat en hel del värme.
Men kände sådan otrolig tillfredsställelse;)
"Sug på den! HA!! Föröka er nu om ni KAN era små äckel!!!"
Barnen gav mig lite märkvärdiga blickar.
Men sa inget.
Man ska ju inte reta upp galna mammor - i tantklänningar och som springer runt med mordvapen - i onödan måste de ha tänkt....

 

I fyra dagar har jag jobbat med ett och samma projekt.

Suttit försjunken och räknat och sammanställt och skrivit, varit på plats och fotograferat, studerat kartor m.m. m.m.

Kanske inte så konstigt att jag haft lite överskottsenergi när jag väl kommit hem?

Mitt projekt handlar om gatubelysning.

Jag har inventerat en mindre ort på belysningsstolpar och jag har bekantat mig så väl med var och en att jag känner stolparna som mina egna vänner.

"Stolpe nummer fyra på Hittepåvägen" Jaså den!

Känns lite nördigt;)

(När jag uttalar ordet "nörd" tänker jag alltid på Tiffany Persson från Staffanstorp den gången hon åkte stadsbuss och frågade ett par killar - på sin breda skånska - "E ni såna därra NÖRDAR?")

Det har sina risker att vara så inne i sitt projekt att man glömmer vissa väsentliga saker.

Som till exempel att se till att man klätt på sig ordentligt efter ett toalettbesök.

När jag gick från toaletten till kopieringsrummet - en lagom liten sträcka genom korridoren - uppfattade jag plötsligt ett: "Psssssssst, K, klänningen...."

Bakom mig gick en manlig kollega och pekade lite försiktigt åt min bakdel.

Amen shit!!

Jag hade stoppat ner klänningen i strumpbyxan!!

Smakfullt.

Verkligen.

"Det är lugnt" sa han "De andra sitter i fikarummet."

Men.

Jag skämdes ändå.

TÄNK om jag istället varit på väg ner till receptionen för att ta emot ett besök?

DET hade varit riktigt pinsamt....

 

Min mamma, en riktig bullmamma:)

Inte nog med att vi fick kanelbullar häromdagen.

Nej, igår kom hon med ett lass supergoda köttbullar, färdigskalade potatisar i en kastrull och sky att göra sås på! Det är guld värt <3

Och unga väninnan hämtade barnen och lagade middag <3

"Bonde söker fru"

Framkallar skämskuddetvång;)

(Men Big Brother och Paradise Hotel - som går på kanaler jag inte har och det var därför valet föll på de kärlekstörstande bönderna - verkar vara heeeeeelt okej i jämförelse enligt unga väninnan...... Hmmmmmm.)

Sanitär olägenhet.

I allra högsta grad.

Bananflugor i vinet!!!

Där går definitivt gränsen....

Nej.

Det blir en liten jaktrunda med dammsugaren imorgon innan jobbet:)

Ur fotoalbumet

 

Vacker - nygift - väninna.

 

 

Mammas snäckor.

Smaaaaaaart att sälja kanelbullar på simskolan.

 

Hallååå!!! Det är MIN säng....

 

Den som aldrig misslyckats kastar första bullen...

Eller varför inte tre hela plåtar...

 

Lördagsmys.

 

Min personliga väckarklocka.

Alltid pålitlig.

 

Min personliga ordningskvinna.

Alltid pålitlig.

 

Höstpynt.

 

 

Höstutflykt.

 

Min personliga nanny.

Alltid vid min sida.

 

"Dom HÄR var goda!!"

(Ja, ja, ja.....Budskapet har nått fram....)

 

 

Världens bästa mormor fixade världens coolaste mössor.

Så coola att man måste ha dem på även inomhus;)

 

M var med unga väninnan på ett köpcenter för att byta en tröja.

M återvände med unga väninnan och cirka 25 påsar med lite varierande innehåll...

I en av påsarna fanns en present, ett mobilskal, som ska överlämnas till en av M:s bästa vänner på fredag som värdinnegåva.

Men en present måste givetvis provas, så man ser att den fungerar, eller hur??

Och helst ska den provas på sin mammas jobbmobil preciiiiiiiiiiiis innan den ömma modern är på väg att lämna hemmet på morgonen, något försenad, ganska stressad och med ont om tålamod för oförutsedda händelser... 

"Mamma. Jag kan inte ta av det igen......."

"Men vad f-a-a-a-n. Ge mig telefonen. Den får se ut så!"

Vem kan nu påstå att vi kommunalanställda är beige och tråkiga....?

Radhusmamman och de tre små rövarna.

När man stiger upp halv sju på morgonen och går och lägger sig ungefär 17 timmar senare blir dagarna ganska långa.
Inget ovanligt på vardagar men något ovanligare på helger.
Helgen som snart är förbi har varit en sådan.
Ovanlig.
Den ena aktiviteten har avlöst den andra och jag har verkligen bara varit förälder till 100%.
För första gången på länge kan jag känna att det är riktigt skönt att helgen är över och att jag ska få gå till jobbet imorgon:)
Anledningen till det heter L och är 6 år gammal;)
Är ALLA 6-åringar så oerhört envisa och krävande??
Kan inte komma ihåg (eller så har jag förträngt väldigt väl) att storasystrarna var så extreeeeemt tålamodsprövande och kaxiga?
Eller är det mig det beror på....?
Har jag inte varit lika konsekvent, har jag blivit en lat låt-gå-morsa gentemot henne helt omedvetet?
Aaaahhhrrrrggggh, hon kan verkligen locka fram mina värsta sidor, detta charmiga lilla sexårstroll!!!!


Jag är oändligt trött på makaroner.
Denna smaklösa, intetsägande mjölprodukt.
Kokte därför potatis till fiskpinnarna - de näringsriktiga och vitaminberikade;), kokte broccoli och gjorde remouladsås och serverade till lunch.
Varpå min yngsta lilla älskling skrapade av och åt upp enbart paneringen på sina tre fiskpinnar och lät de grå rektangulära fisk(tveksamt)bitarna och den ynkligt lilla potatisen ligga kvar på tallriken.
Broccoli och remouladsås avfärdades bestämt i ett tidigt skede av måltiden.
"Är det allt du tänker äta till lunch? Paneringen på tre fiskpinnar?" frågade jag.
"Japp!" svarade hon och sköt bort tallriken.
"Då vill jag bara att du ska vara medveten om att vi ska åka på utflykt och äta kanelbullar och äter du inte din potatis så, sorry, blir det ingen kanelbulle till dig!"
"JO-O!"
"Jag kan lova dig att det inte blir någon bulle. Välj själv."
(Hon visste då att det skulle bli andra kanelbullar än de jag gjorde igår, annars hade hon säkerligen svarat "Det skiter jag i....")
Svart blick och skitsur mun blev svaret på det.
Systrarna dukade av och lämnade köket.
Sexåringen reste sig blixtsnabbt och satte även hon sin tallrik på diskbänken.
"Då har du gjort ditt val ser jag. Ingen kanelbulle alltså. Men det är ok. Man måste inte äta kanelbulle."
Sexåringen vände i steget, tog tallriken samtidigt som hon gav mig en surmulen blick och satte sig vid bordet igen.
Jag vände ryggen åt henne en halv sekund men snodde runt när jag hörde att något landade på golvet med en dov duns.
En potatis!!??
Intakt och utan en skråma i och för sig (kanske på grund av att den legat en halvtimme på en tallrik och torkat....) men ändå!!
"TA UPP DEN!! VAD HÅLLER DU PÅ MED??"
Hon tog upp den.
Men sa (den lilla tuffingen): "Jag kan inte äta den när den har legat på golvet. Örrrrrrrk."
AAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHH, hade jag velat skrika men sa istället någorlunda behärskat:
"Inga problem", tog golvpotatisen och slängde och placerade en ny potatis från kastrullen på tallriken.
ICKE att jag skulle förlora det här slaget....
Sedan hände något som nog aldrig hänt.
Jag fick vända mig bort och låtsas plocka med disken därför.
Ett skratt som inte gick att hejda bubblade upp i kroppen.
Och jag var tvungen att försöka kväva det.
Det gick skitdåligt.
Jag kände hur hela kroppen skakade av ansträngning för att hålla tillbaka men till sist GICK DET INTE.
Jag skrattade så jag grät.
Systrarna stämde in.
Synen av L med jävligt trumpen min, det vill säga utskjuten underläpp och korslagda armar, och potatisen på golvet blev bara för mycket.
Men hon åt upp.
Det blev nog oavgjort.


Det finns ett naturreservat i närheten som heter Rövarekulan.
Jag har inte varit där på många år och idag föreslog unga väninnan att vi skulle åka dit.
Namnet Rövarekulan sägs komma ifrån en sägen att rövare höll till där förr i tiden, gömde sig i skogen och överföll förbipasserande.
Barnen fnissade när jag berättade vart vi skulle åka.
Och namnet verkade vara svårt att komma ihåg.
L: "Rövskogen?? Jag vill inte åka till någon rövskog!! Vad....finns det där...?."
E, i bilen: "När är vi framme i den dära rövhålan?"
Vi gick en lagom lång och skön promenad i skogen, bitvis lite läskig på grund av höga höjder och branta slänter, och sedan mumsade vi på kanelbullar (egenhändigt bakade av Willy....).
L: "Dom här är inte gröna."
Jag: "Gröna?"
L: "Som dom du gjorde igår!"
Jag: "Hm. Nej. En korrekt iakttagelse mitt lilla hjärta."
Här var det unga väninnan som hade lite svårt att hålla sig för skratt.
Var tvungen att ge henne onda ögat.
Efter att den ej gröna kanelbullen ätits upp skuttade barnen ner till ån för att testa sina kunskaper i att "kasta macka".
För L bör det inte ha varit något större problem.....
Dock.
Tog hon ett litet ofrivilligt dopp.
Så vi fick köra hem.


Väl hemma kom min mamma förbi med en överraskning!
Fyra påsar nygräddade kanelbullar!!
L: "Mormor, igår gjorde mamma GRÖNA kanelbullar! Dom här ser MYCKET godare ut!"
(Nämen tack min lilla älskling;)
Och så åt både hon och L tre var innan jag hann blinka!!
För jag var fullt upptagen med att tömma E:s jackfickor på skiffersten (hon hade hunnit vara ruskigt effektiv i sitt samlande), slänga samma jacka i tvättmaskinen, rengöra L:s gympaskor från gyttja etc. etc.
När kvällsmaten - som blev en fars trots goda intentioner - var över kan jag säga att allt vad pedagogiskt bemötande och moget beteende var som bortblåst.
L blev arg över något och kallade sin mamma något väldigt dumt.
DÄR.
Rann bägaren över.
Mamman - som blev kallad något väldigt dumt - blev rosenrasande!!!
L fick omedelbar rumsarrest.
Tills imorgon bitti.
DAMN.
Ibland önskar jag att jag hade en "snickeboa" :)

Kanelbullens dag?? Sån't trams;)

 

Blev inte ostbricka till lunch varje dag;)

Ett par av mina bästa vänner blev äkta makar idag!!

Just nu tror jag att bröllopsmiddagen pågår för fullt, min väninna har säkert förbrukat ett tiotal paket pappersnäsdukar hittills och allt är sådär romantiskt och rosenskimrande.

I morse bistod jag och äldsta dottern frisörskan med håruppsättningar på brudens döttrar.

Solen hade knappt gått upp när lock- och våffeltänger for genom flickornas hårsvall.

Direkt ifrån salongen till simskolan, pust, och därefter sov alla mina tre varsin dryg timme!

Hade jag också behövt.

Istället klippte jag gräs, rensade ogräs, satte en vetedeg och förberedde en köttgryta.

E ringde hit en klasskamrat och det blev, minst sagt, fullt ös i radhuset...

Kanske var det på grund av att tre av fyra lekte tagen runt mina ben och byttor som jag glömde ta socker i degen?

Inte en millimeter hade degen höjt sig när det var dags att baka ut.

"Fan" tänkte jag irriterat "Men det går kanske ändå?"

Fyra kanelbullesugna barn kretsade som hökar runt ugnen.

Fyra kanelbullesugna barn blev grymt besvikna.

När det visade sig att ca 50 kanelbullar inte dög annat till än att kastas i papperskorgen...

Och jag som alltid bakar så goda kanelbullar!!

Med mycket mer än rekommenderade mängder av smör - framförallt smör;) - och socker.

Shit.

Så besviken jag blev.

M sa plötsligt att hon skulle cykla en sväng?

Och kom tillbaka med en enda kanelbulle i en påse!

"Jag har varit i tre butiker och överallt var bullarna slut, utom på ett enda ställe där de hade EN kvar! Den får du mamma!!" flåsade hon glatt.

Det är kärlek <3

Även om det kanske inte var så att jag bakade för min egen skull...

"Nåväl" sa jag hurtigt "Då äter vi köttgryta istället, den är ändå klar!"

Jag borde förstått att om man är sugen på kanelbulle så är man inte sugen på köttgryta....

(Ungefär som man säger till en godissugen att ta en frukt. Frukt ÄR inte godis. Är man sugen på godis är man sugen på godis...)

"Varför har vi ingen lördagsmat?" sa E besviket "Köttgryta liksom....?"

Den gick alltså inte hem.

Köttgryta av en fin bit högrev som kokts mör i vin och buljong, kryddad med lök, vitlök, rökt skinka och timjan, och till sist en skvätt grädde.

Nej.

Det var ingen lördagsmat.

Skjutsade E och kompisen hem till kompisens bostad efter maten eftersom de ska sova där i natt och jag förklarade för föräldrarna att barnen inte ätit särskilt mycket.

"Asch, vi har inte ätit ännu, vi beställer några pizzor!"

"JAAAAA!!!" skrek barnen lyckligt.

Hmm.



 

Var med på E:s handbollsträning i tisdags.

Och på M:s i onsdags.

För övrigt kommer jag knappt ihåg vad jag gjort i veckan som gått.

När det blir för mycket glömmer jag saker, missar saker, tar fel på saker.

Det är som att hjärnan har ett begränsat utrymme...minnet sviker på något sätt.

Kommer bara ihåg två diskussioner från fikarasterna till exempel;)

En handlade om baguetter, eftersom vi åt baguetter den dagen.

Baguetter med ost, skinka, skinkröra och en massa krusidull som sallad och persiljekvistar.

Att äta en sådan baguett går inte att göra elegant.

Inte på något vis i världen.

Dels måste man gapa jättestort och dels så hamnar alltid det där kladdet där det inte ska hamna.

Baguette - kom vi fram till - är definitivt ingen första-dejten-mat!

Men ser ut som en idiot när man äter en...

Andra samtalsämnet jag kommer ihåg kommer jag ihåg just därför att det är ständigt återkommande.

Det handlar om en arbetskamrats kaffemugg.

Som alltid försvinner.

När den inte står på sin plats i köksskåpet blir han vansinnig.

Det är alltid bara hans mugg som försvinner.

Ingen annans.

Han får något svart i blicken och går runt och morrar in på alla kontor tills han hittar den.

Häromdagen blev det lite svårare att få tillbaka den.

När min arbetskamrat kikade in genom en glasvägg såg han en besökare, till en annan arbetskamrat, sitta med hans mugg i handen!!

Det blev droppen.

Muggen är numera märkt:



Kära grannar, som jag nu lånat bullformar, "drömpeppar" och curry av - det blir inga kanelbullar till kaffet ikväll.

Inte heller får ni några mitt över gatan....

Det får bli nästa gång bakandan faller på.

Och med tanke på att resultatet blev lussebullar sist jag bakade, så lär det kanske dröja....;)

Ren och skär dansglädje!