Sås måningom ännu en resa

Landet Kroatien hade jag bara hört talas om lite sådär i förbigående.
Någon bekant kunde ha sagt att de varit i Kroatien på semester och att det var jättefint där.
Mer än så visste jag inte.


I slutet av september förra året fick jag emellertid nöjet och möjligheten att åka på semester i Kroatien!
Och det var jättefint!
Ett resmål jag skulle rekommendera alla att åka till.
Ett resmål jag skulle rekommendera alla att åka till, men kanske inte i slutet av september just.
Då kan vädret vara lite opålitligt;)

Två och en halv dag med grå himmel och regn (varav en dag med REJÄLT med regn) och tre och en halv med sol och värme.

Väldigt omväxlande väderlek med andra ord:)

Och man kunde inte komma ifrån att man blev en smula besviken över regnet...

För åker man på solsemester så vill man ju ha SOL:)

(Men jag har varit med om det förut, en vecka i Marmaris i Turkiet och en vecka på Lanzarote, så det var bara att gilla läget. Då får man fundera ut andra aktiviteter än solbadande;)

Men, de där halvmulna dagarna hyrde vi cyklar som tog oss över stock och sten längs med den vackra kusten på Makarska Rivieran.

Och det är verkligen en storslagen naturupplevelse!

Människorna var trevliga, hotellet på gränsen till lyxigt, havet ljuvligt skönt att bada i och maten supergod.

Och faktiskt billig!

Vi åt och drack gott och blev lite smått överraskade varje gång vi betalade notan.

Positivt överraskade alltså;)

Bara en sak - om man nu måste "klaga" (och det är en skyldighet man har som svensk turist;).

Sås!

Frånvaron av sås.

När man får jättegott grillat kött och jättegoda tillbehör, då vill man väl också till det ha en jättegod sås?

Eller är det bara jag;)?

Första kvällen frågade vi lite försiktigt om vi kunde få vitlökssås till vår "Mixed grill".

Vips, så kom det in en mikroskopiskt liten bytta med vitlök pressad i olivolja!

Så det beställde vi därefter varje kväll - som en ren säkerhetsåtgärd - och ibland kunde det även dyka upp ännu en pytteskål med ett par matskedar ajvar relish.

En kväll när vi åt middag syntes inte ens en endaste liten ajvarklick till;)

Hövligt frågade vi efter det, men också efter vitlöksolja och ketchup.

Efter några missförstånd gick det upp för servitrisen att vi önskade få in alla tre såserna!

"Alla?" utbrast hon med äkta och mäkta förvåning och vi kände oss som värsta såsfascisterna.

Vi fick in två.

Sås måningom.

För snart fem år sedan var jag på Kreta.

Och om ett tag är det dags igen!

Barnen är äldre och kommer att få ut mer av resan tror jag.

Mina barn är liksom lika nöjda om de får en heldag på Tosselilla;)

Eller var kanske jag ska säga.

Nu är de som sagt äldre, och får liksom jag själv, sitta och höra på alla andras berättelser om vilka resor de varit på och vilka resor de ska göra.

Ibland kan det liksom stå en upp i halsen även om man inte är missunsam...

Vi har helt enkelt inte haft möjlighet att resa.

Men nu så!

Här ska vi bo!

Ser ju flott ut:)

För flott nästan, så fint har jag aldrig bott när jag varit på semester tror jag.

Det var till och med så att jag sa till flickorna att "Det ser alltid finare ut på bilderna!"

Men vad vet jag om det?

Globetrotter är jag inte, så jag borde bara hålla min lilla mun;)

Oavsett.

Jag bryr mig inte det minsta om det är flott eller ej, jag är bara så glad och förväntansfull att jag ska få åka iväg!

Bara det inte blir som för mina goda vänner när de åkte med sina barn för några år sedan.

De bodde på ett All Inclusive-hotell i Turkiet.

De kunde semestrat i vilket jädra land som helst.

Barnen tyckte att Turkiet var ett riktigt kanonställe, "Tänk att alla i Turkiet har det så här! HUR mycket glass och läsk man vill - varje dag!!"

Hm, tänkte föräldrarna, vi kanske ska ta oss utanför murarna och se lite av landet;)

Man ska ge fan i att blondera håret på egen hand....

Förra gången, 2011, vi besökte Kreta var det rekordvarmt.

(Eller kanske var det förrförra.)

Det var 40 grader och jag njöt i fulla drag.

Jag lider liksom inte av värmen.

Så stor del av året som man går och huttrar och fryser hela tiden och då ska man inte ha mage att klaga att det är lite varmt.

Det är väl därför man åker till värmen?

En kväll (det var nog 2010 för det var fotbolls-VM) så satt vi på hotellrummet allihop för grabbarna ville se någon match.

(Och barnen var små och låg och sov så vi vågade inte lämna dem ensamma.)

Jag hade noterat att det fanns ljusstakar på rummet och därför inhandlat några värmeljus för ändamålet.

Jag hann dock inte sätta tändstickan till den första veken förrän min bror vrålade rakt ut:

"NEEEJ, för helvete, INGA ljus!!!"

Jag tappade tändstickan i ren förskräckelse och sa:

"Men. Jag ville bara göra det lite mysigt...."

"MYSIGT?" fortsatte han i ett lugnare tonläge "Tycker du att det är mysigt att höja temperaturen från 40 till 42 grader? Nu får du ge dig!"

Ok då.

Tänkte att han var lite frusen trots allt.

Han hade ju inga kläder stackar'n.

Hans resväska följde inte med oss till Kreta i alla fall;)

Strax därefter försökte brorsan ta livet av mig;)

Han överräckte en flaska cider och sa: "Smaka den här syrran, riktigt god."

Jag tog flaskan, förde den mot munnen men hann inte få flaskmynning-läpp-kontakt förrän han hastigt ryckte tillbaka den igen.

Förvånat och lätt irriterat stirrade jag på honom men fick snabbt en förklaring: "SHIT, jag glömde, jag har precis ätit en pecannötsglass!"

Piuh.

Man får dock finna sig i att frysa ännu ett tag framöver, isch.

Men för att låtsas lite att Kretasolstrålarna nått ens vinterbleka uppsyn testade jag spraytanning för några dagar sedan.

Det var en tjej som undrade om någon kunde tänka sig att ställa upp som modell.

Det kunde jag:)

Lätt:)

Det var intressant.

Och kallt;)

Men brun och fin blev jag, mest på kroppen dock.

Mitt ansikte verkar inte vara mottagligt för sol i samma utsträckning.

Inte ens fejk;)

(Mamma har berättat att jag var så blek att jag var blå när jag var barn och fick äta järntabletter därför;)

Den enda motprestationen spraytanningtjejen ville ha, var bilder på resultatet.

Så jag fick tvinga äldsta dottern att ta bilder när jag poserade endast iförd trosor.

Hon tyckte sådär om uppdraget;)

"Eeeeh, mamma, det här känns lite konstigt...."

Haha.

Jag är fortfarande lite lätt gyllene men allra bäst färg har nog mitt vita lakan fått:)

Men absolut något jag kan tänka mig att testa igen när man hastigt är i behov av solkyssta kinder!

Och har för lite tvätt i tvättkorgen;)













30 mil den 30 januari

30 mil i bil.
Nej.
Jag har inte kört till Göteborg.
Jag har bara varit en hängiven handbollsmorsa.
Så hängiven att jag först varit handbollspublik i Helsingborg och därefter i Ystad.
Om man känner till de här två skånska orternas placering, samt min egen hemort, så förstår man.
Hur enkelt man kan köra 30 mil sådär bara.
Tur att jag hade en hängiven handbollsfarsa - med stenkoll på de skånska vägarnas placering på kartan och deras förhållande till varandra - i passagerarsätet.
Eftersom jag hade halva laguppställningen i baksätet.
Hade känts så fånigt om vi behövt lämna WO för att jag hamnat i exempelvis Örkelljunga.


Förra gången jag var chaufför till just Helsingborg, så råkade jag följa efter en bil som inte alls tillhörde vår karavan, och körde åt ganska fel håll ett tag innan jag upptäckte det lilla missödet.
Hupps!
Men det var dimmigt den dagen.
Jättedimmigt.
Dessutom råkade jag lura bort en annan förälder - som tagit rygg på mig - så att han också fick en liten extra sightseeing.
Men vi blev vänner igen;)


30 mil i bil.
Man hinner diskutera ganska mycket under färdens gång.
Handbollspappan, som idag tjänstgjorde som min levande GPS (minus den monotona rösten "Vid nästa avfart - ta vänster") är också en av mina goda vänner.
Vi har känt varandra länge.
Samtalen lite mer äkta och förtroliga och man behöver inte låtsas.
Det är skönt.
Och befriande ibland.


När match nummer två var slut så kände både jag och handbollspappan att vi var väääääldigt nöjda och att vi inte alls skulle ha något emot att köra raka vägen hem till våra respektive familjer och soffor, och hålla lördagskväll.
Men se, det var inte alls vad våra medpassagerare hade i tankarna.
"Vi vill äta på Max!"
Hm.
Klockan var halv sju.
Men vad gör man inte för de små handbollsflickorna;)
När vi så satt där och glufsade på de Gällivarefödda hamburgarna tittade jag på handbollspappan och sa:
"Du. Kommer du ihåg vad vi gjorde en lördagskväll vid den här tiden för sisådär 15 år sedan?"
"Tjaaaa...." svarade han "Då hade man nog redan öppnat sin andra öl;)...."


Det är fascinerande med livet.
Vilka epoker eller skeden man liksom går igenom och att i vilken man än befinner sig finner den som helt naturlig.

Nu är jag helt slut.
Inte beroende på att jag varit på häftigt diskotek och druckit häftiga drinkar och gjort häftiga dans-moves hela kvällen.
Utan för att jag kört 30 mil, klämt en halv påse jordnötsringar (en tumme upp på den, bra jobbat Kristina), nattat två speedade 7-åringar (alldeles mycket senare än jag tänkt från början) och råkat smälla bagageluckan rakt i äldsta dotterns huvud (riktigt bra gjort...känner mig som "Veckans förälder")...


Imorgon ska jag ta det lugnt.
HAHAHA!
Med tre (minst) barn i huset?
Vem försöker jag lura;)

Så som himlen ser ut

en torsdag över ortens
kommunala korridorer
klockan fyra i januari
strax innan det mörknar




Som min sinnesstämning för tillfället.




Idag var första gången på riktigt länge som jag åkt tåg tur och retur till Malmö helt UTAN intermezzon!!
Inte den minsta försening eller något!
Tror jag ska ringa Skånetrafiken imorgon och klaga.
Bara för att.
Jag RÄKNAR alltid kallt med förseningar i tågtrafiken.
Nu kom jag i jättegod tid till dagens kurs.
För jäkligt.




Det första jag noterade när jag satt och glodde ut på det trista januarilandskapet var stängslen.
Stängslen som kantar spåren eller är på väg att kanta.
Överallt.
Som tunnare gallergrindar med taggar överst.
Trafikverket arbetar förebyggande.
*hutter*




Det andra jag la märke till var tjejen snett mittemot.
Ganska ung.
Lurar i öronen.
Sms:ande.
Leende.
Men inget "Åh-vad-roligt-du-skriver-min-jätteroliga-kompis"-leende.
Nejnejnej.
Det var ett förälskat leende.
Ett sån't där leende man inte kan styra över, som sprider sig i hela ansiktet när man läser vad den man älskar skrivit till en.
Jag log inombords.
Och blev smått avundsjuk;)




Det tredje var tjejen med hunden.
Eller snarare "Tjejen-med-den-fula-besten-med-munkorg".
"Han är inte farlig, han är bara lite rädd" försökte hon inbilla folk som stod runt omkring på behörigt säkerhetsavstånd och darrade.
Rädd??
Yeah. Right.




Jag har varit på en del kurser/utbildningar å kommunens vägnar.
Det är intressant och lärorikt.
Men det som också är synnerligen intressant, det är att studera de andra kursdeltagarna.
Idag var det enbart kvinnor.
25 deltagande kvinnor från olika kommuner i landet samt två kursledare, varav en faktiskt var man.
25 deltagande kvinnor med en och samma arbetsuppgift men så fatalt olika.
Man liksom ser det.
Det är klädseln, vilken typ av frågor man ställer, hur man hälsar, ja kort sagt allt.
Det är riktigt intressant!
(Fast jag vill inte veta hur folk bedömer mig...;) "Mhm, poncho....snusar....ler artigt....är ganska tyst.....men STÄLLER OERHÖRT INTELLIGENTA OCH GENOMTÄNKTA FRÅGOR" ;)


Först var det registrering och kaffe.
Jag var inte på "socialt-småpratar-humör" och då blir man per automatik en outsider.
Jag satt där, typ dövstum, med min kaffekopp och stenhårda - säkert jättenyttiga stenugnsbakade brödskiva - med ekologiskt pålägg och bara var...tyst.
Någon kommenterade densiteten på spånskivan och ett litet artigt skratt följde.
Jag föll artigt och väluppfostrat in, men reste mig snart (lite för snart kanske?) och intog min plats i kurslokalen.
De fem kvinnorna vid mitt bord var riktigt trevliga.
Vi utbytte erfarenheter och tips och hela dagen förlöpte väl.
Lunchen var supergod och även kakan till eftermiddagskaffet.
(Sån't är viktigt.)
Pratade handboll med den kvinnliga kursledaren under en kaffepaus och ansträngde mig verkligen för det här chitchat:andet.
Ibland önskar jag att jag hade lite mer av mammas fina sociala kompetens.
Hon hade fixat de här 25 kvinnsen - OCH kursledarna - med bravur!
Herregud, hon hade inte hunnit med kursen;)


Nja.
Jag har blivit tystare med åren.
Jag var helt enkelt roligare förr;)




















2009: http://www.housemouse-sis.blogspot.se/2009/01/tant-trettiofem.html


2010: http://www.housemouse-sis.blogspot.se/2010/01/morka-hemligheter.html


2011: http://www.housemouse-sis.blogspot.se/2011/01/och-annat-jag-kanske-inte-ar-lika-bra.html


2012: http://www.housemouse-sis.blogspot.se/2012_01_01_archive.html
2013: http://chimichurri-sis.blogspot.se/2013_01_01_archive.html
2014: http://chimichurri-sis.blogspot.se/2014/01/jalla-jalla.html
2015: http://chimichurri-sis.blogspot.se/2015/02/dromvarld.html




Jag är fyrtio-och-ett-halvt och min ryggsäck är tung.
Och nånstans där så blev jag den jag är nu.

Fuck you - en normal hälsningsfras?

Föreställ dig att du att du är på ditt arbete, det där arbetet du är på varje dag i åtta timmar, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år.
Just nu är du lite sugen på kaffe så du lämnar ditt kontor och promenerar iväg till fikarummet.
Flera av dina kolleger har tänkt samma tanke så det sitter fullt med folk runt fikabordet och det är således ganska trångt.
För att komma fram till kaffekokaren måste du därför be en kollega att dra in sin stol lite så att du kan komma förbi.
Du säger: "Dra in stolen för helvete, din rövknullare."
Din kollega svarar: "Det tänker jag inte göra ditt jävla miffo. Sug du din mammas fitta!"


.......


Känns det som att det meningsutbytet skulle kunna förekomma i verkligheten? På din arbetsplats?
Känns konversationen rimlig och trovärdig eller helt alldeles himla galen och overklig?


Man kan svara både ja och nej på ovanstående.
Vi skulle nämligen inte i vår vildaste fantasi kunna föreställa oss att tilltala en kollega - eller någon annan heller för den delen - på det sättet.
OM vi hade gjort det hade det nog inte dröjt många sekunder innan vi blivit inkallade till chefen för att få en välförtjänt tillrättavisning eller troligast en varning.
Hade vi fortsatt tilltala folk i samma otrevliga stil hade vi nog blivit av med jobbet.
Man FÅR INTE uttrycka sig på det sättet.
Det lärde vi oss redan under potträningen.
Eller?


HUR kan det då komma sig att föräldrar till en normalstor klass får ett mejl med en bilaga innehållande 44 (FYRTIOFYRA!!) ord/uttryck som inte lämpar sig varken i tal eller skrift? (Tja, ovan är ett litet delikat "smakprov" från bilagan...)
"Bifogar en lista över vilka ord som används i klassen. Läs och begrunda....Vi kommer att jobba vidare med detta!"


Jag blir bestört när jag får höra sådant här.
Tyvärr inte förvånad (eftersom jag själv arbetat som lärare i 10 år).
Är detta rätt?
Nej, det är inte rätt att använda de där uttrycken, det behöver man inte vara raketforskare för att svara på.
Men jag menar, är det rätt att SKOLAN ska arbeta med detta och är det rätt att BARNEN ska stå ut med ett sådant språk på sin arbetsplats?
Det finns två svar även på dessa frågor.
Till viss del ska naturligtvis ordval och språkbruk beröras i undervisningen.
Men är det verkligen skolans sak att lära ungarna att uppföra sig??
Ett rungande NEJ svarar jag på det.


Det är faktiskt min uppgift som förälder att lära mina barn att uppföra sig.
Punkt.
I skolan är det helt andra saker som ska skötas.
Till exempel ska en läroplan tjock som en tegelsten plöjas igenom, det ska strävas mot mål och mål ska uppfyllas.
Det är en förmån att få gå i skolan och lära sig saker. Eh. Ja.
Jag tycker - kalla mig gärna gammaldags men det bryr jag inte mig om det minsta - att själva utbildningen ska prioriteras.


(För att jag inte ska bli missförstådd så menar jag inte att skolan inte ska ta tag i språkbruksproblemet när problemet redan är ett faktum. Naturligtvis måste det lösas. Direkt.)


Jag är inte den typen av förälder som skulle avfärda en sådan här sak eller säga: "Ooooh, det kan inte vara mitt barn. Så skulle hon aaaaldrig säga."
Jag tillhör heller inte den kategori föräldrar som slår sig för bröstet och tycker att man minsann gör allting rätt och att ens egna barn aldrig gör några fel.
Då är man helt fel ute anser jag.
(Jag menar, vem rabblar inte upp alla tänkbara svordomar - dock ej könsord - man har i sitt register när man med full kraft kröker lilltån i ett bordsben....? Eller asch, det är kanske bara jag;)


Två saker funderar jag på nu:
Ett: Ska skolans verklighet skilja sig från resten av samhällets verklighet? Ska det vara tillåtet att kalla varandra för hora och bög i skolan men inte ute i arbetslivet? Varför ska inte samma regler gälla överallt? (Jämför med att du slår ner någon i kön på ICA respektive i kön i en skolmatsal...Handlingen är samma men inte konsekvenserna.)
Två: Hur ska vi komma tillrätta med detta språkbruk/dessa rådande attityder? (Tjaaaaaaa. Vi kanske ska börja med att ta tag i våra egna barn och inte låtsas att vi inte har ett problem. Vi har en tendens att framstå som så himla duktiga i alla andra möjliga sammanhang... Hm. Man kanske skulle anordna en gala, samla in en herrans massa pengar, och satsa lite på vett & etikett i skolan? För vi kan inte bagatellisera det här. Längre.)




För dig som inte förstått poängen, så ska det givetvis låta så här, både på din egen arbetsplats och på dina barns:


Föreställ dig att du att du är på ditt arbete, det där arbetet du är på varje dag i åtta timmar, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år.
Just nu är du lite sugen på kaffe så du lämnar ditt kontor och promenerar iväg till fikarummet.
Flera av dina kolleger har tänkt samma tanke så det sitter fullt med folk runt fikabordet och det är således ganska trångt.
För att komma fram till kaffekokaren måste du därför be en kollega att dra in sin stol lite så att du kan komma förbi.
Du säger: "Ursäkta, skulle du kunna dra in din stol lite, så att jag kan komma förbi?"
Din kollega svarar: "Naturligtvis ska jag göra det, sådär ja, kommer du förbi nu?"

Då lämnar vi den stora depressionen bakom oss;) Känsliga läsare varnas för obehagliga inslag.

Jag syftar på 30-talet alltså, tio år av jämmer och elände ;)
Det glada 20-talet har för länge fallit i glömska när jag nu med stormsteg närmar mig ett nytt decennium, nämligen 40-talet!!
Om exakt en vecka stansas ett hål i inträdesbiljetten...
(Eller får jag kanske ett färgglatt åkband med tio års giltighetstid?)

Ett halvt liv.
I ett halvt liv - om man har ätit sin spenat var da' -  har jag knatat runt på den här planeten.
Grov överdrift.
Till största del har jag rört mig inom en ganska begränsad plätt:)

Hursomhelst.

Oundvikligen funderar jag på vad jag uträttat hittills.
Hm.
Det tar inte särskilt lång tid.
Att fundera på alltså...
Har jag lämnat några avtryck?
(Förutom på bilarna jag råkat backa in i ett ovanligt felplanterat träd eller i någon annans ovanligt närgångna kofångare...)
Har jag egentligen uträttat något?
(Förutom när jag skrev en insändare i lokaltidningen om att mjölk, med olika utgångsdatum, blandades i skolmatsalen  - urrrrk - och där påföljden blev ett högst ofrivilligt besök på rektorsexpeditionen... Mjölken blandades dock aldrig mer:)

Visst funderar man.

Emellertid inte bara bakåt.
Utan - ve och fasa - även framåt.
För varje sekund, minut, timme etcetera, som förflyter, så kommer man ett steg närmare...
Närmare det som vi helst undviker att tala om.
En riktig partykiller skulle man väl kunna säga.
Nämligen Döden.
Jag är ledsen att behöva säga det men...
Jag ska dö.
Du ska dö.
Alla ska dö.
Vi VET det.
Alla VET det.
Extra påtagligt blir det när någon av mina tre döttrar, sådär i sina insomningsfunderingar på kvällarna, plötsligt utbrister med panik i rösten:
"MAMMA!! Du ska väl aldrig dö?? Du lovar väl att du aldrig ska dö??"

Ridå.
Klump i magen.
Kramp i hjärtmuskulaturen.

Jag kan inte svara sanningsenligt då.
Eller.
Jag kan svara nästintill sanningsenligt.
"Neeeejdå, det dröjer läääääänge, man dör bara när man är jättegammal! Jag kommer att leva JÄTTElänge!" (Följdfrågorna låter inte vänta på sig....Det blir ett humbugsvar av änglar som vinkar från moln och själar som vandrar och pånyttfödelse och en massa annat som jag tyvärr inte ens tror på själv...)
Men vad fan vet jag om det?
Absolut noll och ingenting.
Och helt ärligt - jag vill inte veta.
Ingen vill veta att det var sista gången man tömde soppåsen, att det var sista gången man stoppade in en snus, att det var sista gången man pussade sitt barn på håret.
Så vi enfaldiga människor är förmodligen utrustade med ett praktiskt och rationellt dödsskydd.
Ett skydd som filtrerar bort obehagliga tankar, exempelvis tankar på den hemska döden.

Men då och då, tack och lov utomordentligt sällan, fungerar inte filtret ordentligt.
Error inträffar alltid efter mörkrets inbrott.
De där kvällarna när skygglapparna tar en fikapaus och man ligger sömnlös och blottad.
Inget skydd.
Bara en insikt man inte bett om.
Tankarna vandrar iväg, ut och upp, utan kontroll.
Vem är jag i detta stora, detta mörka, detta oändliga som inte har ett slut?
Kroppen blir alldeles stel, de inre organen fryser till is, magen drar ihop sig.
Gaaaaaah.

Man har två saker att välja på i det läget.
Ge efter för de obehagliga tankarna och lägga sig ner och dö.
Eller.
Fort som fan tända lampan, bläddra i "Hänt extra", kanske hälla i sig ett glas vin och inbilla sig själv att man är odödlig.
Jag har alltid valt alternativ nummer två.
En ren överlevnadsstrategi.
Svårare förr, lättare nu.
Lättare möjligtvis för att jag har ett ansvar, eller rättare sagt tre.
(Fast logiskt borde det vara så mycket svårare!)
Så småningom kommer de små oskyldiga inte att kunna skonas men så länge det går är det nödvändigt.
Vi måste delta i spelet som kallas livet.
Annars får det bli alternativ ett.

Annars?
Läget och sån't?
Jo tack, det är fina fisken.
Tummen upp:)

FYRTIO.
"40-talet präglades av satir och ifrågasättande."
Minsann.
Tror nog att det nosats på båda begreppen långt tidigare, haha.
Ifrågasättandet i alla fall.
Mina barn skulle aldrig svälja ett svar från mig med hull och hår.
Aldrig.
(Se avsnittet "Följdfrågor" ovan;)

Jag slingrar mig.
Jag kom på det själv.
Att svara på frågan om hur det känns att fylla fyrtio?
Helt ärligt.
Det känns väl ungefär som att fylla trettiotre, trettiosju eller trettionio...
Enda skillnaden är att när man fyller "jämnt" får man en mer legitim anledning att "fira".
Och för att inte falla i min egen grop så svarar jag på alternativ två-vis att:
"Jo tack, det känns jättebra! Fantastiskt jättehärligt." (Samtidigt som jag ler lyckligt och fånigt in i Facebookstatusen som om detta är det bästa jag varit med om; Och för att riktigt spä på så fortsätter jag falskt:) "Skulle verkligen inte vilja vara yngre! Guuuuud så jobbigt det var att vara TJUGO!"
Svarar alltså inte:
"Känns för jävligt, ett steg närmare graven."
Ingen vill höra det svaret:)
Hahaha!

Jag är dock lite nyfiken på vilket minne jag ska bära med mig från min fyrtioårsdag?

Det första jag tänker på när jag tänker på 10-årsdagen: Jag fick ta hål i öronen och välja ett par fina silverörhängen. Med blå sten i tror jag. Men först fick jag stå ut med de där fula plastpluggarna i sex veckor...Och tvätta örsnibbarna varje morgon och kväll:)
Det första jag tänker på när jag tänker på 20-årsdagen: Jag fick en allergisk reaktion av ett slick på pecannötsglass bara ett par dagar före festen. Fick för första gången stifta bekantskap med kortisontabletter och adrenalinsprutor. Spännande:)
Det första jag tänker på när jag tänker på 30-årsdagen: Sol och dans och håll-i-gång med alla nära och kära. Och att jag inte kunde prata rent efter klockan tolv på natten:)
Det första jag tänker på när jag tänker på 40-årsdagen: Who knows;)?

Rapport från solstolen

"Sitt inte och vänta på att inspiration och skrivlust ska komma till dig - för det kommer inte! Du måste bara sätta dig ner och börja skriva. Avsätt tid. Och skriv."
Läste jag i en spalt som handlade just om att komma i gång och skriva.
För den som har författardrömmar.
Det har i och för sig inte jag.
Jag tycker bara om att skriva.
Att knåpa ihop små texter.
Om stort och smått.
Kåserier.

Tid är ett nyckelord.
Tid att skriva behövs.
Tid att sitta i sina egna tankar, formulera dem snyggt och begripligt samt få dem på pränt.
Och så är det kravet.
Kravet jag ställer på mig själv att skriva underhållande och humoristiskt.
"Bed-to-bed"-historier är ju så mördande tråkiga...;)
(Av de inlägg som jag är mest nöjd med har jag hämtat inspiration från ett glas vin. Eller två... Fast det har jag aldrig läst som ett tips i någon "Kom-igång-att-skriva"-spalt så jag är inte säker på att det är helt politiskt korrekt;)

Idag är det min första semesterdag.
Jag är lagstadgat ledig från jobbet hela tre veckor!!
Inte från mina andra "åtaganden" dock;) (Laga mat, tvätta, skjutsa...)
Men min naiva lilla hjärna har fått för sig att tid - det finns det oändligt av när man har semester!
Ironiskt nog har jag blivit dunderförkyld!
Jag har inte varit förkyld sedan jag vet inte när?
Men nu!
Enligt en viss närstående låter jag som en kedjerökande alkis på nätterna.
Värri charming, indiiiiid;)

I min städ- och röjariver kom vi idag till kapitlet "Rensa-ut-gamla-kläder-och-skor-vi-inte-använder".
Resultatet hamnade i sopsäckar och fraktades tillsammans med trädgårdsavfallet, från lördagens enorma trädgårdssanering, på tippen.
Aaaaah.
Så skönt att bli av med lite barlast.
Precis innan vi skulle ge oss iväg till den här ortens absolut mest populära besöksmål knackade det försiktigt på dörren.
Utanför stod grannens äldsta dotter i pyjamas och såg förlägen ut.
Själv såg jag nog mest galen ut, med håret i tofs, gårdagens smink under ögonen och en sopsäck i ena handen...

I samma ögonblick som hon skulle öppna munnen för att säga något fick jag syn på sopgubben bakom henne - och han hade oturligt nog fått syn på mig - så jag väste:
"Kvickt! Kom in och stäng dörren!"
"VA?" sa hon och tittade konstigt på mig.
Och medan jag förklarade att jag inte riktigt sorterat min sopor enligt reglementet så muttrade sopgubben något ohörbart och spände demonstrativt ögonen i mig.
Jag drog igen dörren.

"Hej. Ursäkta att jag stör men jag undrar om du har extranyckel till oss? Jag och min kompis har låst oss ute...."
Extranyckel?
Nej.
Det hade jag ju inte.
Så jag fick be grannflickans kompis övervaka E och L som stod i duschen medan grannflickan och jag själv fick köra till grannfruns jobb för att få tag i en nyckel.
TUR att grannfruns jobb inte ligger mitt i centrum.
En ungdom i pyjamas och en galen kärring i shorts (det var inte direkt shortsväder...) som desperat knackar på ett vårdboende...vi hade kanske inte blivit utsläppta igen....och jag hade fått lite längre semester möjligtvis;)

Under tiden vi var på nyckeljakt hade det uppstått blodvite i duschen.
Hur är det möjligt trots att man bara lämnar hemmet en kort stund?
Jodå.
L fick en plötslig ingivelse att närstudera min rakhyvel och hyvlade därmed av ett litet lagom skikt av skinnet på tummen...
Suck.

I övrigt.
Har det varit en skön första semesterdag.
Till och med solen kikade fram bakom den sena (och totalt vitaminbefriade kokt-smaklös-korv-med-bröd) lunchen.
Min kropp absorberade samtliga strålar som försökte nå vår planet.
En arbetskamrat sa förra veckan:
"Jag har aldrig sett dig så blek vid den här tiden!"
Inte jag heller:)
Jag syns knappt mot vit bakgrund i en spegel...
Men nu är det på gång (i alla fall enligt E som uppdaterar sig på SMHI:s site en gång i timmen).
Solen!
Värmen!
Sommaren!

Inte bara guld och gröna skogar

Hon kan konsten att sjunga, att spela, att skoja, att dansa och att vara snygg.
Allt på en och samma gång.
Underhållning och kvalitet.
Äkta.
Rakt igenom.


Jag talar om Jill.
Jill Johnsson.
Min pojkvän och jag hade nöjet att få se henne uppträda nyligen, så vi vet.
Men tror man att Jill enbart är lika med countrymusik så tror man fel.
Hon är country, javisst, men också rock, visa, storband och ballad.
Vid några tillfällen, tillsammans med endast sin gitarrist Göran (som för övrigt är en duktig både musiker och sångare), framfördes några riktigt fina stycken.
Så vackert att jag satt och tänkte "Nej, nej, neeeej, sluta inte, sluta inte..."
På väg hem efter showen var vi överens om att det skulle vara svårt för en kritiker att just hitta något att kritisera.
Och glädjande nog.
Två recensioner senare kan man konstatera att allt inte måste bedömas genom bittra och cyniska glasögon:)
Ibland blir man förvånad.


Musik ska byggas utav glädje.
Av glädje bygger man musik.


Eller...


Jill for till Nashville för att hitta djupet inom sig och utifrån det skriva texter.
Hon for för att gräva i sitt inre.
För att gräva fram djuuuuup och vemod.
Tyvärr fann hon inte så mycket av svärta och bedrövelser inuti sig själv.
Men det har ju gått hyfsat för henne ändå;)


Musik ska byggas utav glädje.
Av glädje bygger man musik.


Eller...


Så snor man någon annans låt, gör om den ytterst lite (ett ackord eller två), döper om den och ser till att den inte är längre än tre minuter.
Och anmäler sig därefter till Melodifestivalen :)
Men tre miljoner TV-tittare kan väl inte ha helt fel (läs: vara helt utan smak och musikalitet, läs igen: vara helt puckade)?
Melodifestivalen är glädje.
Framförallt i årets upplaga.
Men det berodde nog bäst på de kompetenta programledarna...


Mina barn kunde redan sjunga flertalet låtar som tävlade i år - innan jag ens hört dem.
Speciellt en.
En banal slagdänga framförd av en folkkär veteran; Hasse Andersson.
"Ja, det var dans och håll-i-gång,
uppå logen natten lång,
det var sommar, det var guld och gröna skogar!"
Säga vad man vill om Hasse.
Men jag erkänner, jag har alltid varit ett fan;)
Otaliga gånger har jag sett honom uppträda på torg, marknader och festivaler.
Jag har serverat honom på en middag och till och med jobbat med honom på ett evenemang.
Det går inte att säga annat, än att han är en glad och trevlig prick!


Sedan jag var liten har jag lyssnat på Hasses låtar.
Kassettband först, sedan LP.
Sedan inget.
För jag känner bara till "det gamla".
Jag behöver knappast nämna "Änglahund", "Arrendatorns klagan" eller "En grön vågare".
Klämkäckt och glatt, hög allsångspotential.
Mina döttrar skäms när jag skrålar med och förvandlas till logdansjänta med hoppsa-steg och armarna flaxande som kycklingvingar.
"Ibland så skiner solen och bränner grödan bort,
ibland så faller regnet på höet som va' torrt.
Och suggan hon grisa', men det ble' bara tre
den ene va' en pelle, litta håri' ving och sne'."


Men Hasse är inte bara guld och gröna skogar eller plocka sten och hacka rabbor.
Han är också berättare, karaktärsskildrare, om än med enkelt språk och trallvänliga melodier.
Det finns ofta ett tema i hans sånger.


"Han heter Ola
vi gick i samma skola,
när vi va' små.
Vi tyckte han var rolig, ibland helt otrolig,
men svårt att förstå.
Han kom och gick som han ville,
var brudarnas kille, förstår du mig?
Vilka bravader, han gav lärarna spader,
aldrig gav han sig."


Ola får jobb på en bensinmack efter skolan, är far till fyra barn (stackars töser som fick barn) och är ledare för knuttarna i stan...
(Kan det bli bättre;)?)
Jag förstår precis vem och vad Ola illustrerar.
Det finns massor med "Olo:r"...


Eller skomagare Anton.
Som fann sitt livs kärlek midsommaren 1921.
Men längtan till Amerika var större och han lämnade Elin för att åka "over there".
När han återvände till Sverige fanns bara minnen av henne kvar.
Eller frälsningssoldaten.
Som vigt sitt liv åt musiken, frälsningsarmén och klarinetten.
"Varje ton är vacker när den slipper ut!"
Eller torghandlaren.
Som förnedrar sig själv med att sälja blommor han stulit i närmaste rabatt.
"Kom och köp mina blommor!
Den här är väl fin?
Du ska få den för en tia.
Det blir en halv flaska vin!"
På sommarhalvåret går affärerna bättre.
Någon enstaka köper hans buketter för att de inte har hjärta att ignorera honom.
Och det blir några halvpavor på bänken utanför Systembolaget.
Vintern blir tuffare.
Eller den gamla damen på Kiviks marknad.
Vid ett tält, tältet som sägas vara marknadens huvudattraktion, vrålar utroparen:
"Kom och lös er entré, jag lovar valuta för er slant!
Plötsligt delar sig massan
hon tränger sig fram
en böjd gammal vithårig tant


Må djävulen ta, ta er, och lära er veta hut!
Må er börda bli tung och svår när era dagar är slut!
Att förtjäna sitt levebröd på det sätt som ni gör,
det är synd och förnedring och
den sanna kärleken dör!"


Den gamla vithåriga damen får ingen respons, (trots att hon "gått en rond mot djävulens sekond")nervöst trippar så kallade scandal beautys omkring med putande läppar och vippande gång och utroparen fortsätter:
"Det här är flickor som vill, så gott folk, bara titta och njut.
Och där inne i tältet, där blir det mer, så gott folk, kom och lös er entré!"


Ann-Christine, Eva-Lena och Berit.
Tre kvinnoporträtt.


Ann-Christine som sitter i mörkret trots att ljusräkningen är betald.
Ann-Christine som troget väntar på sin pojkvän.
Ann-Christine som blivit lovad räkor och vin.
Ann-Christine som får höra: "Du, det var pågarna som ville bjuda på en öl" och " Men du förstår att kvällen det blev rätt livad, och ölen som bjöds, den var kall och fin."
Och sedan:
"Fick du din lön idag Ann-Christine?
Du en öl och pizza skulle sitta fint.
Ta din kappa och kom så går vi ut på stan.
Du Ann-Christine jag har tänkt på dig hela dan!"


Lite småaktigt av Ann-Christine kan man tycka...
Det är väl inget att sitta och tjura för att sambon, samma dag som lönen kom in på kontot, satte sprätt på pengarna på Jägersro, glömde att ordna kvällsmat samt undrar om inte hon också fått lön så att de kan gå ut och äta?
Bah. Vilken surpuppa;)




En som dock inte förlåter.
"Eva-Lena, hon stack till stan en dag.
Och reste med bussen, ensam kvar blev jag.
Hon sa hon var trött på mig,
jag tror hon ångrar sig.
För hon hade det bra, hon fick allt hon ville ha, hon var snäll vid mig."


"Visst fick du jobba hårt, från morgon till kväll.
Och nog har det hänt nån gång, att du har fått en smäll.
Men tänk på presenterna, som du fick varje jul.
Och när jag spela' munspel då sa du att du tyckte jag var kul."


Nej.
Eva-Lena valde hellre ensamheten.
Det gjorde inte Berit.


"Lördag den 5 november
Berit vaknar i sin säng.
Ligger kvar där ensam och tänker.
Och ser ut genom en trasig persienn."


/.../


"Berit vaknar alltid ensam.
Lika ensam som hon somnar in.
Det känns tungt när nattens skuggor faller.
Och ibland har det hjälpt med ett glas vin.
Vin och tabletter som söver.
Det kan döva en svidande själ.
Men Berit det var hon som blev över.
Fast hon var snäll och ville alla människor väl."


/.../


"48 långa timmar till måndagen.
En evighet tillsammans med sig själv.
Förutom en burk med tabletter.
Och en bok om den konsten att kunna hjälpa sig själv."


/.../


"Det har blivit söndagen den 6 november.
Berit ligger kvar där i sin säng.
Och på bordet står en halvtom burk tabletter.
Och ingen, har saknat henne än.


När man talar om systrar och bröder.
Om att älska alla och envar.
Men Berit, det var hon som blev över.
Så även måndagen den 7 ligger hon ensam kvar."


Sorgligt.
Men fint.
Sammanfattningsvis: Hasse är inte bara guld och gröna skogar:)
Även om det är mycket dans och håll-i-gång!