Jag tänker att de allra flesta barn från tre års ålder har någon sorts omsorg på dagarna då deras föräldrar arbetar, studerar eller är föräldralediga med yngre syskon.
Och bland de omsorgsformer som jag känner till så lär sig barn ganska tidigt vad "samling" är, vad "prata en i taget" är, vad "vara tyst och lyssna när någon annan pratar" är etc. etc.
Jag blir därför lika förvånad.
Varje gång.
Jag sitter med på L:s handbollsskola.
Det har gått en hel termin.
Och det är fortfarande samma kaos.
Jag vill inte kasta någon skugga över ledarna.
Det är inte deras fel.
Som jag i början av terminen satt och tyckte.
Ledarna samlar barnen i ring, gör uppvärmningsövningar, bollövningar och roliga lekar med dem.
Kämpar och sliter för att få ordning i detta inferno.
Vad gör då föräldrarna, till dessa små telningar, mellan 16.30-17.15 varje onsdag?
Handlar?
Tränar?
Tvättar bilen?
Nej.
Inget av ovanstående.
Men det skulle man kunna tro.
Alla barn som deltar i handbollsskolan måste ha en tillhörande vuxen med sig.
Varför?
Undrar jag.
För det spelar tydligen ingen som helst roll.
För de vuxna är inte närvarande.
De skulle lika gärna kunnat vara på Ica, ute i motionsspåret eller på Preem - det hade varken gjort från eller till.
För ordningens skull menar jag.
INGEN säger åt eller tillrättavisar sina barn när de - enligt min mening - saboterar för de andra barnen.
Må så vara att de är mellan 3-5 år och att handbollsskola är "på lek".
Men lek ska ju vara just lek, inte sabotage.
För att en lek ska fungera krävs vissa regler, det är bara så enkelt som att tjuvlyssna på ett gäng ungar som leker, de gör upp regler hela tiden för att få struktur...medvetet eller omedvetet.
Idag var det till exempel ett litet barn som hittade ljusknappen på väggen.
"Åååååh, en ljusknapp, spännande, vad kan man göra med den??"
Hon släckte ner hela salen.
Några skrattade.
Det gjorde inte jag.
Tyckte inte det var det minsta kul.
När hon hade släckt ner för tredje gången var det en ledare som sa till.
Inte en förälder.
Trots att det borde vara det!!
Vi föräldrar sköter uppfostran, ledarna sköter handbollen.
Så tycker jag.
Jag tänkte säga lite halvhögt: "Har det barnet inga föräldrar här som kan ta tag i ljusproblematiken? Kanske ta hem sitt lilla barn som inte verkar särskilt intresserat av att vara här och istället för att kasta 500 spänn i sjön låta det utforska ljusknapparna alldeles gratis hemma?"
Tur att jag inte sa det.
Mamman satt nämligen bredvid mig upptäckte jag efter en stund...
Hupps.
Samma mamma hade även en son som var klart ointresserad av sporten.
Han kom springande och ville hellre sitta i hennes knä.
Gång på gång på gång.
I tjugo minuter fick jag stå ut med hennes tomma hot av karaktären: "Om du inte vill vara med så får vi gå hem. Ja, vi får GÅ hem, för pappa har ju bilen. Ska du inte vara med nu? Nej, då får vi gå hem..." osv osv.
Hon gjorde inte minsta ansats att resa sig och visa att hon faktiskt menade allvar och hennes ton var inte särskilt bestämd.
Jag noterade under tiden att L började tappa intresset där i sitt led där hon stod och väntade och plötsligt kom hon till mig och satte sig!?
"Vill du inte vara med?" frågade jag.
"Nej. Det är inte roligt..." svarade hon (och jag förstod henne för det var låååååång väntan på grund av att vissa barn inte förstått instruktionen "När du kastat din boll ställer du dig längst bak i ledet...").
"Är du säker?" fortsatte jag "För i så fall är det ingen mening att vi är kvar, då åker vi hem."
Så reste jag mig beslutsamt upp, tog L i handen - under lite protester såklart - och lämnade lokalen.
Utan vare sig hot, mutor, tjat eller fjäsk.
Ok.
Hot, mutor och tjat kan jag ta till vid andra tillfällen men sällan, eller nästintill aldrig, fjäsk.
Det här "Men snälla lilla du, du kan väl göra så, gulligull, puttinutt...."
Aldrig.
Inte min stil.
Jag kör med "onda ögat".
Mina barn begriper exakt när jag ger dem "blicken" ;)
Jag vet inte vad man ska göra åt ovanstående bekymmer.
För jag ser det som ett sådant.
Kanske man som treåring inte är mogen att delta i den här typen av aktiviteter?
Ett flertal gånger har jag bevittnat samma barn som verkar ha tvingats dit för att föräldrarna vill.
De barnen deltar sällan i övningarna som det är tänkt.
Då ska man kanske som förälder tänka efter om det är barnet eller föräldern som vill att barnet ska gå på handbollsskola?
Och återigen, vill man verkligen betala 500 för att ens unge ska hänga i ribbstolarna i 45 minuter?
I förlängningen ser jag också något annat.
Om ett barn hela tiden får fritt spelrum utan att någon berättar för det vad som är rätt och fel, vad som är hänsyn gentemot andra eller som aldrig får ett "nej", hur blir det då framöver?
Jo.
Plötsligt sitter barnet i skolbänken - i bästa fall på stolen - och får sitt allra första "Nej, så får du inte göra" eller "Så får du inte säga".
Det blir konflikt.
Oundvikligen.
Jag talar av egen erfarenhet.
Vi måste sluta upp.
Det är en ohälsosam trend, en ohälsosam maktförskjutning.
Detta curlande.
Punkt.
Halkade in här av en ren slump men läste i brist på sysselsättning. Och blev lite arg. Och lite ledsen. Fast jag förstår dig också. Klart man ska säga till ett barn som leker med en lampknapp. Och klart man inte ska komma med tomma hot som inte leder till något. Konsekvent ska man vara. Och bestämd. Tydlig. Men att klappa sig själv på axeln för att man har väluppfostrade barn som minsann vet hur det fungerar. Och som gör som mamma säger. Säkert alltid. Då har man inte hört talas om t.ex adhd. Eller andra bokstavskombinationer. Eller så har man hört talas om det men inte förstått. Eller så förstår man men anser att besvärliga barn med bokstavskombinationer ska hållas i någon sorts specialgrupp. Där de inte stör de små väluppfostrade barnen som minsann vet hur det fungerar. Sen finns det ju alla de där barnen som är lite mer omogna än sina jämnåriga utan att för den skull ha någon bokstavskombination. De som trots sitt beteende faktiskt har vettiga föräldrar som faktiskt försöker göra allt rätt. Och som gör allt rätt. Men som ändå inte lyckas få barnet att göra rätt. I alla fall inte hela tiden. Särskilt inte i grupper och aktiviteter där barnet känner sig lite osäker. Eller där barnet blir extra uppspelt och liksom bara glömmer hur det fungerar. Och som förälder till ett sånt barn vet man att det inte fungerar att alltid vara där och "lägga sig i" och ta över från fröknar och andra ledare. Det har fröknarna i skolan sagt. Och barnpsykologen som de förtvivlade föräldrarna har rådfrågat. De som vet. De säger att mognaden kommer. Snart nog så kommer den faktiskt. Och då kommer barnet bete sig precis likadant som alla andra. Sitta still. Vara tyst. Göra som man blir tillsagd. Men många barn som är fem år har inte den mognaden. Inte alla som är sju år heller. Eller tio för den delen. Det beror oftast inte alls på föräldrarna. Men de små omogna barnen ska tydligen inte få vara med. Inte få träna sin sociala kompetens. För det STÖR de små väluppfostrade barnen. Eller så ska de ha mamma eller pappa bredvid sig hela tiden. Som kan hålla i och säga till och se till. Så att ledarna kan ägna sig åt att lära ut handboll eller fotboll eller vad det handlar om. För så ska det vara. Små barn ska sättas i seriösa idrottsskolor redan när de är fem år. Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli. Jo jo, så är det. Små väluppfostrade barn ska bli stora väluppfostrade och dessutom högpresterande barn och tonåringar. Så att mamma och pappa kan vara stolta. Jo jo. Minsann...
SvaraRaderaJag uppskattar att du "halkade in av en slump" här!
SvaraRaderaGivetvis vill man ha respons på ett inlägg och det har du gett mig!
Det du skriver är viktigt. Också. Men mitt inlägg fokuserar inte riktigt på det du tar upp, i så fall har jag varit otydlig.
För det första: Jag är inte den typen av förälder som "klappar mig själv på axeln" och ropar "hurra vad jag är bra". Jag har tre små barn, 5, 7 och 10 år, och det är minsann strider varenda dag. Mina barn gör såklart massor av tokigheter och dumheter, precis som alla andra, och jag blundar sannerligen inte för det och tar dem i försvar i varje läge. Min första motfråga brukar vara: "Och vad gjorde du själv då?" Men jag har vissa grundvärderingar som jag vill överföra till mina barn, baskunskaper som jag tycker att man ska ha med sig hemifrån. (Som inte pedagoger och ledare ska behöva lägga all kraft på - för att föräldrar inte gjort det.)
För det andra: Jag har varit lärare i 10 år. Jag har träffat alla typer av barn och föräldrar, experter, förstå-sig-på:are. Jag är medveten om att det inte är föräldrarnas "fel" att barn kan ha en bokstavskombination, självklart. Och lika självklart är det att alla barn, med eller utan kombination, ska få delta i aktiviteter. Det är inte den problematiken detta inlägg handlar om.
För det tredje: Detta inlägg handlar om oss som föräldrar. Jag skriver "VI måste sluta upp" eftersom jag anser att vi har ett gemensamt ansvar, alla. För det verkar som om vi föräldrar på något sätt har resignerat, vi är "rädda" för våra barn, vi vågar - eller orkar - inte ta konflikter. Det är lättare att jamsa med... Och DET är farligt. OM det nu är så att man ser att ens barn inte riktigt klarar av att delta i en aktivitet - som till exempel en handbollsskola - av en eller annan anledning (spelar ingen roll vilken) så kanske man ska fundera på varför och ta tag i det. Det finns ju massor av sätt att "träna" ett barn på egen hand genom att spela spel hemma eller kanske spela fotboll i trädgården, vad som helst. Och sen prova en aktivtetet igen efter ett tag. Så har jag själv fått göra...
Jag framhäver inte mig själv som en superförälder, definitivt inte. (Det inser man om man läser alla mina inlägg i den här bloggen...)
Den springande punkten i just detta inlägg är en uppmaning till föräldrar att våga vara föräldrar. Mitt syfte är att fokusera på ett samhällsproblem som jag tycker att vi brottas med, handlar inte så mycket om precis en handbollsskola en onsdagkväll i veckan.
Tack för dina åsikter!
Har ledarna förmedlat att föräldrarna förväntas ingripa i sådana här situationer? Ser de också det som ett problem? Du säger att du undrar varför föräldrarnas närvaro är obligatorisk. Du kanske inte är den enda? Kanske kunde ledarna de första 3-4 gångerna (så att alla föräldrar får en chans att ta till sig informationen) förklara i början av "träningen" hur de önskar att upplägget ska se ut. Om de ser det på samma sätt som du kan de ju säga att "vi sköter träningen, barn som glider iväg och klättrar i ribbstolarna, pillar på lampknapparna osv. stör aktiviteten och i sådana fall ber vi er föräldrar att ingripa". Om man är tydlig med riktlinjerna finns det större chans att det ska fungera tror jag.
SvaraRaderaOj vad jag håller med "Anonym" Jag halkade också in och blev som förälder till ett barn med extra behov ledsen i hjärtat. Vid just såna här situationer väljer vi i närheten att "se mellan fingrarna". Allt enligt Ross Greens "korgmetod". Vi tar konflikter runt viktiga saker som att man ska ta sin medicin, inte slåss, inte göra något farligt eller vara elak. Att trycka på en lampknapp, inte knäppa jackan eller gå ifrån bordet innan alla ätit klart är sådant som vi enligt instruktioner från barnpsykologer väljer att inte lägga ner energi i stunden på. Att diskutera saken hemma i lugn och ro i efterhand är en bättre strategi. Jag önskar att alla skulle ta sig en extra funderare innan man är kritiskt till andra barn och föräldrars agerande. Alla är olika. Det är viktigt att vi respekterar det.
SvaraRaderaJag har en ett vuxet barn med diagnosen DAMP och vet också att man måste välja sina strider. Som med alla barn i och för sig. Jag vet också att barn med särskilda behov passar bättre i mindre grupper. Det tycker jag man som förälder ska försöka tillgodose. Jag tycker faktiskt att förstöra för andra är en stid man bör ta med sitt barn, om inte vid första lamptryckandet, så vid andra? Ett barn med extra behov mår faktiskt bra av struktur och regler. Har svårt att förstå att man som förälder bara sitter där, när ens barn " lever jäkel". Även när man lärt sig att bortse från negativt beteende ibland. Barnen vill passa in och inte skilja sig från mängden, om inte som riktigt små, så kan jag lova att det kommer. Tycker man ska hjälpa dem med det. Tyvärr krävs det mer av oss föräldrar med den typen av diagnoser. Vi måste också vara överallt, när barnen är det. Jag/ vi har försökt lära våra barn att visa respekt för andra, och inte minst utanför hemmet. Det här inlägget verkade inte ens handla om några kända diagnoser. Hade mitt barn hängt i ribbstolarna, inte lyssnat och släkt ljuset gånger flera hade jag tagit med ungen hem och pratat om det hemma. Uppenbarligen var inte barnet intresserad av handbollslekarna just den dagen. Förstår inte varför ni blir ledsna av ett sånt inlägg? Tycker det säger sig självt att om man som förälder ska närvara under "träningarna" griper man också in när barnet spårar ur oavsett diagnos. Diagnos på någon är en förklaring ingen ursäkt att gömma dig bakom, det går att jobba bort jätte mycket. Barnen har inget fel på intelligensen som ni säkert känner till redan.
SvaraRaderaMVH
Patricia