En vecka med en.

22.29: "Nu ska jag se Pippis jul!!"

"Mmm...Mhm??"

"Det sa du att vi skulle göra när vi kom hem!?"

Jo.
Jag sa ju det.
För jag trodde i min enfald att det var en helt riskfri deal med en 5-åring som somnar en minut över Julkalendern....
Hon sov sig igenom Kulturnyheter, Nyheter, På spåret och Tack för musiken!!
Men precis innan jag skulle traska ut från mammas och pappas hus för att starta bilen så vaknade L, pigg som en mört!

Såååå. Nu ser vi "Pippis jul".
Jag bråkar inte om det av två anledningar.
Den ena är att jag faktiskt lovat.
Den andra är att jag har stooooora förhoppningar om att hon sover längre än till 05.26 i morgon....
I morse gastade hon nämligen vid denna tidpunkt: "Jag vill se fiiiiilm!"
"Nejnejnej" grymtade jag irriterat och sömnigt "Du får nöja dig med Bolibompa".
Det är bara det.
Att Bolibompa inte börjar förrän halvsex.
Ska skriva till SVT och klaga.....
Så där satt jag på armstödet till soffan, likt Kalle Anka i husvagnen på Julafton när han har lite svårt att stiga upp ur sängen, och hängde med huvudet lätt framåtböjd medan jag inväntade Bolibompastart.
Suck.

Vi har annars haft en skön vecka - L och jag.
Mina andra döttrar är på skidsemester.
Och jag har inte varit ensam med bara ett barn sen 2006!!!
Det är ovant - och förhållandevis enkelt!
I lördags till exempel, var jag sugen på att gå ut och äta pizza.
Det var bara att hoppa upp på cykeln och trampa iväg med L där bak.
Inga ändlösa diskussioner om klädsel eller vem som skulle cykla först, eller vem som skulle cykla sist, eller vem som skulle sitta bredvid vem på pizzerian etc. etc.
En kväll efter jobb och dagmamma åkte vi och badade.
Mysigt.
Och inte så förbannat kallt som det brukar vara.
Nej nej, kunde helt obehindrat vandra omkring i bara bikini och utan hoodtröja över, utan att frysa häcken av mig.
Ja, en massa saker har vi gjort tillsammans, bara hon och jag.
Så jäkla nimt!
Jag har alldeles glömt bort hur det känns.
Men framförallt har vi pratat med varandra.
Pratat, diskuterat, bråkat, skrattat, umgåtts!
Jag har lyssnat på henne, sett henne, varit tillsammans med henne.
Hur ofta händer det?
När man är mamma till tre?
Skulle önska att jag fick göra samma sak med var och en av de andra.

Hon är en stark individ min lilla L, det ska gudarna veta.
Men lika ofta som hon på femårstrotsigt vis skriker "Neeeeeej, jag vill inte!!!" argumenterar hon för sitt ställningstagande.
Det är på ett vis ganska lärorikt.
När man är på det där pedagogiska förhandlingshumöret.
Det är man ju inte alltid....
Men den här veckan har jag haft TID att ta diskussionerna i och med att jag kunnat koncentrera mig på endast EN som säger nej....
Hon har liksom oftast bara "hängt med" medan storasystrarna upptagit min tid.
De var ju bara fem och två när L föddes.
Från första stund markerade L vilken typ av person hon var.
Knappt hade huvudet visat sig förrän hon gav upp världens illvrål.
Och det där vrålet höll i sig.
Ända tills vi lämnade förlossningen knappt ett dygn efteråt;)
Och ja, det är ett återkommande inslag i vardagen;)
I och med att E - mellantjejen - var en sån "lätt" bebis trodde jag att nummer tre också skulle vara det.
Så dumt.
Och naivt.
Tänkt.
Haha!
Inget barn är det andra likt.
Det var enormt kämpigt, de första åren som trebarnsmamma.
Tröttheten, utmattningen, som aldrig gav vika.
Trots att vi hade en fantastisk back-up från våra föräldrar...

Att vi skaffade ett tredje barn var för att jag ville.
Jag har berättat om det förr, men orsaken var att vår äldsta flicka råkade ut för en hemsk fallolycka när hon var drygt fyra år.
Den natten hon opererades (krossat skallben) fick jag syner, nästan uppenbarelser.
(Hm. Ja, jag vet att det låter sjukt...)
För det första malde tankarna på olyckan om och om och om igen, men jag såg även M framför mig i alla hennes uttryck, i alla situationer, och jag visste inte om jag skulle få se henne så igen.
Det var outhärdliga timmar.
För det andra blev jag alldeles iskall i kroppen när jag tänkte på att jag kanske bara skulle leva vidare med ETT barn - E, som inte ens fyllt ett år.
Hon skulle växa upp utan syskon.
Nej.
Nej.
Det var otänkbart.
Nu gick det bra för M.
Hon var stark och duktig och blev ganska snart helt återställd och har levt vidare utan men efter olyckan <3
Men jag kunde omöjligt skaka av mig den där känslan.
Känslan av att allt kan hända.
Så då kom det en liten L;)
Och jag är fullständigt nöjd med det beslutet:)
Men jag sticker inte under stol med att det är jobbigt.
Tre starka, dominanta små damer.
Redan!!
Hur blir det när de är, låt säga, 13, 15 och 18?
Majjjj gaaaaadddddd.........

På söndag kommer storasystrarna hem.
Ordningen återställd.
Då blir det samma tivoli som vanligt;)
Dock med specialattraktionerna Julafton, Lundaspel, Nyårsafton och 11-årsdag!
Ska passa på att sova ut några dagar också.
Vila.
Återhämta mig.
Och inte minst träna!
Har inte funnits utrymme för något av det.
Men det kliar enormt i löparnerven...

Har haft en fin och lugn kväll.
Ätit middag hos mina föräldrar, tittat på TV och några Youtube-favoriter.
Amanda Jenssen var gäst hos Niklas Strömstedt.
Hon är så duktig och jag älskar hennes röst.
Hon är speciell, men på ett coolt och talangfullt sätt.
Att bara ta fram en gitarr och spela och sjunga som om det vore den enklaste sak.
Mamma: "Tänk att kunna spela och sjunga - på samma gång!!!"
Pappa och jag vred oss av skratt.
Ibland tror jag inte att mamma förstår hur rolig hon är;)
Förlåt mamma, men det bjuder du väl på <3?
Sen var ju pappa och jag tvungna att se Amanda Jenssen i ett klipp från 2007, när hon sjöng "Suspicious Minds" i Idol.
För att det är så otroligt bra.
Och för att jag skulle visa pappa att jag minsann var med på bild.
Som publik alltså;)
Ja.
Och sen blev det några Tina Turner.
Måtte människan komma till Sverige igen!!
Jag var på tok för ung sist jag såg henne, -96 eller -98 eller när det nu var...
Jag kan nog gå så långt att jag kan säga att "Proud Mary" är den ultimata partyhöjaren.
I alla fall om man får dansa:)
I bilen på väg hem ikväll lyssnade vi som vanligt på räven...
Jag sjöng högt och gjorde käcka moves tills L började slå på mig och skrika att jag var pinsam.
"Men....det är ju inte en människa ute, inte en bil, det gör väl inget??"
"Du är PINSAM, och vi är på en GATA HALLÅ!!"
Happ.
Ok.

Nu har vi sett Pippi både fira jul och leta efter spunk.
När jag stängde av dvd:n var filmen "Uppgörelsen" igång på ettan.
Shit.
Fick fort byta kanal.
Den filmen är otäck.
Även för en vuxen kvinna.
Har sett den en gång.
Och det räcker.
Femåringen är i säng.
Så det är väl bara för mig att följa det goda exemplet.
Och be en stilla bön om att man får sova åtminstone till SJU i morgon bitti;)
Haha.
Vem försöker jag lura;)?