Därför bär jag mina barns pärlhalsband....

"Åh vad jag blir varm i hjärtat när jag ser dig ha det halsbandet!" sa en av mina kolleger när vi möttes i fikarummet.

Jag bar log.

Och förstod vad hon menade.

På morgonen den 20 april 2007 stod jag i sovrummet och klädde på mig.

Jag, M 4 år och E 10 månader, skulle åka och hälsa på min cancersjuka farmor på onkolgen i Lund.

Vid lunchtid skulle vi förflytta oss till KK för att passa några av våra bästa kompisars två barn medan de skulle på ultraljud för att de väntade sitt tredje.

När jag klätt mig sträckte M fram sin hand och i handen höll hon ett litet armband gjort av vita plastpärlor:

"Mamma, du kan väl ha detta idag?"

Gissa vad jag svarade?

Nej.

Det svarade jag inte.

Jag svarade:

"Nej, inte idag, det passar inte till de här kläderna."

Jag, mamma till två, svarade: "DET PASSAR INTE TILL DE HÄR KLÄDERNA!"

På kvällen, efter att ha tillbringat hela dagen på universitetssjukhuset i Lund, var det dags för "fredagsmys".

J (flickornas pappa) tog M med till affären för att handla.

Själv var jag hemma och förberedde ett bad för E.

När J och M kom tillbaka körde de in bilen i garaget, som inte var färdigbyggt, och parkerade.

J hade fått syn på en jättestor spindel i taket som han pekade ut för M, och med ögonen på den tog hon ett kliv ur bilen rakt ut i ingenting.

Hon föll två meter och landade på huvudet i en rå betongtrappa med vass kant.

Resten av historien har jag skrivit om förr.

M fick åka ambulans till barnakuten i Lund, fick diagnosen krossat skallben, opererades och allt gick väl.

Men.

De där förbannade orden, det där förbannade svaret, jag gav henne på morgonen, kommer jag aldrig att förlåta mig själv för.

Därför.

Bär jag mina barns pärlhalsband.

Och inte bara dem.

Allt mina barn tillverkar, alla pärlbrickor, alla teckningar, allt odefinierat pyssel, visar jag med stolthet upp!

De har ju fantiserat och knåpat och haft en tanke på att glädja mig.

Då är det aldrig nånsin försvarbart att svara: "Det passar inte till de här kläderna".....

Aldrig.

Jag har definitivt blivit klokare.

En stund nu i eftermiddag har jag suttit i solen och läst ut "Morgon i Jenin" av Susan Abulhawa.

Tragisk historia men fint skildrad.

Den berör också modershjärtat.

"Analfabeten som kunde räkna" av Jonas Jonasson står på tur.

Man behöver byta genre....