Ordning på torpet!

Mitt förråd.

Som det såg ut i fredags.

(Och som det sett ut de två senaste åren...Och nej, jag har inte stylat det speciellt för att kunna ta en bild;)

En bedrövlig syn.

Att tillämpa "Jag lägger allting ytterst/överst" är inte världens smartaste system;)

Tyckte inte min käre far heller.

Därav att jag vaknade till borrmaskinsljud i lördagsmorse.

Yrvaket tassade jag ut i hallen och stack ut huvudet genom ytterdörren.

Där var pappa i full gång med att sätta upp hyllor på väggarna!

"Eh, god morgon, har du varit här länge??"

"Näääee, inte så värst...." svarade han.



Eller hur??

Vi åt frukost och sedan jobbade vi på.

Jag klippte gräsmattan, rensade ogräs och städade hela huset.

Av bara farten.

Vi fyllde ett släp med en massa mög jag råkade ha i förrådet.

Vems mög?

Mitt mög.

Uppenbarligen.

Och titta så fint det blev!!

Jag kan se väggar!

Jag kan se golv!

Jag kan se vad jag har för saker i mitt förråd.

Fantastiskt!

En hel del löpning har jag också hunnit med.

26,16 km för att vara exakt.

Är lite trött i benen...

Absolut inget bra tempo.

Men behöver tappa i vikt.

Påstår min arbetskamrat J.

För varje kilo man tappar springer man några sekunder snabbare per kilometer.

Hm.

Jag vet inte hur man "tappar".

Men om det är sant så är jag villig att prova.

Har ju hela tre veckor på mig;)

Så det är bara att kuta på...

Lugn helg annars.

Förutom löpning och hushållsnära tjänster.

Tittat på film och ätit köbemad med goda vänner.

Det är mysigt det också.

Familjemiddag hos mamma och pappa i torsdags <3

Mammas goda lasagne.

L åt tre portioner!!!!

Jag blir inte klok på den ungen:)



Och så här såg hon ut!

När hon kom ut ur garderoben, min fina M;)

Klänningen är bekant (se ovan), jackan och hatten är också mina.

Sedan hade hon valt lite från A och lite från sina egna hyllor.

Gorgeous woman!

(Snygg bakgrund också. Förutom hennes mans arbetskläder där på golvet...Alltså.....)

Så stolt jag är att hon kan klä sig själv nuförtiden!

Förr parkerade jag henne i ett provrum medan jag samlade ihop en hög med lämpliga (enligt mig lämpliga naturligtvis:) plagg.

Hon provade snällt igenom klädberget.

Som ett litet truligt barn.

"Nej" sa hon ibland. "Det här tycker jag inte om. Bort."

Men även "Åååååh, det här gillade jag."

(Oftast kom det där förtjusta utropet när hon såg att det var kläder som inte behövde strykas...)

Någon gång sa hon: "Nu ser jag ut precis som du!! Jag vet inte om jag vill vara du. Jag vill nog vara jag."

Fan också.

Inte lättlurad precis:)

Vad är det för fel på att vara jag;)?

Pappa och jag skulle egentligen spelat golf ikväll.

Men pappa Pohlman sa redan i gårkväll att det nog inte skulle bli av på grund av regn.

Och han fick såklart rätt.

Synd.

Men det blev lite hopp och skutt istället.

Eller Step som det heter.

Skönt.

Och svettigt.

Därför är jag nu väldigt mycket värd att ligga i min soffa och skratta åt Idoluttagningen.

Jag förundras varje år över de som ställer upp utan minsta självkritik.

Har de inte sett Idol på TV tidigare år?

Eller vill de bli förnedrade offentligt?

Obegripligt.

Jag menar.

Det är ju pinsamt när man gör bort sig bara inför en person.

Hur många gånger har jag liksom inte bara råkat köra in med en backspegel eller en kofångare i något.

Bara lite men såååå jobbigt att förklara för min dåvarande man.

Eller när vi köpt en byrå på IKEA och han tyckte att jag kunde montera ihop den.

"Hur får man i de här pluggarna?" ropade jag ut till honom i köket.

"De kan du trycka i med tummen!" ropade han tillbaka.

Med tummen?

Hm.

"Nej, det går inte!?"

"Slå lite lätt med hammaren då! Lite LÄTT alltså."

Ok.

"Duuuuuu....ska det verkligen bli sprickor runtomkring hålet?"

"Sprick....or?" sa han samtidigt som han kom och tittade.

"Eh, lilla gumman, du kan väl gå ut och hämta ved som du är så bra på, så tar jag över här."

Jag hade tagit fel pluggar.

Det fanns två storlekar.

En annan gång skulle jag limma remmen till min armbandsklocka.

"Ta superlimmet, men var mycket försiktig så du inte får limmet någon annanstans än där det ska vara!"

Innan han avslutat meningen hade jag limmat fast både tumme och klocka i diskbänken.

Det gjorde ont att slita loss tummen...

Så.

Att ställa sig inför främmande människor och TV-publik när man absolut inte kan sjunga.

Hur.

Kan.

Man.

Komma.

På.

Tanken.

Antagligen har de aldrig backat in i en lyktstolpe, monterat ihop en Billy eller använt superlim.

Tack mamma och pappa för all hjälp i helgen och för all hjälp alltid!

Hade aldrig fixat det annars <3