Tvåhundraåttioåtta...

...timmar.

Eller tolv dygn.

Hur ska jag hinna?

 

"Wooohoooo, idag ska vi göra en utflykt barn!" utropade jag glatt efter frukosten i lördags.

"Vart då??"

"Vi ska till djurparken. Och vi ska cykla dit!"

"CYKLA??? Det är ju skiiiiiiitlångt!!"

(Barn har en skev avståndsuppfattning.....Skiiiiiiiiitlångt är det till Ulan Bator. Typ.)



Tja.

Knappt en halvmil är avståndet mellan radhuset och djurparken.

Tror jag.

Att cykla till djurparken tog drygt 30 minuter.

Att cykla från djurparken och hem tog bara drygt 20.

Skillnaden kan bero på att det var uppför nästan hela ditvägen.

Och då blir det rimligtvis nedför åt andra hållet:)



Vi hade i alla fall tur med vädret.

Bara en enda skur.

(Ganska blöt skur dock.)

Dessutom hade vi flyt med djurparkens dagliga program.

Vi såg björnmatning, lodjursmatning, älgmatning, rovfågelsuppvisning och provade ponnyridning.

(Shit, vad de måste dra in pengar på den där aktiviteten. Lättförtjänta. Ett varv tar en minut. Och kostar 40 kronor. På en timme hinner man kanske med 20 barn? Lite av- och påstigning och sån't och ibland något litet barn som ångrar sig i sista stund och klamrar sig fast vid sin mammas hals istället för att kliva upp i sadeln....Och de som står i kö blir otåliga i väntan på sin tur. Men 20 små telningar hinner man säkert med. 800 kronor i timmen!!!)

Ja.

Inte alla av oss provade ponnyridning.

Och definitivt inte jag.

Jag gillar mest djur på avstånd.

En gång när M gick på ridskola och hennes pappa inte kunde följa med - det var liksom hans uppgift - så fick jag.

Alla andra föräldrar - mest mammor - störtade in i stallet och in i hästboxarna och borstade och kammade och kratsade och spände på sadlar och grimmor och pratade ridtermer.

Jag.

Stod kvar utanför.

Lätt vilsen.

Och höll för näsan.

"Mamma, kom nu. Du får hjälpa mig!" sa M och drog i min arm.

"Jag?? Hmmm, finns det inte någon annan som kan hjälpa till lite här?" sa jag besvärat och såg mig omkring.

Nähäpp.

Och så stod vi plötsligt där.

M och jag.

Bredvid det där stora djuret som jag lite tafatt klappade på mulen samtidigt som jag kämpade med att bara andas genom munnen.

"Mhm, vad ska vi göra nu då?" sa jag till M och såg förmodligen helt lost ut.

En annan mamma noterade min ovana (och kanske ovilja;) och skyndade till undsättning.

Väl inne i ridhuset ville M att jag skulle springa bredvid henne och hästen.

HELA lektionen.

DET blev ett träningspass som heter duga;)

Trots att det var typ nollgradigt den dagen rann svetten längs ryggen...

På mig.

Inte på hästen.

 



Efter fyra timmars supertrevligt djurparksbesök, med förutom alla matningar även god lunch och lek på hinderbana, så blev det dags att cykla hem.

"Jag är SÅÅÅÅ trött! Jag tänker INTE cykla. Du får faktiskt beställa en TAXI mamma!!" krävde E.

Mina barn har, vad ska jag säga, en smula...luxuösa vanor....



Igår påbörjade jag mitt "högläsning-för-barn-för-att-de-ska-upptäcka-tjusningen-med-böcker-som-alternativ-till-Ipad".

Jag är redan ganska hes.

För L och E läser jag "En ettas dagbok" av Viveca Lärn.

E tycker den är bra och rolig medan L skriker och protesterar med "Den är ju skiiiiiiittråkig, jag vill inte höra!!!"

Och sedan skrattar hon ändå högt åt alla roliga skämt.

Igenkänningsfaktor.

Har den boken.

Min lilla L.

Så att du vet.

Mamma kommer inte att sluta läsa.

Hon har bara börjat;)

Ja.

Jag har alltid läst för flickorna vid sängdags men nu var jag trött på bilderböckerna.

Och tänkte påbörja ett nytt kapitel.

Ha. Ha.

För M har jag valt - för jag är lite av en envåldshärskare vad gäller val av litteratur;) - "Anne på Grönkulla" av Lucy Maud Montgomery.

Jag ÄLSKAR böckerna om Anne Shirley.

Och nu vill jag att M också ska göra det.

Och jag tror att hon redan trillat dit, för hon uttrycker ett besviket "Neeeeej" när jag slutar läsa;)

Men boken är tjock och texten mikroskopisk.

Får börja dricka te med honung på kvällarna.

Om jag inte ska tappa rösten...

Verkligen tur att jag inte behöver ligga och läsa "Midvinterblod" av Mons Kallentoft högt för mig själv...